Ett val utan vinnare

Han förlorade. Men den största förlusten gjorde Sverige.

I ett val där var åttonde svensk röstade på SD finns det inte många skäl att vara glad. Och allra minst skäl att vara glada har Moderaterna, som efter ett dramatiskt ras i väljarstödet landade på 23,2 procent. Redan under valnatten tog partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt konsekvenserna av detta och meddelade sin avgång. Det gjorde han med hedern i behåll: han lämnar ett välskött Sverige efter sig, med starka statsfinanser och en välfärd i världsklass. Smörgåsbordet är dukat för Stefan Löfven.

Centerpartiet har haft en tuff mandatperiod, och länge sett ut som att de skulle riskera att åka ur riksdagen. Under valrörelsen har partiet dock fått upp ångan, kanske tack vare den tidigare så kritiserade partiledaren Annie Lööfs goda insatser i debatter. Säkert präglades Centerns valvaka av en lättad "det kunde varit värre"-stämning, men jämfört med förra valet backar partiet ändå från 6,6 till 6,1 procent.

Om centerpartisterna var lättade är det nog inget emot hur KD-anhängarna kände sig. I SCB:s stora partisympatiundersökning i maj 2014 låg KD på 3,9 procent, dvs. strax under riksdagsspärren, vilket bör ha fått mången kristdemokrat att be en stilla bön. Och det tycks som att någon lyssnat, åtminstone på ena örat. Partiet fick 4,6 procent av väljarstödet, och klarade med nöd och näppe riksdagsspärren. Men närmare 50 000 av deras anhängare har konverterat till något annat parti.

För Folkpartiet blev valet en besvikelse. De senaste opinionsmätningarna pekade på att vi åtminstone skulle ha gjort ett hyfsat val, och det tyckte vi att vi var värda. Vi hade fokuserat på vår politik, inte att sprida negativa budskap om andra. Våra profilfrågor – skola, feminism – var, enligt olika undersökningar, viktiga för väljarna. Vi stod upp för valfrihet i välfärden – en viktig ideologisk fråga. Men ändå uteblev framgångarna. 5,4 procent, 326 055 personer, lade sin röst på Folkpartiet och därmed är vi det parti som backar mest, procentuellt sett. Det blev underkänt i examensbetyget.

Inför Miljöpartiets valvaka hade champagnen lagts på kylning. Om de gröna hade en trevlig kväll är detta förmodligen förklaringen. För valresultatet kan inte ha fått någon miljöpartist att bubbla av glädje. Trots långvarig medvind i opinionen – så sent som för ett par dagar sedan pekade Expressens "poll of polls" på 9,1 procent – gick MP bakåt, från 7,2 till 6,8 procent. Förklaringen till detta stavas nog sannolikt FI; trots att den kylda champagnen säkert var ekologisk föredrog en tredjedel av MP-väljarna homeparty hos Gudrun Schyman.

"Inte till salu" stod det på Vänsterpartiets valaffischer. Och mycket riktigt: Väljarna köpte inte vänsterns politik. Trots att Jonas Sjöstedts ögon lyst av rödglödgad socialism under hela valrörelsen, och trots draghjälp av oppositionens effektiva svartmålning av den svenska välfärden, så lyckades inte Vänsterpartiet öka med mer än 0,1 procent. Visst kan vänsterpartisterna glädjas åt den lilla uppgången – men deras drömmar om 7–8 procent störtades onekligen i gruset på valnatten.

Socialdemokraterna lyckades klara sig undan den förödmjukelse det skulle innebära att hamna under 30-procentsnivån. Partiet ökade marginellt: från 30,9 till 31,2 procent. Partiledaren Stefan Löfven kommer sannolikt bli Sveriges nya statsminister. Socialdemokraterna vill nog gärna se det som en valvinst, men det liknar mest av allt en Pyrrhusseger. Tillsammans med sin tilltänkta regeringspartner MP får sossarna bara 137 mandat i riksdagen, långt ifrån den 175 som krävs för majoritet. Inte ens med hjälp av V blir det mer än 158 mandat. Stefan Löfven sägs vara en van förhandlare sedan sin tid som fackledare; en egenskap som lär komma väl till pass när politiska förslag ska baxas genom riksdagen och eftergifter måste göras. Möjligen kan Löfven trösta sig med att han knappast lär drabbas av en intern svekdebatt; Socialdemokraterna gick ju inte till val på någonting.

