Positivt besked om assisterad befruktning

Stackars Kristdemokraterna. Så hårt profilerade i underlivsfrågor, men ändå så styvmoderligt behandlade av Allianskompisarna. De fick ge sig i homoäktenskapsfrågan. De var tvungna att gå med på att sluta tvångssterilisera folk. Och nu blir deras mamma-pappa-barn-doktrin ifrågasatt när Folkpartiet, Centerpartiet och Moderaterna i riksdagens socialutskott föreslår att ensamstående mödrar ska få möjlighet till assisterad befruktning även i Sverige. De slipper därmed åka till t.ex. Danmark eller Finland för att få hjälp att skaffa barn.

Det var inte Hägglunds dag idag. Heller.

Göran Hägglund blir förstås sur. "Barn har rätt till båda sina föräldrar", menar han. Och det har han rätt i. Om båda föräldrarna finns; så är ju inte fallet ens idag. Den ena föräldern kan vara frånvarande, av olika skäl. Rimligen tar då den kvarvarande föräldern ett ansvar för att barnet får möjlighet att knyta an till andra vuxna under sin uppväxt. Det finns inget skäl att misstro att den ensamstående kvinna, som efter stark barnlängtan beslutar sig för att genomgå den process en assisterad befruktning innebär, inte tar det ansvaret på allvar. Därför tycker jag att dagens besked från FP, C och M i socialutskottet är välkommet.

Läs även:
Jan Björklund (FP): Ensamstående får rätt till insemination
Peter Santesson: Problemet med att tillåta insemination av ensamstående
Mårten Schultz: Barnet har rätt till sin pappa

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, Expr, AB

Miljardutdelning från Carema?

Idag spreds nyheten via medier: Vårdkoncernen Caremas ägare plockar ut miljarder i utdelning. Tyckare på vänsterkanten var förstås snabba att hänga på i twitterkacklet: Marika Lindgren Åsbrink, S-ekonom och tidigare medarbetare till Håkan Juholt, skrev till exempel skadeglatt "Nämen se där. Förra året plockades 1,2 miljarder kronor ut ur en av Caremas ägare, riskkapitalbolaget KKR". Daniel Swedin, ledarskribent på Aftonbladet, skrev att "Caremas ägare plockade ut 600 miljoner kronor var ur bolaget i fjol". Björn Fries twittrade "Guldregn över Carema-ägare – Det lönar sig att väga blöjorna!", förre Vänsterledaren Lars Ohly menade att "Regeringen öser skattepengar över s k riskkapitalister" och förre SSU-toppen Mattias Vepsä skrev att "Tidigare talade man om dollarmiljonärer nu kan vi lägga till Carema-Miljardärer till ordboken".

Det ligger naturligtvis i dessa vänsterdebattörers intresse att utmåla Carema och riskkapitalbolag som svarta får i omsorgssektorn. Frågan är dock vad de har på fötterna.

Carema ägs av vårdkoncernen Ambea, som i sin tur ägs av riskkapitalet KKR. Detta ägs i sin tur av kusiner Harry Kravis och George Roberts, och det är dessa båda herrar som tagit ut 94 miljoner dollar i utdelning från KKR. Är detta pengar som skulle kunnat användas i den svenska äldrevården?

Rika kusiner.

Man ska ha i åtanke att KKR har långt fler bolag än Ambea/Carema i sin portfölj. En snabb titt på deras hemsida visar att de har s.k. portfolio partners i 14 olika verksamhetssegment i USA, Europa och Asien. Totalt rör det sig om ett 70-tal bolag, utöver Ambea. Bolag som i olika grad bidrar till KKR:s goda resultat. Carema, däremot, uppger att ingen av dessa utdelningar härstammar från Carema Care AB, dvs. det bolag som bedriver omsorg i Sverige. Detta har förvisso inte direkt påståtts i någon av de tidningsartiklar jag tagit del av, men artiklarna är tydligt insinuanta. Att vänsterpapegojorna drar stora växlar på detta är föga förvånande, det ligger ju i deras intresse. Att ingen journalist tagit sig för att ställa följdfrågor innan man basunerar ut rubriker med tveksamma associationer gör mig mer bekymrad. Frågan om mångfald i vård och omsorg förtjänar en mer seriös debatt.

