Sommaren 2006 bilade jag och en kompis genom södra Polen. Inne i kupén var det luftkonditionerat och svalt men utanför plågade en het högsommarsol det vackert böljande jordbrukslandskapet. Vi stannade i Krakow. Vandrade runt i den vackra och välbevarade stadskärnan och satte oss ner för att njuta av varsin stor, kall öl. Jag minns det väl, för det var första gången jag njutit av en öl.
Från det pittoreska Krakow är det en bilresa på knappt sju mil till byn Oswiecim, som de flesta känner genom dess tyska namn: Auschwitz. Att gå in i koncentrationslägret, och passera under den välbekanta skylten med det lögnaktiga budskapet "Arbeit macht frei", var en mycket besynnerlig känsla.
Jag minns att jag hade svårt att få ihop bilden av det obarmhärtiga mördande och lidande som ägt rum här med det jag själv hade för ögonen: ett antal fina gamla tegelbyggnader med valmade tak, inbäddade i somrig grönska.
Men ju längre besöket fortskred, desto mer sjönk den bistra verkligheten in. Vakttornen med sina kusligt spejande strålkastare. Tortyrkamrarna i tegelhusens källare, med celler så små att fångarna knappt kunde sitta ner. Högarna med kvarlämnade tillhörigheter – glasögon, skor, resväskor. Avklippt människohår. Avrättningsväggen. Gaskammaren med sina krematorieugnar och sin höga skorsten. Och då hade vi ändå ännu inte sett förintelselägret Birkenau.
Idag uppmärksammas förintelsens minnesdag. Datumet är valt för att det var den 27 januari 1945 som Auschwitz befriades. Mitt i den mörka, iskalla vintern tändes ett ljus. Det besinningslösa och mördandet av judar, romer, homosexuella och handikappade tog äntligen slut.
Man skulle kunna tro att en minnesdag inte behövs. Att de bevis som finns i form av byggnader, dokument, fotografier och – ännu – levande vittnesmål skulle räcka för att få varje tänkande människa att sky nazistiska och främlingsfientliga ideologier som pesten. Men så är inte fallet. Över hela Europa breder främlingsfientliga partier ut sig. De finns representerade i snart sagt varje nationellt parlament, och i vårt gemensamma Europaparlament. Det bruna hatet finns ibland oss, det kryper in på skinnet. I min egen stadsdel blev en fredlig manifestation för bara drygt en månad sedan attackerad av en grupp svenska nazister.
Även efter det där besöket i Auschwitz och Birkenau för åtta år sedan, hade jag svårt att ta in vad som försiggått. Trots att jag såg järnvägsspåren och perrongerna där friska skildes från sjuka, kvinnor från män och barn från sina föräldrar, vandrade runt bland barackerna där fångarna vistades i väntan på att dödas och betraktade de i panik söndersprängda gaskamrarna – trots detta var det svårt att begripa att människor kan begå sådana ohyggligheter mot varandra.
Men det har hänt – under nazismen men även under kommunismen, i Rwanda och på Balkan – och det kan hända igen. Minnet av förintelsen är en tung börda för mänskligheten, men det får inte förträngas. Det är viktigt att vi hjälps åt att aldrig glömma vad som kan bli den yttersta konsekvensen av att sortera, värdera och döma människor utifrån någon av de egenskaper som helt slumpmässigt tilldelats var och en av oss, eller var i världen vi råkar ha blivit födda.
Läs även
Sverige bidrar med ytterligare 1 miljon kronor till bevarandet av Auschwitz-Birkenau
Forum för levande historia om minnesdagen 2014
Lotta Edholm (FP): Glöm inte förintelsen
Fredrik Malm (FP): Bosnien-Hercegovina, Trnopolje och förnekelsen
2014-01-27
2014-01-26
Varför är jag så sällan i Enskede?
Häromdagen läste jag rapporten Bostadspotential i Stockholm, som tagits fram av konsultföretaget Spacescape på uppdrag av Stadsbyggnadskontoret. I rapporten konstateras att om man bygger rätt, det vill säga tät kvartersstad, så går det att planera in 140 000–150 000 nya bostäder i Stockholm utan att mer än 4 promille av stadens grönstruktur behöver tas i anspråk. Med andra ord: Den som värnar stadens grönska borde bejaka förtätning.
I rapporten kan man också läsa att planeringsidealet under andra halvan av 1900-talet gjorde att Stockholms geografiska utbredning sexdubblades, medan befolkningen bara ökade med 50 procent. Det påståendet tycks stämma när man tittar på en karta över Stockholm, med sin tätt bebyggda innerstad och utspridda ytterstadsenklaver. Befolkningstätheten i innerstaden är ca 200–400 personer per hektar. I ytterstaden är motsvarande siffra 20–100 personer. Vad leder detta till? Jo, att ytterstaden inte förmår skapa bärkraft för mycket av den samhällsservice – mataffärer, biografer, hälsovård m.m. – som många av oss efterfrågar och uppskattar. Mot den bakgrunden skrev jag i fredags följande kommentar på Facebook:
Bilderna nedan visar att jag besökt väsentligt många fler platser i grannstadsdelen Södermalm än i grannstadsdelen Enskede–Årsta–Vantör. Vad bilderna inte visar är hur många gånger jag besökt respektive plats; då skulle Södermalms-bilden vara betydligt mycket mer belamrad.
Vad bilderna heller inte visar är syftet med de olika besöken. Här kan jag konstatera att det i Enskede–Årsta–Vantör till övervägande del rör sig om nyttobesök, t.ex. återvinningscentralerna i Östberga och Högdalen, kakelbutiken vid Enskedefältet eller närservicen på Gullmarsplan. Lite nöjesbesök finns: ett besök på Årsta teater och några konserter i Globen. Och så, förstås, ett otal löprundor i Årstaskogen (de fortsätter dock över till Södermalmssidan, så där är det jämnt skägg).
Södermalmsbesöken har mer fritids-/nöjeskaraktär. Bio vid Medborgarplatsen och musikal på Göta lejon, besök på Folkoperan, Södra teatern, Orionteatern och Spårvägsmuseet, restaurangbesök vid Medborgarplatsen, Nytorget, Hornstull och Mariatorget, shopping på Götgatan och annorstädes, löprundor och promenader i Tanto och på Skinnarviksberget. På Södermalm finns dock även en mycket viktig icke-nöjesrelaterad målpunkt, nämligen min tidigare arbetsplats på Västgötagatan. Arbetsplatser finns det dessvärre ont om; enligt en rapport från 2011 fattas det omkring 30 000 arbetsplatser i Söderort.
Varför är jag då så sällan i Enskede, jämfört med på Södermalm? Egentligen skulle det inte behöva vara så. Det geografiska avståndet är inte längre till Enskede–Årsta–Vantör än till Södermalm. Klimatet i Enskede är inte påtagligt sämre än vid Zinkensdamm och jag kan inte skylla på något besvärligt valutakrångel eller gränskontroller som försvårar passagen in till Årsta. Ändå är så stora delar av den västra grannstadsdelen terra incognita, medan stadsdelen i norr (Söder, alltså) är tämligen väl utforskad.
