En viktig reform etableras

På onsdag införs nya regler för hur nyanlända invandrare tas emot i Sverige (se prop. 2009/10:60). Det är viktiga regler, som förtjänar uppmärksamhet. Huvudprincipen i de nya reglerna är att en person som fått uppehållstillstånd i första hand ska mötas av Arbetsförmedlingen, inte av socialtjänsten.

En väl fungerande matchning mellan nyanlända invandrare och arbetsmarknaden är en viktig förutsättning för att minskat utanförskap och ökad integration. Genom s.k. instegsjobb och nystartsjobb har Alliansen gjort viktiga satsningar på att åstadkomma detta, men nu tar alltså integrationsminister Erik Ullenhag (FP) ännu ett viktigt steg framåt.

Den reform som nu sjösätts innebär, förutom att Arbetsförmedlingen får ett större ansvar, att nyanlända får individuella insatser från dag ett. Utifrån detta skräddarsys en etableringsplan - t.ex. var i landet efterfrågas din kompetens? var finns det bäst förutsättningar för bostad och arbete? osv. - och ett system med etableringslotsar införs för att stödja den nyanlända. Etableringslotsarna får en resultatbaserad ersättning och det är den nyanlända själv som väljer lots. Dessutom införs en obligatorisk kurs i samhällsorientering, med syfte att ge kunskaper i hur det svenska samhället fungerar.

Erik Ullenhag berättar om den nya etableringsreformen.

- Som liberal välkomnar jag invandring, säger Erik Ullenhag. Men vi måste bli bättre på att ge alla nyanlända möjlighet att bidra till vår gemensamma framtid. Etableringsreformen är ett första viktigt steg i den riktningen.

Jag kan bara hålla med. Idag tar det i snitt sju år för den genomsnittlige flyktingen från uppehållstillstånd till arbete. Det är slöseri med mänskliga resurser och gör både samhället och de nyanlända till förlorare. Sverige kan bättre, vilket den nya etableringsreformen förhoppningsvis kommer att visa.

Läs även
Vi i Sverige: Etableringslots har provats och fungerar

Läs andra om Folkpartiet, Erik Ullenhag, integration, etableringslots

Verklighetens RUT fjärran från vänsterns myter

Alliansen vann valet och därmed kunde det populära RUT-avdraget räddas. En skattereform som gjort svarta jobb vita, hjälpt människor in på arbetsmarknaden och gett vanliga svenskar möjlighet att ägna sig åt annat än tvätt och städning.

Ändå är RUT-avdraget känsligt i den politiska vänstern. De rödgröna lovade att avskaffa det om de vann valet (vilket tack och lov inte inträffade). Ett av argumenten mot RUT är att avdraget "gynnar de rika". Vilka dessa "rika" är har alltid varit något oklart, men man ska väl föreställa sig någon bukstinn Östermalmsbaron med hunsade tjänstehjon.

Ingen typisk RUT-kund.

Vänsterns verklighetsbild får nu emellertid konkurrens av - tja, av den riktiga verkligheten. Enligt statistik från Skatteverket har nämligen hela 283 000 hushåll utnyttjat RUT-avdraget hittills i år. Enligt Homemaid, en av de största aktörerna på marknaden, är det barnfamiljer som är den överskuggande största gruppen bland dem som använt sig av RUT-avdraget. Typkunden är en barnfamilj med två arbetande föräldrar med medelinkomst. Östermalmsbaronen lyser med sin frånvaro. I den riktiga verkligheten, alltså.

Källor: DN, SvD, DI, LTZ

Läs även
Carina Boberg: RUT vanligast hos 2-barnsfamiljer
Rasmus Jonlund: Många älskar RUT

Läs andra om RUT-avdrag, RUT

Servicecirkusen rullar vidare

Det började våren 2009. Med pukor och trumpeter öppnades Skatteverkets och Försäkringskassans gemensamma servicekontor i Skärholmen, Tensta och i City. För Skatteverkets del innebar detta att expeditionen på Södermalm stängdes och allmänheten hänvisades till något av servicekontoren. I samma veva fick Skatteverket en ny arbetsuppgift, att utfärda id-kort. Även denna uppgift hamnade på servicekontoren.