Feministiskt initiativ bekräftar regeln att EU-val och riksdagsval inte nödvändigtvis har särskilt mycket med varandra att göra. FI valdes in i ett antal fullmäktigeförsamlingar (bl.a. i Stockholms stad), men att släppa in de pengabrännande feministerna i den kammare där budgetpropositionen antas – nej, där gick gränsen för svenska folket. FI kan glädjas åt en rejäl uppgång i antalet väljare: från försumbara 22 659 år 2010 till 184 230 i år (varav 12 349 från Södermalm), men lyckades samtidigt bekräfta farhågan att en röst på FI i riksdagsvalet är en bortkastad röst.

Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti. Närmare 13 procent av de svenska väljarna delar alltså deras bild av att Sverige tar emot för många invandrare och flyktingar. De tror att öppenheten hotar Sverige, vår kultur, våra traditioner och vår välfärd. Detta måste naturligtvis betraktas som en allvarlig signal till de partier som står upp för ett öppet och tolerant samhälle att fundera på hur den politiska debatten i Sverige ska bedrivas framöver.

Sverigedemokraterna betraktar sig naturligtvis som valets stora vinnare – men varje framgång för Sverigedemokraterna är en motgång för Sverige. För varje dörr som öppnas för SD, stängs en dörr för någon annan. Den 14 september stängdes många dörrar. Valet 2014 måste verkligen beskrivas som valet utan vinnare.

Läs även
Jessica Ericsson (FP): I dag sorg. I morgon nya möjligheter
Rasmus Jonlund (FP): Sverige, Sverige
Hanna Lager (FP): Baksmällan idag är enorm (den politiska, alltså)
Peter Santesson: Därför förlorade Moderaterna valet
Hans Åberg (FP): Eftervalsblues

Hägglund värdig slipsvinnare

Igår kväll möttes partiledarna i valrörelsens stora slutdebatt. Jag såg debatten tillsammans med ett gäng folkpartister på en restaurang vid Hornstull. Ja, "såg" är faktiskt helt rätt ordval; eftersom det i andra hörnet av lokalen visades en fotbollsmatch för en engagerad och högljudd publik så hörde jag inte så mycket av vad som sades.

Partiledarnas slipsar går dock alldeles utmärkt att bedöma ändå. Märkligt nog tycktes de fyra oppositionspartierna ha förhandlat fram en gemensam slipsfärg: olika nyanser av rött. Jag gissar att det är ungefär så långt deras samarbete kommer innan det bryter ihop i sedvanlig röra. Nåväl, här är mandatperiodens sista slipstopplista:

7 (7). Jimmie Åkesson (SD)
Åkesson har (som vanligt) valt en disharmonisk kombination. När kavajen har så smala slag borde skjortan inte ha så bred krage. Och slipsknuten är mer horisontell än vertikal, vilket inte är särskilt lyckat.

6 (3). Jonas Sjöstedt (V)
Vänsterledaren har tidigare hållit en rätt bra nivå, med trevliga slipsar och välslagna knutar. Men det här hafsverket är ett bottennapp. Dessutom ser skjortkragen skrynklig ut.

5 (6). Gustav Fridolin (MP)
Förra gången jag gjorde en slipslista klagade jag på att Fridolins slipsknut satt löst, vilket såg slarvigt ut. Tyvärr ser det lika illa ut denna gång. Dock bättre val av skjorta.

4 (5). Stefan Löfven (S)
Oppositionsledaren ser ut som han brukar: röd slips och vit skjorta. Kavajen har rejäla slag, vilket passar väl till Löfvens något satta figur. Slipsknuten är oklanderlig, men lite livlös – inget att klaga på, men heller inget att riktigt glädjas åt.

3 (2). Fredrik Reinfeldt (M)
Egentligen tycker jag det är dött lopp mellan Reinfeldt och Björklund denna gång, men eftersom statsministern enligt många fick en oförtjänt hög placering förra gången så får han nöja sig med en tredjeplats nu. Vid gårdagens debatt bar Reinfeldt glädjande nog en kavaj med mer klassisk bredd på slagen. Det borde han alltid göra. Slipsknuten är utmärkt och ger ett avslappnat elegant intryck. Möjligen kunde han valt en lite varmare blå nyans.

2 (1). Jan Björklund (FP) 
Vice statsministern är pålitlig, även i slipssammanhang. Denna gång har han fått till en liten "dimple" under slipsknuten, vilket gör kompositionen mindre stel (jämfört med t.ex. Stefan Löfven).