Förklaringen till varför jag – och många andra Söderortsbor – mer sannolikt åker in till Söder än till någon annan grannstadsdel en ledig lördag är förstås att utbudet på Södermalm är så mycket större än i ytterstaden. Dessutom bygger kollektivtrafiknätet på radiella förbindelser, dvs. alla spår leder in till stan. Kollektivtrafiknätet uppmuntrar oss alltså inte att röra oss på tvären i ytterstaden utan bara in till stan och hem igen. Låg bebyggelsetäthet och dåliga kommunikationer leder till att butiker, restauranger och teatrar får svårt att klara sig.
Ett exempel på detta är den ambitiösa Gamla Enskede lanthandel, som nu är nedläggningshotad eftersom den inte längre bär sig. "Anledningen är väl att det helt enkelt inte finns tillräcklig efterfrågan på våra produkter. Väldigt tråkigt tycker vi", skriver handlarna på Facebook. Det är inget fel på lanthandelns produkter, och efterfrågan finns nog. Men området är inte tillräckligt tätbebyggt, och därför räcker kunderna inte till. Väldigt tråkigt tycker jag. Tråkigt för ägarna till Gamla Enskede lanthandel, tråkigt för oss som vill ha en levande stad även utanför tullarna. Konsekvenserna av den modernistiska stadsplaneringen skulle något tillspetsat kunna beskrivas som att i ytterstaden ska man sova, inte leva. Det borde vara en väckarklocka för stadsplanerarna.
Att Stockholm växer är viktigt för vår regions konkurrenskraft, skriver författarna till rapporten Bostadspotential i Stockholm. Men, fortsätter de, ur den enskilde stockholmarens perspektiv är sannolikt konsekvenserna lika viktiga:
Uppdatering 31/1: Idag skriver Tidningen Årsta/Enskede om hur tätare bebyggelse inte bara skapar fler bostäder utan också förutsättningar för fler butiker, närservice m.m. Även en viss lokalpolitiker är intervjuad i artikeln.
I rapporten kan man också läsa att planeringsidealet under andra halvan av 1900-talet gjorde att Stockholms geografiska utbredning sexdubblades, medan befolkningen bara ökade med 50 procent. Det påståendet tycks stämma när man tittar på en karta över Stockholm, med sin tätt bebyggda innerstad och utspridda ytterstadsenklaver. Befolkningstätheten i innerstaden är ca 200–400 personer per hektar. I ytterstaden är motsvarande siffra 20–100 personer. Vad leder detta till? Jo, att ytterstaden inte förmår skapa bärkraft för mycket av den samhällsservice – mataffärer, biografer, hälsovård m.m. – som många av oss efterfrågar och uppskattar. Mot den bakgrunden skrev jag i fredags följande kommentar på Facebook:
"När stockholmare beklagar sig över missgrepp i stadsutvecklingen är det i regel Klararivningarna som kommer på tal. Men frågan är om inte den modernistiska utglesningen av staden egentligen är ett större illdåd."Idag bestämde jag mig för att göra ett experiment: Jag jämförde mina två grannstadsdelar, Södermalm och Enskede–Årsta–Vantör, utifrån hur många olika målpunkter jag besökt av olika anledningar, såsom arbete, nöje, rekreation (dock inte målpunkter relaterade till mitt politiska engagemang eller som jag helt enkelt glömt). Det blev naturligtvis en högst ovetenskaplig och godtycklig sammanställning men, tycker jag, ändå illustrativ.
Bilderna nedan visar att jag besökt väsentligt många fler platser i grannstadsdelen Södermalm än i grannstadsdelen Enskede–Årsta–Vantör. Vad bilderna inte visar är hur många gånger jag besökt respektive plats; då skulle Södermalms-bilden vara betydligt mycket mer belamrad.
Platser jag besökt på Södermalm. Kartan hämtad från stockholmaccommodation.wikia.com. |
Platser jag besökt i Enskede–Årsta–Vantör. Kartan hämtad från stockholmaccommodation.wikia.com. |
Södermalmsbesöken har mer fritids-/nöjeskaraktär. Bio vid Medborgarplatsen och musikal på Göta lejon, besök på Folkoperan, Södra teatern, Orionteatern och Spårvägsmuseet, restaurangbesök vid Medborgarplatsen, Nytorget, Hornstull och Mariatorget, shopping på Götgatan och annorstädes, löprundor och promenader i Tanto och på Skinnarviksberget. På Södermalm finns dock även en mycket viktig icke-nöjesrelaterad målpunkt, nämligen min tidigare arbetsplats på Västgötagatan. Arbetsplatser finns det dessvärre ont om; enligt en rapport från 2011 fattas det omkring 30 000 arbetsplatser i Söderort.
Varför är jag då så sällan i Enskede, jämfört med på Södermalm? Egentligen skulle det inte behöva vara så. Det geografiska avståndet är inte längre till Enskede–Årsta–Vantör än till Södermalm. Klimatet i Enskede är inte påtagligt sämre än vid Zinkensdamm och jag kan inte skylla på något besvärligt valutakrångel eller gränskontroller som försvårar passagen in till Årsta. Ändå är så stora delar av den västra grannstadsdelen terra incognita, medan stadsdelen i norr (Söder, alltså) är tämligen väl utforskad.
Förklaringen till varför jag – och många andra Söderortsbor – mer sannolikt åker in till Söder än till någon annan grannstadsdel en ledig lördag är förstås att utbudet på Södermalm är så mycket större än i ytterstaden. Dessutom bygger kollektivtrafiknätet på radiella förbindelser, dvs. alla spår leder in till stan. Kollektivtrafiknätet uppmuntrar oss alltså inte att röra oss på tvären i ytterstaden utan bara in till stan och hem igen. Låg bebyggelsetäthet och dåliga kommunikationer leder till att butiker, restauranger och teatrar får svårt att klara sig.
Måste snart ta ner skylten? |
Att Stockholm växer är viktigt för vår regions konkurrenskraft, skriver författarna till rapporten Bostadspotential i Stockholm. Men, fortsätter de, ur den enskilde stockholmarens perspektiv är sannolikt konsekvenserna lika viktiga:
"Ett större och tätare Stockholm förstärker de kvaliteter som många människor idag vill ha och som gör att folk söker sig till regionen. Ju större Stockholm är desto fler innovationer, fler företag, fler mötesplatser, fler utbildningsplatser, mer konst, mer kultur och andra kvaliteter möjliggörs av befolkningsunderlaget."Rapportförfattarna har räknat ut att de 140 000 nya bostäderna skulle skapa underlag för 530 restauranger och kaféer, 850 butiker, 30 bibliotek, 18 idrottsplatser, 6 biografer och 240 förskolor. Samt 110 livsmedelsbutiker – kanske en av dem blir en lanthandel i Gamla Enskede? Men för att det ska bli möjligt så krävs det att vi förtätar ytterstaden rejält. Vi har allt att vinna på det.