Resultatet blev tämligen kaotiskt. Fotoapparaterna funkade inte som de skulle, lokalerna var dåliga, köerna långa och varken personal eller kunder var nöjda. Det dröjde inte många månader innan Skatteverket gjorde halv reträtt och öppnade upp expeditionen på Södermalm igen. Hej och hå.

Bekymren var dock inte slut där. Servicekontoren i Tensta och Skärholmen blev alltför populära. Lokalerna var för trånga, besökarna måste stå och berätta om privata angelägenheter helt utan diskretion och personalen kände sig otillräcklig; enligt en enkät som presenteras i fackförbundet ST:s tidning Skatteyrket tycker 73 procent av medarbetarna på servicekontoren att de får otillräcklig kompetensutveckling och 70 procent är osäkra på om de kommer att jobba kvar om fem år.

När stora organisationer ska göra konster...

Frågan om servicekontoren medfört att servicen till medborgare och företag blivit bättre besvarar Skatteyrket med "knappast!" - en tydlig kontrast mot den fromma förhoppning att "samverkan mellan myndigheterna innebär att vi kan behålla och i vissa fall erbjuda en utökad service" som regionskattechefen uttryckte i samband med att servicekontoren öppnade. Skatteyrket har också svårt att se att konceptet med servicekontor medfört några ekonomiska eller andra fördelar för Skatteverket.

Nu, efter drygt ett år, är det så dags för nästa kapitel i den här cirkusen. Eftersom servicekontoren i Skärholmen och Tensta blivit alltför populära ska de alltså stängas (som lokalpolitikern i Skärholmen Jan Jönsson [FP] konstaterade, "ett väldigt annorlunda skäl att flytta en verksamhet"). I stället ska manegen krattas för ett nytt kontor i Kista och - hör och häpna - Skatteverkets expedition på Södermalm ska åter öppnas för allmänheten. Den id-kortsverksamhet som bedrivits där sedan ett drygt år tillbaka, den får maka på sig (oklart vart).

Återstår att se om detta innebär att situationen stabiliserar sig. Om inte lär väl Cirkus Servicekontor rulla vidare på sin skumpiga - och skattefinansierade - resa.

Se även Inifrån Skatteverket, del 221, del 207 och del 195.

Gårdsförsäljning ett välkommet förslag

En utredning kommer att föreslå att det blir tillåtet med gårdsförsäljning av alkohol i Sverige, dvs. att gårdar som producerar alkohol ska få sälja sina produkter i en gårdsbutik. För att inte detta ska komma i konflikt med EU-regler väntas utredningen föreslå att man också får sälja produkter av samma typ, dvs. den gård som producerar whisky ska också kunna sälja whisky från andra länder.

Moderaterna och Centerpartiet verkar positiva till det här förslaget. Kristdemokraterna och Folkpartiet (se Vad vill Folkpartiet? Del 2.) är skeptiska, liksom vänsterpartierna. Man betonar att en förutsättning för att gå med på gårdsförsäljning är att EU kan garantera att Systembolagets monopol inte hotas.

Enligt EU-parlamentarikern Anna Heed (S) är förslaget om gårdsförsäljning "bedrövligt. Då kan vi lika bra stänga Systembolaget", menar hon. I nästa andetag gör hon vad som för mig framstår som en logisk kullerbytta när hon säger att "Jag förstår inte vad regeringen håller på med. Det är ett fåtal arbetstillfällen man skapar, det är så löjligt så det är inte sant".

Det är inte Bolaget det är fel på, det är systemet.

Om nu gårdsförsäljning skapar väldigt få arbetstillfällen, så är väl det för antalet gårdsbutiker kommer bli rätt litet? Och skulle en handfull gårdsbutiker vara ett hot mot det väletablerade Systembolaget? Eller tror Anna Heed att införandet av gårdsförsäljning kommer innebära att svenska folket helt överger Systemet för att ställa sig i kö för lokalt producerat lingonvin?

Jag tycker inte man ska vara för snabb med att döma ut utredningens förslag (som förvisso ännu inte är presenterat). Tvärtom tycker jag de nuvarande reglerna uttrycker ett väl långt gånget förmynderi. Om jag åker på utflykt för att besöka en svensk vin- eller whiskyproducent, varför ska jag då inte kunna köpa med mig en flaska av deras produkter? Att tillåta gårdsförsäljning skulle vara ett sätt att visa svenska folket att staten åtminstone i vissa sammanhang betraktar medborgarna som vuxna människor, förmögna att fatta egna beslut om vad de vill äta och dricka. För ett liberalt parti borde det vara självklart att vara positivt till det här förslaget.