Uppdatering 29/2:
Jag frågade Carema via Twitter om något annat bolag i Carema-koncernen, eller Ambea, lämnat utdelning till KKR. De svarade "nej, inga aktieutdelningar därifrån heller".

Läs även:
Mattias Lundbäck (M): Positiva och negativa agendor

Media: Affärsvärlden, Börsguiden, DN, E24, TV4

En prinsessa född till ofrihet

I fredags, 24 februari, publicerade Politikerbloggen några reflektioner som jag gjort med anledning av det svenska statsskicket och det senaste nytillskottet i kungafamiljen. Jag lägger upp texten även här.

Klockan 04:26 i går morse tittade hon ut: 51 centimeter lång och ett av de ungefär 25 barn som varje dag föds på Karolinska sjukhusets förlossningsavdelningar. Pappa var med och klippte navelsträngen och första bilden på den nyfödda togs med en suddig mobilkamera och lades upp på Facebook. Förlossningen hade gått bra och familjen verkar lycklig.

Mamma, pappa, barn.

Så långt var det alltså en helt normal förlossning som hade ägt rum. Men skenet bedrar. Även om man bortser från de yttre omständigheterna kring förlossningen – mediebevakningen, närvaron av en överläkare, avspärrade parkeringsplatser – så kommer den nyfödda att mötas av en helt annan verklighet än de andra 24 bebisarna som förlöstes på Karolinska samma dag. Hon kommer att ha mycket som de andra inte har. Men hon kommer också att sakna något som de andra har: sin frihet.

Jag tänker på friheten att forma sitt liv utifrån sina egna livsval. Friheten att välja jobb och partner. Friheten att gå på stan utan att besväras av livvakter, paparazzifotografer och nyfikna blickar. Friheten att välja, eller välja bort, en trosuppfattning. Friheten att uttrycka en åsikt. För så hårdhänt är det svenska statsskicket mot det flickebarn som en dag ska bli dess främsta symbol, att hennes frihet i praktiken är kraftigt beskuren. Hennes öde beseglades i samma stund som hon koncipierades i en kunglig sängkammare.

En del tycker nog att detta inte är mycket att orda om. Den lilla kommer ju få det bra. Bo på slott, ha adjutanter och betjänter, leva i materiellt överflöd. Leka i morfars lekstuga. Inte kommer det gå någon nöd på henne. I något avseende har axelryckarna en poäng. Den ofrihet som bebisprinsessan går till mötes är en västanfläkt jämfört med den som drabbar miljontals människor runt om i världen. Men det är ingen ursäkt för att blunda för den.

Det svenska statsskicket borde inte bygga på ärvda ämbeten och biologisk slump. Det borde bygga på att fria individer gör självständiga val att söka folkligt mandat för att företräda vårt land. Vår grundlag borde sträva efter att ge varje svensk största möjliga personliga frihet – inte att betrakta en utvald familj som alla andras kollektiva egendom. Genom att avskaffa monarkin kan vi ta ett viktigt steg i den riktningen.

Om vi gör det fort kanske den nyfödda knappt hinner bli medveten om att viktiga beslut i hennes liv en gång var tänkta att fattas av någon annan än henne själv. Det, om något, är en framtidsutsikt som borde inge trygghet, där hon snusar i en paradvagga på Haga slott.


Läs även:
Erik Nordblad: Monarkin splittrar mer än den förenar

Media: SvD, DN, AB, Expr 

Mera återvinning!

"I Stockholm måste man nästan ha bil för att ta sig till en återvinningscentral", säger en miljöarbetare till DN. Han får medhåll av ett par besökare på återvinningscentralen i Bromma: "Jag vet inte vad jag gjort om jag inte haft en bil", säger en. "Om jag inte hade haft en bil vet jag inte hur jag hade löst det", säger en annan.

I Stockholm är vi dåliga på att återvinna elavfall, skriver DN. Vad det beror på kan man diskutera. En teori lanseras av Ulrika Eliason på El-Kretsen: "Det kan bero på att många stockholmare är bosatta i lägenheter och inte har tillgång till bil vilket ofta kan vara nödvändigt när man ska till en återvinningscentral som ligger lite i utkanten."

