En hälsning från Sverigedemokraterna

Kära hälsningar från Björn

Det här är Björn Pålsson. Han är sverigedemokratisk politiker i Landskrona och har förtroendeuppdrag bl.a. i räddningsnämnden och miljönämnden.

Björn Pålsson är rojalist. Han gillar monarkin och kungahuset. Men han gillar inte Republikanska Föreningen. Därför skickade han ett mail till föreningen i går eftermiddag. Så här skriver han i mailet:

Hej på er idioter.Ni är stora kräk,ett hot mot monarkin och på samma gång ett hot mot demokratin.Det måste verkligen svida i er att en majoritet av svenska folket stöder kungen och monarkin.Ni kommer aldrig att vinna över oss rojalister och jag är beredd att kämpa för ert avskaffande.Så om ni vill bespara er onödigt lidande och förnedring så avskaffa er själv.Ni är inget annat än ett stort jävla skämt och det gäller era familjer också.Försvinn som förening och sluta upp med att förpesta Sverige.

Man borde kanske inte bli förvånad, men nog tycker jag att även Sverigedemokrater borde ha vett att uttrycka sig lite mer anständigt. Om man nu gör anspråk på att vara ett seriöst parti så kan man inte ha medlemmar som skickar ut förtäckta hot till meningsmotståndare. Republikanska Föreningen har nu skickat ett brev till Jimmie Åkesson där de kräver en förklaring. Är det partiets uppfattning att Republikanska Föreningen är ett hot mot demokratin?

Med anledning av mailet har Björn Pålsson har intervjuats av Helsingborgs Dagblad. Där fick han bl.a. följande fråga.

[V]isar inte du själv upp en tveksam demokratisyn när du som politiker skriver att du ska verka för att avskaffa föreningen. Vi har väl föreningsfrihet i Sverige?

— Tveksam och tveksam. Det vet jag inte. Jag är rojalist. Kungahuset har ju funnits längre än vad deras förening funnits och längre än mig. Men de vill bara avskaffa det och ha sin vilja fram till varje pris.

Ja, det förstås. Man kan ju inte avskaffa någonting som funnits längre än en själv. Det kan ju aldrig vara demokratiskt.

Skrapanskylten 26 februari

Den lyser! Jag tror inte mina ögon.

Stödfunktion

I aftonens Kvällsöppet med Ekdal på TV 4 debatterades ståhejet kring Daniel Westlings och Victoria Bernadottes förlovning. Gudrun Schyman gjorde en bra insats och värt att notera är att hon hade betydelsefull moralisk uppbackning från en liten gubbe i grå kavaj i raden bakom.

Programmet kan man säkert snart se på TV 4:s webb.

Snart ett tvång mindre

Bland all flamsig förlovningsrapportering så har det faktiskt dykt upp en intressant nyhet idag - kårobligatoriet avskaffas. "Kårobligatoriet är lika fel som en gång kollektivanslutningen till socialdemokraterna och statskyrkan var", säger högskoleminister Lars Leijonborg.

Jag tror att för de allra flesta är det självklart att tvångsanslutning av människor till en intresseorganisation strider mot alla principer om föreningsfrihet och det är nästan märkligt att avskaffandet tagit sådan tid. Ännu mer besvärande är att förra gången obligatoriet var uppe till omröstning i riksdagen, 2004, så fälldes förslaget om avskaffande av två borgerliga riksdagsledamöter, Lennart Hedquist (M) och Cecilia Wikström (FP), båda från Uppsala.

Enligt uppgifter i UNT verkar båda beredda att rösta emot förslaget än en gång. Därmed finns en risk att MP blir tungan på vågen och hur de tänker rösta verkar lite oklart. Är det måhända upplagt för en rysare i riksdagen?

PS. Vill man höra av sig till Lennart och Cecilia och påpeka att de är en skam för Alliansen så kan man mejla på lennart.hedquist@riksdagen.se och cecilia.wikstrom@riksdagen.se.

Skrapanskylten 25 februari

Kul men trist

Det är förstås kul att Victoria Bernadotte och Daniel Westling fått förlova sig. Men förlovningen sätter också ljuset på några trista saker.

Det är deprimerande att bli påmind om att vi lever i ett samhälle vars statsskick förbjuder en vuxen kvinna att gifta sig med vem hon vill.

Det är deprimerande att se hur en samlad journalistkår kan falla in i en så total anda av inställsamhet och kryperi.

Det är deprimerande att den "fria televisionen" ägnar i stort sett hela Rapport - plus extrasändning - åt allt det här tramset.

Fast man borde kanske glädja sig åt skvallerpressen, som väl lär skära guld med täljkniv det närmaste året. Och alla tanter - i olika åldrar och kön - som nu kan låtsas att all den där skattebetalda glamouren har någon mening.

Jo, förresten. Jag har hört från säker källa att medlemsansökningarna till Republikanska Föreningen tagit skjuts idag. Det kan man sannerligen glädja sig åt.

Skrapanskylten 23 februari

Biskoparna har rätt om äktenskapet

Det är inte utan att jag får lust att utbrista i ett spontant halleluja när jag läser dagens debattinlägg från fyra biskopar i Svenska kyrkan. "Håll juridiken utanför kyrkan" skriver de och fortsätter därmed den argumentationslinje som de, tillsammans med ytterligare fem biskopar, inledde på DN Debatt den 6 februari.

Kärnan i biskoparnas resonemang går ut på att kyrkan inte ska ägna sig åt myndighetsutövning i form av vigselrätt. I stället bör detta skötas av staten och kyrkan kan i stället förrätta symboliska bröllopsceremonier för de par som så önskar. Äktenskapet blir därmed precis som dopet idag, där den juridiska namngivningen sker genom folkbokföringens försorg medan många föräldrar väljer en symbolisk dopceremoni i kyrkan.

När nu äktenskapslagstiftningen ändå är under omarbetning så tycker jag att politikerna ska lyssna på vad biskoparna har att säga. För om inte kyrkan bryr sig om att ha vigselrätten kvar, varför ska då staten propsa på?

Mäklarknep

I tider av finanskris borde även mäklarna behöva anstränga sig lite extra för att göra bra affärer. Lite förvånande då att man på Christer Magnussons annonssida i dagens SvD hittar en sån här annons.


Mitt bland alla "arkitektoniskt fulländade", "sjönära", "unika", "optimala" och "lyxrenoverade" objekt så finns det alltså en lägenhet som tydligen bäst karaktäriseras som "begagnad". Det bästa man kan säga om den rubriken är väl att den troligtvis är sanningsenlig. Men som säljare hade jag inte gjort vågen åt min mäklares insats.

Botemedel för dig med sömnproblem

SvD:s Sam Sundberg bevakar den aktuella Pirate Bay-rättegången på ett tidstypiskt sätt: genom att blogga. I bloggen redogör han för sina iakttagelser under förhandlingarna, och han har bl.a. noterat de i svenska domstolar allestädes närvarande nämndemännen.

En nämndeman i brun skinnjacka sitter och gäspar mer än någon annan i salen och ser ut att slumra till då och då. Även hennes granne, en nämndeman med svart kostym och rufsigare hår än Göran Greider, tycks nicka till bitvis. Åtminstone sluter han njutningsfullt ögonen under långa stunder och.ser påtagligt yrvaken ut när han slår upp dem igen.

Här vore det kanske på sin plats att fara ut i ett svavelosande fördömande av den ålderstigna nämndemannakåren som inte kan hålla korpgluggarna öppna. Men jag ska faktiskt försvara mina skinnjacksbeprydda och njutningsfullt slumrande kollegor en aning: Att vara nämndeman på en svensk rättegång är något av det absolut tråkigaste som går att genomlida. Det är inte konstigt att folk somnar; det är snarare ett under att så många lyckas hålla sig vakna.