Läs andra om alkoholpolitik, Systembolaget, gårdsförsäljning, förmynderi

En ovärdig attack

I dagens Expressen föreslår Lars Törnman, tung S-politiker i Kiruna, SSU-basen Jytte Guteland som ny partiordförande för Socialdemokraterna. Knappt har Mona Sahlin hunnit avgå innan spelet om hennes efterträdare drar igång. Och på vilket sätt sedan. Törnman skräder inte ordet när han kallar de tänkbara alternativen Thomas Östros, Ylva Johansson och Sven-Erik Österberg för "gamla tröskverk".

Törnman talar ut.
Bild: nyheter24.se

Det ska vara högt i tak inom ett parti. Man ska kunna ha intensiva och tuffa diskussioner. I sak delar jag Törnmans uppfattning att de tre "tröskverken" inte känns som några framtidsnamn. Men att gå ut och offentligt chikanera partikollegor på det sätt som Törnman gör... Nej, jag tycker faktiskt inte det är värdigt. Men kanske säger det en del om tillståndet inom Sveriges största parti.

Läs andra om Lars Törnman, Jytte Guteland, Thomas Östros, Ylva Johansson, Sven-Erik Österberg, Socialdemokraterna, tröskverk

Det är inte samma kamp

Jag fick ett sms från min mor. "Vem är det som efterträder Mona Sahlin?", frågade hon. Jag svarade att jag inte vet. Att nog ingen vet. Att det verkar råda sådant kaos inom Socialdemokraterna att det kan bli vem som helst. "Tur att morfar slipper uppleva detta", blev svaret.


Ja, det är nog tur. Morfar var en socialdemokrat "av den gamla stammen", som man brukar säga. Han växte upp på 1910-talet, under knapra omständigheter, i ett Sverige fast förankrat i bondesamhället. Hans första jobb var som dräng på en bondgård. Han har berättat om de hårda arbetsvillkoren och de kalla vintrarna i ladugårdens drängkammare. Om lössen i madrasserna och vinterns rimfrost på väggarna. På insidan, alltså.

Att engagera sig i arbetarrörelsen, med dess löften om jämlikhet och rättvisa, kändes nog ganska självklart för den som fått uppleva dåtidens samhälle underifrån. Hade jag varit född 1914 hade jag kanske också varit socialdemokrat.

Då, i det gamla Sverige, levererade Socialdemokraterna svar på människors frågor. I en tid med påtagligt armod var upp till kamp emot kvalen en levande paroll och inte bara ideologisk kitsch. Men Sverige har förändrats sedan dess. Sverige har blivit en välfärdsstat och de djupa samhällsklyftorna har slipats ned. Det råder nu en bred politisk enighet om att alla ska garanteras en god välfärd. Den offentliga skolan, vården och omsorgen ska finnas till för alla på lika villkor. Ingen sover längre i frostnupna drängkammare.

Socialdemokraterna framstår emellertid som ett parti som envist fortsätter att bedriva samma kamp som min morfar gjorde när han blev politiskt medveten. 2000-talets sossar blir ett slags politiska skuggboxare och de högerspöken de slåss mot finns bara i deras egna hjärnor. I en valannons från 1980-talet säger morfar (eller snarare den som skrev annonsen, morfar skulle nog uttryckt sig mer färgstarkt) att motståndarna mot välfärdssamhällets framväxt alltid varit desamma, "borgerliga politiker som envist slog vakt om sina privilegier. Kampen är densamma idag." Mycket talar för att den typen av retorik fortfarande hänger kvar inom socialdemokratin.

Men kampen är inte densamma idag. Dagens väljare känner inte igen sig i problemformuleringen. Dagens väljare har andra frågor. Men Socialdemokraterna har inga svar. Inte minst tydligt illustreras det av att enbart 20 procent av de som borde vara "arbetarepartiets" kärnväljare - de som arbetar - röstade på S i årets val.

