Hellre bostadsområden än spårområden

Att gräva ner tunnelbanan kan vara en metod för att åstadkomma de 40 000 nya bostäder som Stockholm åtagit sig att bygga.

Namnet "tunnelbana" kan ju tyckas ge en antydan om att tågen faktiskt ska gå i en tunnel. Men det stämmer i stort sett bara för Stockholms innerstad. I Söderort går tågen mestadels ovan jord. Det har ett antal nackdelar:

• Trafiken blir mer väderkänslig (tänk lövhalka och igenfrusna växlar).
• Tunnelbanan skapar barriäreffekter i stadsmiljön.
• Massor av markyta går åt till spårområden i stället för bostadsområden.

I min stadsdel, Skarpnäck, går tunnelbanan som en mur igenom Skärmarbrink, Hammarbyhöjden, Björkhagen och Kärrtorp. I Bagarmossen kryper den ner i marken och där slutar den också, i ändstationen Skarpnäck som invigdes så sent som 1994. Det slår mig ofta hur mycket mark som hade kunnat användas för bostäder och arbetsplatser om tunnelbanan hade grävts ned. Se till exempel flygbilden nedan över Skärmarbrink (från Eniro.se):

Skärmarbrinks tunnelbanestation med tillhörande spårområde.

DN Sthlm skriver idag att finansborgarrådet Sten Nordin går i nedgrävningstankar, i vart fall när det gäller den nya Hagsätralinjen. Jag välkomnar detta, och hoppas på fler tunnelbanetunnlar i ytterstaden. Jag inser att kostnaden för en nedgrävning kommer bli mycket hög, men det vore intressant att i vart fall se beräkningar på hur den ekonomiska bärkraften i ett sådant projekt. Förslagsvis skulle en nedgrävning kunna påbörjas nära innerstaden, där exploateringsintäkterna rimligtvis blir högst.

Stockholm växer, och tusentals nya bostäder behöver byggas. Att gräva ner tunnelbanan skulle frigöra stora markytor och skapa förutsättningar att "läka" de bostadsområden som idag skils åt av instängslade spårområden. Sist men inte minst tror jag, som är aktiv i en infekterad lokal debatt om byggande och exploatering, att en fördel med att använda gamla spårområden för nya bostäder är att det torde möta förhållandevis god acceptans bland grannar och kringboende.