Mer bubbel i folkhemmet

Så här på nyårsafton publicerar Dagens Nyheter den trevliga nyheten att svenska folket dricker allt mer champagne. I år säljer Systembolaget dubbelt så mycket bubbel som för tio år sedan.

En trevlig utveckling tycker jag. Champagne är en trevlig dryck som passar till mycket (utom möjligen till det frusna och huttrande nyårsskålandet). Frågan är hur det kommer sig att så många svenskar fått smak för den ädla drycken.

Champagnens kanske främsta egenskap är känslan av buteljerad lyx. Trots att champagne inte är så förskräckligt dyrt som man kanske föreställer sig (de billigare flaskorna kostar inte mer än två biobiljetter och en påse Gott & Blandat) så infinner sig en särskild känsla varje gång man poppar en champagnekork.

Är det så att vi i kristider har behov av att lite vardagslyx? Handlar det om en mentalitetsförändring där Jante lidit nederlag och det blivit mer socialt accepterat att skämma bort sig själv med flärd? Eller är det helt enkelt så att många svenskar, tack vare tillväxt i samhället och regeringens skattesänkningar, fått förbättrad ekonomi och därmed ökade möjligheter att unna sig det man tidigare inte haft råd med (se även en DN-artikel i ämnet från 2006)?

Oavsett vilka skäl som ligger bakom så är svenskarna att gratulera till att ha upptäckt champagnens charm. Själv brukar jag alltid ha en flaska på kylning därhemma. Man vet aldrig när tillvaron behöver lite guldkant.

Läsning om champagne

Följ med till Champagne - av Kåre Halldén (som också driver champagneklubben SpruceUp!)

Finest Wines of Champagne - av Michael Edwards

Dags för en entreprenör på sedeln!

Nästa år ska Sverige få en ny sedel, i valören 200 kr. Därmed har förstås den obligatoriska diskussionen uppstått om vem som ska avbildas på sedeln.

De nuvarande sedelfigurerna är Selma Lagerlöf (författare), Jenny Lind (operasångare), Carl von Linné (vetenskapsman), Karl XI (kung) och Gustav Vasa (kung).

Med tre män och två kvinnor på sedlarna finns det förstås goda argument för att den sjätte personen i jämställdhetens namn borde vara en kvinna. Detta vänder jag mig egentligen inte emot, men jag tycker att det finns andra aspekter än kön att beakta.

De nuvarande sedelfigurerna representerar kulturen, vetenskapen och kungamakten. Det är därmed hög tid att ytterligare en viktig del av samhällslivet uppmärksammas av Riksbanken, nämligen näringslivet, företagarna och entreprenörerna.

Väl värd en tvåhundring.
Bild från ericsson.com.

Det namn som jag först kommer att tänka på är Lars Magnus Ericsson, personen som grundade den numera världsomspännande telefonföretaget Ericsson och därigenom skapade förutsättningar för tusentals arbetstillfällen inom såväl industri som forskning, vilket bidragit till Sveriges välfärdsutveckling under 1900-talet.

L.M. Ericsson är ett namn Riksbanken bör ha i bakhuvudet när de utformar den nya tvåhundralappen. Det är hög tid att entreprenörskap och företagande uppvärderas i det offentliga Sverige.

Och om Riksbanken inte nöjer sig med det förslaget så föreslår jag att man tar en titt på Centrum för näringslivshistorias webbplats, här finns en hel katalog av industrisnillen, kvinnliga entreprenörer och nyckelpersoner inom det svenska näringslivet.

Uppdatering 16/1: SvD:s PJ Anders Linder vill ha Johan August Gripenstedt på 200-lapparna. Också ett intressant förslag.

Smile, you're on candid camera

För ett par veckor sedan sprängde sig Taimour Abdulwahab i luften mitt i centrala Stockholm. Självmordsattentatet var framgångsrikt såtillvida att Abdulwahab dog, men misslyckat såtillvida att ingen annan gjorde det – något alla så klart är väldigt tacksamma för.

Om bombdådet har mycket skrivits och jag tänkte därför nöja mig med ett stickspår. För strax innan Abdulwahab tog förväl av sina inälvor så fångades han av en överakningskamera på Drottninggatan. Kameraklippet dök snabbt upp på nätet (som här, på Expressens tv-kanal) och visade intet ont anande julhandlande stockholmare som hastigt flyr vid explosionen.

Stockholmare flyr i panik.
Bild: Illegal övervakningskamera.

Jag inser att det finns ett visst allmänintresse i den här typen av bilder, men tycker samtidigt att filmklippet är ett tydligt exempel på de integritetsfrågor som väcks i takt med att kameraövervakning blir allt vanligare.

För poängen med övervakningskameror kan ju inte vara att filmerna ska spridas (säljas?) till olika medier efter kamerainnehavarens gottfinnande, allmänintresse eller ej. Poängen med övervakningskameror är att de ska skapa trygghet och därmed torde filmernas användningsområde vara begränsat till polisens brottsutredningar.

Därmed borde vi fundera på hur det inspelade materialet hanteras. Hur tillgängligt är det? I lagen om kameraövervakning sägs att inte fler än vad som behövs får ha tillgång till inspelningarna. I det aktuella fallet hindrade den bestämmelsen inte butiksinnehavaren från att skicka filmmaterialet till Expressen så fort bomben smällt.

En lösning för att stärka integriteten skulle kunna vara att kameratillstånd förenas med en skyldighet att förvara inspelningarna på ett krypterat sätt, där endast länsstyrelsen har tillgång till krypteringsnyckeln. Därmed skulle kamerainnehavaren inte kunna titta på övervakningsfilm "för skojs skull" utan t.ex. först efter att man gjort polisanmälan om ett brott. Det vore ett litet steg för bättre integritet.

Det kan noteras att den aktuella övervakningskameran visat sig vara otillåten. Det gör förstås inte saken bättre men saknar annars betydelse för det principiella resonemanget ovan.

Läs andra om integritet, kameraövervakning

Att kalla saker vid deras rätta namn...

På framsidan av senaste numret av lokaltidningen Vårt Kungsholmen står det "Till salu: Sjukhus på Kungsholmen". Rubriken visar hur viktiga orden, och makten över orden, är i politiken.

Bakgrunden är att avtalet med det företag som för närvarande sköter driften av S:t Görans sjukhus är på väg att löpa ut. Ett av alternativen som politikerna då har att ta ställning till är om det ska göras en ny upphandling. Själva poängen med en sådan process är att flera anbudsgivare får tävla om uppdraget, för att landstinget ska kunna välja den utförare som erbjuder den bästa vården. Själva sjukhuset tillhör dock landstinget, oavsett om vården som bedrivs i huset sköts av landstinget självt eller av ett vårdföretag.

Nej, det är inget sjukhus till salu.

Ändå sätts rubriken "till salu" och det som är en helt normal (om än omfattande) upphandling framställs som en (ut-?)försäljning av gemensamma tillgångar. Kanske är det tänkt att man ska associera till den dåliga affär som gjordes när Moderaterna i Täby sålde en gymnasieskola? Eller ska man tänka på bostadsrättsomvandlingarna i Stockholm, som av motståndarna betecknas som "utförsäljningar" trots att husen säljs till marknadspris?

Vad olika åtgärder kallas har förstås betydelse för hur de uppfattas. I en del fall lyckas det; när omförsäkringsmomentet i sjukförsäkringen började kallas "utförsäkring" så etablerades bilden av att sjuka människor kastades ut på gatan (till den bilden bidrog förvisso ett antal brister i sjukförsäkringsreformen). Å andra sidan lyckades vänsteroppositionen inte förändra människors syn på skatteavdraget för hushållsnära tjänster genom att ge det den nedsättande benämningen "pigavdrag". "RUT-avdraget" är alltjämt populärt.