Uppdatering 31/1: Idag skriver Tidningen Årsta/Enskede om hur tätare bebyggelse inte bara skapar fler bostäder utan också förutsättningar för fler butiker, närservice m.m. Även en viss lokalpolitiker är intervjuad i artikeln.
2014-01-24
Folkpartiet – för fler bostäder i hela Stockholm
Idag har jag skrivit ett debattinlägg till Stockholmsbloggen där jag välkomnar Folkpartiets fokus på fler bostäder i innerstaden. För att uppfattas som trovärdiga i stadsbyggnadsfrågan är det viktigt att vi står upp för fler bostäder – både innanför och utanför tullarna.
Läs gärna mitt inlägg En trovärdig röst i stadsbyggnadsdebatten.
Läs gärna mitt inlägg En trovärdig röst i stadsbyggnadsdebatten.
2014-01-19
Även en man kan behöva en kram ibland
Efter en och en halv månad i fångenskap blev de svenska journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström släppta från sitt syriska fängelse. Den glada nyheten kom för en dryg vecka sedan, och många tidningsartiklar hade en bild där de frisläppta journalisterna gav varandra en kram.
Det var något med bilden som fick mig att reagera. Men jag förstod inte vad det var förrän en vän skrev följande på Facebook: "Blir lycklig över bilden på DN:s första sida. Förutom att själva nyheten i sig är fantastisk så är bilden oslagbar. Två män som kramas."
Två män som kramas. Inte något grabbigt ryggdunkande utan en riktigt innerlig kram, full av känslor och tillgivenhet. Ska det vara så märkvärdigt?
Tråkigt nog är det så. Den här typen av känsloyttringar tycks inte riktigt rymmas i den moderna mansrollen. Att krama sina barn går an. Att krama sin flickvän eller sin mor går an. Men att heterosexuella män öppet visar sådan ömsinthet mot varandra som de frigivna journalisterna, det är så ovanligt att man reagerar när man ser det.
Detta illustrerar ganska väl varför normkritik behövs – och varför jämställdhet inte bara är en kvinnofråga. Jag tror inte att män har ett mindre behov av att kramas än kvinnor, men det anses inte "manligt" enligt det normsystem som råder i vårt samhälle. Nedanstående filmklipp belyser förresten ganska väl hur våra könsnormer kan ta sig uttryck.
Lyckligtvis är dessa normer inte skrivna i sten. För inte så länge sedan ansågs rosa vara en manlig färg – nu förknippas den lika självklart med kvinnlighet. På samma sätt kan föreställningar om vad som är "manligt" respektive "kvinnligt" förändras – antingen genom tillfälligheter i samhällsutvecklingen eller genom ett medvetet normkritiskt förändringsarbete.
Vi som är politiker kan välja att blunda för de här strukturerna, eller att försöka förändra dem. Som liberal vill jag att alla individer ska få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och utan att begränsas av till exempel olika könsnormer. Ett litet exempel på hur vi försöker förändra dem i Stockholm är att vi i budgeten skrivit in att kommunens förskolor ska "arbeta aktivt med jämställdhet".
En del fnyser åt genuspedagogik i förskolan. Själv tror jag att om vi redan på ett tidigt stadium låter barn slippa fastna i de begränsningar som könsnormerna innebär, så kanske vi i framtiden har ett samhälle där fler män kan få en kram när det behövs. Ett sådant samhälle tror jag är bättre, för alla. Kram på er!
DN:s förstasida den 9 januari 2014. |
Två män som kramas. Inte något grabbigt ryggdunkande utan en riktigt innerlig kram, full av känslor och tillgivenhet. Ska det vara så märkvärdigt?
Tråkigt nog är det så. Den här typen av känsloyttringar tycks inte riktigt rymmas i den moderna mansrollen. Att krama sina barn går an. Att krama sin flickvän eller sin mor går an. Men att heterosexuella män öppet visar sådan ömsinthet mot varandra som de frigivna journalisterna, det är så ovanligt att man reagerar när man ser det.
Detta illustrerar ganska väl varför normkritik behövs – och varför jämställdhet inte bara är en kvinnofråga. Jag tror inte att män har ett mindre behov av att kramas än kvinnor, men det anses inte "manligt" enligt det normsystem som råder i vårt samhälle. Nedanstående filmklipp belyser förresten ganska väl hur våra könsnormer kan ta sig uttryck.
What if guys and girls changed roles at the gym? |
Lyckligtvis är dessa normer inte skrivna i sten. För inte så länge sedan ansågs rosa vara en manlig färg – nu förknippas den lika självklart med kvinnlighet. På samma sätt kan föreställningar om vad som är "manligt" respektive "kvinnligt" förändras – antingen genom tillfälligheter i samhällsutvecklingen eller genom ett medvetet normkritiskt förändringsarbete.
Vi som är politiker kan välja att blunda för de här strukturerna, eller att försöka förändra dem. Som liberal vill jag att alla individer ska få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och utan att begränsas av till exempel olika könsnormer. Ett litet exempel på hur vi försöker förändra dem i Stockholm är att vi i budgeten skrivit in att kommunens förskolor ska "arbeta aktivt med jämställdhet".
En del fnyser åt genuspedagogik i förskolan. Själv tror jag att om vi redan på ett tidigt stadium låter barn slippa fastna i de begränsningar som könsnormerna innebär, så kanske vi i framtiden har ett samhälle där fler män kan få en kram när det behövs. Ett sådant samhälle tror jag är bättre, för alla. Kram på er!
2014-01-18
Jag antar feministisk bokutmaning
I förra veckan bloggade jag om att böckerna i min bokhylla till drygt 80 procent är skrivna av män (se En skev bokhylla). Detta uppmärksammade bloggkollegan Hanna Lager, som driver bloggen Feministbiblioteket. Hon uppmanade mig att delta i hennes bokutmaning Klassiska kvinnor, som går ut på att läsa så många kvinnliga författare som möjligt fram till bokmässan den 15 september.
Om man läser fem böcker, varav tre kommer från den feministiska litteraturkanonen (som Hanna Lager varit med att ta fram), så är man med i utlottningen av ett bokpaket. En sådan utmaning kunde jag naturligtvis inte tacka nej till, så jag började genast fundera på vilka böcker jag skulle läsa.
Bland titlarna i litteraturkanonen så hade jag bara läst en, nämligen Gerd Brantenbergs Egalias döttrar. Däremot hade jag läst en del av författarna, bl.a. Chimamanda Ngozi Adiche, Kerstin Ekman och Kerstin Thorvall. Så vilka skulle jag välja?