Först ska man lyssna på en oengagerad åklagare som läser gärningsbeskrivningen innantill. Sen ska den tilltalades advokat förneka brott men vitsorda beloppet såsom skäligt i och för sig. Sedan ska åklagaren utveckla åtalet genom att återigen läsa innantill ur sina papper. Det förekommer aldrig att åklagaren gör minsta ansträngning för att med röstläge, mimik eller dylikt levandegöra åtalet. Man skulle lika väl kunna ha en sån där plåtröst som läste upp allting.

Sen får den tilltalade tillfälle att förklara sig. Vederbörande hör sällan till de talträngdas skara (och om de gör det beror det i regel på psykisk sjukdom) och deras osammanhängande mummel kan få vem som helst att snegla längtansfullt mot himlen där utanför rättssalens fönster.

Inte heller förhören är något vidare spännande. Advokaterna gäspar ur sig några kontrollfrågor och åklagarna kontrar lika håglöst. Sen kommer man till personaliadelen där domaren läser utantill ur evighetslånga yttranden från frivården och kanske inte fullt lika evighetslånga utdrag ur belastningsregistret.

Sista akten i detta sömniga skådespel är slutpläderingarna, då åklagare och advokater liksom ska knyta ihop säcken. Vilket de gör med samma brist på entusiasm som präglat deras tidigare insatser. John Blund kunde inte gjort det bättre.

Nå. Nu är jag medveten om att den huvudsakliga poängen med rättegångar inte är att underhålla nämndemännen. Men både advokater och åklagare har som uppgift att övertyga rätten (däribland de nämndemän som lyckas hålla sig vakna) om att deras version är den riktiga. Och där kan man tycka att det vore befogat att lägga lite energi på att förbereda det muntliga framförandet. För annars kan målen lika gärna avgöras på handlingarna. Läsförmåga har vi ju, vi nämndemän.

Skrapanskylten 20 februari

Skrapanskylten har fått vara i fred några dagar nu eftersom jag tagit tunnelbanan till jobbet. Men idag promenerade jag förbi och kunde notera att vissa delar av skylten väckts upp från de döda. Naturligtvis ahr de inte fått ordning på allt; notera t.ex. hur underdelen av p:et är halvdött. Det finns fler mörka fläckar men de syns inte så bra på bilden.

Man får ju hoppas att Skrapan inte betalat särskilt mycket för den där skylten.

En sund moralpanik

Konstfackdebatten rullar vidare, och nu drar kulturjournalisterna en lans för att gjuta olja på vågorna. I SvD berättar Clemens Poellinger att han beskådade graffitifilmen redan förra året, på Konstfacks elevutställning. "Jag skrattade till, ryckte på axlarna och gick vidare", skriver Poellinger. Det enda problem han ser med filmen är att den är för övertydlig.

Och så beklagar han sig lite över att film, teater och litteratur minsann får visa otäckheter men om konsten gör det så höjs uprörda krav på att genast återgå till 1800-talets konstnärliga uttryck. "Det tycks vara förbehållet samtidskonsten att utgöra den stötesten som lockar fram det latenta kulturhatet", analyserar Poellinger för att i nästa mening börja yra om "moralpanik".

Inte lika underhållande, men en aning mer dramatiskt, uttrycker sig Sverker Lenas i DN. Han raljerar över kulturministerns upprördhet och att "särskilt kränkta är i vanlig ordning det kulturkonservativa gäng som gärna skulle hjälpa de urspårade konstnärerna att återfinna sina roller som fursteslickare eller hovnarrar".

Och så fortsätter han: "Det är svårt att vare sig försvara eller fördöma aktionerna när varken Anna Odell eller NUG hittills försett sina verk med ett intellektuellt sammanhang."

Längre ner artikeln tar Lenas upp ett argument som tycks vara poppis i kulturkretsar - jämförelsen mellan graffiti och reklam. "Det mest prestigefyllda en [graffiti-]målare kunnat göra sedan graffitins barndom är en 'whole-car'. Detta är numera ett vedertaget grepp inom reklamindustrin, då företag låter måla hela tunnelbanetåg i Stockholm med produktreklam. Även detta tar förstås viss plats i det offentliga rummet, på medborgarnas bekostnad."

Se där en liten inblick i kulturjournalisternas förtrollade värld. Jag vet inte varför de känner sig så trampade på tårna så fort någon ifrågasätter konstutövares självpåtagna rätt att agera precis hur de vill utan minsta hänsyn till omgivningen. Det handlar inte om "kulturhat" eller "moralpanik", det handlar om ett högst relevant ifrågasättande av några egocentriska individers självsvåldiga och respektlösa beteende.

Om min mamma fick en hjärtinfarkt och tvingades åka in till sjukhuset, men inte fick vård i tid på grund av att en simulant från Konstfack tog alla akutens resurser i anspråk - vore det då också "moralpanik" om jag blev förbannad?

Vandalism kostar SL drygt 100 miljoner om året. Man kan tycka att de pengarna skulle kunna användas bättre och att våra lärosäten inte borde utbilda vandaler. På Konstfack tycker man annorlunda, och enligt DN:s skribent är det svårt att ta ställning innan han sett dådet i ett "intellektuellt sammanhang". Jag är rädd, Sverker Lenas, att det inte finns något intellektuellt sammanhang kring NUG och hans upptåg.

Carl Johan skadade ingen.

Konstnären Ernst Billgren påstår i ett utbrott på Expressens debattsida att Sverige riskerar att få ett konstklimat som hämtat från Tredje riket eller Sovjet. Anledningen till detta är att Konstfacks rektor Ivar Björkman uttalat att Konstfack inte ställer sig bakom examensarbeten som tillkommit genom olaglig handling. Ernst Billgren hänvisar också till ett antal uppmärksammade konstverk - bl.a. Carl Johan De Geers skändade fana och Kjartan Slettemarks Nixon-pass - som aldrig skulle fått visas om laglighetspolicyn gällt. Men med den parallellen missar Billgren hela poängen tycker jag. För det som gör de båda aktuella Konstfack-affärerna så anmärkningsvärda är inte i första hand att konstnärerna (eventuellt) brutit mot lagen - det är att de faktiskt kunnat skada andra människor, fysiskt eller ekonomiskt.

I det övriga samhället har vi från barnsben fått lära oss att frihet åtnjuts under (moraliskt eller juridiskt) ansvar. De flesta tycker det är självklart. Men i kulturvärlden finns det uppenbarligen de som nöjer sig med friheten, och helt struntar i ansvaret.

Jag tycker det är självklart att konsten ska kunna tänja gränser. Men det måste också gå att diskutera när gränserna töjts ut för långt. Anna Odell och NUG har uppenbarligen begått övertramp. Och de har gjort det med Konstfacks goda minne. Att "medier, bloggare, offentlighet - i det här fallet även kulturministern -" då blir upprörda är väl inte så konstigt. Jag ser det snarare som ett sundhetstecken.

Uppdatering: Lars Ryding tipsar Konstfack om nya projekt.

Uppdatering: Galnast hittills i debatten är nog DN:s Jessica Kempe. Så här beskriver hon graffitifilmen:

Det NUG låter sin filmiska graffitimålare göra går knappast att utföra på riktigt, bara i konsten och fantasin. Inför oidentifierbara passagerare glider filmens klottrare smal och svart som en spritpenna ut ur ett krossat t-banefönster utan att en droppe blod flyter, för att som en nyfödd kalv landa på den tomma perrongen och likt en dansande Chaplin i luva saligt dra böljande streck över filmens fula kakelväggar.

Det skulle förvåna mig om Jessica Kempe var nykter när hon skrev det där. Det kanske möjligen också förklarar varför hon tycker att kulturministern genom att protestera mot filmen "underblåser ett populistiskt förakt för den gränsöverskridande konsten". (Vilket på ren svenska betyder att Kempe tycker att vanliga människor är för dumma för att förstå hur fin konst NUG har åstadkommit.) Det är snarare hon själv som underblåser förakt. Förakt mot världsfrånvända kulturkritiker som av rädsla för att inte bli inbjuda på fler vernissager inte vågar vara rakryggade och säga som det är: Det är inte okej när omogna drönare som leker konstnärer spottar skattebetalarna i ansiktet.