Politiska initiativ är förstås mest av allt sitt innehåll. Men man ska inte underskatta betydelsen av hur de benämns. Den som lyckas skaffa sig makt över orden har ett stort försprång.

Första dan på nya jobbet

Fullmäktigeförsamlingen i Stockholms läns landsting är Sveriges näst största demokratiska församling. Fullmäktiges 149 ledamöter fattar beslut om frågor som rör bl.a. sjukvård och kollektivtrafik inom Stockholms län. Idag hade fullmäktige sammanträde, och diskuterade 2011 års budget.

Idag var också första dagen på mitt nya jobb. Jag har nämligen tagit en paus från Skatteverket för att i stället arbeta som landstingsrådssekreterare på Folkpartiets landstingskansli. Folkpartiet har två landstingsråd: Birgitta Rydberg och Anna Starbrink. Mitt uppdrag är att bistå landstingsråden på olika sätt. Det kan handla om att ta fram faktaunderlag i olika sakfrågor, författa skrivelser, delta i förhandlingar med andra partier och allt annat möjligt och omöjligt som kan dyka upp i den politiska hetluften.

Anna Starbrink och Birgitta Rydberg.

Som landstingsrådssekreterare (eller politisk sekreterare) är jag tjänsteman på landstingskansliet. Det är Anna och Birgitta som är politikerna och som företräder Folkpartiet utåt. Därför är det på Anna Starbrinks blogg och på Birgitta Rydbergs blogg som man kan hitta aktuell information om Folkpartiets politik i landstinget. Ännu mer info finns förstås på Folkpartiets hemsida.

Mitt nya jobb.

Redan första dagen blev det tydligt att tillvaron på landstinget kommer bli annorlunda än tillvaron på Skatteverket. Landstinget är förvisso en gigantisk organisation med närmare 45 000 anställda, men å andra sidan är Folkpartiets kansli väldigt litet jämfört med skattekontoret. Den numerära litenheten vägs emellertid upp av att vi har ganska stora tjänsterum - det här med kontorslandskap var tydligen inte uppfunnet när landstingshuset byggdes på 1800-talet. Det är naturligtvis en förmån att få arbeta i en så vacker byggnad. Men mest av allt är det en förmån att få arbeta med någonting som är så intressant, fascinerande och viktigt som politik. Jag ser väldigt mycket fram emot de kommande fyra åren.

I morgon fortsätter budgetsammanträdet. Och nu är det hög tid för Folkpartiets nye politiske sekreterare att få lite sömn i kroppen.

Sayonara, Skatteverket

Måndagen den 8 januari 2007 var min första dag på Skatteverket. Jag minns den inte som igår men jag minns vad jag hade på mig; jeans, vit skjorta, svartvit slips och grå cardigan. Noga uttänkt för att vara lagom dressat men inte överklätt.

Redan när jag började på Skatteverket hade jag bestämt mig för att blogga om jobbet. Jag tyckte det fanns goda skäl för att berätta om tillvaron inifrån en myndighet. Det första blogginlägget, Inifrån Skatteverket, del I, skrev jag redan samma kväll och konstaterade därvid att

Första dagen gick åt till att skaka hand på enhetens drygt 100 medarbetare. Förmiddagens handskakningsrunda gick bra, på eftermiddagen var det värre. Den rundan påbörjades nämligen efter klockan tre och då tycks folk antingen sitta och fika eller flexa ut.

Jag noterade även att "bland löneförmånerna på Skatteverket kan nämnas fritt kaffe och egen tejphållare"; häri kan möjligtvis skönjas en viss bitterhet som bottnade i att anställningen på Skatteverket medförde en lönesänkning med cirka 18 procent.

Stor-Mats och jag.

Bloggandet fortskred med diverse iakttagelser. I slutet av mars skrev jag ett upprört inlägg om den absurda situation som uppstod på ett sektionsmöte där ingen ville skriva protokoll (del XII). Mitt utbrott resulterade i upprörda känslor från någon av de protokollsvägrande tanterna, med följd att jag blev inkallad till chefen. Ingen skugga ska dock falla över honom; han förklarade att det kommit till hans kännedom att jag bloggar och att han eller Skatteverket inte hade några invändningar mot det. Han uppmanade mig ändå att tänka på vad jag skrev så jag inte trampade på några ömma tår i onödan.

Något intryck tog jag nog av chefens förmaningar, för därefter blev skrivandet mer inriktat mot myndighetens väl och ve och mindre mot medarbetarnas göranden och låtanden. Dåvarande generaldirektören Mats Sjöstrand, som från och med del LII fick dras med epitetet Stor-Mats, blev frekvent recenserad och efter ett par år bestämde jag mig för att söka hans jobb (del 224).

En del teman har i det närmaste blivit följetonger. Skatteverkets lönepolitik är ett exempel (se bl.a. del 222, del 205, del XCVI, del LXIII och del LIX), ett annat är det farsartade projekt som lanserades under hösten 2007 med titeln Stafettpinnen. Syftet med detta var att involvera hela personalen i nåt slags intern förändringsprocess för att identifiera vad personalen efterfrågade hos sin arbetsgivare. Stora resurser och ett oändligt antal arbetstimmar lades på detta spektakel som inte bidde mycket mer än en tumme (se del 182, del CLXXX, del CXLIX, del CXLIII, del CXLII, del CXXXVI, del CVIII och del LXXXIV). Nästan lika farsartad är Skatteverkets och Försäkringskassans gemensamma projekt, servicekontoren. Den cirkusen sammanfattade jag i ett inlägg ganska nyligen, se Servicecirkusen rullar vidare.

Många reflektioner har det blivit genom åren. Bloggen har blivit min kanal för att få utlopp för kritik och frustrationer. Men den har också gett mig mycket feedback och intressanta synpunkter från kollegor runt om i landet. Påfallande ofta har man uttryckt uppskattning att någon "vågar". Faktum är att senast häromveckan viskade en kollega till mig "jag tycker du är modig". Sådant betyder naturligtvis mycket. Efter tre år och drygt 240 blogginlägg kände jag ändå att tiden var mogen för att, som det så populärt heter numera, vända blad. Del 244 blev därför mitt sista inlägg i serien Inifrån Skatteverket.

Det var på dagen elva månader sedan jag skrev det inlägget. Och nu är det dags att inte bara vända blad, utan att öppna ett helt nytt kapitel i mitt liv. Efter snart fyra år på Skatteverket är tiden mogen att göra något annat, och när det plötsligt dök upp ett jobberbjudande som jag omöjligt kunde tacka nej till så kändes valet naturligt. Varje saga har ett slut, och min Skatteverkssaga har nått sitt. Tack för den här tiden, alla underbara kollegor och kloka bloggläsare!

Om friheter och rättigheter

"Det är som om jag skulle uppfinna en religion som förbjuder mig att använda benen, och sedan kräva att få bli runtburen av statliga tjänstemän."

I en kommentar till ett blogginlägg (DO duckar) ringar Johan Ingerö in en viktig aspekt i den pågående debatten om klädsel som döljer ansiktet. (En debatt som för övrigt fått alltför stora proportioner och som jag beklagligtvis bidrar till med det här inlägget.)

För mig som liberal är det självklart att var och en är fri att klä sig som man vill. Det är alltså en frihet som envar åtnjuter. Det är emellertid inte självklart - eller ens rimligt - att man därmed har rätt att förvänta sig att hela det omgivande samhället ska anpassa sig och inordna sig utefter det val man har gjort.

På samma sätt som den som valt att utnyttja sin frihet att inte bära slips får räkna med att bli nekad inträde till den restaurang där slipstvång råder får den som valt att utnyttja sin frihet att dölja sitt ansikte räkna med att bli ifrågasatt när hon begär tillträde till en miljö där man förutsätts visa ansiktet för varandra.