En föll sig naturligt, det är Maria Svelands Bitterfittan eftersom den redan står i bokhyllan (dock oläst). Sedan valde jag Moa Martinsons Mor gifter sig och Sofi Oksanens Utrensning, för att få lite blandning mellan gammalt och nytt.
Därutöver kommer jag att läsa Sigrid Combüchens Spill. Den ingår inte i litteraturkanonen, men väl i min ännu olästa boksamling. Samt Françoise Sagans Bonjour tristesse; en klassiker som jag var på vippen att beställa i somras (men då blev det i stället Gustave Flauberts Madame Bovary).
Så här ser alltså min lista med Klassiska kvinnor ut:
Min utmaning. |
Bland titlarna i litteraturkanonen så hade jag bara läst en, nämligen Gerd Brantenbergs Egalias döttrar. Däremot hade jag läst en del av författarna, bl.a. Chimamanda Ngozi Adiche, Kerstin Ekman och Kerstin Thorvall. Så vilka skulle jag välja?
En föll sig naturligt, det är Maria Svelands Bitterfittan eftersom den redan står i bokhyllan (dock oläst). Sedan valde jag Moa Martinsons Mor gifter sig och Sofi Oksanens Utrensning, för att få lite blandning mellan gammalt och nytt.
Därutöver kommer jag att läsa Sigrid Combüchens Spill. Den ingår inte i litteraturkanonen, men väl i min ännu olästa boksamling. Samt Françoise Sagans Bonjour tristesse; en klassiker som jag var på vippen att beställa i somras (men då blev det i stället Gustave Flauberts Madame Bovary).
Så här ser alltså min lista med Klassiska kvinnor ut:
- Sigrid Combüchen: Spill
- Moa Martinson: Mor gifter sig
- Sofi Oksanen: Utrensning
- Françoise Sagan: Bonjour tristesse
- Maria Sveland: Bitterfittan
2014-01-14
Bygg gärna till i city – men upprepa inte gamla misstag
Jag välkomnar utveckling av betongkolosserna i city. Men om- och tillbyggnader måste tillföra värden till stadslivet.
Det är ingen hemlighet att jag tillhör de folkpartister som tycker att partiet haft en alltför försiktig linje i vissa stadsbyggnadsfrågor (vilket jag gett uttryck för i ett antal blogginlägg). Mitt intryck är förvisso att det interna opinionsarbete som bedrivits av oss som vill se en lite mer framåtblickande politik gett resultat; Folkpartiet är nu en aktiv röst för ett ambitiöst bostadsbyggande i Stockholm – men också för ett byggande som håller kvalitet och inte återupprepar gamla misstag.
Ett exempel på det är de pågående planerna på "jäsning" av Gallerian-kvarteret (jag har skrivit om detta tidigare, se Bygg bostäder i Trollhättan!). Fastighetsägaren vill bygga ytterligare några våningar på betongkolossen, men har inga planer på att inrymma bostäder i huset. Därmed missar man en möjlighet att minska effekterna av den omfattande kontorisering av city som blev konsekvensen av 1950- och 60-talens modernisering.
Detta ärende är särskilt känsligt eftersom fastigheten gränsar till Brunkebergstorg. En extremt central plats, som idag är fullständigt öde och bortglömd. Synd, inte minst för att det är där det imponerande Riksbankshuset ståtar. Jag motsätter mig inte att Gallerian-fastigheten utvecklas, men en sådan förändring måste villkoras av att det bidrar till en bättre helhetsmiljö, inte minst vid Brunkebergstorg.
I dagens DN går Skönhetsrådet till skarp kritik mot planerna för Gallerian. "En enskild fastighetsägare får möjlighet att förtäta och höja sitt kvarter – och vinner väldigt mycket – allmänheten vinner absolut ingenting", säger rådets sekreterare Martin Rörby.
Folkpartiets borgarråd Lotta Edholm skriver så här i sin blogg:
Det är ingen hemlighet att jag tillhör de folkpartister som tycker att partiet haft en alltför försiktig linje i vissa stadsbyggnadsfrågor (vilket jag gett uttryck för i ett antal blogginlägg). Mitt intryck är förvisso att det interna opinionsarbete som bedrivits av oss som vill se en lite mer framåtblickande politik gett resultat; Folkpartiet är nu en aktiv röst för ett ambitiöst bostadsbyggande i Stockholm – men också för ett byggande som håller kvalitet och inte återupprepar gamla misstag.
Ett exempel på det är de pågående planerna på "jäsning" av Gallerian-kvarteret (jag har skrivit om detta tidigare, se Bygg bostäder i Trollhättan!). Fastighetsägaren vill bygga ytterligare några våningar på betongkolossen, men har inga planer på att inrymma bostäder i huset. Därmed missar man en möjlighet att minska effekterna av den omfattande kontorisering av city som blev konsekvensen av 1950- och 60-talens modernisering.
Enbart fler kontor är inte lösningen. Ill: White Arkitekter. |
I dagens DN går Skönhetsrådet till skarp kritik mot planerna för Gallerian. "En enskild fastighetsägare får möjlighet att förtäta och höja sitt kvarter – och vinner väldigt mycket – allmänheten vinner absolut ingenting", säger rådets sekreterare Martin Rörby.
Folkpartiets borgarråd Lotta Edholm skriver så här i sin blogg:
"Att fastighetsägare vill göra om sina fastigheter i City är bara att välkommet. Det finns för få bostäder, det finns för många dåliga stadsmiljöer och det finns allt för mycket tråkig arkitektur. Möjligheten finns nu att vi kan reparera några av de brister som de massiva rivningarna i Klara gav upphov till. Men detta är inte liktydigt med att säga ja till varje föreslagen förändring."Jag tycker såväl Rörby som Edholm har viktiga poänger. I ett så omfattande tillbyggnadsprojekt som det nu är fråga om, på ett så känsligt läge, måste vi som politiker våga ställa krav på att förändringen också ska medföra värden för stadsmiljön och för oss medborgare som vistas i den – till exempel att skapa fler bostäder i city. Det är synd att fastighetsägaren inte visar något intresse för detta.
2014-01-12
En skev bokhylla
Varje gång jag läst ut en bok vidtar den högst njutbara uppgiften att välja ut en ny. Att botanisera i det som författaren Nassim Taleb kallat för "anti-biblioteket", dvs. de böcker man samlat på sig men ännu inte läst, är något jag gör med förtjusning.
Medan jag stått där och funderat på vad jag vill läsa härnäst – skön- eller facklitteratur? nytt eller gammalt? tungt eller lättsamt? – har jag någon gång tänkt att det inte verkar råda någon vidare jämställdhet i mina bokhyllor.
Idag bestämde jag mig för att ta reda hur det förhåller sig med den saken. Således inventerade jag alla mina skön- och facklitterära böcker (med undantag för ett par travar med pocketar som jag inte orkade räkna) för att utröna hur många som skrivits av män respektive av kvinnor.
