2008-03-15

Inifrån Skatteverket, del CVIII

Så var det klart. Stafettpinnen (se del LXXXIV) har så att säga gått i mål. Stockholmspersonalens förslag på hur den stundande generationsväxlingen ska klaras av är framförda till drottning Christina och hennes hov. Min tolkning av de förslag som vaskats fram är följande.

Vi vill ha handledning. Nyanställda vill således inte bli lämnade vind för våg efter ett par veckors introduktion i hur man klickar runt på intranätet och trycker fram en kopp kaffe. Mycket fokus läggs på hur man ska hantera datasystemen tekniskt. Sen får man gå en kurs och sen ska det rulla på av sig självt. Men det gör det såklart inte. Man behöver en mentor, ett bollplank, ett kunskapsstöd. Alltför ofta måste man skaffa det själv. (Vilket ett par av mina kollegor, som jag självsvåldigt utnämnt till bollplank, bittert fått erfara.) Verksamheten förtjänar en bättre ordning.

Vi vill arbeta i team. Det här förslaget går hand i hand med det första. På många arbetsplatser har man insett de fördelar som kan uppstå när två kloka huvuden slås ihop, jämfört med när ett ensamt huvud skakas fram och tillbaka i hopp om att ett litet guldkorn ska ramla ut ur örontrumpeten. På Skatteverket resonerar man inte riktigt så. Det finns såklart ofta möjlighet att traska över till en kollega och fråga, men i stor utsträckning är arbetet upplagt så att var och en sitter på sin egen kammare (ibland bildligt, ibland bokstavligt) och kliar sig i skägget (dito). Skatteverkets personal är redo att förändra det arbetssättet.

Vi vill kunna göra karriär och få något slags lön. De senaste veckorna har febril löneförhandlingsaktivitet pågått på Skatteverket (se del XCVI). Och jag har sett mer än en nyanställd kollega som efter sitt första lönesamtal, när obetydligheten i löneutrymmet framgått, reagerat med både besvikelse, ilska och uppgivenhet. Sådant lägger inte en god grund för ett långt och lyckligt anställningsförhållande.

Förutom möjligheten till en okej löneutveckling vill vi alltså även kunna göra något slags karriär. Det finns ju faktiskt medarbetare som har ambitioner. Efter några års anställning vill de känna att ansträngningarna lett någonvart; inte anbart i lönekuvertet utan även i arbetets innehåll. Här finns, milt uttryckt, förbättringspotential. Mer behöver inte sägas om den saken.

Enligt artikeln på intranätet säger sig regionskattechefen Christina Gellerbrant Hagberg ha reflekterat över den stora samsyn som råder mellan personalen och regionledningen i fråga om vilka strukturförändringar som krävs på myndigheten för att möta generationsväxlingsproblematiken. "
Det var glädjande att samsynen var så stor", säger hon.

Då så, Christina. Du tycker en sak, din personal tycker likadant. Vad kallar man ett sånt läge? Time for action, skulle jag föreslå.

2 kommentarer:

En kollega sa...

Tyvärr är nog drottning Christinas väg fram till Regeringens pengapåse alltför lång och snårig. I dagsläget är det många myndigheter som slåss om pengar (ex. Tullverket), skulle därför gissa att vi inom överskådlig tid inte är speciellt prioriterade hos politikerna.

Jesper Svensson sa...

En kollega - Ja om man ska hänge sig åt sån där offermentalitet så kan vi ju lika gärna lägga oss ner och dö på en gång. Politik är att vilja. Finns viljan så ska vi nog kunna ta oss en bit på vägen tror jag. Christina får väl vara lite kreativ.