I varje enskilt fall finns det förutsättningar och omständigheter som måste vägas in när man tar hänsyn till om diskriminering föreligger. Men grundinställningen måste ändå vara att varje människas frihet att leva sitt liv som hon vill inte får förväxlas med en rättighet att kräva att resten av världen anpassar sig till det valet.

Folkpartiets Lotta Edholm deltog i går i en Aktuellt-debatt med DO Katri Linna om heltäckande slöjor i skolan. Den debatten kan man se här. Lotta Edholm kommenterar DO:s beslut på sin blogg.

Nytt uppdrag för Folkpartiet

Ikväll hade Folkpartiet i Stockholm representantskap, ett slags stormöte där lokalföreningarnas ombud nominerar partiets representanter i olika nämnder och styrelser. (Det formella beslutet fattas sedan av kommunfullmäktige.)

Till grund för nomineringarna så har man ett förslag som valberedningen tagit fram. Valberedningen hade föreslagit mig som ersättare i trafik- och renhållningsnämnden och till min glädje så valde representantskapet att nominera mig.

Trafik- och renhållningsnämnden har hand om den strategiska trafikplaneringen i Stockholms stad samt ansvarar för att avfallshanteringen fungerar effektivt och miljösmart.

Ett fall för trafiknämnden?

Jag har märkt att en del drar lite på munnen när man talar om trafik- och renhållningsnämnden. Det låter kanske inte så glamoröst. Men nämndens ansvarsområde är viktigt och intressant: Att se till att Stockholm är rent och snyggt och att alla kan ta sig fram i stan, oavsett om man är bilist, cyklist eller barnvagnspappa. Ett ansvar som är högaktuellt nu när marken är täckt av snö och hala gator och upplogade vallar ställer till besvär för trafikanterna, inte minst dem som på grund av funktionshinder har det extra svårt att ta sig fram.

Inga glamorösa frågor kanske, men väldigt viktiga för att Stockholm ska vara en fungerande och tillgänglig storstad. Därför ser jag fram emot att få ägna de kommande fyra åren att, tillsammans med de båda andra FP-representanterna Mark Klamberg och Charlotta Schenholm, etablera Folkpartiet som det självklara valet för alla som vill ha ett Stockholm som funkar - för alla.

En viktig reform etableras

På onsdag införs nya regler för hur nyanlända invandrare tas emot i Sverige (se prop. 2009/10:60). Det är viktiga regler, som förtjänar uppmärksamhet. Huvudprincipen i de nya reglerna är att en person som fått uppehållstillstånd i första hand ska mötas av Arbetsförmedlingen, inte av socialtjänsten.

En väl fungerande matchning mellan nyanlända invandrare och arbetsmarknaden är en viktig förutsättning för att minskat utanförskap och ökad integration. Genom s.k. instegsjobb och nystartsjobb har Alliansen gjort viktiga satsningar på att åstadkomma detta, men nu tar alltså integrationsminister Erik Ullenhag (FP) ännu ett viktigt steg framåt.

Den reform som nu sjösätts innebär, förutom att Arbetsförmedlingen får ett större ansvar, att nyanlända får individuella insatser från dag ett. Utifrån detta skräddarsys en etableringsplan - t.ex. var i landet efterfrågas din kompetens? var finns det bäst förutsättningar för bostad och arbete? osv. - och ett system med etableringslotsar införs för att stödja den nyanlända. Etableringslotsarna får en resultatbaserad ersättning och det är den nyanlända själv som väljer lots. Dessutom införs en obligatorisk kurs i samhällsorientering, med syfte att ge kunskaper i hur det svenska samhället fungerar.

Erik Ullenhag berättar om den nya etableringsreformen.

- Som liberal välkomnar jag invandring, säger Erik Ullenhag. Men vi måste bli bättre på att ge alla nyanlända möjlighet att bidra till vår gemensamma framtid. Etableringsreformen är ett första viktigt steg i den riktningen.

Jag kan bara hålla med. Idag tar det i snitt sju år för den genomsnittlige flyktingen från uppehållstillstånd till arbete. Det är slöseri med mänskliga resurser och gör både samhället och de nyanlända till förlorare. Sverige kan bättre, vilket den nya etableringsreformen förhoppningsvis kommer att visa.

Läs även
Vi i Sverige: Etableringslots har provats och fungerar

Läs andra om Folkpartiet, Erik Ullenhag, integration, etableringslots

Verklighetens RUT fjärran från vänsterns myter

Alliansen vann valet och därmed kunde det populära RUT-avdraget räddas. En skattereform som gjort svarta jobb vita, hjälpt människor in på arbetsmarknaden och gett vanliga svenskar möjlighet att ägna sig åt annat än tvätt och städning.

Ändå är RUT-avdraget känsligt i den politiska vänstern. De rödgröna lovade att avskaffa det om de vann valet (vilket tack och lov inte inträffade). Ett av argumenten mot RUT är att avdraget "gynnar de rika". Vilka dessa "rika" är har alltid varit något oklart, men man ska väl föreställa sig någon bukstinn Östermalmsbaron med hunsade tjänstehjon.

Ingen typisk RUT-kund.

Vänsterns verklighetsbild får nu emellertid konkurrens av - tja, av den riktiga verkligheten. Enligt statistik från Skatteverket har nämligen hela 283 000 hushåll utnyttjat RUT-avdraget hittills i år. Enligt Homemaid, en av de största aktörerna på marknaden, är det barnfamiljer som är den överskuggande största gruppen bland dem som använt sig av RUT-avdraget. Typkunden är en barnfamilj med två arbetande föräldrar med medelinkomst. Östermalmsbaronen lyser med sin frånvaro. I den riktiga verkligheten, alltså.

Källor: DN, SvD, DI, LTZ

Läs även
Carina Boberg: RUT vanligast hos 2-barnsfamiljer
Rasmus Jonlund: Många älskar RUT

Läs andra om RUT-avdrag, RUT

Servicecirkusen rullar vidare

Det började våren 2009. Med pukor och trumpeter öppnades Skatteverkets och Försäkringskassans gemensamma servicekontor i Skärholmen, Tensta och i City. För Skatteverkets del innebar detta att expeditionen på Södermalm stängdes och allmänheten hänvisades till något av servicekontoren. I samma veva fick Skatteverket en ny arbetsuppgift, att utfärda id-kort. Även denna uppgift hamnade på servicekontoren.

Resultatet blev tämligen kaotiskt. Fotoapparaterna funkade inte som de skulle, lokalerna var dåliga, köerna långa och varken personal eller kunder var nöjda. Det dröjde inte många månader innan Skatteverket gjorde halv reträtt och öppnade upp expeditionen på Södermalm igen. Hej och hå.

Bekymren var dock inte slut där. Servicekontoren i Tensta och Skärholmen blev alltför populära. Lokalerna var för trånga, besökarna måste stå och berätta om privata angelägenheter helt utan diskretion och personalen kände sig otillräcklig; enligt en enkät som presenteras i fackförbundet ST:s tidning Skatteyrket tycker 73 procent av medarbetarna på servicekontoren att de får otillräcklig kompetensutveckling och 70 procent är osäkra på om de kommer att jobba kvar om fem år.

När stora organisationer ska göra konster...

Frågan om servicekontoren medfört att servicen till medborgare och företag blivit bättre besvarar Skatteyrket med "knappast!" - en tydlig kontrast mot den fromma förhoppning att "samverkan mellan myndigheterna innebär att vi kan behålla och i vissa fall erbjuda en utökad service" som regionskattechefen uttryckte i samband med att servicekontoren öppnade. Skatteyrket har också svårt att se att konceptet med servicekontor medfört några ekonomiska eller andra fördelar för Skatteverket.

