De rödgrönas bostadsbluff avslöjad

Uppemot 2.600 nya bostäder planerar Stockholms stad att bygga i Hammarbyhöjden och Björkhagen. Men om vänstern vinner valet hotas bostadsplanerna.

I ett och ett halvt år har stadsbyggnadskontoret arbetat med att planera ett stort antal välbehövliga bostäder i de relativt glest bebyggda områdena Hammarbyhöjden och Björkhagen i Skarpnäcks stadsdel; enligt en analys är Skarpnäck bland de stadsdelar som har störst mängd offentlig friyta i Stockholms stad – över 100 kvadratmeter per invånare, jämfört med 5–20 kvadratmeter i innerstan och 30–50 kvm i vissa kransstadsdelar. Det förslag som staden tagit fram innefattar omkring 2.600 nya bostäder, vilket man åstadkommer bland annat genom att bygga i kanterna av det sparsamt använda Nytorps gärde samt att bygga i delar av Hammarbyskogen, som i Dagens Arena beskrivits som "skog som knappt används av hundägare och joggare. Delar av just det området påminner dessutom snarare om en sumpig träskmark".

När stadsdelsnämnden i slutet på augusti tog ställning till förslaget uttalade Allianspartierna samt Socialdemokraterna i Skarpnäck sig positivt (läs mer på Folkpartiets i Skarpnäck blogg). Vänsterpartiet och Miljöpartiet däremot, satte klackarna i marken. Trots att bostadsbristen i Stockholm är skriande tyckte dessa två partier alltså att det är viktigare att bevara dessa grönytor än att bygga bostäder. Nu tycks även Socialdemokraterna i stadshuset svaja på målet: Enligt en artikel i Mitt i Söderort säger de att de "vill vänta och se vad folk i området tycker", dvs. de öppnar för att vika ner sig för en lokal nejsägaropinion.

Bygg, säger Alliansen. Bygg inte, säger oppositionen.

Jag misstänker att Socialdemokraternas plötsliga tvekan mest handlar om att de vill fiska proteströster i Hammarbyskogens "sumpiga träskmark". För Miljöpartiet och Vänsterpartiet tycks det däremot handla om ett principiellt motstånd mot att nya bostäder byggs där människor faktiskt vill bo. För att skapa ett alibi för sitt bostadsmotstånd låtsas Miljöpartiet att man skulle kunna bygga på Bromma flygplats. Det kräver förstås att man först stänger ner den för näringslivet så viktiga flygplatsen. Sedan ska området saneras och därefter kan byggandet komma igång. Att få klart 50.000 bostäder som Miljöpartiet vill – för att kunna säga nej till 50.000 bostäder på andra håll i Stockholm – kommer att ta uppemot 50 år. Så du som vill bo i Miljöpartiets "Bromma Parkstad" bör nog ställa in dig på att det blir i ett servicehus.

Att ge fagra löften om många nya bostäder är lätt att göra, så länge det handlar om tv-intervjuer och valbroschyrer. Men när bostadsambitionerna ska omvandlas till riktiga beslut, då måste korten synas. Och då avslöjar sig de rödgröna vänsterpartiernas bostadsbluff. 

Läs även
Lotta Edholm (FP): Se valfilm: Folkpartiet vill bygga staden, inte riva den
Rasmus Jonlund (FP): Fokus på de viktiga byggfrågorna
Madeleine Sjöstedt (FP): Bebyggelsetäthet: Bygga på höjden eller bygga smart?

Offentliga rum ska vara trygga och trivsamma

Överallt i Stockholm planeras nya hus och bostadsområden. I min stadsdel, Skarpnäck, pågår ett omfattande programarbete för hur områdena Hammarbyhöjden och Björkhagen kan kompletteras med nya bostäder, lokaler och förskolor. Ingen som läst en lokaltidning de senaste åren kan ha undgått att behovet av fler bostäder i Stockholm är skriande stort.

Trycket på att bygga nytt är stort, och jag ser en liten risk i detta. En risk att vi i hastigheten missar chansen att göra något riktigt bra av våra gemensamma miljöer, som i flera fall är i stort behov av att utvecklas och fräschas upp. Parker och torg ska vara trygga och trevliga platser att vistas på, året om. Nya bostäder, och fler människor i rörelse, är ett bidrag i positiv riktning. Men mycket mer kan göras.

Jag har, bland annat i samband med resor i andra länder, funderat över vad som gör att jag trivs i olika stadsmiljöer. Varför lockar en platser besökare att stanna till, varför tar man ett foto, vad gör vissa torg mer inbjudande än andra? Här är några reflektioner jag gjort:

Låt konsten ta plats i det offentliga rummet! Ett konstverk ger karaktär åt en plats och stimulerar både ögat och fantasin. Ofta är den offentliga konsten blygsam – jag tycker vi ska låta konsten ta plats! Visst har även den lågmälda konsten – såsom den smygande katten i Kärrtorps centrum – sin charm, men jag tycker inte vi ska vara rädda för att tillåta konsten att dominera. "Tårtan" i Bagarmossen är ett lyckat exempel, tycker jag.

"La Fontaine Subé" i Reims.

"Le visage de la Liberté" vid Place François-Rude i Dijon.

"The meeting place" på S:t Pancras-stationen i London.

Smygande katt i Kärrtorps centrum.

Låt vattnet vara närvarande! Stockholm sägs ju ofta vara Nordens Venedig, det märks inte överallt i ytterstan. Genom att bygga vackra fontäner kan fler få njuta av det avkopplande porlandet. Med tanke på de svenska vintrarna kommer fontänerna vara avstängda stora delen av året. Därför är det viktigt att de formges så att de är vackra året om, så som Molins fontän i Kungsträdgården – en prydnad, med eller utan vatten.

Vattenspel på Place de la Libération i Dijon.

Fontän på Praça Dom Pedro IV (Rossiotorget) i Lissabon.

Fontän på Piazza del Comune i Assisi.

Louis Viscontis fontän på Place Saint-Sulpice i Paris.

Maskrosfontän i Reims.

Molins fontän i Kungsträdgården. Foto: Holger Ellgaard.

Bättre belysning! Självklart ska parker och gångvägar vara väl belysta så att alla känner sig trygga. Men vi borde också ha mer konstnärlig belysning av fasader, träd m.m. Det behövs, inte minst under den långa mörka vintern. Tack vare modern teknik drar belysningen minimalt med ström.

Stadshusets och konstmuséets i Lyon fasader är vackert upplysta.

Inför 14 juli fick franska nationalförsamlingen i Paris effektfull belysning.

Mitt i alla byggplaner får vi inte glömma bort de ytor som finns mellan de hus som byggs. Från Folkpartiets sida vill vi att husen ska hålla en god arkitektonisk kvalitet – de kommer ju att vara en del av den offentliga miljön i decennier, kanske sekler. Men vi ska också ha höga ambitioner får våra offentliga rum. De ska fylla många funktioner och rymma olika aktiviteter: marknader, uteserveringar och rekreation. Med en genomtänkt utformning och satsningar på offentlig konst gör vi våra torg och i parker till platser där det är lätt att trivas!

Jag har även skrivit om detta på Stockholmsbloggen.
Läs också Rasmus Jonlund (FP): Låt konsten lyfta staden

Uppdatering 25/8: Noterar att en vacker fontän även smugit sig in i Centerpartiets valfilm. Borde således finnas goda förutsättningar till samarbete kring denna fråga!

Ja till bostäder – nej till nimby

Regeringen föreslår nya åtgärder för att öka bostadsbyggandet. Man är också tydlig med att fler människor måste acceptera att det byggs i deras närområde.

Att få fart på bostadsbyggandet i Sveriges tillväxtregioner – framför allt storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö – är en viktig framtidsfråga. En konsekvens av riskerna med bostadsbristen belyste Stockholms Handelskammare i en rapport nyligen. "Nästan en tredjedel av de snabbast växande företagen med 5–99 anställda i Stockholm har någon gång drabbats av svårigheter att rekrytera på grund av bostadsbristen. Vart femte tillväxtbolag har misslyckats med att rekrytera personal som de haft behov av", konstaterar handelskammaren i rapporten.

Varför byggs det inte då? Ja, det är en berättigad fråga som jag ofta funderar på. Först måste man konstatera att det byggs en del. Under 2000-talet har det tillkommit omkring 10 000 nya bostäder i Stockholms län varje år. Det räcker dock inte för att fylla behovet, som bedöms vara minst 16 000 nya bostäder per år.

Byggkranar – en naturlig del av Stockholms silhuett.

Situationen i byggbranschen är en förklaring. Svag konjunktur och svag konkurrens påverkar sannolikt benägenheten att bygga. Detta är svårt för politiker att rå på. Det som politiken däremot kan påverka är de långa planprocesserna. Från idé till färdigt hus kan det ta uppemot 15 år, enligt länsstyrelsens beräkningar.

En annan hämsko är att vissa kommuner inte tycks vara så angelägna om att det byggs. I Stockholms län har t.ex. välbärgade Danderyd bara påbörjat 23 bostäder per 1 000 invånare under åren 2000–2012, trots ett bra kllektivtrafikläge med både tunnelbana och Roslagsbana. I andra änden av skalan finns Solna med 101 nya bostäder per 1 000 invånare. (Länssnittet är 52 och Stockholm ligger strax däröver på 56.)

Alliansregeringen har under senare år gjort flera reformer som syftar till att öka antalet bostäder. Det handlar t.ex. om förbättringar för den som hyr ut sin lägenhet i andra hand, regelförenklingar för att det ska bli lättare att bygga i stadsmiljö och en effektivare plan- och bygglovsprocess. Staten och regionen tog också ett stort ansvar genom att 2013 års tunnelbaneöverenskommelse förknippades med krav på 78 000 nya bostäder.

Nu tas ytterligare ett steg genom att utreda hur kommunernas planläggning kan stimuleras, med syfte att öka antalet markanvisningar för nya bostäder. Utredningen ska också se över om detaljplaneprocessen kan effektiviseras.

Detta kommer säkert inte uppskattas av alla. Inte av kommuner som Danderyd, som verkar föredra att nya bostäder byggs någon annan stans. Och inte heller av dem som prioriterar bevarandet av sin egen utsikt framför bostäder till nya grannar.

Men på denna punkt är regeringen tydlig. I en debattartikel i Aftonbladet skriver Alliansens partiledare att "om vi vill att Sverige ska växa och att jobben ska bli fler, då måste rörligheten öka. Då måste kommunerna ta större ansvar och skapa bättre förutsättningar för nya bostäder. Fler människor måste också acceptera att det byggs i det egna närområdet. Sverige har inte råd med fler nimbys."

För mig som lokalpolitiker är detta en förpliktande uppmaning. Jag vill inte bygga framtidens stad i konflikt med stockholmarna, utan i dialog – även med dem som är skeptiska till nya grannar. För att det ska lyckas vill jag vara tydlig och ärlig: Det behöver byggas, även här i ditt närområde. Det duger inte att säga nej. Däremot kan vi ha en konstruktiv samverkan kring hur det byggs och på vilket sätt områdets kvalitéer kan tas tillvara.

Jag kommer att framhäva de fördelar som finns med tätare bebyggelse – bättre förutsättningar för utvecklad kollektivtrafik och bilfrihet, närmare till mataffärer, apotek och annan samhällsservice – och jag kommer varna för de negativa konsekvenser ett uteblivet bostadsbyggande kan leda till. Men jag kommer också framhålla att nya bostäder är en fråga om solidaritet – med ungdomar som vill flytta hemifrån, barnfamiljer som behöver ett extra rum och med dem som söker sig hit från andra delar av Sverige eller världen för att bygga ett liv och en framtid.

Varför är jag så sällan i Enskede?

Häromdagen läste jag rapporten Bostadspotential i Stockholm, som tagits fram av konsultföretaget Spacescape på uppdrag av Stadsbyggnadskontoret. I rapporten konstateras att om man bygger rätt, det vill säga tät kvartersstad, så går det att planera in 140 000–150 000 nya bostäder i Stockholm utan att mer än 4 promille av stadens grönstruktur behöver tas i anspråk. Med andra ord: Den som värnar stadens grönska borde bejaka förtätning.

I rapporten kan man också läsa att planeringsidealet under andra halvan av 1900-talet gjorde att Stockholms geografiska utbredning sexdubblades, medan befolkningen bara ökade med 50 procent. Det påståendet tycks stämma när man tittar på en karta över Stockholm, med sin tätt bebyggda innerstad och utspridda ytterstadsenklaver. Befolkningstätheten i innerstaden är ca 200–400 personer per hektar. I ytterstaden är motsvarande siffra 20–100 personer. Vad leder detta till? Jo, att ytterstaden inte förmår skapa bärkraft för mycket av den samhällsservice – mataffärer, biografer, hälsovård m.m. – som många av oss efterfrågar och uppskattar. Mot den bakgrunden skrev jag i fredags följande kommentar på Facebook:

"När stockholmare beklagar sig över missgrepp i stadsutvecklingen är det i regel Klararivningarna som kommer på tal. Men frågan är om inte den modernistiska utglesningen av staden egentligen är ett större illdåd."

Idag bestämde jag mig för att göra ett experiment: Jag jämförde mina två grannstadsdelar, Södermalm och Enskede–Årsta–Vantör, utifrån hur många olika målpunkter jag besökt av olika anledningar, såsom arbete, nöje, rekreation (dock inte målpunkter relaterade till mitt politiska engagemang eller som jag helt enkelt glömt). Det blev naturligtvis en högst ovetenskaplig och godtycklig sammanställning men, tycker jag, ändå illustrativ.

Bilderna nedan visar att jag besökt väsentligt många fler platser i grannstadsdelen Södermalm än i grannstadsdelen Enskede–Årsta–Vantör. Vad bilderna inte visar är hur många gånger jag besökt respektive plats; då skulle Södermalms-bilden vara betydligt mycket mer belamrad.

Platser jag besökt på Södermalm.
Kartan hämtad från stockholmaccommodation.wikia.com.

Platser jag besökt i Enskede–Årsta–Vantör.
Kartan hämtad från stockholmaccommodation.wikia.com.

Vad bilderna heller inte visar är syftet med de olika besöken. Här kan jag konstatera att det i Enskede–Årsta–Vantör till övervägande del rör sig om nyttobesök, t.ex. återvinningscentralerna i Östberga och Högdalen, kakelbutiken vid Enskedefältet eller närservicen på Gullmarsplan. Lite nöjesbesök finns: ett besök på Årsta teater och några konserter i Globen. Och så, förstås, ett otal löprundor i Årstaskogen (de fortsätter dock över till Södermalmssidan, så där är det jämnt skägg).

Södermalmsbesöken har mer fritids-/nöjeskaraktär. Bio vid Medborgarplatsen och musikal på Göta lejon, besök på Folkoperan, Södra teatern, Orionteatern och Spårvägsmuseet, restaurangbesök vid Medborgarplatsen, Nytorget, Hornstull och Mariatorget, shopping på Götgatan och annorstädes, löprundor och promenader i Tanto och på Skinnarviksberget. På Södermalm finns dock även en mycket viktig icke-nöjesrelaterad målpunkt, nämligen min tidigare arbetsplats på Västgötagatan. Arbetsplatser finns det dessvärre ont om; enligt en rapport från 2011 fattas det omkring 30 000 arbetsplatser i Söderort.

Varför är jag då så sällan i Enskede, jämfört med på Södermalm? Egentligen skulle det inte behöva vara så. Det geografiska avståndet är inte längre till Enskede–Årsta–Vantör än till Södermalm. Klimatet i Enskede är inte påtagligt sämre än vid Zinkensdamm och jag kan inte skylla på något besvärligt valutakrångel eller gränskontroller som försvårar passagen in till Årsta. Ändå är så stora delar av den västra grannstadsdelen terra incognita, medan stadsdelen i norr (Söder, alltså) är tämligen väl utforskad. 

Förklaringen till varför jag – och många andra Söderortsbor – mer sannolikt åker in till Söder än till någon annan grannstadsdel en ledig lördag är förstås att utbudet på Södermalm är så mycket större än i ytterstaden. Dessutom bygger kollektivtrafiknätet på radiella förbindelser, dvs. alla spår leder in till stan. Kollektivtrafiknätet uppmuntrar oss alltså inte att röra oss på tvären i ytterstaden utan bara in till stan och hem igen. Låg bebyggelsetäthet och dåliga kommunikationer leder till att butiker, restauranger och teatrar får svårt att klara sig.

Måste snart ta ner skylten?

Ett exempel på detta är den ambitiösa Gamla Enskede lanthandel, som nu är nedläggningshotad eftersom den inte längre bär sig. "Anledningen är väl att det helt enkelt inte finns tillräcklig efterfrågan på våra produkter. Väldigt tråkigt tycker vi", skriver handlarna på Facebook. Det är inget fel på lanthandelns produkter, och efterfrågan finns nog. Men området är inte tillräckligt tätbebyggt, och därför räcker kunderna inte till. Väldigt tråkigt tycker jag. Tråkigt för ägarna till Gamla Enskede lanthandel, tråkigt för oss som vill ha en levande stad även utanför tullarna. Konsekvenserna av den modernistiska stadsplaneringen skulle något tillspetsat kunna beskrivas som att i ytterstaden ska man sova, inte leva. Det borde vara en väckarklocka för stadsplanerarna.

Att Stockholm växer är viktigt för vår regions konkurrenskraft, skriver författarna till rapporten Bostadspotential i Stockholm. Men, fortsätter de, ur den enskilde stockholmarens perspektiv är sannolikt konsekvenserna lika viktiga:

"Ett större och tätare Stockholm förstärker de kvaliteter som många människor idag vill ha och som gör att folk söker sig till regionen. Ju större Stockholm är desto fler innovationer, fler företag, fler mötesplatser, fler utbildningsplatser, mer konst, mer kultur och andra kvaliteter möjliggörs av befolkningsunderlaget."

Rapportförfattarna har räknat ut att de 140 000 nya bostäderna skulle skapa underlag för 530 restauranger och kaféer, 850 butiker, 30 bibliotek, 18 idrottsplatser, 6 biografer och 240 förskolor. Samt 110 livsmedelsbutiker – kanske en av dem blir en lanthandel i Gamla Enskede? Men för att det ska bli möjligt så krävs det att vi förtätar ytterstaden rejält. Vi har allt att vinna på det.

Uppdatering 31/1: Idag skriver Tidningen Årsta/Enskede om hur tätare bebyggelse inte bara skapar fler bostäder utan också förutsättningar för fler butiker, närservice m.m. Även en viss lokalpolitiker är intervjuad i artikeln.

Folkpartiet – för fler bostäder i hela Stockholm

Idag har jag skrivit ett debattinlägg till Stockholmsbloggen där jag välkomnar Folkpartiets fokus på fler bostäder i innerstaden. För att uppfattas som trovärdiga i stadsbyggnadsfrågan är det viktigt att vi står upp för fler bostäder – både innanför och utanför tullarna.

Läs gärna mitt inlägg En trovärdig röst i stadsbyggnadsdebatten.

Bygg gärna till i city – men upprepa inte gamla misstag

Jag välkomnar utveckling av betongkolosserna i city. Men om- och tillbyggnader måste tillföra värden till stadslivet.

Det är ingen hemlighet att jag tillhör de folkpartister som tycker att partiet haft en alltför försiktig linje i vissa stadsbyggnadsfrågor (vilket jag gett uttryck för i ett antal blogginlägg). Mitt intryck är förvisso att det interna opinionsarbete som bedrivits av oss som vill se en lite mer framåtblickande politik gett resultat; Folkpartiet är nu en aktiv röst för ett ambitiöst bostadsbyggande i Stockholm – men också för ett byggande som håller kvalitet och inte återupprepar gamla misstag.

Ett exempel på det är de pågående planerna på "jäsning" av Gallerian-kvarteret (jag har skrivit om detta tidigare, se Bygg bostäder i Trollhättan!). Fastighetsägaren vill bygga ytterligare några våningar på betongkolossen, men har inga planer på att inrymma bostäder i huset. Därmed missar man en möjlighet att minska effekterna av den omfattande kontorisering av city som blev konsekvensen av 1950- och 60-talens modernisering.

Enbart fler kontor är inte lösningen. Ill: White Arkitekter.

Detta ärende är särskilt känsligt eftersom fastigheten gränsar till Brunkebergstorg. En extremt central plats, som idag är fullständigt öde och bortglömd. Synd, inte minst för att det är där det imponerande Riksbankshuset ståtar. Jag motsätter mig inte att Gallerian-fastigheten utvecklas, men en sådan förändring måste villkoras av att det bidrar till en bättre helhetsmiljö, inte minst vid Brunkebergstorg.

I dagens DN går Skönhetsrådet till skarp kritik mot planerna för Gallerian. "En enskild fastighetsägare får möjlighet att förtäta och höja sitt kvarter – och vinner väldigt mycket­ – allmänheten vinner absolut ingenting", säger rådets sekreterare Martin Rörby.

Folkpartiets borgarråd Lotta Edholm skriver så här i sin blogg:

"Att fastighetsägare vill göra om sina fastigheter i City är bara att välkommet. Det finns för få bostäder, det finns för många dåliga stadsmiljöer och det finns allt för mycket tråkig arkitektur. Möjligheten finns nu att vi kan reparera några av de brister som de massiva rivningarna i Klara gav upphov till. Men detta är inte liktydigt med att säga ja till varje föreslagen förändring."

Jag tycker såväl Rörby som Edholm har viktiga poänger. I ett så omfattande tillbyggnadsprojekt som det nu är fråga om, på ett så känsligt läge, måste vi som politiker våga ställa krav på att förändringen också ska medföra värden för stadsmiljön och för oss medborgare som vistas i den – till exempel att skapa fler bostäder i city. Det är synd att fastighetsägaren inte visar något intresse för detta.

Nej, bilen är här för att rulla

I framtidens Stockholm måste fler ha bra alternativ till bilen. Då kan också parkeringstalen sänkas.

"Det överdrivna kravet på boendeparkeringsplatser visar på en omodern syn på hur människor rör sig i dagens samhälle", skrev ett antal debattörer från tankesmedjan Levande staden i SvD häromdagen. Intresset för bilen minskar, menar de, och pekar på att bilförsäljningen går ner, trots att resandet ökar – vilket beror på att fler väljer cykel, kollektivtrafik eller tåg.

Hur löser vi det här?

Debattörerna menar att parkeringsnormen, som är det minimikrav på antal parkeringsplatser som måste anläggas vid nybyggen, borde minskas. Fel, tycker Erik Slottner (KD), ledamot i stadsbyggnadsnämnden. I en debatt-replik hävdar han att det är "oansvarigt" att säga att p-talen måste minska. "Bilen har kommit för att stanna", menar Slottner.

Problemet är ju att den redan gjort det. Stannat, alltså. Trots den massiva utbyggnad av motorleder, broar och vägar som staden utsatts för sedan bilismens guldålder så kryper bilköerna fram i snigelfart. Och när destinationen väl är nådd så står bilen stilla, på en parkeringsplats eller i ett p-garage. 

Erfarenheter har dessutom lärt oss att om vi försöker lösa de här stillastående köerna med nya vägar och fler filer så leder det ändå bara till fler bilar, mer köer och, till slut, krav på ännu fler filer och bredare vägar. Jag menar inte att vi helt kan blunda för den roll bilen spelar i transportsystemet. Och att vägar, förstås, behövs. Men om vi vill att bilarna faktiskt ska rulla så finns det nog skäl att fokusera mer på hur och när bilarna används snarare än på att tillmötesgå ständigt nya krav på fler vägar.

Vad gäller parkeringsnormer så tror jag absolut de kan spela roll för hur bilismen utvecklar sig i framtiden. Det är klart att den som bor i ett hus med p-plats har ett incitament mindre att inte skaffa bil. Men, invänder då en del debattörer (t.ex. Erik Slottner): "för många familjer och hushåll [är bilen] i det närmaste livsviktig". Här menar jag att man delvis fastnat i ett gammalt synsätt.

För bilen är ju bara viktig så länge det inte finns något fullgott alternativ. Kanske skulle medlemskap i en bilpool täcka många familjers behov av egen bil? Kanske skulle en tunnelbana till Täby förmå en och annan norrortsbo att ställa bilen vid jobbpendling? Kanske skulle wifi på pendeltåget kunna göra det mer lockande för affärsmän att åka kollektivt? För att inte tala om vilken effekt bra cykelvägar och trygga cykelparkeringar kan ha på människors benägenhet att ta cykeln.

Att krympa parkeringsnormen fungerar kanske inte om det är den enda åtgärd som vidtas. Men i kombination med andra incitament – t.ex. sådant som nämnts i föregående stycke – så är jag övertygad om att den sammantagna effekten på sikt kan bli att allt fler stockholmare helt enkelt inte längre känner behov av en egen bil.

I den yngre generationen tycks det finnas en acceptans för detta. "Bilen som en gång var en symbol för frihet och framgång är ofta ingenting för unga. De vill hellre att staden satsar på kollektivtrafik, cykelbanor och gångvägar", säger Stockholms trafikplanerare Daniel Firth i stadens budgettidning Ditt Stockholm 2014 (s. 7). Förhoppningsvis kommer denna inställning att finnas kvar, även när dagens unga skaffat familj och barn. Men för att komma dithän krävs det att vi bygger en stad som erbjuder väl fungerande och attraktiva alternativ till bilen.

Även Gustav Hemming (C) bloggar. Läs också slutrepliken från Levande staden: Låt bilägarna betala sina egna kostnader

Bygg varierat när Stockholm växer

Alliansen har höga ambitioner för bostadsbyggandet i Stockholm. Fram till 2018 ska 40 000 nya lägenheter markanvisas och år 2030 ska 140 000 nya lägenheter ha byggts i kommunen. Det är bra att Stockholm har en hög takt i byggandet, men vi måste samtigt förmå ställa krav på det som byggs.

Ett hus blir ett bestående inslag i stadsmiljön. Om det är fult så kommer det stå där och vara fult under en lång tid. Å andra sidan kan ett hus med en genomtänkt arkitektur glädja generationer av stockholmare – både dem som bor i det, och dem som passerar förbi.

Inom Stockholms stad pågår för närvarande arbetet med en arkitekturstrategi, Arkitektur Stockholm. I det förslag som föreligger finns många formuleringar om hur Stockholms nya hus ska utformas, till exempel dessa:

1.5 All ny bebyggelse i staden ska bidra till att höja den kvalitativa upplevelsen av Stockholm och förbättra den gemensamma stadsmiljön. 

1.6 I Stockholm främjas en attraktiv stadsbild med varierad arkitektur av hög relevans och kvalitet i alla stadens byggnader, offentliga rum och landskap.

4.2 Alla byggnader, oavsett funktion ska utformas med medvetna arkitektoniska val för att aktivt bidra till en bättre stadsmiljö.

4.5 Arkitekturen i Stockholm ska utformas så att kvalitets- och skönhetsaspekter inte underställs kortsiktiga ekonomiska överväganden.

4.6 Ny bebyggelse ska eftersträva variation och mångfald i identitet och uttryck genom funktionsblandning, strukturell transparens i bottenvåningar, fasad och taklandskap.

Vad som är en "attraktiv stadsbild" och kvalitativ arkitektur är inte en exakt vetenskap, men mitt intryck är att mycket av det som idag byggs i Stockholm inte lever upp till de mål som arkitekturstrategin ställer upp. DN uppmärksammar detta i en artikel om arkitekturstrategin, där man påstår att Stockholm har en princip "att nästan enbart bygga vitt och fyrkantigt med glasbalkonger mot vattnet". En sådan princip finns förstås inte, men jag delar DN:s uppfattning att mycket av det som byggs är alldeles för likartat.

DN har bett ett antal arkitektkontor ge förslag på hur de skulle vilja rita framtidens hus i Stockholm. De förslag tidningen fått in är inte jätteimponerande (eller, som Viktor Barth-Kron uttrycker sig: "[D]et vore överdrivet att tala om några sensationella bidrag") men indikerar ändå att det finns idéer inom kåren för att utveckla stadsbyggandet i linje med arkitekturstrategins intentioner.

Personligen oroar jag mig dock för att arkitekturutvecklingen stannar vid ett antal enstaka mer spektakulära hus som placeras ut här och var som signaturbyggnader, medan merparten av bebyggelsen även i fortsättningen kommer att utgöras av enformiga putslådor. Detta vore särskilt bekymmersamt för oss i ytterstaden, eftersom det är här som merparten av de 140 000 nya lägenheterna kommer att byggas.

Vad jag skulle vilja se är en mer individualiserad – och mindre industrialiserad – arkitektur, där varje ny byggnad inte bara ses som ett skal för att inhysa bostäder utan också som en del i den vackra mosaik vars helhet utgör vår stad.

Jag tänkte på detta när jag för en tid sedan passerade ett hus på Kungsholmsgatan. Förutom trevliga detaljer som välvda fönster och gesimslister så har byggherren också försett huset med en vacker konstnärlig utsmyckning mellan fönsterna på översta våningen – till glädje för generationer av stockholmare.

Kungsholmsgatan.

Motsatta tankar får jag när jag passerar Sjövikstorget i Liljeholmen, och tittar på den monumentala fasad som där tornar upp sig. Ett gytter av balkonger – med tidsenlig oregelbunden placering – tittar ut mot vattnet, men trots stora fria ytor har byggherren valt att inte ge betraktaren något ögongodis. Det är synd, tycker jag – inte minst med tanke på husets framträdande placering.

Sjövikstorget. Bild från Stockholm & Projekt.

Till viss del handlar de här frågorna om tycke och smak. Det jag tycker är intressant och vackert tycker andra är trist och tråkigt, och vice versa. Men jag föreställer mig att det ändå finns vissa förhållandevis allmängiltiga faktorer för en tilltalande stadsbyggnad, till exempel skala och variation. Jag tror vi ska akta oss för att bygga för stort och monotont, ögat behöver omväxling och nya detaljer att fästa sig vid. 

Ett exempel på det är kvarteret Garnisonen på Östermalm, som utgörs av två dominerande byggnadskomplex: dels Svea och Göta Livgardes kasernbyggnader från 1880-talet, dels en kontorsbyggnad från 1970-talet. Trots att dessa båda båda komplex är storskaliga uppfattas det äldre helt annorlunda tack vare den varierade fasaden.

Det krävs naturligtvis ingen prålig 1800-talsarkitektur för att åstadkomma detta. Ett trevligt, modernt exempel hittade jag på Högbergsgatan, där arkitekterna lyckats få en ganska stor sammanhängande byggnadsvolym att kännas mer småskalig genom att bryta av den med ett antal innergårdar. Dessutom har husen fått liv genom detaljer som utskjutande fasadpartier och burspråk samt avvikande putsfärg och fasadsten i gatuplan.

Högbergsgatan.

Jag tror inte att det kostar särskilt mycket mer att bygga med omtanke om stadsmiljön. Jag tror inte heller det behöver ta särskilt mycket längre tid. Det måste gå att åstadkomma en kvalitetsförhöjning, men det krävs att vi politiker vågar ställa krav på byggherrarna och säga nej till fler tröstlösa putslådor. Vi som är politiska företrädare i ytterstaden kommer ofta ställas inför den här utmaningen. Förhoppningsvis kan strategidokumentet Arkitektur Stockholm bli verktyget som hjälper oss att fatta bra beslut som säkerställer både fler bostäder och en tilltalande stadsmiljö.

Även Rasmus Jonlund (FP) bloggar om detta.

Hellre bostadsområden än spårområden

Att gräva ner tunnelbanan kan vara en metod för att åstadkomma de 40 000 nya bostäder som Stockholm åtagit sig att bygga.

Namnet "tunnelbana" kan ju tyckas ge en antydan om att tågen faktiskt ska gå i en tunnel. Men det stämmer i stort sett bara för Stockholms innerstad. I Söderort går tågen mestadels ovan jord. Det har ett antal nackdelar:

• Trafiken blir mer väderkänslig (tänk lövhalka och igenfrusna växlar).
• Tunnelbanan skapar barriäreffekter i stadsmiljön.
• Massor av markyta går åt till spårområden i stället för bostadsområden.

I min stadsdel, Skarpnäck, går tunnelbanan som en mur igenom Skärmarbrink, Hammarbyhöjden, Björkhagen och Kärrtorp. I Bagarmossen kryper den ner i marken och där slutar den också, i ändstationen Skarpnäck som invigdes så sent som 1994. Det slår mig ofta hur mycket mark som hade kunnat användas för bostäder och arbetsplatser om tunnelbanan hade grävts ned. Se till exempel flygbilden nedan över Skärmarbrink (från Eniro.se):

Skärmarbrinks tunnelbanestation med tillhörande spårområde.

DN Sthlm skriver idag att finansborgarrådet Sten Nordin går i nedgrävningstankar, i vart fall när det gäller den nya Hagsätralinjen. Jag välkomnar detta, och hoppas på fler tunnelbanetunnlar i ytterstaden. Jag inser att kostnaden för en nedgrävning kommer bli mycket hög, men det vore intressant att i vart fall se beräkningar på hur den ekonomiska bärkraften i ett sådant projekt. Förslagsvis skulle en nedgrävning kunna påbörjas nära innerstaden, där exploateringsintäkterna rimligtvis blir högst.

Stockholm växer, och tusentals nya bostäder behöver byggas. Att gräva ner tunnelbanan skulle frigöra stora markytor och skapa förutsättningar att "läka" de bostadsområden som idag skils åt av instängslade spårområden. Sist men inte minst tror jag, som är aktiv i en infekterad lokal debatt om byggande och exploatering, att en fördel med att använda gamla spårområden för nya bostäder är att det torde möta förhållandevis god acceptans bland grannar och kringboende.

Stor tunnelbanesatsning i Stockholm

Idag levererade Alliansen ett efterlängtat besked: Staten och regionen är överens om en jättesatsning på utbyggd tunnelbana. Över 25 miljarder kommer investeras och nio nya stationer kommer att ritas in på tunnelbanekartan.

Stockolms nya tunnelbanekarta.

I en debattartikel i Dagens Nyheter berättar Alliansens partiledare mer om resultatet av Stockholmsförhandlingen:

• Blå linjen förlängs från Kungsträdgården till Gullmarsplan, via Södermalm med en ny station vid Sofia för att knyta ihop förlängningen med dagens Gröna linje.
• Blå linjen förlängs från Kungsträdgården till Nacka Forum, med nya stationer vid Hammarby Sjöstad, Sickla, Saltsjö-Järla och Nacka Forum.
• En ny tunnelbana byggs från Odenplan till Arena-staden via Hagastaden.
• Blå linjen förlängs från Akalla till Barkarby station via station Barkarbystaden.

Utbyggnaden av tunnelbanan ingår i ett förhandlingspaket där de inblandade kommunerna Stockholm, Solna, Nacka och Järfälla åtar sig att bygga 78 000 nya bostäder. Finansieringen sker genom att samtliga parter – stat, landsting och kommun – skjuter till pengar. Samtidigt införs år 2016 trängselskatter på Essingeleden, plus att skattenivån höjs (i innerstadsringen till 35 kr, på Essingeleden 30 kr). Projekteringen kommer att påbörjas 2016 och de nya tunnelbanelinjerna kommer bli klara 2021–2025.

Beskedet om storsatsningen på tunnelbana i Stockholm är välkommet. Men man ska också komma ihåg att mycket annat sker för att utveckla regionens kollektivtrafik. Nyligen invigdes tvärbanans förlängning till Solna. Pendeltågstunneln Citybanan invigs 2017. Tvärbana till Kista planeras, liksom Spårväg syd som ska binda ihop Flemingsberg med Kungens kurva/Skärholmen, Älvsjö – och i framtiden förhoppningsvis även Skarpnäck.

Vi som bor i Skarpnäcks stadsdelsområde kan glädja oss åt att sammankopplingen av Hagsätragrenen med blå linje frigör kapacitet vid Gullmarsplan, vilket gör det möjligt att öka turtätheten på Farsta- och Skarpnäcksgrenarna. Dessutom får vi enklare tillgång till den blå linjen, vilket underlättar t.ex. jobbpendling mot de stora arbetsplatsområdena i Solna och Kista.

Andra som bloggar om detta är Birgitta Rydberg (FP), Anna Starbrink (FP), Lotta Edholm (FP) och Rasmus Jonlund (FP). Läs också mer på Folkpartiets hemsida.

Glöm inte konsten när staden förtätas!

När staden förtätas och nya bostadskvarter växer fram är det viktigt att den konstnärliga gestaltningen finns med i ett tidigt skede, skriver jag i en insändare som är publicerad i Mitt i Söderort den 5 november.

Ett stort antal nya bostäder planeras nu, från Hammarbyhöjden till Skarpnäck. Planeringen inkluderar också t.ex. arbetsplatser, förskolor, butiker och annan service. Men den offentliga konsten får inte glömmas bort när vi bygger framtidens stad!

Väl genomtänkt konst kan göra underverk för en plats. Ett nyinvigt exempel finns i Kristinebergs slottspark, där designgruppen Fronts gatlyktor kombinerar lekfull form och lysande funktion. Ebba Bohlins klarblå bro i Annedal har snabbt blivit en symbol för hela stadsdelen. Och vem blir inte på gott humör av Dan Wolgers "tårta" i Bagarmossen?

"Tårtan" i Bagarmossen. Foto: Marit Hagen

Blå bro i Annedal.

Ju tidigare konsten kommer in i planeringen, desto större möjligheter finns det att göra något riktigt bra. Jag vill att vår stadsdel ska få konstnärlig gestaltning som verkligen bidrar till att lyfta intrycket av de nya offentliga rum som skapas när nya bostadsområden växer fram. Jag vill se konst av hög kvalitet som lockar långväga besökare. Konsten får inte komma som jästen efter degen – därför måste vi tänka på konst redan innan spaden sätts i marken!

Lysande konst i Kristineberg. Foto: Mats Liliequist

Här är insändaren som den ser ut i tidningen:

För Stockholm – i riksdagen

I veckan damp provvalskatalogen ner till Folkpartiets medlemmar i Stockholms stad och län. Där presenterar sig alla som hoppas få ta plats på Folkpartiets riksdagslista vid nästa års val. Jag är en av dem, och här berättar jag mer om vad jag skulle vilja göra i riksdagen.

Som riksdagsledamot från Stockholm är det en viktig uppgift att driva frågor som har betydelse för vår region. Den starka befolkningstillväxten – regionen växer med omkring 40 000 personer varje år - ger oss särskilda utmaningar.

Bostäder.
En nyckelfråga är hur fler bostäder ska kunna byggas fortare. Ansvaret för detta vilar förstås tungt på de kommunala politikerna, men regering och riksdag har en uppgift när det gäller att skapa en smidig bygglovslagstiftning och bra skatteregler.

Kollektivtrafik.
Staten måste inse att det är kollektivtrafik som är framtiden. Allt fler svenskar väljer att bosätta sig i de större städerna och ambitiösa kollektivtrafikinvesteringar behövs för att de ska fortsätta vara attraktiva och generera tillväxt åt Sverige. Här måste staten ta ett större ansvar.

Storstadsnära skattepolitik.
Drygt 40 procent av all värnskatt i Sverige kommer från Stockholmsregionen. Därmed är värnskatten inte bara en skatt på utbildning och hårt arbete utan en storstadsskatt. Bort med den! Vi bör också fundera på hur skattereglerna kan styra bort mot bilsamhället – borde förmånsbilar bli mindre förmånliga, kanske? Intäkterna från trängselskatten bör tillfalla regionen, det är något riksdagen borde se till.

Sverige behöver en framtidsriktad storstadspolitik. Och Folkpartiet ska vara det självklara valet för den liberala storstadsbon!

Det här programmet kommer att utvecklas och kompletteras successivt. Tips, idéer och frågor tas tacksamt emot i kommentarsfältet eller till jesper.svensson@folkpartiet.se. Läs också gärna sidan Om mig.

Vettiga förslag för fler studentbostäder

Idag presenterar Boverket sina förslag på regeländringar för att underlätta byggandet av studentbostäder. Genom att t.ex. ändra kraven för bostadsutformning kan lägenhetsarean minskas med 25 procent, vilket kan ge fler och billigare lägenheter. Här är några av Boverkets förslag:

Ändrade krav för bostadsutformning
Student- och ungdomsbostäder kan byggas med en mindre boarea genom att kraven för hur en bostad ska utformas ändras i byggreglerna. Lägenhetsarean kan minskas genom att till exempel samma utrymme används till arbete och måltider samt genom mindre köksinredning och plats för förvaring. Toalett och dusch föreslås också kunna flyttas till gemensamma utrymmen. Boverket väljer dock att inte förändra storlekskraven på badrum, vilket kritiseras av Studentbostadsföretagen som menar att detta är den enskilt viktigaste åtgärden för att kunna minska lägenhetsytan.

Enklare regler för fler studentbostäder.

Storstadsvänliga bullerregler
Ett nytt allmänt råd om buller utomhus tas fram. Det nya allmänna rådet leder till att det blir mer mark tillgänglig där små bostäder kan byggas. Riktvärdet höjs från 55 till 60 dBA för bostäder som är mindre än 35 kvadratmeter. En viktig regeländring för storstadsområdena, där bullerreglerna ofta sätter käppar i hjulen, eller fördyrar, byggprojekt.

Lättare att inreda vindar
Outnyttjade utrymmen i vindar bör lättare kunna inredas till bostäder menar Boverket, som föreslår en ändring i plan- och bygglagen. Vindar som inreds till student- och ungdomsbostäder ska inte behöva vara tillgängliga. Det innebär att hissar inte behöver installeras eller förlängas till vindsvåningen.

Spontant tycker jag det låter som att Boverket tagit fram ett antal bra förslag. Kritiken från Studentbostadsföretagen bör förstås tas på allvar, och sedan får man inte glömma att det finns ytterligare aktörer som påverkar hur många studentbostäder som byggs. Kommunerna har planmonopolet och riksdagen bestämmer hur plan- och byggreglerna ska se ut. Alla måste dra åt samma håll för att studentbostäderna ska bli fler.

Läs gärna mitt tidigare inlägg Vill SFS ha fler studentbostäder eller inte? Boverkets gd bloggar om rapporten, liksom Lotta Edhom (FP).

Media
SvD, DN, Fastighetstidningen

Svart marknad illustrerar behov av hyresreformer

De reglerade lägenhetshyrorna gör det svårare för människor att få en lägenhet, och skapar grogrund för en svart marknad. På sikt borde därför bruksvärdessystemet överges.

Den genomsnittliga kötiden för ett hyreskontrakt i Stockholm är 8,8 år. Om man inte har lust att vänta så länge kan man vända sig till en mäklare och köpa ett hyreskontrakt, då kan man flytta in på några veckor. Detta berättar SvD om i en artikelserie om hyresmarknaden.

Att köpa hyreskontrakt är dock olagligt, och kan till och med ge fängelsestraff. Trots detta uppgår handeln med hyreskontrakt till miljardbelopp (enligt uppskattningar från organisationen Fastighetsägarna). Att det handlas med hyreskontrakt, trots att det är olagligt, är förstås oförsvarligt – men också en olycklig konsekvens av vad som händer när man hindrar människor som vill ha bostad och fastighetsägare som vill tjäna pengar att mötas på en marknad.

Hem, ljuva hem.

I lördags diskuterade Folkpartiet i Stockholm bostadspolitik. I förslaget till nytt partiprogram finns följande formulering:

"För att det ska vara attraktivt att bygga och äga hyresfastigheter behöver hyressättningen i större utsträckning avspegla efterfrågan. Alla förändringar av bruksvärdessystemet måste kombineras med regler som ger hyresgäster långsiktigt förutsebara villkor och ett skydd mot plötsliga höjningar av hyran för den befintliga bostaden."

Min uppfattning är att om man vill hitta en fungerande modell för bostadsförsörjning är det marknadens principer man måste snegla mot. Som liberaler bejakar vi marknadsekonomin, eftersom det ofta är det effektivaste sättet att tillgodose människors behov – oavsett om det gäller böcker, bilar eller bostäder. 

Alternativet är politiska regleringar som leder till den sortens semisocialistiskta kösystem som råder i Stockholm idag, där människor måste köa i flera år för att få en bostad. 8,8 år är förvisso bara hälften så lång tid som invånarna i socialistiska Östtyskland behövde köa för en ny Trabant, men det är naturligtvis ändå helt oacceptabelt.

Behovet av mer marknadsmässighet på hyresmarknaden illustreras ganska väl av SvD:s artiklar. Den olagliga försäljningen av kontrakt är, till skillnad från bostadskön, trots allt en marknad där priset återspeglar vad människor faktiskt tycker det är värt att betala för en bostad. Och: Till skillnad från bostadskön så kan den olagliga hyresmarknaden leverera en bostad när du behöver den – inte om 8,8 år.

Hyresrätten är en boendeform med många fördelar. Den är flexibel, du kan flytta in och ut relativt snabbt, du binder inte upp något kapital, du behöver inte oroa dig för att diskmaskinen ska gå sönder och inte känna press att sitta i någon föreningsstyrelse. Men det måste finnas incitament för fastighetsägare att hyra ut lägenheter i stället för att sälja dem som bostadsrätter. Systemet med reglerade hyror klarar uppenbarligen inte av detta, och därför måste bruksvärdessystemet reformeras – och på sikt skrotas.

I detta sammanhang behöver en del tillägg göras. En bostad är inte en vara som vilken som helst. Bostaden spelar en stor roll för människors trygghet och sociala situation. Man ska inte behöva lämna en lägenhet som man bott i under många år på grund av plötsliga hyreshöjningar. En övergång till friare hyressättning måste därför ske stegvis. Den överenskommelse som gjorts mellan regeringen, fastighetsägarna och Hyresgästföreningen om reformerat hyressättningssystem är ett steg i rätt riktning. Det är också viktigt att man som hyresgäst kan förutse hyrans utveckling; skyddsregler behövs. Därtill måste förstås takten i bostadsbyggandet öka. För att få ordning på bostadssituationen räcker det inte att dra i en spak, flera justeringar är nödvändiga, tror jag.

Hur gick det då när Folkpartiet diskuterade bostadspolitik? Jo, Stockholms stad kommer inte föreslå något tydligare ställningstagande för marknadsmässiga hyror. Däremot vill vi gärna se friare hyressättning vid uthyrning av ägarlägenheter och villor. Också det, förstås, ett steg i rätt riktning.

SvD, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SVT, SVT2

Hyresgästföreningens Barbro Engman bloggar. Fastighetsägarna kommenterar.

Bort med hinder för bostadsbyggande!

Stockholms stad har höga ambitioner för bostadsbyggandet. Alliansen har satt upp målet 100 000 nya bostäder till år 2030, dvs. 5 000 nya bostäder om året. Det är angeläget med en blandning av upplåtelseformer – såväl hyresrätter som bostadsrätter och äganderätter behövs. För att målet ska bli verklighet krävs åtgärder på flera områden.

Regelverket kring bostadsbyggande måste ses över. Folkpartisterna Ann-Katrin Åslund och Björn Ljung har skrivit en artikel om detta, där de tar som exempel att Arbetsmiljöverket ställer krav på hur stora badrummen i äldreboenden ska vara. Byggandet av studentlägenheter skulle kunna underlättas om bullernormer, tillgänglighetskrav och andra regler ifrågasattes. Detta är också i linje med vad bostadsminister Stefan Attefall (KD) signalerat.

Regeringen har nyss tagit emot en utredning, Ett effektivare plangenomförande (SOU 2012:91), där ett antal regelförenklingar föreslås. Utredaren skriver bland annat:

"Är det t.ex. rimligt att det finns möjlighet att överklaga samma fråga både i samband med detaljplan och i samband med bygglov? Går det att med ökad vikt vid översiktlig planering undvara detaljplan? Eller omvänt, går det att vid mycket detaljrika detaljplaner undvara bygglovsprövningen? Och hur många instanser är det rimligt att kunna vända sig till när ett beslut ska överklagas. Vid de förändringar som skett under senare år har antalet överklagningsinstanser ökat. Borde det inte vara tvärtom? Varför inte utnyttja den omvittnat höga kompetensen i plan- och byggfrågor hos länsstyrelserna till rådgivning och stöd till kommunerna och i stället slopa länsstyrelserna som överklagningsinstans?"

Det är angeläget att regeringen nu omvandlar utredningens förenklingsförslag till nya lagförslag.

Stärk incitamenten att bygga hyresrätter. Det handlar dels om att se över likvärdigheten i beskattning mellan hyres- och bostadsrätter. Här finns gott om idéer. Fastighetsägarna, Hyresgästföreningen och Sabo har i en rapport föreslagit slopad fastighetsskatt på hyresrätter, ändrade avdragsregler och att hyran beläggs med (låg) moms. Självklart måste hyresvärden också få möjlighet att ta ut en hyra som motsvarar efterfrågan på marknaden.

Nybyggda bostäder i Enskededalen

I statens utredning Att hyra, från en rätt för allt färre till en möjlighet för allt fler (SOU 2012:88), konstaterar man att den svenska hyresmarknaden inte fungerar. Ett talande exempel är den jämförelse som gjorts mellan bostadsförmedlingar i Stockholm och i ett antal tyska städer. Vid en viss tidpunkt fanns i Bremen 82 stycken 1:or och 2:or att tillgå, i olika hyresnivåer. Vid samma tidpunkt fanns 703 hyreslägenheter till förmedling i München, 1 218 i Frankfurt, 4 182 i Berlin och 392 i Bonn. I Stockholm fanns 0 (noll) smålägenheter vid samma tidpunkt! (Som en anekdot kan nämnas min egen erfarenhet av hyresmarknaden i München, se Regleringar är inte bra när det gäller hyror, heller.)

I dagens SvD pekar PJ Anders Linder på konsekvenserna av den reglerade hyressättningen: "Konstgjort låga priser gynnar den som har tur eller kontakter – och straffar alla andra. Köer och svarthandel följer ofelbart i överregleringens spår." Detta är ett välbekant faktum för alla som letar bostad i Stockholm. I den statliga utredningen pekas bruksvärdes- och förhandlingssystemet ut som ett av huvudproblemen: "bruksvärde- och förhandlingssystemen allmänt har fört med sig förhållandevis små skillnader i hyresrelationer som inte speglar efterfrågan och alltså inte konsumenternas värderingar", konstaterar utredaren.

Den statliga utredningen går inte så långt som till att avskaffa hyresregleringen, men vill att bruksvärdessystemet i högre grad ska spegla hyresgästernas värderingar. Något djärvare är Stockholms Byggmästarförening och Sveriges Byggindustrier, vars företrädare Elisabeth Martin och BjörnWellhagen i en debattartikel menar att hyresregleringen bör fasas ut över en 10–20-årsperiod.

Den havererade bostadsmarknaden i Stockholm är ett av vår stads största problem. Om vi inte kommer till rätta med det kommer allt fler företag och forskare att välja bort Stockholm till förmån för städer som erbjuder smidiga bostadslösningar. Studenter kommer att söka sig någon annanstans och på lång sikt kommer regionens tillväxt att påverkas negativt. Stockholm kommer att bli fattigare, helt enkelt. Därför är det viktigt att onödiga hinder för byggande röjs undan, och att det finns incitament att bygga såväl bostads- som hyresrätter.

Läs även
Anders Ekegren (FP): Ska vi ända till 35 års ålder bo hemma  hos föräldrar?

Start för utveckling av Hammarby

Äntligen ska stadsbyggnadskontoret ta ett helhetsgrepp på stadsdelarna Hammarbyhöjden och Björkhagen! Nästa vecka väntas stadsbyggnadsnämnden fatta beslut om ett programarbete som bland annat väntas skapa möjligheter för 1 500–3 000 nya bostäder i området.  Inriktningen är att ta tillvara det centrala läget och planera för en tätare och mer levande stadsmiljö, med bredare utbud av bostäder, verksamheter, service, kultur och parker.

Utvecklingsområde!

En av de prioriterade frågorna är kopplingen mellan Hammarbyhöjden och Hammarby sjöstad. Detta är en fråga som jag själv tycker är särskilt viktig (se Knyt ihop Hammarbyhöjden med Sjöstaden!), och det ska bli spännande att se vad man kommer fram till. Andra prioriterade frågor är

• utveckling av Nytorps gärde, 
• förtätningspotential och utvecklingsbehov samt 
• koppling till Söderstaden.

Stadsbyggnadskontoret utlovar att programarbetet ska ske i god dialog med de boende, eventuellt kompletterat med webbverktyg. Tidig dialog och moderna dialogverktyg låter klart positivt!

Läs gärna ärendet på stadsbyggnadsnämndens hemsida. Tidningen Årsta/Enskede skriver om planerna.

Vill SFS ha fler studentbostäder eller inte?

"Ska man förenkla byggreglerna är studentbostäder, där unga människor bor tillfälligt, det första stället att experimentera på. Det är ju ingen livskatastrof om studentrummen blir lite för trånga, om köken försvinner och det saknas gemensamt utrymme." Så sade bostadsminister Stefan Attefalls (KD) statssekreterare Ulf Perbo i en intervju till branschtidningen Järn, bygg och färg. Uttalandet har föranlett ett ramaskri från studenternas paraplyorganisation SFS.

"Inställningen att experimentera på studenter är förkastlig", säger SFS vice ordförande Erik Pedersen i ett pressmeddelande, där det också hävdas att "den samlade studentrörelsen rasar".

Rasa, ja det torde studentkårernas medlemsantal också göra om de ska fortsätta ägna sig åt den här typen av populistiskt trams i stället för att fokusera på konstruktiva diskussioner kring hur antalet studentbostäder ska kunna bli fler.

Ulf Perbo må ha uttryckt sig slarvigt, men i sak har han rätt. Studentbostäder är till sin karaktär temporära, dvs. man bor där under en begränsad tid, och som student har man ofta en ganska tunn plånbok. Mot den bakgrunden finns det all anledning att fundera på hur studentbostäder kan bli flera och billigare. Vilken standard behöver en studentlägenhet ha, till exempel avseende boyta, bullerskydd och utrustning? Måste det till exempel finnas gemensamma kök i en studentkorridor, även om varje lägenhet har ett eget pentry? Måste det finnas gemensamhetslokaler? Och så vidare.

Inte om SFS får bestämma?
Foto: Drago Prvulovic/Scanpix

Myndigheten Boverket vill vara konstruktiva och har nu startat ett nätverk för att diskutera mindre bostäder. Och i studentstaden Lund har fastighetsbolaget AF Bostäder tagit fram en liten konceptbostad på under tio kvadratmeter med en hyra på 2 500 kr i månaden. Boverket protesterade från början, eftersom "en lägenhet måste vara 25 kvadratmeter", men har sedan ändrat sig. "Vi ser fram emot att följa upp hur experimentet utvecklar sig", säger nu handläggaren på Boverket.

Ett experiment, alltså. Som, om det faller väl ut, kan skapa nya möjligheter för fler och billigare studentbostäder. Om det inte faller väl ut, så har man lärt sig något. Men om SFS hade fått bestämma så skulle väl projektet aldrig blivit verklighet. Att experimentera på studenter är ju förkastligt.

Media:
SR, Expr, NA

Uppdatering 5/2:
Studentbostadsföretagen föreslår regeländringar för att möjliggöra fler studentbostäder

Förslag för fler bostäder

Idag besökte jag den intressanta Rufs-konferensen Läget i Stockholmsregionen 2012 (Rufs = regional utvecklingsplan för Stockholmsregionen), som arrangeras av landstingets tillväxt-, miljö- och regionplaneringskontor.

Ett av seminarierna handlade – förstås – om bostäder. Hur möter vi det stora behovet av fler bostäder i regionen, som växer med uppemot 40 000 nya invånare varje år? Varför lyckas vi inte bygga tillräckligt?

Personligen lutar jag åt att det viktigaste vi kan göra är att skapa förutsättningar för att få så många byggherrar som möjligt intresserade av att bygga. Sedan ska vi inte lägga oss i så mycket vad de vill bygga – stora lyxlägenheter eller små budgetlyor. Sådant styr marknaden bäst.

Jag tror att ett problem är den omständliga planprocessen, som kräver ekonomisk uthållighet för den som vill genomföra ett byggprojekt. Överklaganden och annat kan ta flera år. Det går kanske an för de stora byggjättarna, men det kan knäcka små byggherrar. Och små byggherrar behövs, för att vi ska komma loss från oligopolsituationen och få en bättre konkurrens.

Fler byggställningar åt folket!

I Tyskland finns en planmodell som bygger på ett snabbspår. Förenklat går det, om jag förstått saken rätt, ut på att om man vill bygga likartade byggnader som i omgivningarna så kan man få bygglov direkt. Den modellen är förstås inte ägnad att främja nyskapande arkitektur och så vidare – men det blir bostäder. En annan baksida är att de boendes möjligheter att säga till begränsas.

Min fundering är om vi i Stockholm skulle kunna hitta en mellanväg. Jag tänker mig en modell där kommunen drar upp planer, t.ex. för förtätning av ett befintligt område. Man slår fast var det får byggas, vilka volymer som är tillåtna och liknande väsentliga parametrar. Sedan hålls samråd i vanlig ordning, med möjlighet för grannar och andra att ha synpunkter. Sedan kan planerna antas.

Fördelen med detta vore att risken för överklaganden och förseningar flyttas från byggherrarna till kommunen. Den som vill bygga kan köpa en tomt där bygglovet redan är klart. Spaden kan sättas i jorden dag 1. Osäkerheten i projektet minimeras.

Så, varsågoda. Det var mitt lilla bidrag.

Läs även G-P och SVT.

Nya planer för Stockholm

I mitten av 1800-talet gjordes den s.k. Lindhagenplanen, där den kommande bebyggelsen i Stockholm planlades. Det var en omfattande och djärv plan som, när den sedan successivt genomfördes, bidrog till att göra innerstaden till den attraktiva kvartersstad den är idag.

Ytterstaden, å andra sidan, planlades i ett senare skede, när nya ideal rådde. 1930- och 40-talets planerare ville man bygga glesare, med enskilda hus spridda i parkmiljö. Hammarbyhöjden och Årsta är exempel på sådana områden. De har sina förtjänster, men också sina brister. En tydlig sådan brist är att den låga tätheten – eller, om man så vill, de långa avstånden mellan människor – skapar dåliga förutsättningar för den service och de fördelar som stadslivet erbjuder i form av t.ex. butiker och restauranger.

För att illustrera detta gjorde jag en sökning på "kemtvätt" och "restaurang" i östra Södermalm respektive i utglesade Hammarbyhöjden, se bilderna nedan. Samma resultat får man i stort sett oavsett vad man söker. Om man uppskattar att ha nära till en kvartersbutik, en skomakare eller något annat, då är den tätbyggda staden överlägsen.

Restaurangtäthet i stadsdelar som ligger några hundra meter ifrån varandra.

Samma jämförelse med kemtvättar.

I kväll presenterade nätverket Yimby en ambitiös plan, "Lindhagenplanen 2.0", för hur fler stockholmare skulle kunna få ta del av den täta stadens fördelar. Genom att gräva ner trafikleder, skapa nya kommunikationsstråk och planlägga tidigare obebyggda områden skapar man möjligheter för mer stad och mer – mycket mer! – kollektivtrafik.

Norra Skarpnäck i Yimbys tappning.

Yimby vill lämna större utrymme för byggherrar att, utifrån givna ramar, utforma husen och dess innehåll. Sannolikt är detta en bättre metod än det politikerstyrda experimentbyggande som präglade 1900-talet. Eller, som paneldeltagaren Anna Wersäll från Stockholms handelskammare, påpekade under den efterföljande debatten:  De bästa och mest attraktiva stadsmiljöerna byggdes innan plan- och byggreglerna fanns. (Hon syftade då på det sena 1800-talets kvartersstad.)

Den uppdaterade Lindhagenplanen som Yimby tagit fram är ett intressant och ambitiöst diskussionsunderlag. Om den skulle genomföras skulle stockholmarna kunna njuta av stadsmiljö inte bara innanför tullarna. Den som vill ha ett surdegsbageri på promenadavstånd skulle kanske inte behöva köpa en svindyr lägenhet i SoFo. Många skulle slippa långa pendlingstider. Stadsdelar som tidigare varit åtskilda av skogspartier eller trafikytor skulle förenas med hjälp av trygg och trivsam bebyggelse. Yimby-planen kan förhoppningsvis bidra till att diskussionen fortsättningsvis handlar om hur vi ska bygga mer stad i Stockholm – inte om.

Läs även
Per Hagwall (M): Lindhagensplanen 2.0
Madeleine Sjöstedt (FP): Välkommet inspel av Yimby: Lindhagenplanen 2.0
Lars Epstein: Uppskattad och kritiserad vision för en tätare stad