Jag tror att Eliason har rätt. I ett blogginlägg för några veckor sedan (se Återvinning – inte bara för bilburna) uppmärksammade jag en annan sida av problemet, nämligen att den som lyckas ta sig till en återvinningscentral utan bil ofta möter en ganska ogästvänlig miljö. Vid ÅVC Östberga måste man till exempel ta sig över ett dike för att komma in på området. Det är uppenbart att återvinningscentralerna är byggda av bilister, för bilister.

Det är förståeligt att återvinningscentralerna byggs "lite i utkanten" – de hanterar miljöfarligt avfall och är tungt trafikerade. Men det ursäktar inte att de görs otillgängliga för oss många stockholmare som inte har bil. Grundinställningen måste vara att det ska vara lätt att återvinna!


Läs även
Ulla Hamilton (M): Är stockholmarna sämst på återvinning eller bästa på återvinning och återanvändning?

Semlor – en mänsklig rättighet?

Jag gillar semlor, men är inte så traditionsbunden. Därför "tjuvstartade" jag med dessa delikata bakverk redan för ett par veckor sedan, på Gunnarsons specialkonditori. Semmelpremiären har under senare tid successivt flyttats allt längre från fettisdagen, och nuförtiden kan man köpa semlor redan under mellandagarna.

Förr i tiden var det dock andra bullar, meddelar Riksarkivet. I ett twitterinlägg publicerar man ett tidningsklipp från 1952. Ett par bagare i Skåne ville börja sälja semlor redan i januari, men se det gick inte. I det gamla förmyndar-Sverige fick vissa typer av bakverk uppenbarligen inte säljas när som helst.

Det är möjligt att bestämmelsen har sin förklaring i 40-talets livsmedelsbrist (ransoneringen av kaffe avskaffades ju så sent som 1951); kanske spelade även kyrkans inflytande viss roll. Men icke desto mindre framstår semmelförbudet som en komisk konsekvens av det regleringsivriga Sverige.

Lite mindre komiskt blir det förvisso när man betänker att den överdrivna regleringsivern inte är något vi lagt bakom oss. Jag kommer att tänka på Göteborg, Sveriges näst största stad, där vänsterpolitikerna nu bestämt sig för att stadens krogar måste stänga klockan tre. "Det är ingen mänsklig rättighet att dricka brännvin", skriver en S-politiker. Man får nog vara glad så länge man kan få en semla när man vill.

Obs! Även om semlor är jättegott så vill jag tydliggöra att jag tar avstånd från detta.

Ägarprövning, ja. Riskkapitalförbud, nej.

Utbildningsminster Jan Björklund föreslår nu att den som köper ett friskolebolag ska genomgå en ägarprövning. Syftet är att säkerställa att köparen är långsiktig och seriös.

I grunden är detta inget dåligt förslag. Det är heller inget främmande i svensk lagstiftning – till exempel måste den som vill driva restaurang med alkoholtillstånd kunna visa att man är seriös. En motsvarande granskningsprocedur för den som vill driva skolverksamhet bör inte vara särskilt kontroversiell.

Det som besvärar mig i Björklunds förslag är att udden är riktad mot riskkapitalbolag, dvs. bolag som går in med pengar i företag som de förväntar sig ska ge en god avkastning på sikt. Björklunds resonemang bygger på att friskoleverksamhet knappast är "riskfyllt" och antyder att de snarare "utnyttjar" friskolorna för att leverera säkra vinster under ett antal år.

Utöver en vandelsprövning, som jag alltså tycker är fullt rimlig, är jag dock tveksam till att staten ska ha synpunkter på vem som äger en friskola. Det finns knappast något självklart motsatsförhållande mellan kortsiktigt ägande och en långsiktigt seriös verksamhet. Om man oroar sig för att ägaren tar ut för stora vinster ur bolaget är den rimliga slutsatsen att fundera på åtgärder som begränsar dessa möjligheter – inte åtgärder som blockerar vissa typer av ägarbolag.

"Riskkapitalbolag behövs inte på friskolemarknaden", skriver Björklund i sitt nyhetsbrev. Allvarligt talat, är det en liberal politikers uppgift att tala om vilka bolag som "behövs"?

Läs även
Libereko (FP): Har utsugningen av välfärden börjat?

(S)tenålderspartiet på väg uppåt?

Dagens opinionsmätning, där Socialdemokraterna ökar rejält, antyder en "normalisering" i det politiska landskapet. Med Stefan Löfven installerad som ny partiledare vågar sig många gamla socialdemokratiska väljare tillbaka till moderskeppet, på bekostnad av Miljöpartiets och Vänsterpartiets väljarstöd. En inte oväntad utveckling.

Dagens opinionssiffror från SvD.

Men vad är det väljarna återvänder till? SvD tecknar idag ett porträtt av en S-förening i Midsommarkransen i södra Stockholm. Artikeln inleds så här:

"I mörker och några minusgrader berättar Märit Gruvaeus att i Långa raden, där bodde bara arbetare i början av 1900-talet ... - Nu är det i stället hippt att bo här, säger hon"

Mellan raderna kan man riktigt höra besvikelsen över att de gamla fina arbetarkvarteren har blivit "hippa" och att lägenhetspriserna rakat i höjden. Och värre ska det bli. Servicehuset Kastanjen finns inte kvar, påpekar de lokala S-företrädarna. Det är förvisso inte hela sanningen; Kastanjen finns kvar men har omvandlats till trygghetsboende. Sossarna är i vart fall "uppriktigt sorgsna" över utvecklingen.

Som i många andra stadsdelar i Stockholm har Socialdemokraterna förlorat väljare till Miljöpartiet. I senaste valet fick MP 27 procent i Midsommarkransen; S fick bara 17. Kanske är sossarna "uppriktigt sorgsna" över det också. En annan S-medlem förklarar:
- Vi har fått det för bra. När folk börjar tjäna pengar och kanske kan köpa sig en lägenhet, då förstår jag om de ser oss som stenålders.

Socialdemokraterna framstår som ett parti som går med sänkt huvud och suckar över att ha blivit förbisprunget av sammhällsutvecklingen. Som beklagar att "vi har fått det för bra". Som lunkar runt i sina gamla kvarter och sörjer att allting inte längre är som förr. "Sushi, vad är det? Ge mig två grillade med mos!", typ. Och allt är borgarnas fel.

Det där håller förstås inte. Ett parti som vill ha makten kan inte enbart leva på drömmar om den gamla goda tiden, man måste också ha en politik med visioner för framtiden. Vad är annars poängen med att söka väljarnas mandat?

Jag läste nyligen en intervju med en amerikansk imam, som sade: "Hemma är inte där dina föräldrar kom i från eller där dina förfäder är begravna. Hemma är här, där dina barn och barnbarn ska växa upp." Imamen pratar förstås inte om svensk politik, men hans ord är i högsta grad tänkvärda även för politiska partier som gått vilse i samtiden. Om dagens opinionsuppgång ska bli annat än tillfällig vill det nog till att Socialdemokraterna hittar hem.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Socialdemokraterna, Stefan Löfven


Läs även
Peter Andersson (S): Kvitto på möjligheterna men långt ifrån valseger
Thomas Böhlmark (M): Saker och ting börjar bli som det ska vara
Dick Erixon: SD och V tappar till Löfven
Monica Green (S): Det ger optimism och framtidstro
Martin Moberg (S): Opinionshissen går (s)nabbt uppåt, men pass upp...
Veronica Palm (S): Jag är ingen surkärring, men ärligt talat...
Kent Persson (M): Löfven ska tas på allvar
Johan Westerholm (S): Instabilt

Nackabanan närmar sig?

Nu föreslår även Trafikverket att en tunnelbana till Nacka borde börja byggas. Det är ett välkommet besked – kollektivtrafiken behöver förstärkning mot ostsektorn. Tunnelbana till Nacka finns med i den s.k. Stockholmsöverenskommelsen, men först för perioden efter 2019. Den överenskommelsen bygger dock på antaganden om befolkningsökning som visat sig felaktiga – Stockholm växer ännu fortare än prognoserna. Då måste kollektivtrafikutbyggnaden hänga med, och det är rimligt att byggandet av Nackabanan tidigareläggs.

På väg mot Nacka?

I Folkpartiet finns det ett starkt stöd för denna uppfattning . Redan i somras gick ett stort antal ledande FP-politiker ut och krävde just en tidigareläggning av bl.a. Nackabanan. Jag uppskattar mitt partis tydlighet i denna fråga. Diskussionen i Stockholm har annars alltför ofta målat in sig i "tunnelbana mot spårvagn"-hörnet. Det måste finnas utrymme för olika kollektivtrafiklösningar; en svartvit debatt tjänar ingen på (jag har tidigare berört detta i inlägget I väntan på spårvagnen).

Trafikverkets besked är välkommet, och jag håller tummarna för att Alliansen och oppositionen kan komma överens i denna fråga. Samt att regeringen är beredd att bidra till finansieringen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om tunnelbana, spårvagn, kollektivtrafik, SL, Stockholm, Nacka, Folkpartiet

Sabuni slutar – det borde fler göra

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) slutar som minister efter valet, har hon meddelat till tidningen Chef. Sabuni har varit aktiv i toppolitiken i tolv år, och det får räcka, säger hon.

Halt anka?
Foto: Johan Oedmann

Det är ett bra besked från jämställhetsministern. Fler borde våga ta klivet ut från politiken, i stället för att klamra sig fast vid uppdrag och privilegier. Och självklart ska man vara välkommen tillbaka i politiken efter några år på andra vägar.

Frågan är nu hur detta besked påverkar Sabunis återstående tid i regeringen. Det ligger onekligen nära till hands att hon kommer betraktas som en lame duck, dvs. en politiker som i praktiken är handlingsförlamad. Ett inte helt orimligt scenario torde därför vara att Sabuni lämnar regeringen i god tid innan valet, så att en efterträdare hinner utses och bli varm i kläderna inför valrörelsen. Det tror jag vore den bästa lösningen.

Läs även
Johan Westerholm (S): Girigbukarnas Hall of Fame
You're no different to me: Vår minister planerar avgå


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Nyamko Sabuni, Folkpartiet, jämställdhet, politik 

Hen – praktiskt pronomen eller provocerande PK?

För inte så längesedan så var subjektet i svensk lagtext alltid "han". När man skriver nya lagar ändrar man successivt detta till "han eller hon". Således står det i 2 kap. 6 § brottsbalken, som skrevs på 1960-talet, att "dömes någon här i riket till ansvar för gärning för vilken han utom riket har ådömts påföljd, skall vid bestämmande av påföljd skälig hänsyn tagas till vad han undergått utom riket" medan det i 4 kap. 1 §, en 2000-talsprodukt, anges att "den som bemäktigar sig och för bort eller spärrar in ett barn ... med uppsåt att skada honom eller henne till liv eller hälsa eller att tvinga honom eller henne till tjänst eller att öva utpressning, döms för människorov".

Här har lagstiftaren alltså valt att markera att världen inte enbart består av "han" utan också av en och annan (majoriteten, faktiskt) "hon". En fullt rimlig förändring tycker nog de flesta, åtminstone så här i efterhand. Uttrycket "han eller hon" har emellertid nackdelen att det kan vara lite otympligt. Kanske vore det, kom någon på, praktiskt med ett pronomen – hen – som kan användas när subjektets kön inte är relevant. Tanken är inte ny utan ska ha lanserats i omgångar åtminstone sedan 1960-talet, dock utan att få fotfäste i språkbruket. Nu har debatten blossat upp på nytt, och de tre små bokstäverna väcker starka känslor.

Hen-diskussionen har två bottnar. Den mera ytliga handlar i princip om huruvida ett nytt pronomen är önskvärt och om det kan etablera sig i språket. Somliga tycker idén är löjlig. Själv ser jag inte problemet. Är det verkligen ett problem om vårt språk berikas med ytterligare ett litet ord? Jag tycker själv att hen är ovant, och framtiden får utvisa om jag kommer börja använda det. Kanske får ordet spridning – och kanske tar även paragraferna i brottsbalken någon gång tar steget över till hen?

Den mer djupgående diskussionen handlar om könsroller. Är det viktigt att alltid veta om den som omtalas är en han eller en hon? Bakgrunden till debatten är bland annat den nyligen publicerade barnboken Kivi och monsterhund, där hen används genomgående. Bokens huvudperson är bara Kivi, eller hen; han eller hon spelar ingen roll. En del förskolor har också börjat använda hen. Debattören Elise Claeson tycker detta är tokigt. Små barn blir "förvirrade" om man använder hen som pronomen. Det är viktigt för barnen att veta att han är han och hon är hon. Ordning och reda bland könsrollerna, ljusblått och rosa, tycks vara Claesons devis. Twittraren Anders Timell tycker att hen är "värsta ordet just nu. Usch Fyyy Faaaan Very Bad".

En förklaring till varför hen är kontroversiellt levererar Timell i en efterföljande tweet: "Kanske jag som är rädd för allt nytt. Gillar inte 'Hen' bara. De som använder det känns så arga jämt. Och lite åt det militanta hållet." Jag förmodar att det är feminister och "genusmänniskor" som avses. Att dessa fortfarande provocerar är uppenbart.

Men hen-reaktionerna visar också hur otroligt ängsliga vi blir när vi uppfattar att de invanda könsrollerna sätts ifråga. Uppenbarligen har vi ett starkt behov av den förutsägbarhet, kanske trygghet, som könsrollerna innebär. När alla vet sin plats och spelar sin roll blir de sociala arenorna lite mer lättnavigerade. Å andra sidan: när människor inte trivs i sina roller, eller bara vill utmana dem, så blir det ofta kontroverser. Jämställdhetsdiskussionen är ett exempel på det. Där har vi i Sverige kommit ganska långt med att bryta ner könsstrukturerna mellan kvinnor och män. Vad gäller andra typer av normbrytning har vi dock en bit kvar – fråga valfri transperson, till exempel.

Att börja använda hen i sammanhang där könet är irrelevant kommer inte att revolutionera världen. Det kommer å andra sidan knappast heller inte att fördärva den. Måhända kommer Elise Claeson att bli ytterligare något förvirrad. Men för oss andra kan det vara en markering att vi vill se på varandra i första hand som människor, och att var och en själv ska vara fri att fylla den mänskliga rollen med innehåll.

Läs även
Forskarfeministen: Nu blir det prat om svenskans nya pronomen – hen!
Hanna Lager (FP): Det där med hen
Hanna Lager (FP): Vad är det som är så provocerande med genuspedagoger?

Godkänd vintercykling på Söder

När Alliansen presenterade budgeten för Stockholm i höstas så var en av nyheterna "cykelmiljarden" – en gigantisk satsning som sträcker sig till 2018, och som ska göra det enklare och säkrare att vara cyklist i Stockholm (se även Miljardsatsning på Stockholms cyklister).

I budgeten skriver Alliansen att "en viktig säkerhetsaspekt för cyklingen i Stockholm är att förbättra sopning och snöröjning av cykelbanor och detta ska beaktas i entreprenadupphandlingar". Även detta är en god nyhet, eftersom allt fler tar cykeln även vintertid.

Budgetåret 2012 har nätt och jämnt inletts, och särskilt många avtal med nyskrivna cykelbaneklausuler har väl knappast hunnit träda i kraft (initiativ har dock redan tagits). En så strålande vinterdag som idag bestämde jag mig ändå för att testa vintercykling, med hjälp av mormors gamla Crescent från anno dazumal. Utan dubbdäck. Färden gick från Hammarbyhöjden till gymmet på Södermalm och här är mina iakttagelser.

Bilden ovan visar Hammarbybacken. Cykelbanan har uppenbarligen inte snöröjts sedan senaste snöfallet, men tack vare torrt och kallt väder är den klart farbar utan att man känner spårningstendenser. Skillnaden mot den intilliggande bilvägen är emellertid uppenbar.

Nästa bild är från Skansbrogatan. Även här tar man sig fram lätt i det tunna snötäcket. Frågan är dock hur det kommer att funka i morgon, efter dagsmeja och eventuella minusgrader i natt.

Götgatan, riktning norrut. Min fördom är att innerstan generellt sett hålls efter bättre, vilket denna bild talar för. Men det kan ju också vara så enkelt som att den här cykelbanan är mer trafikerad. Min helhetsbedömning är ändå att snöröjningen på Söders cykelbanor får godkänt denna dag. De är helt klart farbara och lättrampade.

Slutligen, framme vid träningsanläggningen. Under sommarhalvåret är här oftast fullt med cyklar. Vintertid tycks stockholmarna föredra andra transportsätt. Förhoppningsvis kan de förhöjda ambitioner vad gäller snöröjning bidra till att fler börjar se cykeln som ett alternativ, även på vintern.

Länkar
Om du är missnöjd med snöröjningen, felanmäl på stockholm.se/felanmalan.
Mer om cykling i Stockholm på stockholm.se/cykla. Där finns även info om snörjöningen.