I någon mån tycker jag att Socialdemokraternas problem liknar liberalernas. Precis som att S uppfattas ha nått sitt mål om en stor välfärdsstat, men därefter saknar visioner, så måste vi i Folkpartiet inse att vi gått segrande ur många av våra strider - rösträtt, ett fritt näringsliv, valfrihetsreformer - och därmed måste vi passa oss för att inte hamna på samma sluttande plan (i den mån vi inte redan gjort det; Folkpartiets senaste valresultat är inte direkt en framgångssaga). För hur fin och vacker ideologi man än tycker att man har, så måste varje parti ta ansvar för att den upplevs som angelägen av varje tids väljare. Det som utspelat sig framför tv-kamerorna idag är beviset på vad som händer när man misslyckas med detta. Och jag håller med min mor. Det är tur att morfar slipper uppleva det.

Läs även
Peter Andersson: Om Mona Sahlins avgång
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: En politisk parentes - exit Mona Sahlin
Albin Broman: Sahlins bokslut
Thomas Böhlmark: Ett väntat besked, nu tar nya vid
HBT-sossen: Mona Sahlin avgår
Rasmus Jonlund: Mona Sahlin: Kvinnan, tiden, personen?
Mikael Persson: Som vanligt är det ledaren som går...

Läs andra om Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Folkpartiet, liberalism, förnyelse. Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2, Politikerbloggen

Kungens privatliv är inte helt privat

I dag hålls Republikanska Föreningens årliga kongress i Gamla stan. Eftersom jag är republikan, och dessutom förtroendevald revisor i föreningen, ska jag naturligtvis gå dit.

Kongressen har alla förutsättningar att bli en trevlig tillställning - det går bra nu för Republikanska Föreningen. Sommarens uppmärksammade bröllop ledde inte bara till rojalistisk yra utan till att ett stort antal människor kände att det var dags att ta steget och bli medlemmar i en förening som verkar för ett mer demokratiskt statsskick.

De senaste veckorna har en bok om kungens icke-offentliga förehavanden väckt stor uppmärksamhet i media. Jag fick boken i går och har inte hunnit läsa den ännu men innehållet är förstås inte obekant. Boken väcker funderingar om vilket slags granskning av kungahuset som är önskvärd.

Rätt sorts kungagranskning?

Det finns de som helt avfärdar boken såsom skvaller, och menar att kungens privatliv ska lämnas i fred. Jag menar att kungens privatliv, paradoxalt nog, inte i alla delar är helt privat. Givetvis har kungen rätt till ett familje- och umgängesliv, men han måste också ta ansvar för de umgängesformer han väljer. Kungens valspråk - hans "löfte" till svenska folket, om man så vill - är för Sverige - i tiden. Med vilken trovärdighet lever han upp till det löftet när det visar sig att hans privata umgänge består av ett gäng välgödda mansgrisar som ringer efter unga flickor så fort de vill bli underhållna?

Man kan ha synpunkter på det sätt författarna närmat sig föremålet för biografin. Kanske består boken till alltför stora delar av rykten och skvaller. Å andra sidan: hade de något alternativ? Hovet är en mycket sluten organisation, omgiven av en omfattande dementi- och nedtystningsapparat bestående av lojala vänner, affärsmän och andra avnämare av kungahusets strålglans. Journalister som vill skrapa lite på den guldpläterade ytan får finna sig i abrupt avslutade telefonsamtal och "King says no"-meddelanden från presstjänsten.

Jag är inget fan av skvallerjournalistik. Men ska undersökande reportrar avstå från granskning av kungahuset enbart p.g.a. att alla inblandade tiger som muren? Jag tycker inte det. Om hovet vägrar svara på sådana frågor som faktiskt har ett berättigat allmänintresse så får hovet finna sig i att bli utsatta för gerillajournalistik. I bästa fall har författarna till Carl XVI Gustaf - den motvillige monarken, slagit en första bräsch i det bålverk som omger slottet. I så fall kan det öppna för ett mindre hemlighetsfullt kungahus och mer av välbehövlig seriös och kritisk granskning.