Nu, efter drygt ett år, är det så dags för nästa kapitel i den här cirkusen. Eftersom servicekontoren i Skärholmen och Tensta blivit alltför populära ska de alltså stängas (som lokalpolitikern i Skärholmen Jan Jönsson [FP] konstaterade, "ett väldigt annorlunda skäl att flytta en verksamhet"). I stället ska manegen krattas för ett nytt kontor i Kista och - hör och häpna - Skatteverkets expedition på Södermalm ska åter öppnas för allmänheten. Den id-kortsverksamhet som bedrivits där sedan ett drygt år tillbaka, den får maka på sig (oklart vart).

Återstår att se om detta innebär att situationen stabiliserar sig. Om inte lär väl Cirkus Servicekontor rulla vidare på sin skumpiga - och skattefinansierade - resa.

Se även Inifrån Skatteverket, del 221, del 207 och del 195.

Gårdsförsäljning ett välkommet förslag

En utredning kommer att föreslå att det blir tillåtet med gårdsförsäljning av alkohol i Sverige, dvs. att gårdar som producerar alkohol ska få sälja sina produkter i en gårdsbutik. För att inte detta ska komma i konflikt med EU-regler väntas utredningen föreslå att man också får sälja produkter av samma typ, dvs. den gård som producerar whisky ska också kunna sälja whisky från andra länder.

Moderaterna och Centerpartiet verkar positiva till det här förslaget. Kristdemokraterna och Folkpartiet (se Vad vill Folkpartiet? Del 2.) är skeptiska, liksom vänsterpartierna. Man betonar att en förutsättning för att gå med på gårdsförsäljning är att EU kan garantera att Systembolagets monopol inte hotas.

Enligt EU-parlamentarikern Anna Heed (S) är förslaget om gårdsförsäljning "bedrövligt. Då kan vi lika bra stänga Systembolaget", menar hon. I nästa andetag gör hon vad som för mig framstår som en logisk kullerbytta när hon säger att "Jag förstår inte vad regeringen håller på med. Det är ett fåtal arbetstillfällen man skapar, det är så löjligt så det är inte sant".

Det är inte Bolaget det är fel på, det är systemet.

Om nu gårdsförsäljning skapar väldigt få arbetstillfällen, så är väl det för antalet gårdsbutiker kommer bli rätt litet? Och skulle en handfull gårdsbutiker vara ett hot mot det väletablerade Systembolaget? Eller tror Anna Heed att införandet av gårdsförsäljning kommer innebära att svenska folket helt överger Systemet för att ställa sig i kö för lokalt producerat lingonvin?

Jag tycker inte man ska vara för snabb med att döma ut utredningens förslag (som förvisso ännu inte är presenterat). Tvärtom tycker jag de nuvarande reglerna uttrycker ett väl långt gånget förmynderi. Om jag åker på utflykt för att besöka en svensk vin- eller whiskyproducent, varför ska jag då inte kunna köpa med mig en flaska av deras produkter? Att tillåta gårdsförsäljning skulle vara ett sätt att visa svenska folket att staten åtminstone i vissa sammanhang betraktar medborgarna som vuxna människor, förmögna att fatta egna beslut om vad de vill äta och dricka. För ett liberalt parti borde det vara självklart att vara positivt till det här förslaget.

Läs andra om alkoholpolitik, Systembolaget, gårdsförsäljning, förmynderi

En ovärdig attack

I dagens Expressen föreslår Lars Törnman, tung S-politiker i Kiruna, SSU-basen Jytte Guteland som ny partiordförande för Socialdemokraterna. Knappt har Mona Sahlin hunnit avgå innan spelet om hennes efterträdare drar igång. Och på vilket sätt sedan. Törnman skräder inte ordet när han kallar de tänkbara alternativen Thomas Östros, Ylva Johansson och Sven-Erik Österberg för "gamla tröskverk".

Törnman talar ut.
Bild: nyheter24.se

Det ska vara högt i tak inom ett parti. Man ska kunna ha intensiva och tuffa diskussioner. I sak delar jag Törnmans uppfattning att de tre "tröskverken" inte känns som några framtidsnamn. Men att gå ut och offentligt chikanera partikollegor på det sätt som Törnman gör... Nej, jag tycker faktiskt inte det är värdigt. Men kanske säger det en del om tillståndet inom Sveriges största parti.

Läs andra om Lars Törnman, Jytte Guteland, Thomas Östros, Ylva Johansson, Sven-Erik Österberg, Socialdemokraterna, tröskverk

Det är inte samma kamp

Jag fick ett sms från min mor. "Vem är det som efterträder Mona Sahlin?", frågade hon. Jag svarade att jag inte vet. Att nog ingen vet. Att det verkar råda sådant kaos inom Socialdemokraterna att det kan bli vem som helst. "Tur att morfar slipper uppleva detta", blev svaret.


Ja, det är nog tur. Morfar var en socialdemokrat "av den gamla stammen", som man brukar säga. Han växte upp på 1910-talet, under knapra omständigheter, i ett Sverige fast förankrat i bondesamhället. Hans första jobb var som dräng på en bondgård. Han har berättat om de hårda arbetsvillkoren och de kalla vintrarna i ladugårdens drängkammare. Om lössen i madrasserna och vinterns rimfrost på väggarna. På insidan, alltså.

Att engagera sig i arbetarrörelsen, med dess löften om jämlikhet och rättvisa, kändes nog ganska självklart för den som fått uppleva dåtidens samhälle underifrån. Hade jag varit född 1914 hade jag kanske också varit socialdemokrat.

Då, i det gamla Sverige, levererade Socialdemokraterna svar på människors frågor. I en tid med påtagligt armod var upp till kamp emot kvalen en levande paroll och inte bara ideologisk kitsch. Men Sverige har förändrats sedan dess. Sverige har blivit en välfärdsstat och de djupa samhällsklyftorna har slipats ned. Det råder nu en bred politisk enighet om att alla ska garanteras en god välfärd. Den offentliga skolan, vården och omsorgen ska finnas till för alla på lika villkor. Ingen sover längre i frostnupna drängkammare.

Socialdemokraterna framstår emellertid som ett parti som envist fortsätter att bedriva samma kamp som min morfar gjorde när han blev politiskt medveten. 2000-talets sossar blir ett slags politiska skuggboxare och de högerspöken de slåss mot finns bara i deras egna hjärnor. I en valannons från 1980-talet säger morfar (eller snarare den som skrev annonsen, morfar skulle nog uttryckt sig mer färgstarkt) att motståndarna mot välfärdssamhällets framväxt alltid varit desamma, "borgerliga politiker som envist slog vakt om sina privilegier. Kampen är densamma idag." Mycket talar för att den typen av retorik fortfarande hänger kvar inom socialdemokratin.

Men kampen är inte densamma idag. Dagens väljare känner inte igen sig i problemformuleringen. Dagens väljare har andra frågor. Men Socialdemokraterna har inga svar. Inte minst tydligt illustreras det av att enbart 20 procent av de som borde vara "arbetarepartiets" kärnväljare - de som arbetar - röstade på S i årets val.

I någon mån tycker jag att Socialdemokraternas problem liknar liberalernas. Precis som att S uppfattas ha nått sitt mål om en stor välfärdsstat, men därefter saknar visioner, så måste vi i Folkpartiet inse att vi gått segrande ur många av våra strider - rösträtt, ett fritt näringsliv, valfrihetsreformer - och därmed måste vi passa oss för att inte hamna på samma sluttande plan (i den mån vi inte redan gjort det; Folkpartiets senaste valresultat är inte direkt en framgångssaga). För hur fin och vacker ideologi man än tycker att man har, så måste varje parti ta ansvar för att den upplevs som angelägen av varje tids väljare. Det som utspelat sig framför tv-kamerorna idag är beviset på vad som händer när man misslyckas med detta. Och jag håller med min mor. Det är tur att morfar slipper uppleva det.