Utfallet blev onekligen ingen braksuccé ur genussynpunkt: Av de totalt 262 böcker jag har i min bokhylla är 219 författade av män och 43 av kvinnor, dvs. en ratio på 83/17.
Jag är nu inte riktigt säker på vad jag ska göra med den här informationen; jag föreställer mig ju att mina bokinköp inte styrs av författarens kön utan av att boken handlar om något jag tycker är intressant. Men jag tycker ändå att resultatet av inventeringen är tankeväckande, och ska fundera vidare på vad jag ska göra med denna nyvunna insikt. Någon som har förslag?
Med detta sagt kan jag i alla fall, som lite lindring för det dåliga genussamvetet, konstatera att bokåret 2014 börjat rätt bra. Jag har nyss läst ut Margaret Thatchers The Downing Street years och Eva F Dahlgrens Fallna kvinnor, samtidigt som jag snart är halvvägs i Hilary Mantels Wolf Hall. Och den bok som står näst på tur att lämna mitt anti-bibliotek är Alice Munros För mycket lycka. Därmed blir bokhyllan en aning mindre skev.
Medan jag stått där och funderat på vad jag vill läsa härnäst – skön- eller facklitteratur? nytt eller gammalt? tungt eller lättsamt? – har jag någon gång tänkt att det inte verkar råda någon vidare jämställdhet i mina bokhyllor.
Idag bestämde jag mig för att ta reda hur det förhåller sig med den saken. Således inventerade jag alla mina skön- och facklitterära böcker (med undantag för ett par travar med pocketar som jag inte orkade räkna) för att utröna hur många som skrivits av män respektive av kvinnor.
Utfallet blev onekligen ingen braksuccé ur genussynpunkt: Av de totalt 262 böcker jag har i min bokhylla är 219 författade av män och 43 av kvinnor, dvs. en ratio på 83/17.
Jag är nu inte riktigt säker på vad jag ska göra med den här informationen; jag föreställer mig ju att mina bokinköp inte styrs av författarens kön utan av att boken handlar om något jag tycker är intressant. Men jag tycker ändå att resultatet av inventeringen är tankeväckande, och ska fundera vidare på vad jag ska göra med denna nyvunna insikt. Någon som har förslag?
Med detta sagt kan jag i alla fall, som lite lindring för det dåliga genussamvetet, konstatera att bokåret 2014 börjat rätt bra. Jag har nyss läst ut Margaret Thatchers The Downing Street years och Eva F Dahlgrens Fallna kvinnor, samtidigt som jag snart är halvvägs i Hilary Mantels Wolf Hall. Och den bok som står näst på tur att lämna mitt anti-bibliotek är Alice Munros För mycket lycka. Därmed blir bokhyllan en aning mindre skev.
2014-01-11
Nej, bilen är här för att rulla
I framtidens Stockholm måste fler ha bra alternativ till bilen. Då kan också parkeringstalen sänkas.
"Det överdrivna kravet på boendeparkeringsplatser visar på en omodern syn på hur människor rör sig i dagens samhälle", skrev ett antal debattörer från tankesmedjan Levande staden i SvD häromdagen. Intresset för bilen minskar, menar de, och pekar på att bilförsäljningen går ner, trots att resandet ökar – vilket beror på att fler väljer cykel, kollektivtrafik eller tåg.
Debattörerna menar att parkeringsnormen, som är det minimikrav på antal parkeringsplatser som måste anläggas vid nybyggen, borde minskas. Fel, tycker Erik Slottner (KD), ledamot i stadsbyggnadsnämnden. I en debatt-replik hävdar han att det är "oansvarigt" att säga att p-talen måste minska. "Bilen har kommit för att stanna", menar Slottner.
Problemet är ju att den redan gjort det. Stannat, alltså. Trots den massiva utbyggnad av motorleder, broar och vägar som staden utsatts för sedan bilismens guldålder så kryper bilköerna fram i snigelfart. Och när destinationen väl är nådd så står bilen stilla, på en parkeringsplats eller i ett p-garage.
Erfarenheter har dessutom lärt oss att om vi försöker lösa de här stillastående köerna med nya vägar och fler filer så leder det ändå bara till fler bilar, mer köer och, till slut, krav på ännu fler filer och bredare vägar. Jag menar inte att vi helt kan blunda för den roll bilen spelar i transportsystemet. Och att vägar, förstås, behövs. Men om vi vill att bilarna faktiskt ska rulla så finns det nog skäl att fokusera mer på hur och när bilarna används snarare än på att tillmötesgå ständigt nya krav på fler vägar.
Vad gäller parkeringsnormer så tror jag absolut de kan spela roll för hur bilismen utvecklar sig i framtiden. Det är klart att den som bor i ett hus med p-plats har ett incitament mindre att inte skaffa bil. Men, invänder då en del debattörer (t.ex. Erik Slottner): "för många familjer och hushåll [är bilen] i det närmaste livsviktig". Här menar jag att man delvis fastnat i ett gammalt synsätt.
För bilen är ju bara viktig så länge det inte finns något fullgott alternativ. Kanske skulle medlemskap i en bilpool täcka många familjers behov av egen bil? Kanske skulle en tunnelbana till Täby förmå en och annan norrortsbo att ställa bilen vid jobbpendling? Kanske skulle wifi på pendeltåget kunna göra det mer lockande för affärsmän att åka kollektivt? För att inte tala om vilken effekt bra cykelvägar och trygga cykelparkeringar kan ha på människors benägenhet att ta cykeln.
Att krympa parkeringsnormen fungerar kanske inte om det är den enda åtgärd som vidtas. Men i kombination med andra incitament – t.ex. sådant som nämnts i föregående stycke – så är jag övertygad om att den sammantagna effekten på sikt kan bli att allt fler stockholmare helt enkelt inte längre känner behov av en egen bil.
I den yngre generationen tycks det finnas en acceptans för detta. "Bilen som en gång var en symbol för frihet och framgång är ofta ingenting för unga. De vill hellre att staden satsar på kollektivtrafik, cykelbanor och gångvägar", säger Stockholms trafikplanerare Daniel Firth i stadens budgettidning Ditt Stockholm 2014 (s. 7). Förhoppningsvis kommer denna inställning att finnas kvar, även när dagens unga skaffat familj och barn. Men för att komma dithän krävs det att vi bygger en stad som erbjuder väl fungerande och attraktiva alternativ till bilen.
Även Gustav Hemming (C) bloggar. Läs också slutrepliken från Levande staden: Låt bilägarna betala sina egna kostnader
"Det överdrivna kravet på boendeparkeringsplatser visar på en omodern syn på hur människor rör sig i dagens samhälle", skrev ett antal debattörer från tankesmedjan Levande staden i SvD häromdagen. Intresset för bilen minskar, menar de, och pekar på att bilförsäljningen går ner, trots att resandet ökar – vilket beror på att fler väljer cykel, kollektivtrafik eller tåg.