Läs även
David Hesslefors: Debatten om Den motvillige monarken bekräftar det orimliga med monarkin

Läs andra om Republikanska Föreningen, kungahuset, monarki, republik, skandaler

Inget publikrekord på stadsdelsnämnden

I kväll var det sammanträde med Skarpnäcks stadsdelsnämnd. Sammanträdena är öppna för allmänheten, men jämfört med hur det såg ut strax innan valet var det väldigt glest på åhörarplats idag.

På kvällens agenda stod bl.a. månadsrapport för oktober, boendeplan för äldre i östra söderort, skrivelser från Skarpnäcks lokala handikappråd, medborgarförslag om upprustning av parkväg samt anläggande av matpark i Skarpnäck, en remiss om romers rättigheter och utseende av personuppgiftsombud.


Men tydligen var detta program inte i allmänhetens intresse, för inte en kotte dök upp. Tur då, att vi hade våra ständiga nallesupportrar och Vänsterpartiets Maria Hannäs, som agerade åskådare under ett föredrag om Stockholms kulturplan för barn och ungdomar.

Nästa nämndsammanträde är den 16 december. Ska bli spännande att se om det är mer tryck på åhörarläktaren då.

Ännu ett monopol har fallit!

I veckans nummer av Mitt i Söderort finns en artikel (ej på nätet) om långa köer till bilprovningen. Bilister från hela Stockholmsområdet köar mitt i natten för att få sin bil besiktad på bilprovningen i Bollmora. Härliga nyheter, tycker jag!

För bilprovningen i Bollmora är inte vilken bilprovning som helst. Det är Carspect, Sveriges första bilprovning som inte drivs av det statligt ägda aktiebolaget Svensk Bilprovning. Och köerna - ja, de är ju en konsekvens av att Carspect kommit på ett koncept som många bilister gillar, nämligen att erbjuda drop in-tider.

På väg mot en friare marknad.
Bild: Anna Z Ek, Mitt i Söderort.

På AB Svensk Bilprovning, som funnits i 47 år, finns inte drop in-möjligheten över huvud taget. Men nu ska det lanseras i hela landet, säger deras informationschef.

Exemplet Carspect i Bollmora visar hur positiva effekter som kan uppstå när gamla monopol bryts upp. Nya idéer testas, konkurrenter utmanar varandra och servicen för kunderna blir bättre.

Folkpartiet och våra borgerliga kollegor har skrotat en hel del gamla monopol genom åren. Avregleringen av flygmonopolet i början av 1990-talet öppnade upp för lågprisflyg även i Sverige, och tack vare det skrotade radiomonopolet har vi nu fler radiokanaler att välja mellan. Under de senaste fyra åren har SJ:s tågmonopol och apoteksmonopolet rensats ut - och nu är alltså även bilprovningsmonopolet förpassat till historiens sophög.

Grattis Carspect, och alla andra duktiga bilprovningsföretag som nu har chansen att tävla om svenska bilisters gunst. Och grattis Sveriges bilägare; snart finns drop in-stationer på fler ställen än Bollmora. Alliansens politik gör skillnad - men det finns mer att göra.

Fortfarande finns nämligen ett spelmonopol i det här landet (se Låt spelbutiken hålla öppet), vilket hindrar spelföretag från att sälja sina tjänster på den svenska spelmarknaden. Kul för Svenska spel och socialdemokraterna, men knappast något som gynnar konsumenterna. Nu måste Alliansen ha modet att låta även spelmonopolet falla!

Läs andra om bilprovning, monopol, avreglering, Carspect, Bilprovningen, spelmonopol, spelmonopolet

Rättssäkert homohat

"Vi säger inte till folk att själva hänga dem, så gör vi inte i Uganda. Vi vill att staten hänger dem."

Giles Muhame, redaktör för ugandiska tidningen Rolling Stone, anser inte att rubriken "Hang them" vid en artikel om Ugandas "top homos" är en uppmaning till våld. SvD den 8 november 2010.

Inga pöbelfasoner, tycker Giles.

Sverigedemokrat spänner hahnen mot "utlänningar"

Under valrörelsen stod jag en del i Folkpartiets valstuga vid Sergels torg, och en dag kom det fram en yngling med SD-knapp som ville diskutera politik. "Varför vill ni diskriminera svenskar?" frågade han. Då det i förstone inte var uppenbart för mig vad han syftade på bad jag honom förklara, och det visade sig att det var de s.k. instegsjobben som han avsåg.