1 (4). Göran Hägglund (KD)
Äntligen! vill jag utropa. KD-ledaren är den generellt mest välklädde av partiledarna, och således välförtjänt av en topplacering. Tidigare har jag dock alltid funnit något att anmärka på som berövat honom förstaplatsen. Men den här gången gör Hägglund allt rätt. Orange kan förvisso vara en svårsmält slipsfärg, men han har valt en nyans som funkar. Och därtill en kanon-knut! Det mest iögonfallande är annars Hägglunds djärva val av kostym – kritstrecksrandigt ger ju snarare associationer till flotta advokatkontor än till politik. Men jag gillar att Hägglund vågar sticka ut från den blågrå massan. Den som inte vågar, vinner inte. Och Göran Hägglund är en värdig vinnare!

Avslutningsvis: Att sju av åtta partiledare bär slips är ett tecken på att Sverige har en bit kvar på vår resa mot jämställdhet. Trots att jag tycker mycket om slipsar, skulle ingen vara gladare än jag om denna lista blev något kortare vid kommande partiledardebatter.

Offentliga rum ska vara trygga och trivsamma

Överallt i Stockholm planeras nya hus och bostadsområden. I min stadsdel, Skarpnäck, pågår ett omfattande programarbete för hur områdena Hammarbyhöjden och Björkhagen kan kompletteras med nya bostäder, lokaler och förskolor. Ingen som läst en lokaltidning de senaste åren kan ha undgått att behovet av fler bostäder i Stockholm är skriande stort.

Trycket på att bygga nytt är stort, och jag ser en liten risk i detta. En risk att vi i hastigheten missar chansen att göra något riktigt bra av våra gemensamma miljöer, som i flera fall är i stort behov av att utvecklas och fräschas upp. Parker och torg ska vara trygga och trevliga platser att vistas på, året om. Nya bostäder, och fler människor i rörelse, är ett bidrag i positiv riktning. Men mycket mer kan göras.

Jag har, bland annat i samband med resor i andra länder, funderat över vad som gör att jag trivs i olika stadsmiljöer. Varför lockar en platser besökare att stanna till, varför tar man ett foto, vad gör vissa torg mer inbjudande än andra? Här är några reflektioner jag gjort:

Låt konsten ta plats i det offentliga rummet! Ett konstverk ger karaktär åt en plats och stimulerar både ögat och fantasin. Ofta är den offentliga konsten blygsam – jag tycker vi ska låta konsten ta plats! Visst har även den lågmälda konsten – såsom den smygande katten i Kärrtorps centrum – sin charm, men jag tycker inte vi ska vara rädda för att tillåta konsten att dominera. "Tårtan" i Bagarmossen är ett lyckat exempel, tycker jag.

"La Fontaine Subé" i Reims.

"Le visage de la Liberté" vid Place François-Rude i Dijon.

"The meeting place" på S:t Pancras-stationen i London.

Smygande katt i Kärrtorps centrum.

Låt vattnet vara närvarande! Stockholm sägs ju ofta vara Nordens Venedig, det märks inte överallt i ytterstan. Genom att bygga vackra fontäner kan fler få njuta av det avkopplande porlandet. Med tanke på de svenska vintrarna kommer fontänerna vara avstängda stora delen av året. Därför är det viktigt att de formges så att de är vackra året om, så som Molins fontän i Kungsträdgården – en prydnad, med eller utan vatten.

Vattenspel på Place de la Libération i Dijon.

Fontän på Praça Dom Pedro IV (Rossiotorget) i Lissabon.

Fontän på Piazza del Comune i Assisi.

Louis Viscontis fontän på Place Saint-Sulpice i Paris.

Maskrosfontän i Reims.

Molins fontän i Kungsträdgården. Foto: Holger Ellgaard.

Bättre belysning! Självklart ska parker och gångvägar vara väl belysta så att alla känner sig trygga. Men vi borde också ha mer konstnärlig belysning av fasader, träd m.m. Det behövs, inte minst under den långa mörka vintern. Tack vare modern teknik drar belysningen minimalt med ström.

Stadshusets och konstmuséets i Lyon fasader är vackert upplysta.

Inför 14 juli fick franska nationalförsamlingen i Paris effektfull belysning.

Mitt i alla byggplaner får vi inte glömma bort de ytor som finns mellan de hus som byggs. Från Folkpartiets sida vill vi att husen ska hålla en god arkitektonisk kvalitet – de kommer ju att vara en del av den offentliga miljön i decennier, kanske sekler. Men vi ska också ha höga ambitioner får våra offentliga rum. De ska fylla många funktioner och rymma olika aktiviteter: marknader, uteserveringar och rekreation. Med en genomtänkt utformning och satsningar på offentlig konst gör vi våra torg och i parker till platser där det är lätt att trivas!

Jag har även skrivit om detta på Stockholmsbloggen.
Läs också Rasmus Jonlund (FP): Låt konsten lyfta staden

Uppdatering 25/8: Noterar att en vacker fontän även smugit sig in i Centerpartiets valfilm. Borde således finnas goda förutsättningar till samarbete kring denna fråga!

