Sayonara, Skatteverket

Måndagen den 8 januari 2007 var min första dag på Skatteverket. Jag minns den inte som igår men jag minns vad jag hade på mig; jeans, vit skjorta, svartvit slips och grå cardigan. Noga uttänkt för att vara lagom dressat men inte överklätt.

Redan när jag började på Skatteverket hade jag bestämt mig för att blogga om jobbet. Jag tyckte det fanns goda skäl för att berätta om tillvaron inifrån en myndighet. Det första blogginlägget, Inifrån Skatteverket, del I, skrev jag redan samma kväll och konstaterade därvid att

Första dagen gick åt till att skaka hand på enhetens drygt 100 medarbetare. Förmiddagens handskakningsrunda gick bra, på eftermiddagen var det värre. Den rundan påbörjades nämligen efter klockan tre och då tycks folk antingen sitta och fika eller flexa ut.

Jag noterade även att "bland löneförmånerna på Skatteverket kan nämnas fritt kaffe och egen tejphållare"; häri kan möjligtvis skönjas en viss bitterhet som bottnade i att anställningen på Skatteverket medförde en lönesänkning med cirka 18 procent.

Stor-Mats och jag.

Bloggandet fortskred med diverse iakttagelser. I slutet av mars skrev jag ett upprört inlägg om den absurda situation som uppstod på ett sektionsmöte där ingen ville skriva protokoll (del XII). Mitt utbrott resulterade i upprörda känslor från någon av de protokollsvägrande tanterna, med följd att jag blev inkallad till chefen. Ingen skugga ska dock falla över honom; han förklarade att det kommit till hans kännedom att jag bloggar och att han eller Skatteverket inte hade några invändningar mot det. Han uppmanade mig ändå att tänka på vad jag skrev så jag inte trampade på några ömma tår i onödan.

Något intryck tog jag nog av chefens förmaningar, för därefter blev skrivandet mer inriktat mot myndighetens väl och ve och mindre mot medarbetarnas göranden och låtanden. Dåvarande generaldirektören Mats Sjöstrand, som från och med del LII fick dras med epitetet Stor-Mats, blev frekvent recenserad och efter ett par år bestämde jag mig för att söka hans jobb (del 224).

En del teman har i det närmaste blivit följetonger. Skatteverkets lönepolitik är ett exempel (se bl.a. del 222, del 205, del XCVI, del LXIII och del LIX), ett annat är det farsartade projekt som lanserades under hösten 2007 med titeln Stafettpinnen. Syftet med detta var att involvera hela personalen i nåt slags intern förändringsprocess för att identifiera vad personalen efterfrågade hos sin arbetsgivare. Stora resurser och ett oändligt antal arbetstimmar lades på detta spektakel som inte bidde mycket mer än en tumme (se del 182, del CLXXX, del CXLIX, del CXLIII, del CXLII, del CXXXVI, del CVIII och del LXXXIV). Nästan lika farsartad är Skatteverkets och Försäkringskassans gemensamma projekt, servicekontoren. Den cirkusen sammanfattade jag i ett inlägg ganska nyligen, se Servicecirkusen rullar vidare.

Många reflektioner har det blivit genom åren. Bloggen har blivit min kanal för att få utlopp för kritik och frustrationer. Men den har också gett mig mycket feedback och intressanta synpunkter från kollegor runt om i landet. Påfallande ofta har man uttryckt uppskattning att någon "vågar". Faktum är att senast häromveckan viskade en kollega till mig "jag tycker du är modig". Sådant betyder naturligtvis mycket. Efter tre år och drygt 240 blogginlägg kände jag ändå att tiden var mogen för att, som det så populärt heter numera, vända blad. Del 244 blev därför mitt sista inlägg i serien Inifrån Skatteverket.

Det var på dagen elva månader sedan jag skrev det inlägget. Och nu är det dags att inte bara vända blad, utan att öppna ett helt nytt kapitel i mitt liv. Efter snart fyra år på Skatteverket är tiden mogen att göra något annat, och när det plötsligt dök upp ett jobberbjudande som jag omöjligt kunde tacka nej till så kändes valet naturligt. Varje saga har ett slut, och min Skatteverkssaga har nått sitt. Tack för den här tiden, alla underbara kollegor och kloka bloggläsare!