Läs även
Peter Andersson: Om Mona Sahlins avgång
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: En politisk parentes - exit Mona Sahlin
Albin Broman: Sahlins bokslut
Thomas Böhlmark: Ett väntat besked, nu tar nya vid
HBT-sossen: Mona Sahlin avgår
Rasmus Jonlund: Mona Sahlin: Kvinnan, tiden, personen?
Mikael Persson: Som vanligt är det ledaren som går...

Läs andra om Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Folkpartiet, liberalism, förnyelse. Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2, Politikerbloggen

Kungens privatliv är inte helt privat

I dag hålls Republikanska Föreningens årliga kongress i Gamla stan. Eftersom jag är republikan, och dessutom förtroendevald revisor i föreningen, ska jag naturligtvis gå dit.

Kongressen har alla förutsättningar att bli en trevlig tillställning - det går bra nu för Republikanska Föreningen. Sommarens uppmärksammade bröllop ledde inte bara till rojalistisk yra utan till att ett stort antal människor kände att det var dags att ta steget och bli medlemmar i en förening som verkar för ett mer demokratiskt statsskick.

De senaste veckorna har en bok om kungens icke-offentliga förehavanden väckt stor uppmärksamhet i media. Jag fick boken i går och har inte hunnit läsa den ännu men innehållet är förstås inte obekant. Boken väcker funderingar om vilket slags granskning av kungahuset som är önskvärd.

Rätt sorts kungagranskning?

Det finns de som helt avfärdar boken såsom skvaller, och menar att kungens privatliv ska lämnas i fred. Jag menar att kungens privatliv, paradoxalt nog, inte i alla delar är helt privat. Givetvis har kungen rätt till ett familje- och umgängesliv, men han måste också ta ansvar för de umgängesformer han väljer. Kungens valspråk - hans "löfte" till svenska folket, om man så vill - är för Sverige - i tiden. Med vilken trovärdighet lever han upp till det löftet när det visar sig att hans privata umgänge består av ett gäng välgödda mansgrisar som ringer efter unga flickor så fort de vill bli underhållna?

Man kan ha synpunkter på det sätt författarna närmat sig föremålet för biografin. Kanske består boken till alltför stora delar av rykten och skvaller. Å andra sidan: hade de något alternativ? Hovet är en mycket sluten organisation, omgiven av en omfattande dementi- och nedtystningsapparat bestående av lojala vänner, affärsmän och andra avnämare av kungahusets strålglans. Journalister som vill skrapa lite på den guldpläterade ytan får finna sig i abrupt avslutade telefonsamtal och "King says no"-meddelanden från presstjänsten.

Jag är inget fan av skvallerjournalistik. Men ska undersökande reportrar avstå från granskning av kungahuset enbart p.g.a. att alla inblandade tiger som muren? Jag tycker inte det. Om hovet vägrar svara på sådana frågor som faktiskt har ett berättigat allmänintresse så får hovet finna sig i att bli utsatta för gerillajournalistik. I bästa fall har författarna till Carl XVI Gustaf - den motvillige monarken, slagit en första bräsch i det bålverk som omger slottet. I så fall kan det öppna för ett mindre hemlighetsfullt kungahus och mer av välbehövlig seriös och kritisk granskning.

Läs även
David Hesslefors: Debatten om Den motvillige monarken bekräftar det orimliga med monarkin

Läs andra om Republikanska Föreningen, kungahuset, monarki, republik, skandaler

Inget publikrekord på stadsdelsnämnden

I kväll var det sammanträde med Skarpnäcks stadsdelsnämnd. Sammanträdena är öppna för allmänheten, men jämfört med hur det såg ut strax innan valet var det väldigt glest på åhörarplats idag.

På kvällens agenda stod bl.a. månadsrapport för oktober, boendeplan för äldre i östra söderort, skrivelser från Skarpnäcks lokala handikappråd, medborgarförslag om upprustning av parkväg samt anläggande av matpark i Skarpnäck, en remiss om romers rättigheter och utseende av personuppgiftsombud.


Men tydligen var detta program inte i allmänhetens intresse, för inte en kotte dök upp. Tur då, att vi hade våra ständiga nallesupportrar och Vänsterpartiets Maria Hannäs, som agerade åskådare under ett föredrag om Stockholms kulturplan för barn och ungdomar.

Nästa nämndsammanträde är den 16 december. Ska bli spännande att se om det är mer tryck på åhörarläktaren då.

Ännu ett monopol har fallit!

I veckans nummer av Mitt i Söderort finns en artikel (ej på nätet) om långa köer till bilprovningen. Bilister från hela Stockholmsområdet köar mitt i natten för att få sin bil besiktad på bilprovningen i Bollmora. Härliga nyheter, tycker jag!

För bilprovningen i Bollmora är inte vilken bilprovning som helst. Det är Carspect, Sveriges första bilprovning som inte drivs av det statligt ägda aktiebolaget Svensk Bilprovning. Och köerna - ja, de är ju en konsekvens av att Carspect kommit på ett koncept som många bilister gillar, nämligen att erbjuda drop in-tider.

På väg mot en friare marknad.
Bild: Anna Z Ek, Mitt i Söderort.

På AB Svensk Bilprovning, som funnits i 47 år, finns inte drop in-möjligheten över huvud taget. Men nu ska det lanseras i hela landet, säger deras informationschef.

Exemplet Carspect i Bollmora visar hur positiva effekter som kan uppstå när gamla monopol bryts upp. Nya idéer testas, konkurrenter utmanar varandra och servicen för kunderna blir bättre.

Folkpartiet och våra borgerliga kollegor har skrotat en hel del gamla monopol genom åren. Avregleringen av flygmonopolet i början av 1990-talet öppnade upp för lågprisflyg även i Sverige, och tack vare det skrotade radiomonopolet har vi nu fler radiokanaler att välja mellan. Under de senaste fyra åren har SJ:s tågmonopol och apoteksmonopolet rensats ut - och nu är alltså även bilprovningsmonopolet förpassat till historiens sophög.

Grattis Carspect, och alla andra duktiga bilprovningsföretag som nu har chansen att tävla om svenska bilisters gunst. Och grattis Sveriges bilägare; snart finns drop in-stationer på fler ställen än Bollmora. Alliansens politik gör skillnad - men det finns mer att göra.

Fortfarande finns nämligen ett spelmonopol i det här landet (se Låt spelbutiken hålla öppet), vilket hindrar spelföretag från att sälja sina tjänster på den svenska spelmarknaden. Kul för Svenska spel och socialdemokraterna, men knappast något som gynnar konsumenterna. Nu måste Alliansen ha modet att låta även spelmonopolet falla!

Läs andra om bilprovning, monopol, avreglering, Carspect, Bilprovningen, spelmonopol, spelmonopolet

Rättssäkert homohat

"Vi säger inte till folk att själva hänga dem, så gör vi inte i Uganda. Vi vill att staten hänger dem."

Giles Muhame, redaktör för ugandiska tidningen Rolling Stone, anser inte att rubriken "Hang them" vid en artikel om Ugandas "top homos" är en uppmaning till våld. SvD den 8 november 2010.

Inga pöbelfasoner, tycker Giles.

Sverigedemokrat spänner hahnen mot "utlänningar"

Under valrörelsen stod jag en del i Folkpartiets valstuga vid Sergels torg, och en dag kom det fram en yngling med SD-knapp som ville diskutera politik. "Varför vill ni diskriminera svenskar?" frågade han. Då det i förstone inte var uppenbart för mig vad han syftade på bad jag honom förklara, och det visade sig att det var de s.k. instegsjobben som han avsåg.

Instegsjobb innebär att staten under en begränsad period betalar 75 procent av lönen för den arbetsgivare som anställer en nyanländ invandrare. Genom stödet förutsätter att den arbetslöse har utländsk bakgrund diskrimineras svenskar, menade den unge sverigedemokraten.