En företagsam kväll

Kvällen tillbringades på Stockholms Handelskammare, som hade bjudit in en hoper bloggare för att diskutera företagandets villkor. Närvarande var bl.a. ölbryggaren Jens Spendrup och charmanta riksdagsledamoten (M) Anna König Jerlmyr.

Diskussionen kom snabbt att handla om varför så få svenskar vill bli företagare. Det pratades bl.a. om byråkratiskt och adminstrativt krångel; handelskammarens vd Peter Egardt muttrade något om att "alla som försökt fylla i en momsdeklaration förstår vad jag menar" och då kände jag mig nästan personligen apostroferad.

Men byråkratiskt krångel är något som även finns i andra länder, och jag tror inte att momsreglerna är mindre komplicerade i resten av EU, till exempel. Nej, jag tror att boven i dramat först och främst är attityden till företagande.

I början av seklet var Sverige ett myllrande företagarland, och många världskoncerner in spe grundlades. Sedan hände något. Efter andra världskriget tog Tage Erlander makten och Sverige socialiserades. Mängder av regler om trygghet och sociala förmåner infördes - men de omfattar bara anställda. Skillnaden mellan att vara anställd och att vara företagare blev därmed väldigt stor och den trygghet som finns i anställningen kan verka avskräckande för den som funderar på att starta eget. I kombination med den allmänna företagarskepsis som präglar arbetarrörelsen så tror jag att dessa faktorer, bland andra, bidrog till att ge oss svenskar en rätt njugg attityd till företagande.

Jens Spendrup berättade en rätt talande anekdot. Det var en svensk företagardelegation som var på besök på en industri i Kina. Industrin var framgångsrik och under rundvandringen pekade företagsledaren på en stor Mercedes som stod på gården. Han förklarade att han köpt den med alla pengar han tjänat på sin fabrik. Då tar den lokale politruken från kommunistpartiet upp en spontan applåd. Han ackompanjerades sannolikt av ett antal tappade hakor från den svenska delegationen: skulle det någonsin förekomma i Sverige att ett kommunalråd skulle applådera en företagares framgång? Knappast, för i Sverige har Jante regerat tillsammans med det socialdemokratiska arbetarepartiet.

Men omdömet, då?

Nu går Konstfack ut och hävdar att man infört etiska riktlinjer efter det totala hjärnsläpp som måste ha drabbat skolan när man som examensarbete godkände en film som visade vandalisering av en tunnelbanevagn.

Ett steg i rätt riktning kan tyckas, men samtidigt är det rätt anmärkningsvärt att det ska behövas särskilda riktlinjer för att inte sådana här dumheter ska släppas igenom. Har lärarna på Konstfack inte något som helst eget omdöme?

I SvD får Olof Glemme, prefekt på Konstfack, frågan om den aktuella filmen fått göras på Konstfack idag.

– Nej, inte med de riktlinjer som vi har nu, säger Glemme. Såvitt jag kan bedöma är inte det här lagligt [...] Här handlar det också om respekten mot det vi äger tillsammans, det som är allmänt.

Med tanke på hur verklighetsfrånvarande Konstfack tycks vara så undrar jag om Glemmes svar skulle bli annorlunda om det som vandaliserades var privat egendom i stället för offentlig. Tycker Konstfack det är angeläget med respekt mot det som ägs av någon enskild?

Varför gör EU reklam för tulpaner?

Sveriges EU-avgift för 2009 beräknas till ungefär 20 miljarder kronor. Det är mycket pengar, men i förhållande till vad det ger tillbaka i form av handel och ökad frihet så är det naturligtvis en god investering.

Även en ihärdig EU-entusiast som jag kan förstås känna mig besviken ibland. Jordbrukspolitiken och unionens oförmåga att tala med en röst i utrikespolitiska frågor är två exempel på detta. Ett tredje, kanske inte lika allvarligt men ändå irriterande, exempel har tapetserats upp på huvudstadens affischtavlor de senaste dagarna.

Alltså, jag förstår inte. Vilken undersysselsatt EU-byråkrat har kommit på den totalpuckade idén att EU-pengar ska användas till en reklamkampanj för tulpaner? Det finns väl få saker som spär på EU-motståndet så mycket som när EU-pengar används till något som är så totalt uppenbart tvärtemot vad EU egentligen borde syssla med. Om tulpanodlarna vill sälja fler tulpaner kan de väl för fasen betala sin annonskampanj själva?

Konstfuck

Alltså vad pysslar de med på Konstfack? Först är det en elev som spelar psyksjuk med sådan framgång att hon blir intagen på sjukhus och tvångsmedicinerats. Att hon därmed tar resurser från personer som verkligen är sjuka tycks inte bekomma henne. Värst av allt - hela grejen är ett examensarbete från Konstfack, godkänt av skolledningen.

Och nu senast kan vi läsa att ett galleri ställt ut en film som visar en klottrare som sprejar ner en tunnelbanevagn och sedan tar sig ut genom att krossa en ruta. Graffiti kallas det, men det handlar förstås om vanlig hederlig vandalisering. Och numera är väl ingen förvånad att hela grejen är ett examensarbete från Konstfack.

Alltså allvarligt talat vad håller de på med på Konstfack? Är det på grund av något perverterat hävdelsebehov som de godkänner sådana här dumheter eller lider de helt enkelt allvarlig brist på vanligt omdöme? Konst kan vara mycket. Men strunt är strunt. Det borde även eleverna och lärarna på Konstfack begripa.

Uppdatering: SL kräver Konstfack på skadestånd (SvD, 15/2). Bra rutet, Wennerholm!

Skrapanskylten 11 februari

Skrapanskylten 10 februari

Fel rättvisa

1980 tjänade de bäst avlönade direktörerna nio gånger så mycket som en industriarbetare. 2007 tjänade de 51 gånger så mycket. Allt enligt en LO-rapport.

Jag antar att LO:s syfte är att detta ska väcka indignation. Att hacka på den lilla, men välbetalda, finanseliten är ju alltid tacksamt. Till yttermera visso har LO enrollerat en etikprofessor från Uppsala för att ge eldunderstöd.

"Det anmärkningsvärda är att klyftorna ökar. Det är viktigt att ta upp de moraliska frågorna", säger Carl-Henrik Grenholm till SvD. Professorn fortsätter: "Allt för stora skillnader strider mot det grundläggande idealet om rättvisa."

Vems rättviseideal?, frågar man sig. I min värld är det en självklarhet att den som är skicklig ska kunna tjäna bra med pengar och den enda rättvisa som styr vilken ersättning som betalas ut till företagsledarna är den som aktieägarna formulerar.

Jag hade haft större förståelse för professor Grenholms rättviseargument om elitens överflöd byggde på folkets nöd. Men så är det ju inte. Det finns väl inte en industriarbetare i Sverige som inte har mat på bordet? (I själva verket torde industriarbetarens levnadsstandard i stället ha höjts sedan 1980.)

Nej, höga vd-löner är snarare en konsekvens av höga företagsvinster, vilka möjliggjorts av den globaliserade världens alla fördelar. Varor och tjänster kan idag lättare exporteras och importeras, tullgränser rivs, nationsgränser fiktiviseras, marknaderna växer och därmed möjligheten att sälja mer och tjäna mer.

"Jag har svårt att se att det skulle vara nödvändigt med mer än 4-5 gånger högre för att personer skulle göra goda insatser", säger Grenholm. För att komma från en professor är det ett förbluffande korkat uttalande. Eller så är han så politiserad att han inte kan tänka klart.