Hur löser vi det här? |
Problemet är ju att den redan gjort det. Stannat, alltså. Trots den massiva utbyggnad av motorleder, broar och vägar som staden utsatts för sedan bilismens guldålder så kryper bilköerna fram i snigelfart. Och när destinationen väl är nådd så står bilen stilla, på en parkeringsplats eller i ett p-garage.
Erfarenheter har dessutom lärt oss att om vi försöker lösa de här stillastående köerna med nya vägar och fler filer så leder det ändå bara till fler bilar, mer köer och, till slut, krav på ännu fler filer och bredare vägar. Jag menar inte att vi helt kan blunda för den roll bilen spelar i transportsystemet. Och att vägar, förstås, behövs. Men om vi vill att bilarna faktiskt ska rulla så finns det nog skäl att fokusera mer på hur och när bilarna används snarare än på att tillmötesgå ständigt nya krav på fler vägar.
Vad gäller parkeringsnormer så tror jag absolut de kan spela roll för hur bilismen utvecklar sig i framtiden. Det är klart att den som bor i ett hus med p-plats har ett incitament mindre att inte skaffa bil. Men, invänder då en del debattörer (t.ex. Erik Slottner): "för många familjer och hushåll [är bilen] i det närmaste livsviktig". Här menar jag att man delvis fastnat i ett gammalt synsätt.
För bilen är ju bara viktig så länge det inte finns något fullgott alternativ. Kanske skulle medlemskap i en bilpool täcka många familjers behov av egen bil? Kanske skulle en tunnelbana till Täby förmå en och annan norrortsbo att ställa bilen vid jobbpendling? Kanske skulle wifi på pendeltåget kunna göra det mer lockande för affärsmän att åka kollektivt? För att inte tala om vilken effekt bra cykelvägar och trygga cykelparkeringar kan ha på människors benägenhet att ta cykeln.
Att krympa parkeringsnormen fungerar kanske inte om det är den enda åtgärd som vidtas. Men i kombination med andra incitament – t.ex. sådant som nämnts i föregående stycke – så är jag övertygad om att den sammantagna effekten på sikt kan bli att allt fler stockholmare helt enkelt inte längre känner behov av en egen bil.
I den yngre generationen tycks det finnas en acceptans för detta. "Bilen som en gång var en symbol för frihet och framgång är ofta ingenting för unga. De vill hellre att staden satsar på kollektivtrafik, cykelbanor och gångvägar", säger Stockholms trafikplanerare Daniel Firth i stadens budgettidning Ditt Stockholm 2014 (s. 7). Förhoppningsvis kommer denna inställning att finnas kvar, även när dagens unga skaffat familj och barn. Men för att komma dithän krävs det att vi bygger en stad som erbjuder väl fungerande och attraktiva alternativ till bilen.
Även Gustav Hemming (C) bloggar. Läs också slutrepliken från Levande staden: Låt bilägarna betala sina egna kostnader
2014-01-10
Lättare återvinning för oss som inte har bil
För ett par år sedan uppmärksammade jag att Stockholms återvinningscentraler inte är särskilt välkomnande för besökare som inte är bilburna. Ett problem som jag skrev om i ett blogginlägg (Återvinning – inte bara för bilburna), vilket faktiskt också uppmärksammades i ett inslag på TV4 Stockholm (Tv-inslag om återvinningscentralerna).
Jag lyckades sedan driva igenom att att Alliansen i trafik- och renhållningsnämnden gjorde följande särskilda uttalande:
Som ersättare i en nämnd besitter man inte direkt en av kommunpolitikens tyngsta maktpositioner. Därför är det kul när man någon gång lyckas påverka stadens politiska maskineri i en viss riktning. Således blev jag väldigt glad när jag läste Trafikkontorets verksamhetsplan för 2014. Där står nämligen följande (s. 15–16):
Jag lyckades sedan driva igenom att att Alliansen i trafik- och renhållningsnämnden gjorde följande särskilda uttalande:
"Många stockholmare väljer att inte ha bil. För dem kan den mobila miljöstationen vara ett bra alternativ, liksom de fasta miljöstationer som finns på ett antal platser. Det är emellertid viktigt att även de stora återvinningscentralerna är attraktiva och tillgängliga för alla, oavsett om man är bilburen eller ej.
Det vore därför önskvärt att trafikkontoret ser över stadens återvinningscentraler ur ett tillgänglighetsperspektiv för att säkerställa attraktiviteten för besökare med andra färdsätt än bil, exempelvis gång, cykel och kollektivtrafik."
Återvinning för alla! |
"Anläggningar för skrymmande och farligt avfall måste säkerställas i den växande staden. En arkitekttävling för framtidens återvinningscentraler i världsklass ska anordnas under första halvåret 2014. Fokus läggs på att återvinningscentralen ska kunna fungera för dem som inte har bil."Jag var nu snubblande nära att ta till en "ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten"-referens, men insåg att det nog vore lite väl anspråksfullt. I stället nöjer jag med att konstatera att jag är glad att ha fått vara med och bidra till att Stockholm tagit åtminstone ett litet steg mot att bli vänligare mot oss bilfria.
2014-01-09
Släpp helgdagarna fria!
Detta är en återpublicering av en text som ursprungligen publicerades på jespersvensson.se den 17 april 2005.
I förra veckan nåddes vi av det glädjande beskedet att Sverige fått sitt första "mångkulturella" kollektivavtal. Det var Arbetsgivaralliansens branschkommitté Trossamfund och Ekumeniska Organisationer som tillsammans med de fackliga organisationerna Kommunal, SKTF samt Civilingenjörsförbundet meddelade att man kommit överens om ett banbrytande avtal. Det intressanta med det nya avtalet är att det möjliggör för samfunden och de religiösa organisationerna att anpassa arbetstiderna till samfundens helger. Det innebär till exempel att man lokalt kan komma överens om att ha ordinarie arbetsdag på långfredagen och i stället vara ledig eller få ob-ersättning en annan dag som bättre stämmer med samfundets helgdagar. Initiativet är bra, men varför inte gå ett steg längre: varför inte släppa helgdagarna fria?
De svenska helgdagarna regleras i lagen (1989:253) om allmänna helgdagar. Där fastslås att de svenska helgdagarna är söndagar, däribland påskdagen och pingstdagen, nyårsdagen, trettondedag jul, första maj, juldagen och annandag jul, långfredagen, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag, nationaldagen (nyhet för i år!), midsommardagen samt alla helgons dag. Om man räknar bort de dagar som inte nödvändigtvis infaller på en lördag eller söndag blir det, om jag räknat rätt, nio helgdagar över.
