Folkpartiet redo för uppgång?

Republikanska Föreningen. Det var där det började för mig. Hösten 2004 var jag alldeles nyinflyttad i Stockholm och bestämde mig för att gå till RepF:s kongress som hölls den 5 december. Ett femtiotal republikaner hade samlats i bygdegården Anna Whitlocks aula. Birgitta Ohlsson (FP) var då föreningens ordförande. "Hon verkar faktiskt riktigt trevlig", skrev jag i min dagbok senare på kvällen (senare kontakter med Birgitta Ohlsson har inte fått mig att ändra uppfattning).

I Republikanska Föreningen lärde jag känna Marcus, som visade sig vara aktiv i Folkpartiet i Älvsjö. Ett halvår senare gick jag på mitt första FP-möte, det var den 15 juni 2005 och Älvsjöföreningen hade sommaravslutning. "Marcus och jag höll medelåldern nere", antecknade jag, och konstaterade sedan att "jag hoppas i alla fall jag ska kunna engagera mig på något vis, vi får se hur det blir. Det här var i alla fall en början."

Parallellt med mitt försiktiga inträde i partipolitiken hade de borgerliga partierna för första gången påbörjat ett organiserat samarbete inom Allians för Sverige. Alliansen bildades utifrån en insikt bland de fyra borgerliga partiledarna att man måste erbjuda ett trovärdigt regeringsalternativ för att vinna regeringsmakten och kunna genomföra nödvändiga politiska reformer i Sverige. En förutsättning för att Alliansen skulle bildas var den genomgripande förändringen av Moderaterna, och den processen beskriver TV 4-journalisten Anders Pihlblad i sin nyutkomna bok Ett partis fall och uppgång.

Boken har fått en del uppmärksamhet för att den kartlägger Moderaternas hemliga insamlingsorganisationer. Det är inte irrelevanta avsnitt, men det som gör boken verkligt intressant och läsvärd är skildringen av hur ett knockat parti gick igenom ett ekonomiskt och politiskt stålbad och fyra år senare kom tillbaka som en vinnare. I valet 2002 fick Moderaterna omkring 15 procent. Ett år senare valdes Fredrik Reinfeldt till partiledare och han fick ett starkt förändringsmandat. Många gamla moderatsanningar ifrågasattes. Man började krama facken och man prioriterade inte längre skattesänkningar för de rika. Mottot var: "Vi vill alla människor väl."

I Moderaternas förändringsprocess offrades principerna på pragmatismens altare. Senare har Reinfeldt varnat för visioner. "Där andra har exempelvis konservatism, liberalism eller socialism som bas för sitt politiska arbete, så har Reinfeldt pragmatism", säger Pihlblads kollega Ulf Kristofferson, som uttalar sig i boken. Kanske har detta lett till den idémässiga vilsenhet som präglar nya Moderaterna idag.

Men det är att gå händelserna något i förväg. År 2006 gick nya Moderaterna hem i stugorna, och valnatten blev en framgång. Alliansen fick förtroendet att regera Sverige och Fredrik Reinfeldt blev statsminister.

För egen del hade förhoppningen att kunna engagera mig i Folkpartiet "på något sätt" onekligen infriats. Valåret 2006 var intensivt och valsegern den 17 september blev en lycklig kulmen. Dagen efter skrev jag på min hemsida att "hela vägen till jobbet kändes det som att jag vandrade på moln, kunde inte låta bli att le..." Jag minns fortfarande den känslan. Min beskrivning var ingen överdrift.

Många andra folkpartister hade nog mer ambivalenta känslor. För samtidigt som Alliansen hade vunnit hade Folkpartiet halverats. Många av de väljare vi hade lyckats locka till oss i valet 2002, då vi nådde över 13 procent, hade lämnat oss. Moderaterna hade rest sig och i deras skugga stod ett halverat Folkparti. Valresultatet innebar en masslakt på FP-mandat och politiska förtroendeuppdrag. För många folkpartister gav nog valnatten en sötsur eftersmak – själv var jag inte tillräckligt rotad i partiet för att förstå vidden av det som hände. Således vandrade jag obekymrat vidare på mina glädjemoln.

När vi folkpartister läser Ett partis fall och uppgång bör vi fundera på om det finns något i boken vi kan lära. Min FP-kollega Richard Bengtsson har skrivit ett bra blogginlägg om Folkpartiets bristande förmåga att analysera sina valresultat. I valet 2006 rasade vi ordentligt, och 2010 gick inte heller bra. Folkpartiets valreslutat är förvisso mycket volatila, men vi måste ändå våga ifrågasätta, omvärdera och förnya vårt politiska budskap. Det är inte otänkbart att vi behöver genomgå ett stålbad à la Moderaterna, men vad är alternativet? Folkpartiet har klarat av fallet – nog sjutton ska vi också klara av uppgången!

Läs även:
Expressen: Anders Pihlblad: Ett partis fall och uppgång
Hbt-sossen (S): Recension: Ett partis fall och uppgång
HD: Modererade sanningar
Hela Gotland: Han skildrar politisk framgång
Kulturbloggen: Efter att ha läst ”Ett partis fall och uppgång” av Anders Pihlblad – undrar jag om Pihlblad ställde den viktiga frågan
Mikael Persson (-): Ett partis fall och uppgång – berättelsen om de "nya" Moderaterna
SvD: Kan S lära sig gilla vad nya M har gjort?
Sydsvenskan: (M)akeover som gav makten
UNT: Partiet som förvandlades
Johan Westerholm (S): De nya moderaterna, en bokrecension


Ett partis fall och uppgång finns bl.a. på Bokus och Adlibris.