Elitens löner bestäms av elitens uppdragsgivare, aktieägarna. Och de är inte dumma. De sätter den lön som krävs av den person de vill ska leda företaget. Att de inte lever upp till professor Grenholms absurda rättviseideal, som möjligen kan vinna genklang i någon kommunistdiktatur, kan de rycka på axlarna åt. Trygga i förvissningen att deras beslut i längden gagnar samhället eftersom framgångsrikt ledda företag genererar stora vinster, stora skatteintäkter och därmed också förutsättningar för att betala till exempel vård, skola och omsorg - det vill säga sådana saker som vi alla, enligt ett mer verklighetsförankrat rättviseideal, kan göra anspråk på att få åtnjuta.

På vandring i tiden

I ett försök att skingra alkodimmorna från igår gav jag mig i eftermiddags ut på en promenad runt Årstaviken. Efter en stunds traskande slog det mig att jag på något vis också gjorde en vandring i tiden.

Jag börjar i Hammarbyhöjden, funkisfäste från trettiotalet, och tvingas sedan forcera betongbrutala Gullmarsplan innan jag kan glida ner i Årstaskogen och förundras över de sekelgamla kolonistugorna på andra sidan vattnet.

Där skogen tar slut har det tidigare funnits ett slitet industriområde. Det har nu fått ge vika för putsfasader och inglasade balkonger när 2000-talet växer fram och Liljeholmskajen blir en pendang till den välartade Hammarby sjöstad.

Liljeholmskajen. Gammalt ger vika för nytt.

Över Liljeholmsbron och förbi Hornstulls misch-masch är man snart nere i Tanto. De svängda hyreshöghusen minner om 60-talets obändiga framtidstro och väster om husen står Årstabroarna liksom hand i hand och matar rälsbundna resenärer och förnödenheter in till Staden. Och där, på en av Årsta holmar, ligger en tjusig gård (ett sommarnöje?). Inklämd mellan broarna känner den sig förmodligen en smula förödmjukad såsom fordom varande ett stolt landmärke men idag hopplöst malplacé.

Årsta holmar. Huset mellan broarna.

Sedan förbi Södersjukhuset där den nya sjukhusbyggnaden bildar en massiv kuliss bakom en gammal vitputsad. 40-tal mot sekelskifte. Vid småbåtshamnarna är storstadskänslan märkligt frånvarande men just som grönskan lämnar plats för Eriksdalsbadet, skickligt insprängt mellan bropelarna, gör sig stadens brus åter påmint. Back to the world of dreams.

Det fascinerande med promenaden är inte bara alla kontraster mellan gammalt och nytt och mellan kultur- och naturlandskap. På promenad runt Årstaviken kan man också väldigt tydligt följa stadens tillväxt och utveckling. När Årsta holmars gård byggdes på 1700-talet var trakten rena vischan. Likaså när kolonilotterna i Tanto började fördelas i början av förra seklet (ingen skulle väl komma på idén att stycka upp ett prima cityläge på det viset idag?).

Men sedan hände nåt. Urbaniseringen skjöt fart och modernitetens krav och behov gjorde sig gällande. Med Årstabron fick järnbanan en gräddfil rakt in i stadens hjärta. Funkisen gjorde upp med lort-Sverige och den ohälsosamma stadsmiljön städades bort. Rinnande vatten! Staden blev ett ideal och Stockholms dragningskraft ledde till massbebyggelse i imponerande skala (jämför gärna med denna bild från 1929 över Södermalm och Årstaskogen). Det vi ser idag är att staden fortfarande är attraktiv, så pass att de gamla industriområden som tidigare gav den näring nu mejas ner för att ge plats åt bostäder. Lastpråmarna ersätts av fritidsbåtar. Industrisamhället har blivit tjänstesamhället och dess invånare imponeras inte av rinnande vatten inomhus - men att kunna se det från balkongen är en modern lyx.

Från 1700-tal till 2000-tal - det är en tidsresa på trehundra år. Promenaden runt Årstaviken tar ungefär två timmar.

Skrapanskylten 4 februari

Skrapanskylten 2 februari

Helgen kanske varit hård. För Skrapanskylten verkar ha tagit sovmorgon.

Skrapanskylten 29 januari

Midvinterns köld är svår,
Skrapanskylten sönder går

Viktigt vetenskapligt vetande

Den som vill hålla sig uppdaterad om de senaste forskarrönen kan glädja sig åt att kvällstidningarna har en väldigt bra vetenskapsbevakning. För några år sedan kunde t.ex. Aftonbladet presentera följande - för somliga säkert glädjande - nyhet.

Den eventuella glädjen blev emellertid kortvarig. Idag kunde nämligen konkurrenten Expressen meddela att det som för många är ett trivsamt nöje i själva verket är rent livsfarligt.

Och nu har jag dragit mitt strå till stacken för att vidarebefordra denna angelägna information till allmänheten.

Dagens lunch

Inkokt lax. Jag förstår inte. Vadå inkokt? Antingen är den väl kokt eller så är den inte kokt? Kan man inte bara säga kokt lax?

Skrapanskylten 27 januari

Snöbollar i glashus?

I slutet av mars förra året satt några av DN:s mest utflippade lustigkurrar och funderade över vad för slags tokrolighet som skulle få bli årets aprilskämt. Eftersom nätstrumpan-över-tv:n-grejen redan är gjord enades de om följande.


I en stad som Stockholm, där man inte kan sätta upp en lyktstolpe utan att orsaka folkstormar, balkongskynkesprotester och röra Klarakvartersnostalgiker till tårar, är inglasningstanken naturligtvis så verklighetsfrämmande att väl inte ens styrelsen i Samfundet S:t Erik orkade bli upprörd. Eller?

Faktum är att DN:s aprilskämt slagit an en sträng hos lokala Allianspolitiker i Hammarbyhöjden. Idén om en inglasning är kanske inte så dum ändå? Då skulle ju backen slippa ligga för fäfot större delen av året. Nej, jag vet att i Sverige gör vi inte så här. Djärva och halvgalna projekt är ju inte riktigt vår grej (förutom när någon ville bygga ett buddhisttempel mitt i Norrland). Men dock. Tanken kittlade och smög sig faktiskt in i stadsdelsnämndens remissvar på stadshusets förslag om en ny översiktsplan för Stockholm. Så här skriver vi:

Hammarbybacken
Hammarbybacken bör utses till strategiskt område för friluftsverksamhet året runt. [...] Dagens utförsåkning bör kompletteras med nya innovativa möjligheter till såväl vinter- som sommarsporter. Hammarbybacken har potential att utvecklas till ett turistmål med unika möjligheter till idrottsutövning [...].

Budskapet är såklart inlindat men det finns där, mellan raderna. Det enda som fattas nu är att en arabisk schejk med alldeles för mycket pengar skulle nappa på idén och börja bygga. Tänk vilken fart det skulle bli på perukstockarna i S:t Erik.

Ett inlägg om något jag skulle kunna ha glömt

Så här snart fem år efter examen har jag förstås glömt det mesta som jag lärde mig på juristutbildningen. Men ibland dyker det upp små flashbacks från förr. Häromdan, till exempel, när jag läste DN.

Storyn var i korthet så här: I hopp om att bli ledda till några kriminella tungviktare lät den svenska polisen bli att agera när en fet lyx-SUV blev stulen i Stockholm. I stället monterade de en sändare under bilen och följde dess färd söderut. När bilen kommit ner till Tyskland varskoddes den tyska polisen, som försökte stoppa den stulna bilen. Emedan denna var tämligen rikt motorbestyckat vidtog en hetsig biljakt, under vars förlopp en femårig flicka var nära att bli påkörd.

Detta drama fick av DN:s rubriksättare benämningen Polisens taktik höll på att kosta liv. Och det var här jag fick min flashback. Från ingenstans dök begreppet adekvat kausalitet upp i min tillvaro.

