Skammens ögonblick

Jag klär mig i säck och aska, rullar mig i tjära och fjädrar, gisslar mig och skäms. Ja, om man som jag är en gnutta språkfascistiskt lagd så finns det naturligtvis inget alternativ när man blivit påkommen med att ha begått ett av de mest enerverande språkfelen: särskrivning.

Det började på Facebook:

En kärleksfull hälsning från min syster.

Och i eftermiddags kom nästa nypa salt i det sår som hade öppnats:

Adekvat feedback från en kollega.

Jag sliter mitt hår och försöker för mitt liv komma på hur det kunde bli så här. Men jag kan varken komma på någon bra eller någon dålig förklaring. För att vidden av det nästan fysiska obehag jag känner i detta ögonblick ska kunna förstås kanske jag kan nämna att jag fortfarande - efter fem år! - sörjer att anti-särskivningssajten Skrivihop.nu lagts ner.

Sin fantastiska, men sorgliga, novell Att döda ett barn avslutar Stig Dagerman med:

Men så obarmhärtigt är livet mot den som dödat ett barn att allting efteråt är för sent.

Jag säger:

Men så obarmhärtigt är livet mot den som gjort en särskrivning på internet att allting efteråt är för sent.

PS. Ifrågavarande särskivning förekom i blogginlägget Inifrån Skatteverket, del CLII. Det är naturligtvis korrigerat nu. Men ändå.