Man kan fundera över poängen med alla dessa helgdagar. Ärligt talat, vem firar egentligen trettondag jul, Kristi himmelsfärd eller, för den delen, nationaldagen? Den som försvarar dem menar förstås att de är en del Sveriges kulturhistoriska arv och därmed måste bevaras. Här måste jag invända. Att behålla en massa helgdagar, vars tillkomst för de flesta svenskar är höljd i dunkel och vars syfte är likaledes okänt, är egentligen ganska meningslöst och, om man drar det till sin spets, ett slags överförmynderi där storebror Staten säger till medborgarna vad de ska vilja fira och när de ska vilja vara lediga. Varför inte i stället stryka alla de här gamla helgdagarna ur almanackan och i stället ge alla svenskar nio extra dagars semester, så att de själva kan avgöra när de vill vara lediga och vilka helger och högtider de faktiskt vill fira?
Första maj till exempel, varför skulle jag, som röstar borgerligt, ha något som helst intresse av att fira den? Nationaldagen sen – varför skulle jag, som tycker att krystad patriotism, påbjudet flaggviftande och på kungen-vinkande är enbart fånigt, ha någon glädje av att vara ledig då? Nej, mycket hellre skulle jag ta alla de där helgdagarna, samla ihop dem under ett par regniga novemberveckor och åka iväg någonstans där solen skiner. Eller kanske lyxa till det med såväl tredje- som fjärdedag jul någon gång?
Det fina i kråksången är att vi knappast har någon anledning att oroa oss för att någon värdefull tradition går förlorad. Väldigt många svenskar kommer fortfarande att vilja vara lediga till jul, påsk och midsommar; våra älskade högtider kommer att leva vidare i högönsklig välmåga. Skulle å andra en tradition någon gång tyna bort – ja, då är det ju för att ingen längre bryr sig. Det kan man knappast kalla en förlust. Låt i stället oss svenskar själva få bestämma vad vi vill fira och när vi vill vara lediga! Släpp helgdagarna fria!
Uppdatering 4/9 2014: Mobiloperatören 3 är först med att införa valfria röda dagar i Sverige
I förra veckan nåddes vi av det glädjande beskedet att Sverige fått sitt första "mångkulturella" kollektivavtal. Det var Arbetsgivaralliansens branschkommitté Trossamfund och Ekumeniska Organisationer som tillsammans med de fackliga organisationerna Kommunal, SKTF samt Civilingenjörsförbundet meddelade att man kommit överens om ett banbrytande avtal. Det intressanta med det nya avtalet är att det möjliggör för samfunden och de religiösa organisationerna att anpassa arbetstiderna till samfundens helger. Det innebär till exempel att man lokalt kan komma överens om att ha ordinarie arbetsdag på långfredagen och i stället vara ledig eller få ob-ersättning en annan dag som bättre stämmer med samfundets helgdagar. Initiativet är bra, men varför inte gå ett steg längre: varför inte släppa helgdagarna fria?
Att vara ledig eller inte ledig – den frågan behöver vi inte ställa oss. |
Man kan fundera över poängen med alla dessa helgdagar. Ärligt talat, vem firar egentligen trettondag jul, Kristi himmelsfärd eller, för den delen, nationaldagen? Den som försvarar dem menar förstås att de är en del Sveriges kulturhistoriska arv och därmed måste bevaras. Här måste jag invända. Att behålla en massa helgdagar, vars tillkomst för de flesta svenskar är höljd i dunkel och vars syfte är likaledes okänt, är egentligen ganska meningslöst och, om man drar det till sin spets, ett slags överförmynderi där storebror Staten säger till medborgarna vad de ska vilja fira och när de ska vilja vara lediga. Varför inte i stället stryka alla de här gamla helgdagarna ur almanackan och i stället ge alla svenskar nio extra dagars semester, så att de själva kan avgöra när de vill vara lediga och vilka helger och högtider de faktiskt vill fira?
Första maj till exempel, varför skulle jag, som röstar borgerligt, ha något som helst intresse av att fira den? Nationaldagen sen – varför skulle jag, som tycker att krystad patriotism, påbjudet flaggviftande och på kungen-vinkande är enbart fånigt, ha någon glädje av att vara ledig då? Nej, mycket hellre skulle jag ta alla de där helgdagarna, samla ihop dem under ett par regniga novemberveckor och åka iväg någonstans där solen skiner. Eller kanske lyxa till det med såväl tredje- som fjärdedag jul någon gång?
Det fina i kråksången är att vi knappast har någon anledning att oroa oss för att någon värdefull tradition går förlorad. Väldigt många svenskar kommer fortfarande att vilja vara lediga till jul, påsk och midsommar; våra älskade högtider kommer att leva vidare i högönsklig välmåga. Skulle å andra en tradition någon gång tyna bort – ja, då är det ju för att ingen längre bryr sig. Det kan man knappast kalla en förlust. Låt i stället oss svenskar själva få bestämma vad vi vill fira och när vi vill vara lediga! Släpp helgdagarna fria!
Uppdatering 4/9 2014: Mobiloperatören 3 är först med att införa valfria röda dagar i Sverige
2014-01-05
Bygg varierat när Stockholm växer
Alliansen har höga ambitioner för bostadsbyggandet i Stockholm. Fram till 2018 ska 40 000 nya lägenheter markanvisas och år 2030 ska 140 000 nya lägenheter ha byggts i kommunen. Det är bra att Stockholm har en hög takt i byggandet, men vi måste samtigt förmå ställa krav på det som byggs.
Ett hus blir ett bestående inslag i stadsmiljön. Om det är fult så kommer det stå där och vara fult under en lång tid. Å andra sidan kan ett hus med en genomtänkt arkitektur glädja generationer av stockholmare – både dem som bor i det, och dem som passerar förbi.
Inom Stockholms stad pågår för närvarande arbetet med en arkitekturstrategi, Arkitektur Stockholm. I det förslag som föreligger finns många formuleringar om hur Stockholms nya hus ska utformas, till exempel dessa:
DN har bett ett antal arkitektkontor ge förslag på hur de skulle vilja rita framtidens hus i Stockholm. De förslag tidningen fått in är inte jätteimponerande (eller, som Viktor Barth-Kron uttrycker sig: "[D]et vore överdrivet att tala om några sensationella bidrag") men indikerar ändå att det finns idéer inom kåren för att utveckla stadsbyggandet i linje med arkitekturstrategins intentioner.
Personligen oroar jag mig dock för att arkitekturutvecklingen stannar vid ett antal enstaka mer spektakulära hus som placeras ut här och var som signaturbyggnader, medan merparten av bebyggelsen även i fortsättningen kommer att utgöras av enformiga putslådor. Detta vore särskilt bekymmersamt för oss i ytterstaden, eftersom det är här som merparten av de 140 000 nya lägenheterna kommer att byggas.
Vad jag skulle vilja se är en mer individualiserad – och mindre industrialiserad – arkitektur, där varje ny byggnad inte bara ses som ett skal för att inhysa bostäder utan också som en del i den vackra mosaik vars helhet utgör vår stad.