Adekvat kausalitet innebär att det föreligger ett tydligt orsakssamband mellan en viss handling och ett visst utfall. Om jag till exempel sparkar undan käppen för en gammal tant, varpå hon ramlar och bryter lårbenshalsen - ja, då finns det uppenbarligen en adekvat kausalitet mellan min handling och hennes skada. Om tanten överlever traumat har hon således ett gott case för att stämma skiten ur mig.

Om jag å andra sidan sparkar undan käppen för en gammal tant som inte ramlar men i ilska över mitt tilltag svingar sin handväska mot mig och denna väska, efter att jag givetvis blixtsnabbt duckat, i stället träffar en förbipasserande gentleman mitt i ansiktet så att han sätter lösgommen i vrångstrupen och dör - ja, då är det inte lika uppenbart att gentlemannens hädangång på ett adekvat sätt hänger samman med min illgärning. Kausalitet föreligger onekligen, men resultatet av adekvansbedömningen är inte uppenbart.

Den fundering jag fick av DN:s rubrik var förstås huruvida det föreligger en adekvat kausalitet mellan den svenska polisens spaningstaktik och den lilla flickans nära döden-upplevelse, dvs. om, i förlängningen, den lilla flickans familj skulle kunnat kräva den svenska polisen på skadestånd om flickan dött.

Eftersom adekvat kausalitet (samt ett rättsfall om en värnpliktig som fällde träd över bilar) är det enda jag minns från ersättningsrätten så har jag naturligtvis ingen lösning på gåtan (jag lutar dock åt ett nej). Men jag gläds i mitt inre åt att åtminstone några små fragment från högskoleåren tappert klamrar sig fast i min hjärnas allt grumligare långtidsarkiv.

Tågbyte

Hässleholm. Ännu en av många små orter i det här landet som tycks hämta sin livsluft från människor som helst vill därifrån.

Skrapanskylten 23 januari

Återstår att se om skräpskyltens kvarvarande pixlar överlever helgen.

Skammens ögonblick

Jag klär mig i säck och aska, rullar mig i tjära och fjädrar, gisslar mig och skäms. Ja, om man som jag är en gnutta språkfascistiskt lagd så finns det naturligtvis inget alternativ när man blivit påkommen med att ha begått ett av de mest enerverande språkfelen: särskrivning.

Det började på Facebook:

En kärleksfull hälsning från min syster.

Och i eftermiddags kom nästa nypa salt i det sår som hade öppnats:

Adekvat feedback från en kollega.

Jag sliter mitt hår och försöker för mitt liv komma på hur det kunde bli så här. Men jag kan varken komma på någon bra eller någon dålig förklaring. För att vidden av det nästan fysiska obehag jag känner i detta ögonblick ska kunna förstås kanske jag kan nämna att jag fortfarande - efter fem år! - sörjer att anti-särskivningssajten Skrivihop.nu lagts ner.

Sin fantastiska, men sorgliga, novell Att döda ett barn avslutar Stig Dagerman med:

Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent.

Jag säger:

Men så obarmhärtigt är livet mot den som gjort en särskrivning på internet att allting efteråt är för sent.

PS. Ifrågavarande särskivning förekom i blogginlägget Inifrån Skatteverket, del CLII. Det är naturligtvis korrigerat nu. Men ändå.

Change has come?

Efter att ha suttit fängslad vid CNN-sändningarna från Barack Obamas presidentinstallation i fyra timmar kan jag konstatera att amerikanerna kan det här med pompösa ceremonier. Bortsett från plumpen att HD-domaren Roberts läste fel när han skulle förestava presidenteden tycks allt ha gått enligt ett väl genomtänkt protokoll. En magnifik iscensättning av en unik och historisk händelse. Och när man tittar på tv-bilderna som visar hundratusentals jublande, skrikande människor så är det svårt att tro att Obama inte kommer att innebära förändring.

Det var inte bara själva installationsceremonin som var välplanerad. Klockan 12 Washington-tid fick Vita husets hemsida en Obama-facelift. Den nya sajten inkluderar även en blogg, där följande inlägg kan läsas.


Bloggaren, Macon Phillips, är ansvarig för nya medier på Vita huset. Och han är uppenbarligen otroligt välförberedd. För kl 12.01 skulle det ännu dröja några minuter innan Barack Obama svors in som president. Men några minuter hit eller dit spelar kanske inte så stor roll i sammanhanget. Nu är Obama president och det ska bli spännande att se vad han kan åstadkomma.

Skrapanskylten 20 januari

Skrapanskylten 15 januari

Allvarligt men stabilt.

Skrapanskylten 13 januari

Börjar det inte bli dags att ringa nån som kan fixa det här?

Är Sahlin Hon Som Bestämmer?

Ingen av de socialdemokrater jag är bekant med - en riksdagsledamot och några vänsterintellektuella - säger sig sakna Göran Persson. Det är väl för övrigt en inställning som gäller rent generellt. Men jag tror att Persson hade en fördel, som hans efterträdare saknar: det var Han Som Bestämde.

Perssons buffelmentalitet gjorde att han klarade av att hålla vänstern och trädgårdsnissarna stången och lyckades bilda minoritetsregeringar trots att sossarna under hans tid gjorde historiskt dåliga valresultat. Har Mona Sahlin samma styrka?

Ur liberalt perspektiv är naturligtvis en socialistisk valseger ett skräckscenario rent generellt. Etter värre blir det om kommunister ska ingå i regeringen - och detta förefaller ju högst troligt bli fallet nästa gång vänstern vinner ett val. Om det värsta skulle inträffa så finns det en sak man kan hoppas på, och det är att högerfalangen inom socialdemokratin är tillräckligt stark för att hålla emot vänsterut. Göran Persson hade nog klarat det - men kommer det att gå för Mona Sahlin?

SvD rapporterar idag att socialdemokraternas Skånedistrikt - med namn som förre ministern Morgan Johansson och vu-ledamoten Heléne Fritzon - kräver att partiledningen backar från sin budgetpolitik (en politik som till och med Lars Ohly, efter lång vånda, accepterat). En sådan här maktkamp inför öppen ridå är illavarslande och kan tyda på att Mona Sahlins ställning inom partiet inte är tillräckligt stark. Hur länge orkar hon hålla emot innan de dammluckorna sprängs och de ansvarslösa utgiftshöjarna får fritt spelrum? Och hur kommer Lars Ohly att agera då?

Kanske börjar jag sakna Göran Persson lite, lite grann.

Staten och kapitalet

På SvD:s ledarsida idag lanserar Thomas Gür den inte helt okontroversiella idén att lönerna för höga befattningshavare inom politik och statsförvaltning borde höjas rejält.

Svensk politik och statsförvaltning skulle må bättre om vi kunde (minst) fördubbla lönerna för befattningshavarna i de politiska staberna och för tjänstemännen på departementen. Det skulle givetvis betyda att också ministrar och statssekreterare skulle få en ordentlig löneförhöjning. Och det är i sin ordning, ty varför ska inte våra statsråd, med det ansvar som vi lägger på dem inom ramen för det demokratiska systemet, ha inkomster åtminstone i paritet med medelstora börsbolags ledningspersonal?

Gür anser att denna nyordning kunde finansieras bl.a. genom att skära ner på antalet riksdagsledamöter men också, genom vissa konstitutionella förändringar, stärka den enskilde riksdagsledamotens inflytande.

Utökad representationskraft och rejäl makt till riksdagsledamöterna, och ordentlig ekonomisk kompensation till regeringens tjänstemän och den politiska stabspersonalen, skulle bidra till att motverka den talangflykt som vi vet äger rum från regeringskansli och rikspolitik.

Som den ödmjuke statens tjänare jag är tillåter jag mig att tillägga att Gürs resonemang borde väcka visst gehör även i övrig statsförvaltning, alltså även utanför riksdag och kanslihus. En myndighet som drabbats särskilt av statens kärva lönepolitik är Finansinspektionen, där personalomsättningen de senaste åren varit dramatisk. Om man utgår från att myndigheterna finns där av en anledning och att de är rimligt produktiva kanske man också kan tillåta sig att fundera på om inte alternativkostnaden - produktionstapp och kostsamma nyrekryteringar - är rimlig i förhållande till vad det skulle kosta att ge duktiga medarbetare en hyfsad ersättning.