William Hahne vid SD:s valstuga.
Bild: aftonbladet.se/Per-Olof Sännås

Idag fick jag syn på honom i tidningen. Det visade sig att han heter William Hahne och är pressekreterare för ungdomsförbundet SDU. Hans senaste bedrift inträffade på en isländsk pub, där han ska ha uppträtt berusat och oförskämt och kallat en bartender med palestinskt påbrå för "jävla utlänning" (alternativt "jävla blatte").

Om han, som svensk besökare på Island, kallat en bartender för "jävla utlänning" så har han gjort sig förtjänt av titeln månadens stenkastare i glashuset (eller är William Hahne islänning?). Om detta kan man raljera.

Men mer beklämmande är att han i så fall tycks anse att personer som har annan etnisk bakgrund definitionsmässigt är "utlänningar", ett epitet som förefaller negativt laddat för honom, och det tillkommer alla som inte passar in i hans mall för hur en "icke-utlänning" är. Han dömer alltså sina medmänniskor inte utifrån deras göranden och låtanden, utan efter deras etnicitet - eller deras ras, om man så vill. Jag vill minnas att det finns ett ord för det där, om jag bara kunde komma på det...

Läs andra om Sverigedemokraterna, SDU, William Hahne, rasism

Svarta pengar i den orange sopsäcken

Säkert har du någon gång sett de orange byggavfallssäckarna som finns runtom på stan? Det är ju svårt att undgå. Bolaget Big Bag Sweden AB har lyckats bygga ett starkt och synligt varumärke kring en framgångsrik affärsidé. I den här filmen berättar bolagets grundare om hur företaget blivit framgångsrikt.



Tittar man på siffrorna så avslöjas att affärsidén är så framgångsrik att bolagets försäljning ökat från 58 till 105 miljoner kronor de senaste tre åren. År 2009 gjorde man en vinst på 3,6 miljoner.

"Vad tjänar ni pengar på?" frågar intervjuarna i filmen. "Vi tjänar pengar på säckar, transporter och det som ligger i säckarna - avfallet", svarar företagets grundare. "Och på falska fakturor", skulle han kunna ha lagt till.

För en vecka sedan fälldes han nämligen i kammarrätten (mål nr 473-09 och 474-09) för att ha sett till att bolaget tagit emot falska fakturor. När pengarna betalades ut så gick de inte till något bolag som sålt tjänster till Big Bag, utan de gick i stället direkt till grundarens egna fickor.

Big scumbag.

Drygt 700 000 kr i svarta pengar roffade han åt sig under två år. Det motsvarar ungefär 1,5 miljoner i lön under den tiden. De skattepengar som han lurade oss andra på skulle till exemepel räcka till två underskötersketjänster på ett äldreboende under ett år.

Man kan tycka att en ägare till ett bolag som gör miljonvinster skulle kunna leva på den lön och de utdelningar han kan ta ut från bolaget. Men det räcker tydligen inte. I stället ansträngde sig Big Bags grundare för att göra upplägg med låtsasbolag och fixa kumpaner som springer till banken och tar ut pengar.

"Skickligt varumärkesbyggande", tänker kanske någon som ser de orange sopsäckarna på gatan. "Big scumbag", tänker jag.

Läs andra om Big Bag, skattefusk, girighet

Kungen vänder blad

Ur svenska skogars djup trädde han så fram idag, vår kung, för att möta mediedrevet. Skälet var väl egentligen den pågående älgjakten, men det alla var intresserade av att veta var förstås vad majestätet hade att säga om den milt sagt uppmärksammade bok som nyss landat på bokhandelsdiskarna. Carl XVI Gustaf - den motvillige monarken heter den, och den lär bl.a. skildra några mindre smickrande eskapader i kungens umgängesliv.

Presskonferensen (eller vad man ska kalla det; såvitt jag förstår gavs inte tillfälle för de till urskogen inresta journalisterna att ställa frågor) har goda förutsättningar att gå till historien som ett stycke häpnadsveckande reality-humor. För vad sa han, egentligen?

Kungadravel inför mediedrev.
Bild från Politikerbloggen.se.

"Det finns ju ett stort intresse, har jag förstått, inför en en en en en bok som har kommit ut i min ära, så att säga...", börjar kungen, och berättar sedan att han inte hunnit läsa boken. Halva dagen igår var han nämligen på "annat jobb". Vilket detta "andra jobb" är skildrar han sedan otroligt utförligt:

"Jag var faktiskt i S:ta Klara kyrka i Stockholm, vilket var ett väldigt intressant besök. Jag har varit där tidigare - även prinsessan Madeleine har varit där och prins Carl Philip har jobbat där med olika projekt och jag var där hela förmiddagen..."

Sådär håller det på och alla får veta vilka behjärtansvärda välgörenhetsprojekt kungen och hans familj är engagerade i. Även om det nog inte var just den informationen som journalisterna hade kommit dit för. Och det verkar till slut även kungen inse, eftersom han återgår till att prata om boken. Han förklarar att då han inte hunnit läsa boken så kan han heller inte "recensera" den.

"Jag har emellertid fått mig förstå, på grund av en massa rubriker, vad som kan handla i den här boken och så vidare", fortsätter kungen och medger att han inte tycker rubrikerna varit "jättetrevliga" att se. Så han har pratat både med sin familj, och med drottningen, och kommit fram till att de vänder på ett blad och ser framåt i stället eftersom det som beskrivs i boken skett långt tillbaka i tiden.

Herrejösses. Maken till intetsägande svammel får man leta efter. Lyckligtvis är Aftonbladet vänliga nog att tillkalla en retorikexpert för att förklara vad kungen menade. Det intressanta är förstås att kungen - som även om han inte läst boken rimligtvis ändå borde vara något orienterad om dess innehåll - inte dementerar något utan bara konstaterar att han vill "vända blad". Vilket inte torde göra mycket för att strypa vattenflödet till skvallerkvarnarna - tvärtom tycks dammluckorna nu stå på vid gavel. Kanske hade det varit bäst om kungen, som en pr-konsult föreslår, helt enkelt hållit käften.

Ett axplock bland alla artiklar
Expr: Kungen flyr från frågorna - lämnar Sverige
Expr: Läs kungens tal - ord för ord
Expr: "Kungen är i obalans"
AB: "Hovet har gjort två fel"
DN: "Saker som hänt långt tillbaka i tiden"
DN: Rusning efter kunglig skandalbok
SvD: Pr-expert: Fel med presskonferens
SvD: "Det vi skrivit om är en droppe i havet"
Politikerbloggen: Se kungens pressträff om skandalboken

Diktaturernas paradis?

År 2003 blev Libyen ordförande för FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Egentligen skulle man kunna sätta punkt där och låta det konstaterandet bli utgångspunkt för en stunds lätt ironiserande reflektioner. Men jag tänkte ändå nämna ytterligare något.

Idag var jag nämligen på ett lunchseminarium med Paulina Neuding, chefredaktör för Magasinet Neo, som gjort ett reportage (varifrån jag lånat rubriken på det här inlägget) från FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Ja, till slut insåg även dåvarande FN-chefen Kofi Annan att en MR-kommission med Libyen som ordförande inte direkt var en fjäder i hatten. Därför engagerades Jan Eliasson, som drog upp riktlinjerna för det nya råd för mänskliga rättigheter som lanserades 2006. Allt skulle bli bättre, påstods det. Ett land som bryter mot mänskliga rättigheter kan t.ex. bli uteslutet ur rådet.

En något vissen olivkvist?

