Ett val utan vinnare

Han förlorade. Men den största förlusten gjorde Sverige.

I ett val där var åttonde svensk röstade på SD finns det inte många skäl att vara glad. Och allra minst skäl att vara glada har Moderaterna, som efter ett dramatiskt ras i väljarstödet landade på 23,2 procent. Redan under valnatten tog partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt konsekvenserna av detta och meddelade sin avgång. Det gjorde han med hedern i behåll: han lämnar ett välskött Sverige efter sig, med starka statsfinanser och en välfärd i världsklass. Smörgåsbordet är dukat för Stefan Löfven.

Centerpartiet har haft en tuff mandatperiod, och länge sett ut som att de skulle riskera att åka ur riksdagen. Under valrörelsen har partiet dock fått upp ångan, kanske tack vare den tidigare så kritiserade partiledaren Annie Lööfs goda insatser i debatter. Säkert präglades Centerns valvaka av en lättad "det kunde varit värre"-stämning, men jämfört med förra valet backar partiet ändå från 6,6 till 6,1 procent.

Om centerpartisterna var lättade är det nog inget emot hur KD-anhängarna kände sig. I SCB:s stora partisympatiundersökning i maj 2014 låg KD på 3,9 procent, dvs. strax under riksdagsspärren, vilket bör ha fått mången kristdemokrat att be en stilla bön. Och det tycks som att någon lyssnat, åtminstone på ena örat. Partiet fick 4,6 procent av väljarstödet, och klarade med nöd och näppe riksdagsspärren. Men närmare 50 000 av deras anhängare har konverterat till något annat parti.

För Folkpartiet blev valet en besvikelse. De senaste opinionsmätningarna pekade på att vi åtminstone skulle ha gjort ett hyfsat val, och det tyckte vi att vi var värda. Vi hade fokuserat på vår politik, inte att sprida negativa budskap om andra. Våra profilfrågor – skola, feminism – var, enligt olika undersökningar, viktiga för väljarna. Vi stod upp för valfrihet i välfärden – en viktig ideologisk fråga. Men ändå uteblev framgångarna. 5,4 procent, 326 055 personer, lade sin röst på Folkpartiet och därmed är vi det parti som backar mest, procentuellt sett. Det blev underkänt i examensbetyget.

Inför Miljöpartiets valvaka hade champagnen lagts på kylning. Om de gröna hade en trevlig kväll är detta förmodligen förklaringen. För valresultatet kan inte ha fått någon miljöpartist att bubbla av glädje. Trots långvarig medvind i opinionen – så sent som för ett par dagar sedan pekade Expressens "poll of polls" på 9,1 procent – gick MP bakåt, från 7,2 till 6,8 procent. Förklaringen till detta stavas nog sannolikt FI; trots att den kylda champagnen säkert var ekologisk föredrog en tredjedel av MP-väljarna homeparty hos Gudrun Schyman.

"Inte till salu" stod det på Vänsterpartiets valaffischer. Och mycket riktigt: Väljarna köpte inte vänsterns politik. Trots att Jonas Sjöstedts ögon lyst av rödglödgad socialism under hela valrörelsen, och trots draghjälp av oppositionens effektiva svartmålning av den svenska välfärden, så lyckades inte Vänsterpartiet öka med mer än 0,1 procent. Visst kan vänsterpartisterna glädjas åt den lilla uppgången – men deras drömmar om 7–8 procent störtades onekligen i gruset på valnatten.

Socialdemokraterna lyckades klara sig undan den förödmjukelse det skulle innebära att hamna under 30-procentsnivån. Partiet ökade marginellt: från 30,9 till 31,2 procent. Partiledaren Stefan Löfven kommer sannolikt bli Sveriges nya statsminister. Socialdemokraterna vill nog gärna se det som en valvinst, men det liknar mest av allt en Pyrrhusseger. Tillsammans med sin tilltänkta regeringspartner MP får sossarna bara 137 mandat i riksdagen, långt ifrån den 175 som krävs för majoritet. Inte ens med hjälp av V blir det mer än 158 mandat. Stefan Löfven sägs vara en van förhandlare sedan sin tid som fackledare; en egenskap som lär komma väl till pass när politiska förslag ska baxas genom riksdagen och eftergifter måste göras. Möjligen kan Löfven trösta sig med att han knappast lär drabbas av en intern svekdebatt; Socialdemokraterna gick ju inte till val på någonting.

Feministiskt initiativ bekräftar regeln att EU-val och riksdagsval inte nödvändigtvis har särskilt mycket med varandra att göra. FI valdes in i ett antal fullmäktigeförsamlingar (bl.a. i Stockholms stad), men att släppa in de pengabrännande feministerna i den kammare där budgetpropositionen antas – nej, där gick gränsen för svenska folket. FI kan glädjas åt en rejäl uppgång i antalet väljare: från försumbara 22 659 år 2010 till 184 230 i år (varav 12 349 från Södermalm), men lyckades samtidigt bekräfta farhågan att en röst på FI i riksdagsvalet är en bortkastad röst.

Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti. Närmare 13 procent av de svenska väljarna delar alltså deras bild av att Sverige tar emot för många invandrare och flyktingar. De tror att öppenheten hotar Sverige, vår kultur, våra traditioner och vår välfärd. Detta måste naturligtvis betraktas som en allvarlig signal till de partier som står upp för ett öppet och tolerant samhälle att fundera på hur den politiska debatten i Sverige ska bedrivas framöver.

Sverigedemokraterna betraktar sig naturligtvis som valets stora vinnare – men varje framgång för Sverigedemokraterna är en motgång för Sverige. För varje dörr som öppnas för SD, stängs en dörr för någon annan. Den 14 september stängdes många dörrar. Valet 2014 måste verkligen beskrivas som valet utan vinnare.

Läs även
Jessica Ericsson (FP): I dag sorg. I morgon nya möjligheter
Rasmus Jonlund (FP): Sverige, Sverige
Hanna Lager (FP): Baksmällan idag är enorm (den politiska, alltså)
Peter Santesson: Därför förlorade Moderaterna valet
Hans Åberg (FP): Eftervalsblues