Skrapanskylten 9 januari

Skrapanskylten 8 januari

Den lever! Åtminstone fläckvis...

Myndigheterna och demokratin

På Migrationsverket har enhetschefen Lennart Eriksson fått kicken för att han i sin blogg uttryckt ett tydligt ställningstagande i Israel-Palestina-konflikten. Bloggarens chef ansåg inte att Erikssons ensidiga sympatier för Israel var förenliga med hans chefskap på en asylprövningsenhet.

Borde detta få mig att känna plötslig oro för min egen anställning? Jag har ju vid ett flertal tillfällen i denna blogg (senast igår) uttryckt ett tydligt ställningstagande i konflikten mellan den skattehöjande vänstern och den skattesänkande högern. Är det förenligt med mitt medarbetarskap på en beskattningsmyndighet?

Och tänk om jag skulle gå med i Skattebetalarnas förening? De vill ju sänka skatterna alldeles bortitok. Skulle jag då omedelbums få ett bistert samtal från Stor-Mats? Tanken känns så absurd att den är svår att ta på allvar. Men allvar är det.

32 månadslöner tyckte Migrationsverket det var värt för att bli av med Lennart Eriksson. 1,3 miljoner av skattebetalarnas pengar för att han uttryckt sin åsikt.

Så här uttrycker den sparkade chefen det själv på sin blogg:

Demokratin innehåller principer som icke någonsin får trädas för när, såsom yttrande- och åsiktsfrihet. Men när Migrationsverkets ledning nu ändå beslutat sig för att göra just detta, då vilar skammen tung över denna s. k. ledning.

Jag kan inte annat än att hålla med.

Skrapanskylten 7 januari

Status quo.

Ännu mera liberalism...

Apropå föregående inlägg kan för övrigt konstateras att det inte bara är jämställdheten och mångfalden som har mycket att vinna på en liberal politik. Löntagarna har också skäl att vara nöjda.

På sajten jobbskatteavdrag.se kan man enkelt räkna ut hur mycket man tjänat på Alliansens jobbskatteavdrag.

Jag knapprade in min lilla lön och se vilka trevliga siffror. Jämfört med 2006 betalar jag alltså 24 procent mindre i skatt och får 1 965 kr mer i plånboken varje månad.


Frågan är hur den här tabellen sett ut om Lars Ohly varit finansminister. Bäst att inte tänka på det...

Snack eller verkstad?

Till skillnad från sina socialdemokratiska föregångare har den borgerliga regeringen bestämt sig för att inte se utnämningsmakten som ett sätt att premiera trotjänare med rätt partibok. Rekryteringsförfarandet till statliga topposter har öppnats upp och intressant nog kunde DN i veckan rapportera att detta lett till en tydlig förändring i rekryteringsmönstret.

I det nya, borgerliga Sverige får vi visserligen leva med att Bosse Ringholm inte är Ams-chef och att Sigvard Marjasin inte klipper kvitton på Örebro slott. I stället har 50 procent av jobben gått till kvinnliga sökande (jämfört med 32 procent under Han Som Bestämmer). 20 procent har utländsk bakgrund (i de socialdemokratiska partiböckerna fanns bara 6 procent).

Socialdemokraterna är bra på att prata om jämställdhet och mångfald. Men när det gäller att åstadkomma något krävs det tydligen en borgerlig regering.

Skrapanskylten 5 januari

Nu är glada julen slut, slut, slut
Skrapans ljus har brunnit ut, ut, ut

Skrapanskylten 2 januari

Totalkvadd. Who would have guessed?

Gott nytt år

Vårgårda, whisky och cigarrer. En rätt bra början på 2009.

Stad i ljus, nästan

Som den urbanist jag är gillar jag förstås neonskyltar. Stockholm har en del fina. En favorit är den rödvita DN/Expressen-skylten vid Slussplan. På väg till och från jobbet har jag förmånen att varje dag få passera Fryshusets snygga takskylt och dessutom biografen Victorias funkisvackra fasadskylt på Götgatan.

Dessa prydnader i stadsbilden har dessvärre sina motpoler (vilka, ännu mer dessvärre, är oräkneliga i antal). Ett exempel ska särskilt belysas (jag är, som ni förstår, otroligt nöjd med den ordvitsen):

På Götgatan finns köpcentret Skrapan, som slagit på stort och satt upp en ljusskylt med rörlig grafik i bokstäverna. En häftig tanke, men ack så fel det blivit. Ända sedan köpcentret öppnade för drygt ett år sedan har den där grafikskylten inte funkat fler dagar än att en femåring kan räkna dem. Servicebilen från Focus Neon kör till skytteltrafik till Skrapan men det båtar föga. Alltid är det några pixlar som vägrar vakna till liv på Skrapan-skylten. Allvarligt talat, hur svårt kan det va att få en sketen ljusskylt att funka?

Jag tänkte nu med ojämna mellanrum följa upp hur det går för Skrapan-skylten. Förhoppningen är att de ansvariga ska skämmas så mycket att de tar sig i kragen och kopplar ihop skiten på rätt sätt. Den defekta Skrapan-skylten börjar faktiskt bli en okulär olägenhet.

30 december. Skrapan firar nyår med många svarta hål.

Inte i tid - men mätt

SJ har i och för sig grava problem med att hålla tidtabellen. Men de har shapat upp sig lite när det gäller servicen ombord. På nedresan till Halmstas serverades således trerätters middag till oss i första klass.

Tåget är som flyget.

Och ränta och ja, och ränta och ja...

Med tanke på hur dyrt bolånet blivit på sistone var det trevligt att läsa att Riksbanken beslutade sig för att sänka räntan med 1,75 procent idag. Strax därefter meddelade Nordea att de också sänker räntan - med 0,15 procent!

Det är väl ungefär då man borde börja fundera på att byta bank.

Dagens glada nyhet:

EU-flaggan tar äntligen plats i riksdagen!

Ett angeläget förslag

Dagens Nyheter rapporterar om ett nytt förslag från Centerpartiet:

Passande nog visar sig DN:s skribent utgöra ett levande exempel på hur angeläget det är med åtgärder för att förbättra kvaliteten i skolorna. Åtminstone såvitt jag kan "bedömma".

Obama o-bra?

"De kommande fyra åren kommer helt enkelt att bli fruktansvärda med en muslimsk socialist som har utställt så mycket löften som han aldrig kommer att kunna hålla" Sean Thomas, 38, är inte lika övertygad som resten av världen om att Obama var det bästa valet. DN, 4 november

Dagens "åh fan"

De svenska tidningarna rapporterar med braskande rubriker att "Obama har röstat" och "Här röstar McCain". Var är nyheten, undrar jag? Var det liksom nån som trodde att Obama och McCain inte skulle gå och rösta?

Jaså de gjorde det ändå? Åh fan.

Barndomshem till salu

Det känns såklart lite konstigt att huset man flyttade in i för 28 år sen är till salu. Men jag får glädja mig åt att jag aldrig mer kommer att behöva klippa den där jäkla gräsmattan.

Förut hade vi många fler träd. Men vi tröttnade på att räfsa löv så vi sågade ner dem.

...uppenbara dem, som till rätta gå...

Ibland blir det extra tydligt hur de beslut som fattas i domstolarna får direkta konsekvenser för en människas tillvaro.

I dag skulle domstolen ta ställning i ett mål som rörde rattfylleri, narkotikabrott och stöld. Den tilltalade var en hemlös missbrukare i 40-årsåldern, med digert belastningsregister och aidsdiagnos.

