Ett brödrafolk i sorg.
Jag anade att något hade hänt och gick in på DN:s och SvD:s sajter för att få veta. När budskapet bakom de feta rubrikerna började klarna blev jag nästan skakig. Bilderna av skadade och blodiga ungdomar från Utøya fick magen att knyta sig.
Om man är bortrest när sådana här händelser inträffar vill man hem så fort som möjligt. Jag kände igen den känslan från mordet på Anna Lindh; när det inträffade befann jag mig i Sydafrika. Vad man ska hemma och göra är väl i ärlighetens namn något oklart, men jag antar att man har ett behov av trygghet, samhörighet och att visa deltagande. Att lämna den spanska semestersolen kändes i vart fall inte lika betungande som det annars skulle gjort.
Digitalt deltagande.
Vidden av katastrofen i Norge är svår att greppa. Regeringskvarteren i centrala Oslo är bombskadade och sju personer har mist livet – ett oerhört dåd som ändå bleknar i jämförelse med den kallblodiga massakern på Utøya. Omkring 85 norska ungdomar mejades ner. Killar och tjejer på sommarläger, intresserade av samhället och engagerade i att förändra det. Mördarens kulor släckte deras passioner, tystade deras röster och förvandlade deras ungdomliga driv och dådkraft till kall och livlös stillhet. Under några fasansfulla minuter fick hatet tala på Utøya, och som vanligt när hatet talar är avsky, sorg och smärta de känslor det främst förmedlar.
När planet lyfte från Barcelonas flygplats för att ta mig tillbaka till Sverige hade det börjat skymma över Spanien. Men det var förstås inget mot den långvariga skymning som drabbat alla de föräldrar, syskon och anhöriga som mist någon de älskar. Mina tankar denna kväll går till dem.
Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: För brödrafolkens väl – tragedin växer
Rasmus Jonlund: Sådant som inte går att förstå
Hanna Lager: Det blir inga roliga bloggposter idag
Kent Persson: Idag räcker inte orden till
Mathias Sundin: Alldeles för overkligt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar