Ett val utan vinnare

Han förlorade. Men den största förlusten gjorde Sverige.

I ett val där var åttonde svensk röstade på SD finns det inte många skäl att vara glad. Och allra minst skäl att vara glada har Moderaterna, som efter ett dramatiskt ras i väljarstödet landade på 23,2 procent. Redan under valnatten tog partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt konsekvenserna av detta och meddelade sin avgång. Det gjorde han med hedern i behåll: han lämnar ett välskött Sverige efter sig, med starka statsfinanser och en välfärd i världsklass. Smörgåsbordet är dukat för Stefan Löfven.

Centerpartiet har haft en tuff mandatperiod, och länge sett ut som att de skulle riskera att åka ur riksdagen. Under valrörelsen har partiet dock fått upp ångan, kanske tack vare den tidigare så kritiserade partiledaren Annie Lööfs goda insatser i debatter. Säkert präglades Centerns valvaka av en lättad "det kunde varit värre"-stämning, men jämfört med förra valet backar partiet ändå från 6,6 till 6,1 procent.

Om centerpartisterna var lättade är det nog inget emot hur KD-anhängarna kände sig. I SCB:s stora partisympatiundersökning i maj 2014 låg KD på 3,9 procent, dvs. strax under riksdagsspärren, vilket bör ha fått mången kristdemokrat att be en stilla bön. Och det tycks som att någon lyssnat, åtminstone på ena örat. Partiet fick 4,6 procent av väljarstödet, och klarade med nöd och näppe riksdagsspärren. Men närmare 50 000 av deras anhängare har konverterat till något annat parti.

För Folkpartiet blev valet en besvikelse. De senaste opinionsmätningarna pekade på att vi åtminstone skulle ha gjort ett hyfsat val, och det tyckte vi att vi var värda. Vi hade fokuserat på vår politik, inte att sprida negativa budskap om andra. Våra profilfrågor – skola, feminism – var, enligt olika undersökningar, viktiga för väljarna. Vi stod upp för valfrihet i välfärden – en viktig ideologisk fråga. Men ändå uteblev framgångarna. 5,4 procent, 326 055 personer, lade sin röst på Folkpartiet och därmed är vi det parti som backar mest, procentuellt sett. Det blev underkänt i examensbetyget.

Inför Miljöpartiets valvaka hade champagnen lagts på kylning. Om de gröna hade en trevlig kväll är detta förmodligen förklaringen. För valresultatet kan inte ha fått någon miljöpartist att bubbla av glädje. Trots långvarig medvind i opinionen – så sent som för ett par dagar sedan pekade Expressens "poll of polls" på 9,1 procent – gick MP bakåt, från 7,2 till 6,8 procent. Förklaringen till detta stavas nog sannolikt FI; trots att den kylda champagnen säkert var ekologisk föredrog en tredjedel av MP-väljarna homeparty hos Gudrun Schyman.

"Inte till salu" stod det på Vänsterpartiets valaffischer. Och mycket riktigt: Väljarna köpte inte vänsterns politik. Trots att Jonas Sjöstedts ögon lyst av rödglödgad socialism under hela valrörelsen, och trots draghjälp av oppositionens effektiva svartmålning av den svenska välfärden, så lyckades inte Vänsterpartiet öka med mer än 0,1 procent. Visst kan vänsterpartisterna glädjas åt den lilla uppgången – men deras drömmar om 7–8 procent störtades onekligen i gruset på valnatten.

Socialdemokraterna lyckades klara sig undan den förödmjukelse det skulle innebära att hamna under 30-procentsnivån. Partiet ökade marginellt: från 30,9 till 31,2 procent. Partiledaren Stefan Löfven kommer sannolikt bli Sveriges nya statsminister. Socialdemokraterna vill nog gärna se det som en valvinst, men det liknar mest av allt en Pyrrhusseger. Tillsammans med sin tilltänkta regeringspartner MP får sossarna bara 137 mandat i riksdagen, långt ifrån den 175 som krävs för majoritet. Inte ens med hjälp av V blir det mer än 158 mandat. Stefan Löfven sägs vara en van förhandlare sedan sin tid som fackledare; en egenskap som lär komma väl till pass när politiska förslag ska baxas genom riksdagen och eftergifter måste göras. Möjligen kan Löfven trösta sig med att han knappast lär drabbas av en intern svekdebatt; Socialdemokraterna gick ju inte till val på någonting.

Feministiskt initiativ bekräftar regeln att EU-val och riksdagsval inte nödvändigtvis har särskilt mycket med varandra att göra. FI valdes in i ett antal fullmäktigeförsamlingar (bl.a. i Stockholms stad), men att släppa in de pengabrännande feministerna i den kammare där budgetpropositionen antas – nej, där gick gränsen för svenska folket. FI kan glädjas åt en rejäl uppgång i antalet väljare: från försumbara 22 659 år 2010 till 184 230 i år (varav 12 349 från Södermalm), men lyckades samtidigt bekräfta farhågan att en röst på FI i riksdagsvalet är en bortkastad röst.

Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti. Närmare 13 procent av de svenska väljarna delar alltså deras bild av att Sverige tar emot för många invandrare och flyktingar. De tror att öppenheten hotar Sverige, vår kultur, våra traditioner och vår välfärd. Detta måste naturligtvis betraktas som en allvarlig signal till de partier som står upp för ett öppet och tolerant samhälle att fundera på hur den politiska debatten i Sverige ska bedrivas framöver.

Sverigedemokraterna betraktar sig naturligtvis som valets stora vinnare – men varje framgång för Sverigedemokraterna är en motgång för Sverige. För varje dörr som öppnas för SD, stängs en dörr för någon annan. Den 14 september stängdes många dörrar. Valet 2014 måste verkligen beskrivas som valet utan vinnare.

Läs även
Jessica Ericsson (FP): I dag sorg. I morgon nya möjligheter
Rasmus Jonlund (FP): Sverige, Sverige
Hanna Lager (FP): Baksmällan idag är enorm (den politiska, alltså)
Peter Santesson: Därför förlorade Moderaterna valet
Hans Åberg (FP): Eftervalsblues

Offentliga rum ska vara trygga och trivsamma

Överallt i Stockholm planeras nya hus och bostadsområden. I min stadsdel, Skarpnäck, pågår ett omfattande programarbete för hur områdena Hammarbyhöjden och Björkhagen kan kompletteras med nya bostäder, lokaler och förskolor. Ingen som läst en lokaltidning de senaste åren kan ha undgått att behovet av fler bostäder i Stockholm är skriande stort.

Trycket på att bygga nytt är stort, och jag ser en liten risk i detta. En risk att vi i hastigheten missar chansen att göra något riktigt bra av våra gemensamma miljöer, som i flera fall är i stort behov av att utvecklas och fräschas upp. Parker och torg ska vara trygga och trevliga platser att vistas på, året om. Nya bostäder, och fler människor i rörelse, är ett bidrag i positiv riktning. Men mycket mer kan göras.

Jag har, bland annat i samband med resor i andra länder, funderat över vad som gör att jag trivs i olika stadsmiljöer. Varför lockar en platser besökare att stanna till, varför tar man ett foto, vad gör vissa torg mer inbjudande än andra? Här är några reflektioner jag gjort:

Låt konsten ta plats i det offentliga rummet! Ett konstverk ger karaktär åt en plats och stimulerar både ögat och fantasin. Ofta är den offentliga konsten blygsam – jag tycker vi ska låta konsten ta plats! Visst har även den lågmälda konsten – såsom den smygande katten i Kärrtorps centrum – sin charm, men jag tycker inte vi ska vara rädda för att tillåta konsten att dominera. "Tårtan" i Bagarmossen är ett lyckat exempel, tycker jag.

"La Fontaine Subé" i Reims.

"Le visage de la Liberté" vid Place François-Rude i Dijon.

"The meeting place" på S:t Pancras-stationen i London.

Smygande katt i Kärrtorps centrum.

Låt vattnet vara närvarande! Stockholm sägs ju ofta vara Nordens Venedig, det märks inte överallt i ytterstan. Genom att bygga vackra fontäner kan fler få njuta av det avkopplande porlandet. Med tanke på de svenska vintrarna kommer fontänerna vara avstängda stora delen av året. Därför är det viktigt att de formges så att de är vackra året om, så som Molins fontän i Kungsträdgården – en prydnad, med eller utan vatten.

Vattenspel på Place de la Libération i Dijon.

Fontän på Praça Dom Pedro IV (Rossiotorget) i Lissabon.

Fontän på Piazza del Comune i Assisi.

Louis Viscontis fontän på Place Saint-Sulpice i Paris.

Maskrosfontän i Reims.

Molins fontän i Kungsträdgården. Foto: Holger Ellgaard.

Bättre belysning! Självklart ska parker och gångvägar vara väl belysta så att alla känner sig trygga. Men vi borde också ha mer konstnärlig belysning av fasader, träd m.m. Det behövs, inte minst under den långa mörka vintern. Tack vare modern teknik drar belysningen minimalt med ström.

Stadshusets och konstmuséets i Lyon fasader är vackert upplysta.

Inför 14 juli fick franska nationalförsamlingen i Paris effektfull belysning.

Mitt i alla byggplaner får vi inte glömma bort de ytor som finns mellan de hus som byggs. Från Folkpartiets sida vill vi att husen ska hålla en god arkitektonisk kvalitet – de kommer ju att vara en del av den offentliga miljön i decennier, kanske sekler. Men vi ska också ha höga ambitioner får våra offentliga rum. De ska fylla många funktioner och rymma olika aktiviteter: marknader, uteserveringar och rekreation. Med en genomtänkt utformning och satsningar på offentlig konst gör vi våra torg och i parker till platser där det är lätt att trivas!

Jag har även skrivit om detta på Stockholmsbloggen.
Läs också Rasmus Jonlund (FP): Låt konsten lyfta staden

Uppdatering 25/8: Noterar att en vacker fontän även smugit sig in i Centerpartiets valfilm. Borde således finnas goda förutsättningar till samarbete kring denna fråga!

Stora partier pratar om varandra

Att politiker pratar mycket, det är nog de flesta överens om. Men vad pratar vi om? I dagens SvD publiceras en kartläggning där man gått igenom de politiska partiernas favoritord sedan 1996.

Folkpartiets favoritord hänger förstås samman med skolan, den fråga vi är mest förknippade med. Trenden har blivit tydligare med åren; mellan 1996 och 2006 var tre av fem toppord skolrelaterade, från 2007 fyra av fem (skolan, elever, förskolan, högskolan). Förutom skolan pratar vi integration och jobb.

Lika förutsägbara är Miljöpartiet. Miljö- och klimatrelaterade ord är populära, tillsammans med EU. Att Centerpartiet slutade prata om landsbygden efter 2006 är kanske inte heller förvånande, liksom att Sverigedemokraterna är besatta av invandringspolitik och islam.

Frågan är då vad de stora partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, föredrar att prata om. Politiska förslag och idéer? Nej, M och S pratar allra helst om sina huvudmotståndare. I Moderaternas fall är det tydligast: Socialdemokraterna har varit det favoritämnet sedan 1996. S varierar sig mer: Moderaterna, moderatledda, borgerliga.

Detta torde inte vara en slump. Säkerligen för att det gynnar dem; ju färre alternativ som väljarna upplever att det finns i politiken, desto större chans att deras röst läggs på någon av dem. Så alltmedan riksdagens mindre partier gör sitt bästa för att prata om sin politik, så lär M och S fortsätta att prata om sitt favoritämne – varandra.

Läs också:
Hans Åberg (FP): Du är vad du säger

(S)maklös apartheidparallell

"Ådalen 31 i ny skepnad 2012. Det är åt helvete för att vara ärlig att soldater skjuter mot strejkande arbetare", skriver Socialdemokraternas kommunalråd i Umeå Lennart Holmlund på sin blogg, apropå den konflikt som uppstått i Sydafrika vid en gruva strax väster om huvudstaden Pretoria.

Borde (s)kämmas.

Holmlund påstår sedan att "om vi översätter det till Sverige är det så centerpartiet vill att det är så det ska vara [sic]. De vill ha ett Sverige utan inflytande för löntagarna ett modernt förtryck liknande det som de vita gjorde mot de svarta i Sydafrika." (Holmlund har sedan uppdaterat sitt blogginlägg, men Thomas Böhlmark har sparat en skärmdump.)

Först kan man konstatera att jämförelsen med Ådalshändelserna i maj 1931 haltar. Demonstranterna i Lunde var obeväpnade, medan de strejkande i Sydafrika bar vapen (vilka de påstås ha avfyrat). De som sköt i Sydafrika var inte soldater, utan poliser. Men det är förstås detaljer i sammanhanget.

Det riktigt allvarliga är när Holmlund använder den tragiska utgången i två arbetskonflikter och den tidigare apartheidpolitiken i Sydafrika för att dra paralleller till ett svenskt politiskt parti som vill ha en förändrad arbetsmarknad.

Jag har respekt för att vänstern är kritisk mot politiker som inte delar deras syn på värdet av en starkt reglerad arbetsmarknad med mäktiga fackföreningar. Men om man antyder att de liberala motståndarna förespråkar dödligt våld och rasistisk politik, då har man passerat en smaklöshetens gräns. Om Lennart Holmlund har förstånd nog borde han skämmas, och be om ursäkt.


Läs även
Thomas Böhlmark (M): Ständigt denna Lennart Holmlund
Mattias Larsson (C): Lennarts Holmlunds värsta lågvattenmärke hittills
Martin Moberg (S): Skamgrepp i debatten undanbedes mycket bestämt...
Johan Westerholm (S): Tid att mata duvorna nu.
Anders Ågren (M): Ovärdigt lågvattenmärke på bloggen av Holmlund

Även jag har tavlor hemma

"Vi har bronsgrisarna på torget. Det är lite mer landsbygd över dem, så de passar in i omgivningen. Och så har vi Lasse Åbergs ko i Arentorp. Men det här sticker lite för mycket ut, sedan får hon vara hur känd hon vill. Och jag är inte kulturhatare utan det finns massor av kulturformer som jag gillar, som rollspel och teater och även jag har tavlor hemma. Men de föreställer något"

Centerpartisten Henric Dahlin i Vara gillar inte konstnären Katharina Grosses omgestaltning av stationshuset.

Stationshuset i vara/konstverket Blue Orange.

Bild från Vara kommun.

Alliansen bygger tunnelbana till Nacka

Stockholms tunnelbana ska byggas ut till Nacka, det är dagens besked från Alliansen i Stockholms landsting, Stockholms stad, Nacka och Värmdö.

Alliansen bygger!
Bild: SVT ABC

Beskedet är en framgång för Folkpartiet och Centerpartiet, som tydligast drivit frågan om utbyggd tunnelbana. I Folkpartiet lovade vi redan inför valet att jobba för mer tunnelbana. För ett år sedan gick ledande FP-företrädare ut och krävde t-bana till Nacka och så sent som för en vecka sen upprepades kravet.

Därför är vi glada att Moderaterna nu gett upp sitt styvnackade tunnelbanemotstånd. Det banar inte bara väg för ny t-bana utan även, hoppas jag, för en kollektivtrafikdiskussion med färre låsningar. Det behöver Stockholm!

Läs även
Lotta Edholm (FP): Välkommet besked om t-bana till Nacka
Anders Ekegren (FP): Moderaterna har bytt fot om t-banan – Alliansen är enig!
Christoffer Fagerberg (FP): Överenskommelse om tåg till Nacka
Folkpartiet i Nacka: Seger: nu byggs det tunnelbana till Nacka
Rasmus Jonlund (FP): Kungsholmen än mer i centrum – tunnelbana till Nacka
Mark Klamberg (FP): Viktigt steg framåt för tunnelbana mot Nacka
Birgitta Rydberg (FP): Ett viktigt steg mot tunnelbana till Nacka
Anna Starbrink (FP): Klara besked om t-bana till Nacka
Stockholmstrafik.com: Snart kommer tunnelbanan att gå till Nacka

Tio bra och dåliga jämställdhetsförslag

I dagens DN presenterar Bonnie Bernström, ordförande för Liberala kvinnor, tillsammans med C:s och KD:s kvinnoförbundsordförande (M ville inte vara med), tio förslag för ökad jämställdhet i näringslivet. Initiativet är bra, eftersom näringslivet i många avseenden är hopplöst efterblivet när det gäller jämställdhet. För knappt ett år sedan visade en genomgång av SvD att antalet kvinnliga börs-vd:ar de senaste hundra åren varit 32 stycken – jämfört med 1 860 män under samma period!

En glädjande utgångspunkt i debattörernas artikel är att de inte föreslår kvotering som lösning. Jag tror i och för sig att en kvoteringslagstiftning skulle kunna vara effektiv. Det vore dock inte särskilt liberalt; aktieägarna borde vara suveräna i fråga om vilka de vill placera i styrelsen i det bolag de äger. Den suveräniteten har redan inskränkts genom den påtvingade fackrepresentationen – ytterligare steg i den riktningen bör inte tas.

Jag tänkte här kort kommentera de 10 punkter som presenteras i debattartikeln. Det blir snabba tankar snarare än genomtänkta analyser, så jag kanske hamnar fel i någon bedömning. I så fall är jag inte sämre än att jag kan ändra mig.

1. Inför öppna jämförelser gällande könsfördelningen inom både offentligt och privat ägda bolagsstyrelser.
Ett i mina ögon ganska okontroversiellt förslag. Styrelsernas sammansättning är ju redan offentlig, och att sammanställa jämförelser av könsfördelningen inom styrelserna kan ju vem som helst som har resurser göra. Att stat, kommuner och landsting går före i strävan mot jämställda styrelser tycker jag också är bra.

2. Valberedningsutbildning.
Kompetensutveckling av valberedningar skadar nog inte; dagens beredningar tycks alltför fastlåsta i att varje nyvald ledamot måste vara exakt likadan som de andra – vit, medelålders man. Valberedningarna skulle behöva vässa sig, inte bara vad gäller könsaspekten utan även med tanke på mångfald i ett bredare perspektiv.

3. Utbildning på högskolan och i gymnasiet.
"Styrelsearbete och gruppdynamik bör vara obligatoriskt på relevanta program på högskolor och universitet, till exempel på ekonomprogram och civilingenjörsprogram", skriver debattörerna. Detta tycker jag är en olycklig formulering. Vad är en relevant högskoleutbildning om man vill bli styrelseledamot? Riskerar inte en sådan här relevansbedömning att bara cementera föreställningen att styrelseledamöter måste vara stöpta i likartad form? Gärna mer kunskaper om styrelsearbete och gruppdynamik – men de kunskaperna borde i så fall även t.ex. humanister få ta del av.

4. Jämställda företagsstöd.
Här föreslås att statliga Almi företagspartner endast ska ge stöd till företag som har en jämställdhetsplan. Detta är jag skeptisk till. Företag i uppstartsskedet bör få fokusera på att få snurr på sin verksamhet, inte att tyngas av onödiga administrativa pålagor.

5. Innovationer inom tjänstesektorn.
En större del av stödet för innovationer borde gå till tjänstesektorn i stället för till tillverkningssektorn, menar debattörerna. Jag är försiktigt positiv till att man på något sätt försöker öka medvetenheten bland dem som fördelar stödpengarna, så att de får upp ögonen för tjänstesektorn och inte bara travar på i invanda hjulspår.

6. Uppdatera vd-avtalen.
Att pronomenet "han" borde ersättas av "han eller hon" i de förtryckta vd-avtalsmallarna kan tyckas självklart. Att näringslivet inte lyckats med ens denna symboliska föränding säger väl en del om dess efterblivenhet i jämställdhetsfrågor. Huruvida vd:n ska erbjudas tjänstebil eller hushållshjälp borde väl emellertid vara en fråga för vd:n och styrelseordföranden att förhandla om, utan politisk inblandning.

7. Inrätta en jämställdhetsfond.
Bolag med jämn könsfördelning borde belönas med 100 000 kr vardera, menar debattörerna. Trams, menar jag. Det kan inte vara statens uppgift att dela ut pengar till välartade företag. Svenskt Näringsliv skulle, om intresse fanns, kunna tilldela välförtjänta företag något slags hedersomnämnande på sin hemsida. Men näringsdepartementet ska ägna sig åt mer meningsfulla uppgifter.

8. Se över skattereglerna för periodisering.
Att se över periodiseringsreglerna så att "hårda" och "mjuka" investeringar behandlas likartat är en intressant synpunkt, som bör kunna utredas vidare.

9. Utred orsaker till och konsekvenser av det ojämställda ägandet.
Är inte orsakerna till detta redan ganska välkända? Behöver de utredas mer? Bättre, tror jag, att lägga energin på att få kvinnor att starta och driva företag. Då löser sig nog frågan om kapitalägandet på sikt.

10. Gör LOV obligatoriskt.
Mer företagsamhet inom vård- och omsorgssektorn = fler kvinnliga företagare. En rimlig hypotes, men frågan är om den tål en dust mot verkligheten? Vilka äger och driver de stora vård- och omsorgsföretagen idag? Jag har inte svar på frågan, kastar bara ut den.

Sammanfattningsvis tycker jag att Bonnie Bernström & co i sina tio punkter har tänkt ut en hel del som tål att funderas på och debatteras kring. Allting förtjänar inte att bli föremål för statens och lagstiftarens omsorger, men å andra sidan kan det vara nog så effektivt att frågor kommer upp på dagordningen och tar plats i den offentliga debatten.

Centerpartiet: Annie, get your gun!

"Hoppas att den passar bra / om du ska göra som du sa" – så rimmar DN:s krönikör Maria Crofts när hon ger en ledartröja i julklapp till Centerpartiets ledare Annie Lööf. (Lööf har sagt att hon har ambitionen att ta på sig ledartröjan "för att människor ska få växa".)

Efter tio år med Maud Olofsson valde Centern Annie Lööf till partiledare tidigare i höstas. Förhoppningen var att den unga, liberala stjärnskottspolitikern skulle ge Centerpartiet ett lyft. Eller, som riksdagsledamoten Fredrick Federley skrev på sin blogg: "Min övertygelse är att det randas en ny vår för Centerpartiet med Annie Lööf [...]".

Att efter ett par månader fälla något slags domslut över Annie Lööf känns prematurt. Däremot kan man fundera över det parti hon är satt att leda, och de utmaningar hon har framför sig.

Sprunget ur det som en gång hette Bondeförbundet, med stark förankring på landsbygden, försöker Centerpartiet nu även slå sig in i storstäderna, för att komma åt de värdefulla mittenväljarna. Den s.k. Stureplanscentern – en sammanslutning (ny-)liberala storstadsbor – har fått viss uppmärksamhet, men hittills har ansträngningarna gett klent resultat. Valresultatet 3,98 procent i Stockholms stad gav visserligen partiet ett borgarråd, men 2,30 procent i Göteborg och 1,32 procent i Malmö är onekligen en ordentlig uppförsbacke. Lägg därtill utmaningen i att formulera ett politiskt budskap som tilltalar både partiets traditionella hembygdskonservativa sympatisörer och de urbana väljarna i storstadsområdena.

Centern profilfrågor – näringspolitik och miljö – kan gå hem i båda dessa grupper. Ett problem är emellertid att i båda dessa frågor har de tuffa utmanare (Moderaterna och Miljöpartiet). Ett annat problem är att Centerns resultat efter fem år i regeringsställning är ganska magert. RUT-avdraget blev förvisso en framgång, men restaurangmomssänkningen, som dömts ut av regeringens finanspolitiska råd, och supermiljöbilspremien, som ingen kan använda, är inte mycket att skryta med.

Kommer Centern på grön kvist med Lööf?

Annie Lööf har slagit fast att Centerpartiet ska stå för frihet, trygghet och hållbarhet. Nu pågår ett politikutvecklingsarbete inom partiet som förhoppningsvis ska fylla de vackra orden med innehåll och skarpa förslag. Lööf lär behöva gott om politisk ammunition om hon ska komma åt Alliansens ledartröja. Frågan är om hon, och Centern, får tag i det hemliga vapnet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Centerpartiet, Centern, Annie Lööf, Maud Olofsson, RUT-avdrag, restaurangmoms, supermiljöbilspremie, Alliansen