Instegsjobb innebär att staten under en begränsad period betalar 75 procent av lönen för den arbetsgivare som anställer en nyanländ invandrare. Genom stödet förutsätter att den arbetslöse har utländsk bakgrund diskrimineras svenskar, menade den unge sverigedemokraten.

William Hahne vid SD:s valstuga.
Bild: aftonbladet.se/Per-Olof Sännås

Idag fick jag syn på honom i tidningen. Det visade sig att han heter William Hahne och är pressekreterare för ungdomsförbundet SDU. Hans senaste bedrift inträffade på en isländsk pub, där han ska ha uppträtt berusat och oförskämt och kallat en bartender med palestinskt påbrå för "jävla utlänning" (alternativt "jävla blatte").

Om han, som svensk besökare på Island, kallat en bartender för "jävla utlänning" så har han gjort sig förtjänt av titeln månadens stenkastare i glashuset (eller är William Hahne islänning?). Om detta kan man raljera.

Men mer beklämmande är att han i så fall tycks anse att personer som har annan etnisk bakgrund definitionsmässigt är "utlänningar", ett epitet som förefaller negativt laddat för honom, och det tillkommer alla som inte passar in i hans mall för hur en "icke-utlänning" är. Han dömer alltså sina medmänniskor inte utifrån deras göranden och låtanden, utan efter deras etnicitet - eller deras ras, om man så vill. Jag vill minnas att det finns ett ord för det där, om jag bara kunde komma på det...

Läs andra om Sverigedemokraterna, SDU, William Hahne, rasism

Svarta pengar i den orange sopsäcken

Säkert har du någon gång sett de orange byggavfallssäckarna som finns runtom på stan? Det är ju svårt att undgå. Bolaget Big Bag Sweden AB har lyckats bygga ett starkt och synligt varumärke kring en framgångsrik affärsidé. I den här filmen berättar bolagets grundare om hur företaget blivit framgångsrikt.



Tittar man på siffrorna så avslöjas att affärsidén är så framgångsrik att bolagets försäljning ökat från 58 till 105 miljoner kronor de senaste tre åren. År 2009 gjorde man en vinst på 3,6 miljoner.

"Vad tjänar ni pengar på?" frågar intervjuarna i filmen. "Vi tjänar pengar på säckar, transporter och det som ligger i säckarna - avfallet", svarar företagets grundare. "Och på falska fakturor", skulle han kunna ha lagt till.

För en vecka sedan fälldes han nämligen i kammarrätten (mål nr 473-09 och 474-09) för att ha sett till att bolaget tagit emot falska fakturor. När pengarna betalades ut så gick de inte till något bolag som sålt tjänster till Big Bag, utan de gick i stället direkt till grundarens egna fickor.

Big scumbag.

Drygt 700 000 kr i svarta pengar roffade han åt sig under två år. Det motsvarar ungefär 1,5 miljoner i lön under den tiden. De skattepengar som han lurade oss andra på skulle till exemepel räcka till två underskötersketjänster på ett äldreboende under ett år.

Man kan tycka att en ägare till ett bolag som gör miljonvinster skulle kunna leva på den lön och de utdelningar han kan ta ut från bolaget. Men det räcker tydligen inte. I stället ansträngde sig Big Bags grundare för att göra upplägg med låtsasbolag och fixa kumpaner som springer till banken och tar ut pengar.

"Skickligt varumärkesbyggande", tänker kanske någon som ser de orange sopsäckarna på gatan. "Big scumbag", tänker jag.

Läs andra om Big Bag, skattefusk, girighet

Kungen vänder blad

Ur svenska skogars djup trädde han så fram idag, vår kung, för att möta mediedrevet. Skälet var väl egentligen den pågående älgjakten, men det alla var intresserade av att veta var förstås vad majestätet hade att säga om den milt sagt uppmärksammade bok som nyss landat på bokhandelsdiskarna. Carl XVI Gustaf - den motvillige monarken heter den, och den lär bl.a. skildra några mindre smickrande eskapader i kungens umgängesliv.

Presskonferensen (eller vad man ska kalla det; såvitt jag förstår gavs inte tillfälle för de till urskogen inresta journalisterna att ställa frågor) har goda förutsättningar att gå till historien som ett stycke häpnadsveckande reality-humor. För vad sa han, egentligen?