Den tilltalade hade tidigare dömts till skyddstillsyn, vilket i princip innebär kriminalvård i frihet. Att få skyddstillsyn i stället för fängelse betraktas som ett förtroende från domstolen. Den tilltalade hade under skyddstillsynen begått nya brott för vilka hon lagförts, och då fått förlängd skyddstillsyn. Nu stod hon alltså åter inför skranket efter att ånyo ha brutit det förtroende som skyddstillsynen innebär.

Hennes advokat påpekade att ett nytt behandlingsprogram var inplanerat och att hon även var föremål för vissa andra insatser från frivården och socialtjänsten. Dessa instanser uttryckte gott hopp om hennes framtid. Själv betonade hon att hon, sedan bromsmedicinerna visat effekt, börjat se ljusare på livet än hon först gjorde när hiv- och aidsbeskeden kom.

Är fängelse en lämplig påföljd för en person i den här situationen? Å andra sidan, går det att motivera ett annat straff när den tilltalade återfallit i brott under skyddstillsynen, trots att förtroendet en gång förnyats?

Dom meddelas om en vecka och kommer finnas tillgänglig på tingsrättens kansli.

* * *

Har för övrigt noterat att det kan finnas ganska mycket blodtörst även i små gråspräckliga nämndemannatanter.

Tröst när det blåser

Over the past century and a half capitalism has proved its worth for billions of people. The parts of the world where it has flourished have prospered; the parts where it has shrivelled have suffered. Capitalism has always engendered crises, and always will. The world should use the latest one, devastating though it is, to learn how to manage it better.

The Economist, 18 oktober.

Avkoppling

Jag tror att det kallas retreat på modern svenska. Jag kallar det Dalarna.

Lördag morgon.

Lördag eftermiddag.

Citatet

Marie har varit på Bonniers konsthall. En av toaletterna är utrustad med en konstinstallation i form av en kamera som filmar toalettbesöket underifrån. Marie känner sig kränkt.

- Jag är ingen sur gammal tant, men vad jag upplevde på Bonniers konsthall är över gränsen. Det är så mycket som är snett i samhället i dag. Inget är hemligt längre. Man ska öppna alla lådor och ta bort all spänning och all intimitet. Det är bara skit, helt enkelt.

Hur var det nu? Sur gammal tant - eller inte? (DN 7/10)

Citatet

Sedan löntagarfondsstridens dagar har Sverige ­liberaliserats och blivit ett bättre land att leva i, men det är inte tack vare socialdemokraterna. Om socialdemokraterna ska göra något nytt och bra är det hämtat från den borgerliga godispåsen gott och blandat. Och det sker först när man har kört landet i botten eller för att hålla sig väl med väljarna.

Claes Arvidsson i SvD den 4 oktober 2008.

Inte så ny demokrati

Sverigedemokraterna i Halmstad ruttnar inifrån, rapporterar Hallandsposten. Och ingen är väl förvånad. Sd:s representanter är en osalig blandning höger- och vänstermänniskor som egentligen bara har en sak gemensamt och det är att de tycker att allt är invandrarnas fel och att lösningen på alla problem är att kasta ut dem.

Men politik är mer än så. Politik är allt från vardagsnära detaljfrågor till att enas om en budget. Och då krävs det att man kan enas om annat än att inte tycka om flyktingar. Det säger sig självt att de här gamla höger- och vänstermänniskorna inte kommer att kunna enas. Precis som ny demokrati en gång i tiden så kommer mötet med den verkliga politiken leda till att sverigedemokraterna faller samman, drabbas av falangstrider och till slut kommer bara en patetisk sörja återstå. I värsta fall på riksdagsmandat.

Destruktion

I fredags påbörjades min Östermalmsexil. Men den avbröts redan på lördagmorgonen när jag var tvungen att återvända till slusksödern. Eftersom jag visste att dagen skulle ägnas åt köksrivning brydde jag mig inte om att göra mer än att borsta tänderna på morgonen. Således gick jag ut på Sturegatan på lördagsförmiddagen och mötte en massa Östermalmsbor som rastade sina löjliga små hundar. De: piffiga och välgroomade. Jag: sunkig, nattrufsig i håret och med gårdagens skrynkliga kläder på mig. Då plötsligt uppenbarades känslan av att det stod "Bortamatch" stämplat i pannan på mig.

Detta var nu ändå inte morgonens värsta upplevelse. I samband med köksrivning fordras diverse verktyg. Eftersom min befintliga utrustning i princip bestod av glatt humör och en tumstock så fordrades ett besök på Clas Ohlson. Eftersom jag var uppe så tidigt så kom jag till butiken strax innan de öppnade. Kan ni tänka er - jag hängde på låset till Clas Ohlson! Fullständigt penibelt.

Nåväl. Efter tio timmar, ett antal varierade svordomar, blodvite, sjöar av svett (men dock inga tårar) så såg mitt kök ut så här. 

Möt förresten mina två nya bästisar: Herr Slägga och Fröken Huggmejsel. Utan dem hade jag aldrig klarat det.

Kurage i Malmö

Malmö stad gör en kraftfull politisk markering mot kungahusen i Sverige, Danmark och Norge. Stadens politiska majoritet vägrar bjuda de tre skandinaviska statscheferna till hundraårsjubileet av trekungamötet 1914.

- Det finns ingen anledning att bjuda hit personer som inte är demokratiskt valda, säger Göran Andersson (s), ledamot av kulturnämnden.

Och det har Göran Andersson naturligtvis helt rätt i. Det finns i själva verket ingen som helst anledning att låta Sverige företrädas av någon vars tillsättande inte har det ringaste med demokrati att göra. Malmöpolitikerna verkar ha insett detta och det är glädjande att de har kurage nog att markera mot monarkin.

...ej den saker göra, som saklös är...

I måndags var det dags igen för tingstjänstgöring. Hela dagen ägnades åt mål som var av så ringa betydelse att jag tycker man kan ifrågasätta det vettiga i att belasta rättsväsendets resurser med dem.

• Tilltalad A hade snattat två mössor och en mascara. Sammanlagt värde 357 kr.
• Tilltalad B hade snattat två chokladkakor och en tub skinkost. Värde 100 kr.
• Tilltalad C hade snattat en burk kaffe à 59 kr.
• Tilltalad D hade uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att göra vad som skäligen kunnat krävas av henne för att hindra att hennes fordon brukats av annan, trots att körförbud gällt för fordonet eftersom hon inte kontrollbesiktigat det.
• Tilltalad E hade snattat för 87 kr.
• Tilltalad F hade snattat för 432 kr. Och erkänt.

Även de enklaste rättegångar kostar en del. Man ska boka upp en domare, en förvirrad notarie och en sönderstressad åklagare. Man ska försöka få en försvarsadvokat att slita sig från whiskyflaskan och man ska skrämma liv i tre giktbrutna nämndemän.

Jag tror inte den här stora apparaten alltid är nödvändig. Rättssäkerhetsaspekterna måste naturligtvis väga tungt, men jag är övertygad om att det skulle gå att inrätta en kraftigt förenklad process för den här typen av småmål. Det känns helt enkelt inte vettigt att samhällets resurser förslösas på det här viset.

* * *

Under måndagen fick vi dock prov på att rättegångar kan vara rätt effektiva. Rekordet var nog när vi utdömde 1 500 kr i böter i den tilltalades frånvaro. Sakframställan - överläggning - domslut - pang! Allt var över på tre minuter blankt.

* * *

Rättegångarna blir allt mer internationella. (I måndags t.ex. hade vi tilltalade och vittnen från Sverige, Polen, Lettland, Bulgarien, Bosnien, Turkmenistan, Hägersten, Förenade arabemiraten och Okänt land.) Vilket förstås leder till ett ökat behov av tolkar.