Reinfeldt förlänger arbetslinjen

När Fredrik Reinfeldt idag lyfte frågan om pensionsåldern så väckte det enorma reaktioner, och Reinfeldt blev omedelbart häcklad av diverse politiska motståndare. Ändå tycker jag att grunden för statsministerns resonemang bör mana till ett något större mått av ödmjukhet. Så här uttalade han sig i DN:

"Detta [att vi lever allt längre] sker dessutom i en tid då den globala världsekonomin förändras. De länder som vi möter i öppen konkurrens har inte våra välfärdsambitioner. Dessa länder lägger inte in skatter och avgifter på produktion för att finansiera stora pensionssystem och välfärdslösningar. Och då blir frågan: håller vår ekvation?"

För att uttrycka det annorlunda: Hur sjutton ska välfärds- och pensionspengarna räcka den dag en genomsnittlig svensk lever 35 år som pensionär? I detta sammanhang påpekas ofta att när den allmänna pensionen infördes för hundra år sedan så var pensionsåldern 67 år och medellivslängden 56. Man måste också, tycker jag, fråga sig om det verkligen är det offentliga pensionssystemets uppgift att heltidsförsörja den pigga och raska 65-åringen tills ålderskrämporna sätter in.

"Jobba, jobba, jooobba"

Bild: Erik Englund/DN

Nu är förstås inte alla 65-åringar pigga och raska. Många yrken sliter hårt på kroppen. Att förvänta sig att en söndervärkt undersköterska eller byggjobbare ska orka jobba tio, femton år till är förstås inte realistiskt. Men det är här som jag tycker Reinfeldts belackare går med skygglappar på. De utgår på något vis från att framtidens arbetsmarknad kommer se ut som den alltid gjort. Och då missar de ju hela Reinfeldts poäng:

"Vänsterns syn är att när jobbet blir för tungt då blir man förtidspensionär, eller så får man någon annan typ av ersättning. Men jag skulle snarare säga att när jobbet blir för tungt så får jag jobba med något annat. Och vi måste börja svara på frågan: hur ska det gå till? Hur byter vi karriär mitt i livet?"

Det vill säga, får det att ordna arbetslivets spelregler så att den där undersköterskan lättare kan byta arbetsuppgifter när kroppen börjar säga ifrån? Går det att sudda ut den där magiska 65-årsgränsen – "rita om den mentala kartan", som Reinfeldt säger – för att fler av dem som kan och orkar väljer att jobba kvar?

Fredrik Reinfeldts uttalanden provocerar, det är uppenbart. Ett mer resonerande tonläge i debatten vore önskvärt. Frågan om hur framtidens välfärdsekvation ska lösas är för viktig för att sopas undan av retoriska rallarsvingar och spydigheter från vänster.

Läs även
Fredrik Antonsson (M): Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt arbetsliv
Thomas Böhlmark (M): Hur konstigt var det inte att 1913 tvingas jobba efter sin död?
Mattias Lundbäck (M): Pensionsålder väljer vi själva
Martin Moberg (S): Dagen då Reinfeldts rövare om höjd pensionsålder inte alls gick hem...
Mikael Persson (C): Höjd pensionsålder, en utopi som inte är möjlig
Peter Soilander (KD): Hur länge ska man egentligen jobba?


Media
SvD, Expr

Björklund gör en groda om paddor

I Sollentuna tar man nya pedagogiska grepp som innebär att barn lär sig skriva med hjälp av dator. Först därefter börjar de med papper och penna. Denna nyhet fick utbildningsministern att gå i taket. "Man måste lära sig skriva för hand i skolan, det går inte att upphöra med det", sade Jan Björklund.

Björklund är naturligtvis inte negativ till att skolorna använder sig av modern teknik. Men hans uttalande kan uppfattas så, och det är olyckligt. Björklund har gjort ett gott arbete för att lyfta den svenska skolan, men han har i retoriken ofta verkat onödigt fyrkantig och lite gammaldags. Att i det läget, när man så att säga inte direkt framstår som modernitetens främste härförare, opponera sig mot en skola som testar ny pedagogik – det måste betraktas som mindre lyckat. I stället borde han, precis som ett antal liberala kommunpolitiker i dagens SvD, understryka att i Folkpartiets skola är datorn ett lika självklart redskap som pennan.

Groda. Padda. Minister.