Kungadravel inför mediedrev.
Bild från Politikerbloggen.se.

"Det finns ju ett stort intresse, har jag förstått, inför en en en en en bok som har kommit ut i min ära, så att säga...", börjar kungen, och berättar sedan att han inte hunnit läsa boken. Halva dagen igår var han nämligen på "annat jobb". Vilket detta "andra jobb" är skildrar han sedan otroligt utförligt:

"Jag var faktiskt i S:ta Klara kyrka i Stockholm, vilket var ett väldigt intressant besök. Jag har varit där tidigare - även prinsessan Madeleine har varit där och prins Carl Philip har jobbat där med olika projekt och jag var där hela förmiddagen..."

Sådär håller det på och alla får veta vilka behjärtansvärda välgörenhetsprojekt kungen och hans familj är engagerade i. Även om det nog inte var just den informationen som journalisterna hade kommit dit för. Och det verkar till slut även kungen inse, eftersom han återgår till att prata om boken. Han förklarar att då han inte hunnit läsa boken så kan han heller inte "recensera" den.

"Jag har emellertid fått mig förstå, på grund av en massa rubriker, vad som kan handla i den här boken och så vidare", fortsätter kungen och medger att han inte tycker rubrikerna varit "jättetrevliga" att se. Så han har pratat både med sin familj, och med drottningen, och kommit fram till att de vänder på ett blad och ser framåt i stället eftersom det som beskrivs i boken skett långt tillbaka i tiden.

Herrejösses. Maken till intetsägande svammel får man leta efter. Lyckligtvis är Aftonbladet vänliga nog att tillkalla en retorikexpert för att förklara vad kungen menade. Det intressanta är förstås att kungen - som även om han inte läst boken rimligtvis ändå borde vara något orienterad om dess innehåll - inte dementerar något utan bara konstaterar att han vill "vända blad". Vilket inte torde göra mycket för att strypa vattenflödet till skvallerkvarnarna - tvärtom tycks dammluckorna nu stå på vid gavel. Kanske hade det varit bäst om kungen, som en pr-konsult föreslår, helt enkelt hållit käften.

Ett axplock bland alla artiklar
Expr: Kungen flyr från frågorna - lämnar Sverige
Expr: Läs kungens tal - ord för ord
Expr: "Kungen är i obalans"
AB: "Hovet har gjort två fel"
DN: "Saker som hänt långt tillbaka i tiden"
DN: Rusning efter kunglig skandalbok
SvD: Pr-expert: Fel med presskonferens
SvD: "Det vi skrivit om är en droppe i havet"
Politikerbloggen: Se kungens pressträff om skandalboken

Diktaturernas paradis?

År 2003 blev Libyen ordförande för FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Egentligen skulle man kunna sätta punkt där och låta det konstaterandet bli utgångspunkt för en stunds lätt ironiserande reflektioner. Men jag tänkte ändå nämna ytterligare något.

Idag var jag nämligen på ett lunchseminarium med Paulina Neuding, chefredaktör för Magasinet Neo, som gjort ett reportage (varifrån jag lånat rubriken på det här inlägget) från FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Ja, till slut insåg även dåvarande FN-chefen Kofi Annan att en MR-kommission med Libyen som ordförande inte direkt var en fjäder i hatten. Därför engagerades Jan Eliasson, som drog upp riktlinjerna för det nya råd för mänskliga rättigheter som lanserades 2006. Allt skulle bli bättre, påstods det. Ett land som bryter mot mänskliga rättigheter kan t.ex. bli uteslutet ur rådet.

En något vissen olivkvist?

Är det då inte intressant att länder som Kina, Ryssland, Kuba, Saudiarabien, Pakistan och Libyen ändå valts in som medlemmar i rådet? Paulina Neuding menade att mycket talar för att MR-rådet har goda förutsättningar att utvecklas till den "lekplats för diktaturer, som använde[r] sin plats som verktyg för att skyla sina egna brott mot mänskliga rättigheter och rikta uppmärksamheten på andra" som MR-kommissionen varit. Hon visade det med hjälp av videoklipp, där bl.a. den bulgariska läkaren Kristyana Valcheva upprepade gånger blir avbruten när hon tar upp exempel på övergrepp mot mänskliga rättigheter som begåtts i ett av MR-rådets medlemsländer. Libyens representant menade att hon avvek från ämnet och ville stoppa henne. (Det kan tilläggas att Valchevas erfarenheter i frågan är tämligen goda efter nära ett decennium i libyskt fängelse.)