Är det då inte intressant att länder som Kina, Ryssland, Kuba, Saudiarabien, Pakistan och Libyen ändå valts in som medlemmar i rådet? Paulina Neuding menade att mycket talar för att MR-rådet har goda förutsättningar att utvecklas till den "lekplats för diktaturer, som använde[r] sin plats som verktyg för att skyla sina egna brott mot mänskliga rättigheter och rikta uppmärksamheten på andra" som MR-kommissionen varit. Hon visade det med hjälp av videoklipp, där bl.a. den bulgariska läkaren Kristyana Valcheva upprepade gånger blir avbruten när hon tar upp exempel på övergrepp mot mänskliga rättigheter som begåtts i ett av MR-rådets medlemsländer. Libyens representant menade att hon avvek från ämnet och ville stoppa henne. (Det kan tilläggas att Valchevas erfarenheter i frågan är tämligen goda efter nära ett decennium i libyskt fängelse.)

I Sverige, där Förenta Nationerna omhuldas med nästan religiös respekt, är den här typen av FN-kritiska diskussioner inte alltför vanliga. Det är synd, för FN är en organisation med såväl brister som förtjänster. FN förtjänar att rosas för det goda man åstadkommer, men vi får inte blunda för organisationens tillkortakommanden - särskilt inom MR-området, där FN:s trovärdighet måste bedömas utifrån den undfallande inställningen till diktaturstater.

Läs andra om FN, mänskliga rättigheter, Magasinet Neo, Libyen

Spontan? Ta bilen!

I förra veckan fick jag för mig att göra ett överraskningsbesök hos mor i Halmstad. Lite spontant, sådär. Började undersöka olika sätt att transportera mig ner till Halmstad.

Att boka flyg visade sig vara ohemult dyrt för den som inte planerar sitt liv månader i förväg. 3 683 kr ville Skyways ha för att transportera mig fram och tillbaka till Halmstad i sina skramliga propellerplan. Det alternativet avfärdades således raskt.

Tåg då? SJ är förvisso notoriskt opålitliga, men kanske åtminstone plånboksvänliga? Icke. När jag fick se prisförslaget höll jag på att trilla av stolen - 2 419 kr för det högst tvivelaktiga nöjet att tillbringa närmare tio timmar i sällskap med skrikande barn och ungdomar som vill sprida sin musiksmak till hela världen.

En välsaltad nota.

Eftersom jag inte var sugen på att lifta återstod då alternativet att hyra bil. Berras biluthyrning hade ett trevligt helgerbjudande som kostade 995 kr plus bensin och diverse tillägg. Eftersom resan Stockholm-Halmstad t/r är ganska exakt 100 mil räknade jag med att totalkostnaden skulle bli ca 2 000 kr (vilket i efterhand visade sig stämma). Att sedan bilen var en komfortabel Mercedes var en trevlig bonus.

Jo, jag lät förstås plånboken avgöra (för trots de skrikande barnen hade jag faktiskt valt tåget om det varit billigare), som rationella konsumenter ofta gör. Men jag tycker det är beklämmande att det minst miljövänliga alternativet är det billigaste. I vissa fall kan jag förstå och acceptera denna skillnad, t.ex. när det gäller Kravmärkta matvaror. Men en tågresa? Kollektivtrafik mot individtrafik. Hundratals människor på ett tåg mot en människa i en bil. Och ändå är det dyrare?

Jag roade mig med att göra en miljökalkyl på SJ:s hemsida. Det visade sig att min bilresa släppte ut ca 95 kg koldioxid (enligt data från Mercedes borde det dock snarare ha varit 140 kg), jämfört med tågresans 0,0011 kg och flygresans ca 73 kg. Kolväteutsläppen var 84 gram jämfört med tågets 0,0030 gram och flygets 0,44 gram.

Ändå tycker jag inte problemet är att bilen är för billig. Jag vill inte beskatta bilismen hårdare. Däremot är jag nyfiken på varför tågtrafiken i Sverige är så förskräckligt dyr!

Som jämförelse roade jag mig med att kolla tågpriserna i Tyskland. Sträckan Berlin-Dortmund är ungefär lika lång som sträckan Stockholm-Halmstad. Resekostnaden blir 160 euro tur och retur - dvs. ungefär 800 kr billigare än motsvarande SJ-resa! Nu kan man anföra att Tyskland inte är helt jämförbart med tanke på befolkningsunderlag osv. Men ta då Finland: En resa t/r mellan Helsingfors och Vasa går på 108 euro, dvs. mindre än halva priset jämfört med hela Sveriges järnvägar.

Växelfel och hjulsprickor i all ära, men ska man hitta det verkliga felet med SJ måste man nog leta någon annanstans. Frågan är var?

Läs andra om Berras biluthyrning, Skyways, SJ, koldioxidutsläpp, miljöpolitik, konkurrens

Man kan inte lagstifta om allt

Att köra bil och sms:a samtidigt är inte särskilt lämpligt, det kan nog de flesta vara överens om. En bilförares främsta uppgift är inte att hålla telefonkontakt med vänner och bekanta utan att hålla ögonen på vägen så att bilfärden blir så säker som möjligt. Det finns förstås ett antal lagparagrafer som reglerar detta. T.ex. sägs i 3 kap. 1 § trafikförordningen att fordon inte får "föras av den som på grund av sjukdom, uttröttning, påverkan av alkohol ... eller av andra skäl inte kan föra fordonet på ett betryggande sätt". I 1 § lagen om straff för vissa trafikbrott kan man läsa att om en vägtrafikant brister "i väsentlig mån i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna" så kan han eller hon dömas till böter - eller fängelse om oaktsamheten kan betecknas som grov.

En förare som sitter och skickar sms under bilfärd får rimligen anses ha brustit i de skyldigheter som åligger honom eller henne. Nu meddelas att en sms-skickande bilförare från Halland har åtalats, misstänkt för vårdslöshet i trafik.

Trots att vår rättsordning alltså tillhandahåller redskap för att klämma åt ovarsamma bilförare, så ropas det efter förbud mot mobilandvändning under bilfärd. En överreaktion, tycker jag.

Självklart försvarar jag inte att man använder mobiltelefoner under bilfärd på ett sätt som äventyrar trafiksäkerheten. Men om vi reglerar mobilanvändning, hur ska vi då förhålla oss till drickandet av varmt kaffe i bilen? Eller förekomsten av stökiga barn i baksätet? Eller tryckande på gps-navigatorn? Det finns hur många dåliga bilförarbeteenden som helst. Och man kan inte lagstifta om allt.

En budget att glömma och en att minnas

Idag presenterade de rödgröna partierna sitt förslag till skuggbudget. Enligt kommentarsflödet i olika media tycks den inte ha inneburit några större förändringar jämfört med den plattform som de rödgröna förlorade valet på. Detta, i kombination med att det rödgröna samarbetet uppenbarligen redan knakar i fogarna (på nätet är det stendött), gör att vänsterskribenten Göran Greider antagligen kommer att få rätt när han säger att "[d]en här skuggbudgeten kommer inte att gå till historien. Den är ju glömd redan nu."

Vi kan alltså med gott samvete lämna den rödgröna budgeten utan avseende och i stället intressera oss för en annan budget som presenterats i dagarna, nämligen Alliansens Stockholmsbudget för 2011.

Här hittar vi Folkpartiets vallöfte om parboendegaranti inom äldreomsorgen (se Ett varmare Folkparti), fortsatt utbyggnad av Spårväg city (se 47:an är död. Leve 7:an!) och, förstås, fortsatt satsning på kunskap i skolan. Ett särskilt "Stockholmsprov" i matematik kommer att införas för gymnasieeleverna, som en del i en stor mattesatsning. För att öka valfriheten för gymnasieeleverna kommer man göra det möjligt för dem att välja skola över kommungränserna. Lotta Edholm (FP) skriver mer om det på sin blogg.

Alliansen fortsätter satsa på trygghet.

