Blåblodigt lotteri

För någon månad sedan var kungens eventuella besök på tvivelaktiga nattklubbar uppmärksammade i media, och jag blev då ombedd att skriva några reflektioner kring detta till tidskriften Liberal Debatt. Min inlaga bygger på den osäkerheten som finns inbyggd i monarkin som system. Vi vet helt enkelt inte om den kung som avlas fram är en bra eller dålig representant för Sverige. Och om han är dålig är det inte mycket vi kan göra åt det.

~

2010 var ju tänkt att bli ett bra år för kungahuset, med dubbel bröllopsglädje i familjen Bernadotte. Riktigt så bra blev det nu inte. Den ena prinsessans romans tog slut och bröllopet blev inställt. Den andra prinsessan lyckades bättre i sitt val av drömprins, men bröllopsuppståndelsen hade ändå lite dålig eftersmak.

Alla kitschiga souvenirer ur ”den officiella bröllopsserien”, den omfattande och insmickrande mediebevakningen och skattefinansierade ”kärleksfester” tycks ha blivit lite för mycket för många svenskar. Ändå var detta bara en västanfläkt jämfört med vad som väntade.

På hösten publicerades boken Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken. Där förekom besvärande skildringar av kungens umgängesvanor. Så besvärande, att kungen i början av november kallade till presskonferens ute i älgskogen. Kungen meddelade då att han bestämt sig för att vända blad. Bokens avslöjanden om kaffeflickor och strippklubbsbesök låg långt tillbaka i tiden och nu borde man i stället se framåt.

 Carl XVI Gubbslem?

Följden av kungens taffliga bortförklaringar blev emellertid att bokens påståenden inte ville släppa taget. När det efter några månader framkom att en av kungens vänner anlitat kriminella för att undanröja bevis så fick mediedrevet sådan kraft att monarken såg sig tvungen att genomföra ännu en förödande presskonferens.


Innebär detta att monarkin är i gungning? Det som hänt är onekligen besvärande för kungen personligen, men torde knappast fälla monarkin. Dock kan några reflektioner göras utifrån de scener som utspelat sig.

Det framstår som relativt sannolikt att kungen befunnit sig på platser där han inte borde ha varit och betett sig på ett sätt som är olämpligt för rikets främste företrädare. Oaktat att en del försyndelser, vilket ju kungen själv konstaterade där ute i älgskogen, ligger långt tillbaka i tiden så väcker de frågor om majestätets värderingar och människosyn.

Ett av argumenten som brukar framföras till kungahusets försvar är dess förmåga att göra god pr för Sverige. I vilken utsträckning stärks då bilden av ett modernt och jämställt Sverige när vi företräds av en representant som tycker att lättklädda flickor gott kan beställas in till kaffet? Att kungen framstår som lite enfaldig och bortkommen kanske vi kan ha överseende med, men om han dessutom visar sig stå för unkna värderingar och saknar omdöme – ja, då finns faktiskt skäl att ifrågasätta hans lämplighet för sitt ämbete.

En ytterligare reflektion handlar om kungahusets agerande när det blåser upp till storm. Den senaste tidens försök till journalistisk granskning har tvingat monarken till mikrofonerna på ett ganska ovanligt sätt. Medieframträdandena visar att statschefen är obekväm med att hantera kritiska frågor och har uppenbara svårigheter att uttrycka sig utan manus. Ändå är detta en person som förväntas sälja Sverige i utlandet. Detta väcker ytterligare frågor om hans lämplighet för uppdraget som statschef.

Häremot kan ställas ett annat vanligt argument för monarkin: Att den som föds in i ett ämbete får livslång träning i jobbet och blir därför särskilt lämplig. Det argumentet blir sant, om vi tror att alla människor föds med lika förmågor. Om så vore skulle, för att travestera en bekant, varje unge som får en hockeyklubba i handen kunna fostras till en ny Peter Forsberg. Det tror nog ingen; på samma sätt är det naturligtvis inte sannolikt att envar har förutsättningarna att bli en bra statschef.

På sätt och vis är det olustigt när diskussionen om monarki eller republik reduceras till en personfråga. Vi republikaner föredrar ju i regel att tala om demokratiska principer. Med den här artikeln hoppas jag ändå ha illustrerat en av de principiella nackdelarna med vårt nuvarande statsskick – nämligen att det är ett utomordentligt dåligt verktyg för att vaska fram lämpliga personer till statschefsämbetet. Monarkin är ett lotteri, och skulle lotten falla på en gubbsjuk Papphammarfigur så krävs det en grundlagsändring för att bli kvitt honom. Vi kan ordna det bättre för oss.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om republik, monarki, statsskick, kungen, Carl XVI Gustaf, gubbslem, demokrati, avel