I Sverige, där Förenta Nationerna omhuldas med nästan religiös respekt, är den här typen av FN-kritiska diskussioner inte alltför vanliga. Det är synd, för FN är en organisation med såväl brister som förtjänster. FN förtjänar att rosas för det goda man åstadkommer, men vi får inte blunda för organisationens tillkortakommanden - särskilt inom MR-området, där FN:s trovärdighet måste bedömas utifrån den undfallande inställningen till diktaturstater.

Läs andra om FN, mänskliga rättigheter, Magasinet Neo, Libyen

Spontan? Ta bilen!

I förra veckan fick jag för mig att göra ett överraskningsbesök hos mor i Halmstad. Lite spontant, sådär. Började undersöka olika sätt att transportera mig ner till Halmstad.

Att boka flyg visade sig vara ohemult dyrt för den som inte planerar sitt liv månader i förväg. 3 683 kr ville Skyways ha för att transportera mig fram och tillbaka till Halmstad i sina skramliga propellerplan. Det alternativet avfärdades således raskt.

Tåg då? SJ är förvisso notoriskt opålitliga, men kanske åtminstone plånboksvänliga? Icke. När jag fick se prisförslaget höll jag på att trilla av stolen - 2 419 kr för det högst tvivelaktiga nöjet att tillbringa närmare tio timmar i sällskap med skrikande barn och ungdomar som vill sprida sin musiksmak till hela världen.

En välsaltad nota.

Eftersom jag inte var sugen på att lifta återstod då alternativet att hyra bil. Berras biluthyrning hade ett trevligt helgerbjudande som kostade 995 kr plus bensin och diverse tillägg. Eftersom resan Stockholm-Halmstad t/r är ganska exakt 100 mil räknade jag med att totalkostnaden skulle bli ca 2 000 kr (vilket i efterhand visade sig stämma). Att sedan bilen var en komfortabel Mercedes var en trevlig bonus.

Jo, jag lät förstås plånboken avgöra (för trots de skrikande barnen hade jag faktiskt valt tåget om det varit billigare), som rationella konsumenter ofta gör. Men jag tycker det är beklämmande att det minst miljövänliga alternativet är det billigaste. I vissa fall kan jag förstå och acceptera denna skillnad, t.ex. när det gäller Kravmärkta matvaror. Men en tågresa? Kollektivtrafik mot individtrafik. Hundratals människor på ett tåg mot en människa i en bil. Och ändå är det dyrare?

Jag roade mig med att göra en miljökalkyl på SJ:s hemsida. Det visade sig att min bilresa släppte ut ca 95 kg koldioxid (enligt data från Mercedes borde det dock snarare ha varit 140 kg), jämfört med tågresans 0,0011 kg och flygresans ca 73 kg. Kolväteutsläppen var 84 gram jämfört med tågets 0,0030 gram och flygets 0,44 gram.

Ändå tycker jag inte problemet är att bilen är för billig. Jag vill inte beskatta bilismen hårdare. Däremot är jag nyfiken på varför tågtrafiken i Sverige är så förskräckligt dyr!

Som jämförelse roade jag mig med att kolla tågpriserna i Tyskland. Sträckan Berlin-Dortmund är ungefär lika lång som sträckan Stockholm-Halmstad. Resekostnaden blir 160 euro tur och retur - dvs. ungefär 800 kr billigare än motsvarande SJ-resa! Nu kan man anföra att Tyskland inte är helt jämförbart med tanke på befolkningsunderlag osv. Men ta då Finland: En resa t/r mellan Helsingfors och Vasa går på 108 euro, dvs. mindre än halva priset jämfört med hela Sveriges järnvägar.

Växelfel och hjulsprickor i all ära, men ska man hitta det verkliga felet med SJ måste man nog leta någon annanstans. Frågan är var?

Läs andra om Berras biluthyrning, Skyways, SJ, koldioxidutsläpp, miljöpolitik, konkurrens