Själv passerar jag ofta Nynäsvägen och gläds med de boende att det äntligen ska bli ett bullerplank - i väntan på att de långsiktiga planerna om nedgrävning och överdäckning sätts i verket, får man förmoda. För dem som ännu inte har någonstans att bo utlovas 15 000 nya bostäder under mandatperioden. En insats görs även för att möta det skriande behovet av studentbostäder (se Bygg studentskrapa i Kärrtorp!) genom en satsning på 4 000 studentlyor. Satsningarna på trygghet fördjupas, dels genom förbättrad belysning och bortröjda snår på otrygga platser, dels genom s.k. trygghetsanalyser vid alla ny- och ombyggnationer.

Att lägga en budget innebär att göra val och att prioritera. Självklart skulle man vilja presentera ett förslag som ger mer åt allt och alla. Men det kan ingen seriös politiker unna sig. Jag tycker att Alliansen fått plats med många angelägna satsningar och gläds åt att man inte fallit för frestelsen att gräva djupare i stockholmarnas fickor genom att höja kommunalskatten. Huruvida Stockholmsalliansens budget kommer att gå till historien kan diskuteras, men den förtjänar definitivt att läggas på minnet. Under de kommande åren kommer den nämligen att göra stockholmarnas vardag lite bättre!

Hela budgeten (plus en sammanfattning) finns att läsa på www.stockholm.se.

Bygg studentskrapa i Kärrtorp!

Inför terminsstarten brukar reportagen om bristen på studentbostäder dugga tätt, och så har det varit även i år (se t.ex. SR P4 och SvD samt mitt tidigare inlägg Hög tid för fler studentbostäder). I dag står drygt 50 000 studenter i kö till de 8 000 studentbostäder som finns i Stockholm. Kötiden för ett korridorsrum kan vara uppemot två år. Detta är inte hållbart. För att Stockholm ska vara en attraktiv studentstad även i framtiden måste vi se till att studenterna har någonstans att bo!

Jag tycker därför att tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret ska få i uppdrag att titta på möjligheterna att bygga studentbostäder i Kärrtorps centrum. Där finns en förskola, på vars tomt ny bebyggelse är planerad. Där skulle det passa utmärkt med ett nytt landmärke - Kärrtorps studentskrapa. De höghus som redan finns i området gör att en studentskrapa skulle passa väl in.

Plats för nya studentbostäder?Bild från hitta.se.

Fördelarna med studentbostäder i Kärrtorp är många. Förutom de långsiktiga fördelarna, att Stockholm fortsätter vara en populär studentstad, kommer studenterna i Kärrtorp att bidra till ökat kundunderlag för de lokala butikerna. Fler kunder gör att Ica och Coop har ökade chanser att överleva på sikt, vilket bidrar till att göra Kärrtorps centrum mer levande. Förhoppningsvis kan även det lokala kulturlivet få ett uppsving. Mer människor som rör sig ute kommer göra att torget känns tryggare. Jag tror helt enkelt att en satsning på studenter i Kärrtorp skulle innebära ett lyft för stadsdelen.

Läs andra om Kärrtorp, studentbostäder

Partierna missbrukar nämndemannaförtroendet

Jag var under ett par år nämndeman i Södertörns tingsrätt, och deltog därmed i dömandet av personer som blivit åtalade för olika slags brott. (Några iakttagelser från den tiden finns samlade under kategorin Tingsrätten.) Ett ansvarsfullt uppdrag, som jag delade med tusentals andra nämndemän i Sveriges domstolar. Om systemet med nämndemän kan man ha åsikter (läs t.ex. Maria Abrahamsson och Merit Wager) och själv är jag ingen större anhängare av det. Men jag lämnar ändå diskussionen om nämndemännens vara eller icke vara därhän för nu, och fokuserar i stället på hur de utses.

Nämndemännen väljs av kommunfullmäktige. Det framgår av 4 kap. 7 § rättegångsbalken. Det är alltså kommunens politiker som bestämmer vilka som ska vara nämndemän. I samma paragraf anges följande.

Vid val av nämndemän skall eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön, etnisk bakgrund och yrke. Om det finns flera alternativa sätt att uppnå en allsidig sammansättning, bör de personer väljas som inte tidigare tjänstgjort som nämndemän eller som tjänstgjort kortast tid.

Förtroendet att utse nämndemän har kommunpolitiker landet över förvaltat väldigt illa, i vart fall med avseende på åldersfördelningen. Om detta upplystes jag i ett brev som damp ner häromdan. Brevet var från Domstolsverkets generaldirektör Barbro Thorblad, och hon berättade att Domstolsverket fått regeringens uppdrag att se till att den skeva åldersfördelningen rättas till.

Brevet från Barbro.

I dag är det bara 16 procent av nämndemännen som är under 45 år. I Södertörns tingsrätt, som jag tillhörde, är den äldsta nämndemannen 83 år och medelåldern är 58. Andelen under 45 är 23 procent (bättre än snittet, alltså) och andelen över 65 år är 48 procent (mot 46 procent i riket).

De politiska partierna måste skärpa till sig! Hela poängen med nämndemän är att de ska representera ett tvärsnitt av befolkningen. Att ge nämndemannauppdrag som tack för lång och trogen partitjänst är att missbruka utnämningsförtroendet. Partierna måste börja söka kandidater utanför medlemsregistren - annars måste vi hitta ett bättre sätt att nominera nämndemän.

Att bevara eller inte bevara...

Vad är snyggt och vad är fult? Och spelar det någon roll? Sådana frågor aktualiseras i den pågående debatten kring Trygg-Hansas kontorskomplex på Kungsholmen. Anläggningen består av tre byggnader, som ritats av Anders Tengbom. Nu finns planer på att riva en av de tre byggnaderna, den s.k. paviljongen, och ersätta den med en större kontorsbyggnad.

Förespråkarna hävdar bl.a. att den låga paviljongen skapar en glugg i gatubilden, en glugg som ska "läkas" med det planerade nybygget. Stockholms stadsmuseum protesterar och har K-märkt fastigheten och länsstyrelsen tycker rivningsplanerna är olyckliga. Andra debattörer menar att kontorsanläggningens arkitektoniska och kulturhistoriska värde skulle förstöras om helheten bröts upp genom en rivning av paviljongen.

Om detta kan man förstås ha olika åsikter. Själv tillhör jag inte dem som i varje läge försvarar bevarande av gamla hus. Men debatten manar ändå till reflektion.

Vi är nog många som tycker att Trygg-Hansa-huset vid första anblick är ett ganska brutalt betongkomplex utan större estetiska värden. Går det verkligen att försvara en byggnad som inte lever upp till de behov som staden och dess invånare ställer, när det gäller såväl funktion som estetik? Å andra sidan: Kan vi redan nu, bara 30 år efter att den byggdes, avgöra att den där paviljongen inte är något som kommer att saknas i framtiden? Hur vet vi att framtidens stockholmare inte kommer betrakta oss som hjärtlösa slaktare av kvalitativ 70-talsarkitektur om vi river den?

Rivningskåk?

Det vet vi förstås inte, men det är sådana här frågor som politikerna i stadsbyggnadsnämnden måste fundera på. Beslutssituationen underlättas förstås inte av den låga status 70-talshusen har hos de flesta medborgare idag. Vilken politiker vågar dra en lans för betongbunkrarna? Om inte, lämnar det då fältet fritt för diverse populistiska idéer baserade på vad som för tillfället anses snyggt eller fult? Och vad får det för konsekvenser för den långsiktiga utvecklingen av Stockholms arkitektoniska värden?

Det här inlägget har inte någon avsikt att ge svar på dessa frågor. Jag vill bara belysa hur knivigt det måste vara att ha ansvar för stadsbyggnadsfrågor i en stad som är så omtyckt som Stockholm.

Läs även
Yimby.se: Kill your darlings?

Uppdatering 20/10:
Folkpartiet tar strid för Trygg Hansa-paviljongen