Jan Björklund företräder ett parti som alltid stått för en grundmurad tilltro till vetenskap, teknik och framtiden. Vi i Folkpartiet ska vårda den traditionen, i stället för att släppa ifrån oss grodor om datorer och paddor.

Läs även
Edvin Alam (M): Målet är Sveriges bästa skolor
Jan Björklund (FP): Skolan behöver både datorer och böcker
Thomas Böhlmark (M): Vi kan väl prata om bra skolor, hur kan andra ta efter?
Malin Danielsson (FP): Dator, penna eller både och?
Folkpartiet Järfälla: Läsplattor, tryckta böcker och pennor hör alla hemma i skolan
Anna-Karin Hatt (C): Surfplattorna platsar i skolan
Huddingeperspektiv (MP): Datorer och pennor – varför antingen eller?
Mary X Jensen (M): Vi har alltid använt redskap för att lära oss olika saker...
Hendrik Nyman (FP): Dags att samla in pennor och radergummin till skolbarnen?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Jan Björklund, Folkpartiet, Ipad, läsplattor, surfplattor, skola, utbildning, pedagogik

Tv-inslag om återvinningscentralerna

Förra veckans initiativ i trafik- och renhållningsnämnden (se Återvinning – inte bara för bilburna), där Alliansen uttalade att Stockholms återvinningscentraler bör ses över utifrån perspektivet att de ska vara tillgängliga för andra än de som kommer med bil, har nu blivit ett tv-inslag i TV4 Stockholm:



För ordningens skull kan det vara värt att understryka att förbättrad tillgänglighet på återvinningscentralerna förstås inte är någon allena saliggörande åtgärd. Vi behöver också arbeta med andra lösningar: fler miljöstationer och utvecklad mobil miljöstation till exempel. På nationell- och EU-nivå kan man fundera på hur producentansvaret ser ut (det är ju detta som åstadkommit återvinningsstationerna, där man kan lämna bl.a. glas och papper).

Läs även
TV4-reportern Karl Mogren bloggar om "Återvinning för alla".

Återvinning – inte bara för bilburna

På Stockholms återvinningscentraler kan man lämna allehanda grovavfall, och det är naturligt att de är anpassade för bilburna – det uttjänta kylskåpet tar man ju inte gärna på ryggen och bär iväg.

Men det ena ska inte utesluta det andra. Återvinningscentralerna måste vara tillgängliga även för oss som valt att inte ha bil. Småelektronik, färg- och kemikalierester och annat kan vara svårt att göra sig av med på ett miljösäkert sätt (återvinningsstationerna tar ju i regel bara emot glas, papper och metall).

Häromveckan fyllde jag ryggsäcken med elskrot och gav mig av till Östberga ÅVC. När jag klivit av bussen (vid X på bilden nedan) och skulle ta mig in på återvinningscentralen var det tydligt att den absolut inte var konstruerad för att ta emot annat än bilburna besökare. Det finns inga markerade gång-/cykelbanor på till- och avfartsvägarna – ja, det finns inte ens en möjlighet att ta sig från gångbanan till tillfartsvägen utan att forcera en vildvuxen grönyta (vid ? på bilden).

Östberga återvinningscentral.

Bild från Eniro.se.

Så här ska det inte se ut, tycker jag. Återvinningscentralen ska ha god tillgänglighet och vara attraktiv för alla, oavsett om man kommer till fots, med cykel eller bil. Därför tog jag initiativ till en Alliansskrivelse, som antogs vid dagens sammanträde med trafik- och renhållningsnämnden. I skrivelsen uttalar vi bl.a. följande.

"Många stockholmare väljer att inte ha bil. För dem kan den mobila miljöstationen vara ett bra alternativ, liksom de fasta miljöstationer som finns på ett antal platser. Det är emellertid viktigt att även de stora återvinningscentralerna är attraktiva och tillgängliga för alla, oavsett om man är bilburen eller ej.

Det vore därför önskvärt att trafikkontoret ser över stadens återvinningscentraler ur ett tillgänglighetsperspektiv för att säkerställa attraktiviteten för besökare med andra trafikslag och färdsätt än bil, exempelvis gång, cykel och kollektivtrafik."

Min förhoppning är att Trafikkontoret på sikt kommer att åtgärda dessa brister. Ju fler stockholmare som känner att det är lätt att lämna avfall på ett säkert sätt, desto bättre för miljön!