Jag tänkte på detta när jag för en tid sedan passerade ett hus på Kungsholmsgatan. Förutom trevliga detaljer som välvda fönster och gesimslister så har byggherren också försett huset med en vacker konstnärlig utsmyckning mellan fönsterna på översta våningen – till glädje för generationer av stockholmare.
Motsatta tankar får jag när jag passerar Sjövikstorget i Liljeholmen, och tittar på den monumentala fasad som där tornar upp sig. Ett gytter av balkonger – med tidsenlig oregelbunden placering – tittar ut mot vattnet, men trots stora fria ytor har byggherren valt att inte ge betraktaren något ögongodis. Det är synd, tycker jag – inte minst med tanke på husets framträdande placering.
Till viss del handlar de här frågorna om tycke och smak. Det jag tycker är intressant och vackert tycker andra är trist och tråkigt, och vice versa. Men jag föreställer mig att det ändå finns vissa förhållandevis allmängiltiga faktorer för en tilltalande stadsbyggnad, till exempel skala och variation. Jag tror vi ska akta oss för att bygga för stort och monotont, ögat behöver omväxling och nya detaljer att fästa sig vid.
Ett exempel på det är kvarteret Garnisonen på Östermalm, som utgörs av två dominerande byggnadskomplex: dels Svea och Göta Livgardes kasernbyggnader från 1880-talet, dels en kontorsbyggnad från 1970-talet. Trots att dessa båda båda komplex är storskaliga uppfattas det äldre helt annorlunda tack vare den varierade fasaden.
Det krävs naturligtvis ingen prålig 1800-talsarkitektur för att åstadkomma detta. Ett trevligt, modernt exempel hittade jag på Högbergsgatan, där arkitekterna lyckats få en ganska stor sammanhängande byggnadsvolym att kännas mer småskalig genom att bryta av den med ett antal innergårdar. Dessutom har husen fått liv genom detaljer som utskjutande fasadpartier och burspråk samt avvikande putsfärg och fasadsten i gatuplan.
Jag tror inte att det kostar särskilt mycket mer att bygga med omtanke om stadsmiljön. Jag tror inte heller det behöver ta särskilt mycket längre tid. Det måste gå att åstadkomma en kvalitetsförhöjning, men det krävs att vi politiker vågar ställa krav på byggherrarna och säga nej till fler tröstlösa putslådor. Vi som är politiska företrädare i ytterstaden kommer ofta ställas inför den här utmaningen. Förhoppningsvis kan strategidokumentet Arkitektur Stockholm bli verktyget som hjälper oss att fatta bra beslut som säkerställer både fler bostäder och en tilltalande stadsmiljö.
Även Rasmus Jonlund (FP) bloggar om detta.
Ett hus blir ett bestående inslag i stadsmiljön. Om det är fult så kommer det stå där och vara fult under en lång tid. Å andra sidan kan ett hus med en genomtänkt arkitektur glädja generationer av stockholmare – både dem som bor i det, och dem som passerar förbi.
Inom Stockholms stad pågår för närvarande arbetet med en arkitekturstrategi, Arkitektur Stockholm. I det förslag som föreligger finns många formuleringar om hur Stockholms nya hus ska utformas, till exempel dessa:
1.5 All ny bebyggelse i staden ska bidra till att höja den kvalitativa upplevelsen av Stockholm och förbättra den gemensamma stadsmiljön.
1.6 I Stockholm främjas en attraktiv stadsbild med varierad arkitektur av hög relevans och kvalitet i alla stadens byggnader, offentliga rum och landskap.
4.2 Alla byggnader, oavsett funktion ska utformas med medvetna arkitektoniska val för att aktivt bidra till en bättre stadsmiljö.
4.5 Arkitekturen i Stockholm ska utformas så att kvalitets- och skönhetsaspekter inte underställs kortsiktiga ekonomiska överväganden.
4.6 Ny bebyggelse ska eftersträva variation och mångfald i identitet och uttryck genom funktionsblandning, strukturell transparens i bottenvåningar, fasad och taklandskap.Vad som är en "attraktiv stadsbild" och kvalitativ arkitektur är inte en exakt vetenskap, men mitt intryck är att mycket av det som idag byggs i Stockholm inte lever upp till de mål som arkitekturstrategin ställer upp. DN uppmärksammar detta i en artikel om arkitekturstrategin, där man påstår att Stockholm har en princip "att nästan enbart bygga vitt och fyrkantigt med glasbalkonger mot vattnet". En sådan princip finns förstås inte, men jag delar DN:s uppfattning att mycket av det som byggs är alldeles för likartat.
DN har bett ett antal arkitektkontor ge förslag på hur de skulle vilja rita framtidens hus i Stockholm. De förslag tidningen fått in är inte jätteimponerande (eller, som Viktor Barth-Kron uttrycker sig: "[D]et vore överdrivet att tala om några sensationella bidrag") men indikerar ändå att det finns idéer inom kåren för att utveckla stadsbyggandet i linje med arkitekturstrategins intentioner.
Personligen oroar jag mig dock för att arkitekturutvecklingen stannar vid ett antal enstaka mer spektakulära hus som placeras ut här och var som signaturbyggnader, medan merparten av bebyggelsen även i fortsättningen kommer att utgöras av enformiga putslådor. Detta vore särskilt bekymmersamt för oss i ytterstaden, eftersom det är här som merparten av de 140 000 nya lägenheterna kommer att byggas.
Vad jag skulle vilja se är en mer individualiserad – och mindre industrialiserad – arkitektur, där varje ny byggnad inte bara ses som ett skal för att inhysa bostäder utan också som en del i den vackra mosaik vars helhet utgör vår stad.
Jag tänkte på detta när jag för en tid sedan passerade ett hus på Kungsholmsgatan. Förutom trevliga detaljer som välvda fönster och gesimslister så har byggherren också försett huset med en vacker konstnärlig utsmyckning mellan fönsterna på översta våningen – till glädje för generationer av stockholmare.
Kungsholmsgatan. |
Sjövikstorget. Bild från Stockholm & Projekt. |
Ett exempel på det är kvarteret Garnisonen på Östermalm, som utgörs av två dominerande byggnadskomplex: dels Svea och Göta Livgardes kasernbyggnader från 1880-talet, dels en kontorsbyggnad från 1970-talet. Trots att dessa båda båda komplex är storskaliga uppfattas det äldre helt annorlunda tack vare den varierade fasaden.
Det krävs naturligtvis ingen prålig 1800-talsarkitektur för att åstadkomma detta. Ett trevligt, modernt exempel hittade jag på Högbergsgatan, där arkitekterna lyckats få en ganska stor sammanhängande byggnadsvolym att kännas mer småskalig genom att bryta av den med ett antal innergårdar. Dessutom har husen fått liv genom detaljer som utskjutande fasadpartier och burspråk samt avvikande putsfärg och fasadsten i gatuplan.
Högbergsgatan. |
Även Rasmus Jonlund (FP) bloggar om detta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)