Efter att ha låtit bussarna stå i garaget några dagar verkar det nu som att Kommunal återigen ska ta upp busstrejken. Nu ska tydligen även flygbussarna omfattas.
Kollektivtrafiken är varje storstads blodomlopp, en förutsättning för att staden ska leva, för att människor ska kunna ta sig till och från sina skolor, arbeten och fritidssysselsättningar. Kollektivtrafiken är särskilt viktig för de resurssvaga, som inte har råd att ha bil eller åka taxi kors och tvärs genom stan, och för gamla och unga, som inte kan eller får köra bil. Att sätta stopp för busstrafiken är att sätta stopp för att tiotusentals människor ska få livspusslet att gå ihop.
Bussförarkonflikten aktualiserar frågan om en proportionalitetsregel vid strejker. Det måste helt enkelt kunna göras en bedömning av strejkens skadeverkningar gentemot tredje man. En strejk som har alltför samhällsskadliga effekter ska kunna stoppas.
Jag själv är lyckligt lottad, jag kan promenera till jobbet. Men många är helt beroende av kollektivtrafiken. Staden är beroende av kollektivtrafiken. Därför borde det vara självklart: Bussarna måste gå.
6 kommentarer:
Om man ska införa en proportionalitetsprincip vid strejker, vad är då meningen med strejker överhuvud taget?
Avsikten med en strejk är ju att använda ett starkt påtryckningsmedel för att få till stånd en förändring. Det är inte alltid det leder till exakt vad man kräver (jfr. förra kommunalstrejken samt sjuksköterskestrejken). Men allt som ofta kan det vara ett nödvändigt ont att ta sig ur en låst situation.
Orsaken till strejken är ju att den andra parten (läs arbetsgivarsidan) vanligare är den starkare kontrahenten och att utan strejken skulle denne part kanske inte vara villig att förhandla överhuvud taget.
Jag tror att om man sätter en allt för stor tilltro till arbetsgivarnas goda vilja riskerar man att få en stagnerad utveckling inom arbetsområdet.
Det är ju klart att det är ytterst beklagligt att tredje part drabbas vid en konflikt. Men det är ju samtidigt det som är meningen med en strejk.
vr - Jag menar att det finns situationer då samhällets intresse av att fungera är viktigare än en viss yrkesgrupps intresse av att få strejka. Ett strejkförbud behöver ju inte innebära att påtryckningsmedel från arbetstagarnas sida saknas, man kan t.ex. tänka sig att konflikter hänskjuts till en skiljenämnd.
Och som jag ser det är inte meningen med en strejk att tredje man ska drabbas utan att arbetsgivaren ska lida ekonomisk skada. Så fungerar det t.ex. om arbetarna vid en fabrik strejkar - då drabbas arbetsgivaren men samhällslivet fortgår. I en sån situation kan strejk vara ett acceptabelt redskap för en arbetstagarorganisation att utöva påtryckningar.
...och för att arbetsgivaren ska lida ekonomisk skada måste enligt mitt sätt att se det tredje man bli lidande... annars uppstår ju ingen skada... vilket ju var avsikten.
Men visst håller jag med om att det kan komma att behöva förändras en del på strejkområdet, men jag är rädd att effekterna av detta skulle begränsa arbetstagarnas förhandlingsutrymme.
Den här strejken har enligt min mening utvecklats till nån jävla prestigekamp från Kommunals sida för att påvisa sitt eget existensberättigande! Det skall ses i ljuset av det allmänna missnöjet med fackföreningarnas bristande värde för medlemmarna. Hur skulle det se ut om inte Kommunal går vinnande ur denna strid....det riskerar ju att resultera i ytterligare medlemsavhopp och därmed förlorade intäkter!
Nej, fackföreningar stryper så sakteliga Sverige och dess stackars företagare....fråga t.ex. SAS...
Någon proportionalitetsprincip när det gäller strejker är jag ingen större anhängare till. Däremot tilltalar lösningen med skiljenämnder mig i högre utsträck ning. Inom tjänstemannarörelsen på industrisidan finns sedan 1997 det sk. industriavtalet som innehåller tydliga regler om konfilkter och hur parterna skall förhålla sig till varandra i dessa situationer. I avtalet finns sk opartiska ordföranden (OPO) som skall medla mellan de olika intressemotsättningarna. Fler avtal av denna typ tror jag skulle gagna det svenska näringslivet. Sedan 1997 har vi i princip inte haft några konflikter inom den svenska industrin. Hur vore det med ett avtal som t.ex omfattade även tjänstesektorn ? Inte helt fel enligt min mening. Då kanske SAS konflikten kunde undvikits ...
Summan av kardemumman: Ingen proportionalitetsprincip behövs om parterna kan teckna avtal som liknar industriavtalet. Då kommer båda sidorna få vad de egentligen söker efter nämligen reallöneökningar och bättre arbetsvilkor ställt mot ökad lönsamhet och avkastning.
Så vitt jag förstår så finns det redan i dag en möjlighet att förklara en strejk samhällsfarlig. Det räcker. Bussförarna har min sympati. Deras arbetsförhållanden är usla. Jag hörde för några dagar sedan en företrädare för bussbolagen beklaga sig över att det var svårt att behålla förarna inom yrket. Då får dom väl förbättra villkoren så att dom vill stanna.
En strejk är ju tyvärr enda påtryckning en jobbare har om arbetsgivaren inte vill tillmötesgå kraven. Strejk, dvs att vägra arbeta med de villkor arbetsgivaren erbjuder.
Svenska fack är mycket restriktiva med strejker. Det tas bara till i yttersta nödfall. Facken tar nästan alltid ett mycket stort ansvar.
Skicka en kommentar