Tolkning i rättegångar går till så att man ringer in en tolk som sätter sig jämte den som har tolkbehov. När någon pratar börjar tolken, ganska simultant, att översätta det som sägs. Det blir alltså lite surrigt i rättssalen - men det är inget emot vad det blir när två personer behöver tolkar. I måndags hade vi en sådan situation; den tilltalade behövde tolkning på arabiska och vittnet behövde tolkning på bosniska. Det var alltså hela tiden tre personer som pratade samtidigt och det hela var så otroligt komiskt att jag hade svårt att hålla mig för skratt. (Jag tror dock jag lyckades.)

* * *

Jag bör väl också kort beröra det som hänt i veckan, nämligen att en nämndeman i Västmanlands tingsrätt tvingats avgå efter att hon uttryckt sig på ett sätt som gör att hon framstår som jävig. Nämndemannen ska ha sagt

"Nej, inte så att jag har helt och hållet trott att [den tilltalade] är oskyldig. Jag har nog kanske mest lutat att hon har varit skyldig."

Alla ska ju ha rätt till en opartisk rättegång. Men även om nämndemannens uttalande var olämpligt så är det svårt att komma ifrån att det speglar verkligheten ganska bra. Ofta bildar man sig ganska fort en uppfattning i skuldfrågan, baserat på vilket intryck man får av de inblandade personerna. Det där är ett rätt mänskligt sätt att reagera och om man vill undvika det ska man kanske överväga att helt avskaffa nämndemannainstitutet och låta utbildade jurister sköta dömandet.

Detta tröttsamma gnäll från vänstern...

Jag läste på DN.se en artikel där Salka Sandén, f.d. gangster i olika vänsterrörelser, intervjuas. Sandén växte upp i ett område med flerfamiljshus i Göteborg, men gick i skola tillsammans med radhusbarn och barn från den välbärgade stadsdelen Askim.

Redan i högstadiet började Salka Sandén bli hatisk mot radhusbarnen. "Jag minns att det fanns ett underliggande hat i Tynnered och många skämdes över att de var fattiga", säger Sandén till DN. "Vi som bodde i flerfamiljshusen hade ingenting att se fram emot, ingen framtid", tyckte hon, och ett par år senare hoppade hon av gymnasiet och hamnade i ett ockuperat flerfamiljshus i Malmö.

"Jag upplevde ingen gemenskap med samhället. De som bestämde betraktade sådana som mig som värdelösa - men samtidigt såg jag samhället som värdelöst. Det hade ju inget att erbjuda oss som bodde i flerfamiljshusen", berättar Salka Sandén för DN.

Det är väl ingen nyhet att jag inte har mycket till övers för maskerade gatstenskastare på vänsterkanten. Efter att ha läst vad Salka Sandén säger närmar jag mig förakt. Samhället är värdelöst. Det har inget att erbjuda, tycker vänsterglinen.

How about this: gratis skola, sjukvård, tandvård, universitetsutbildning, dessutom barnbidrag, studiebidrag och bostadsbidrag och om allting skiter sig socialbidrag, amsutbildningar etcetera etcetera... Pengarna som betalar allt det här kommer från vanliga anständiga hårt beskattade människor som jobbar häcken av sig dag ut och dag in för att få vardagen att gå ihop. Allt medan ni sitter i era jävla ockuperade hus, gnäller över samhället och när ni tröttnar på det går ut och kastar gatsten, vandaliserar McDonalds-restauranger eller vad det nu är som misshagar er just för dagen.

Jag vet att det är en sliten klyscha, men den duger som uppmaning till "aktivisterna": Cut your hair and get a job. Ni är bara patetiska.

Angeläget

Det är tydligen på SvD.se man hittar de stora nyheterna:

Jo, förresten, min sysslings svärmors hund har varit lite risig i magen på sistone. Kan det vara nåt för SvD, kanske?

Citatet

"När man får beröm av miljöpartiet finns det oftast anledning att undra om man uttryckt sig otydligt eller rentav råkat säga något ogenomtänkt."

Per Gudmundsson på SvD:s ledarsida den 16 augusti 2008.

Sommartorka

Bland alla meningslösheter man kan göra på Facebook finns IQ-test. Förra gången jag gjorde ett fick jag 132, till glädje för min gode vän som fick 133. När det nu dykt upp ett nytt, "avancerat" IQ-test ville han "utmana" mig igen. Han trodde nog han skulle vinna igen men - hehe - det sket sig. För efter elva minuters mentalt väntande och vridande på kuber, figurer och sifferserier så påstod IQ-testet att jag hade 155 i IQ!

Jag har aldrig fäst något större avseende vid IQ-tester. Och när jag nu plötsligt blir placerad bara några pinnhål under Albert Einstein (IQ 160) så blir det liksom ännu svårare att ta dem på allvar. (Men det hindrar ju inte att det är lite roligt att reta den kaxige vännen som scorade 133 i båda testen.)

En uppmärksam läsare noterade nog att jag använde den svengelska termen "scorade" i föregående mening. Man kan diskutera om det det är tecken på ett torftigt ordförråd eller på språklig lekfullhet. Själv hävdar jag såklart det senare. Men det innebär inte att jag tycker att svengelska är bra i alla sammanhang.

Ovanstående är också hämtat från Facebook. Jag blev faktiskt lite nervös när jag först läste att en av mina kompisar har en krossa på mig. F'låt jag. Men sen ramlade polletten ner. Jag förstår dock fortfarande inte var de har fått "Infödd" ifrån?

Bussarna måste gå

Efter att ha låtit bussarna stå i garaget några dagar verkar det nu som att Kommunal återigen ska ta upp busstrejken. Nu ska tydligen även flygbussarna omfattas.

Kollektivtrafiken är varje storstads blodomlopp, en förutsättning för att staden ska leva, för att människor ska kunna ta sig till och från sina skolor, arbeten och fritidssysselsättningar. Kollektivtrafiken är särskilt viktig för de resurssvaga, som inte har råd att ha bil eller åka taxi kors och tvärs genom stan, och för gamla och unga, som inte kan eller får köra bil. Att sätta stopp för busstrafiken är att sätta stopp för att tiotusentals människor ska få livspusslet att gå ihop.

Bussförarkonflikten aktualiserar frågan om en proportionalitetsregel vid strejker. Det måste helt enkelt kunna göras en bedömning av strejkens skadeverkningar gentemot tredje man. En strejk som har alltför samhällsskadliga effekter ska kunna stoppas.

Jag själv är lyckligt lottad, jag kan promenera till jobbet. Men många är helt beroende av kollektivtrafiken. Staden är beroende av kollektivtrafiken. Därför borde det vara självklart: Bussarna måste gå.

Götterdämmerung

Den spektakulära Martin Luthers kyrka i Halmstad, ritad av Bertil Engstrand och Hans Speek, invigdes 1970. Arkitekterna försåg det vidbyggda församlingshemmet med soffor från italienska Zanotta.

Provinsbladet Hallandsposten rapporterar idag att sofforna börjar sjunga på sista versen och att församlingen vill byta ut dem - mot Ikeas Klippan!

"Jag tycker det är en bra och likvärdig ersättning", säger kyrkoherde Bo Wallén.

Throw-away och Klippan. Same shit, different name?

Varför inte gå ett steg till - om nu dussinvaror från Ikea är likvärdiga italiensk kvalitetsformgivning så ser jag flera möjligheter för församligen att få loss pengar. Ikea har det mesta; kyrkans konstverk kan bytas ut mot Pjätteryd (599 kr), dopfunten mot Pomp (129 kr) och själva altaret kan väl ersättas av en rejäl Malm (945 kr).

Suck. Mot några sparade tusenlappar står sig hantverksskicklighet och genomtänkt formgivning tydligen slätt. Kulturskymningen sänker sig över Martin Luthers församling.

Uppdatering: Soffkonflikten har nu även nått riksmedia, närmare bestämt Aftonbladet. Att döma av rubriken, Soffan som är för billig, ställer sig Aftonbladet på kretinernas sida. Men det förvånar väl ingen.