I Folkpartiets skola får alla lära sig läsa, räkna... och stava

Fortsatta satsningar på lärarna och på de elever som behöver extra mycket hjälp. Det är två av Folkpartiets löften inför valet. Dessutom har skolans förmåga att lära ut goda skrivkunskaper fått oväntad aktualitet.

Rösta för skolan är ett av budskapen i Folkpartiets valkampanj, som i veckan fick lite oväntad uppmärksamhet. Det började med att en felstavad bussannons från en FP-förening i Jämtland fick stor spridning i sociala medier. Därefter dök det upp ytterligare en affisch, där Folkpartiet dessvärre bjöd in till "val upptakt". Mot slutet av veckan nådde så den samlade skadeglädjen i landet sin kulmen när det visade sig att en folkpartist i Skåne ville ha "kunskapskola".

För ett parti med så starkt fokus på utbildningsfrågor är det förstås extra pinsamt när korrekturfel slinker igenom. Men gjort är gjort, och Folkpartiet bemötte gliringarna på bästa möjliga sätt: Genom att själv ta fram en valaffisch med budskapet "En skola där alla kan stava", med "Fålkpartiet" som avsändare. (Några folkpartister komponerade för övrigt ihop ett recept på "kunskapskola", som också fick spridning i sociala medier.)

Hur svårt ska det vara?

Själv började jag fundera på det olyckligt bortglömda s:et i kunskapsskolan. När sätter man samman ord med s, och när gör man det inte? Varför heter det kunskapsskola, men sommarskola? Söndagsskola, men privatskola? (Möjligen säger min okunskap om detta något om kvaliteten på min egen skolgång?) Jag vände mig till Språkrådets skrivregler, som ger följande besked:

"Hur en sammansättning skrivs hänger främst ihop med hur dess led ser ut. Speciell betydelse har det om förledet i sig är ett sammansatt ord, eftersom man då måste beakta särskilda fogeformer hos vissa ord. Sammansättningar med osammansatt förled skrivs ibland med foge-s (svarsalternativ), ibland inte (fågelsång). Sammansättningar med sammansatt förled skrivs normalt med foge-s: blåbärssoppa [eller kunskapsskola!]." 

Det knepiga med sammansättningar är alltså i regel inte sammansatta ord med sammansatt förled, utan ord med osammansatt förled. Där kan fogen bildas på fyra olika sätt: utan s (sommar + skola = sommarskola), med s (handel + skola = handelsskola), med vokal (tjänst + man = tjänsteman), med ombildad vokal (kyrka + gård = kyrkogård) eller med strykning av slutvokal (skola + mat = skolmat).

För oss med svenska som modersmål är de här sammansättningarna så självklara att vi sällan reflekterar över dem. Däremot kan de säkert vara en utmaning för den som lär sig svenska som andra språk. Eller den som skriver valaffischer.

Med eller utan stavfel så kommer vi i Folkpartiet oförtrutet att arbeta vidare för att Sverige ska ha världens bästa skola. I Folkpartiets valmanifest presenterades en rad förslag kring hur vi vill följa upp de reformer och satsningar som genomförts under Alliansregeringens första åtta år.

• Folkpartiet vill satsa på lärarna. Genom att inrätta ytterligare 10 000 förstelärartjänster skapas karriärvägar och möjligheter till rejäla lönelyft för särskilt kompetenta lärare.
• Folkpartiet vill satsa på lågstadiet. Vi vill genomföra ett lågstadielyft, som gör det möjligt för kommunerna att minska klasserna och ha fler speciallärare på lågstadiet. Elever som behöver extra hjälp ska få den snabbt.
• Folkpartiet vill ge alla en bra skolgång. Idag har var och en av Sveriges 290 kommuner ansvar för skolan. Alla kommuner har inte samma resurser, ambitioner eller möjligheter att satsa på skolan. Därför vill vi att staten tar över ansvaret för skolan – för att ge alla elever i hela Sverige en bra skolgång.

Läs också gärna vad Lotta Edholm (FP) skriver om vår skolpolitik på Stockholmsbloggen. Rasmus Jonlund (FP) skriver om lika chanser med liberalerna. Vill du testa dina stavningskunskaper? Gör SvD:s quiz!

Ett manifest för jämställdhet

Idag presenterades Folkpartiets valmanifest. Det innehåller förstås förslag på en rad områden, och jag gläder mig åt att jämställdhetsfrågorna kommer högt på dagordningen.

Folkpartiet vill satsa på högre löner i kvinnodominerade yrken. Genom en jämställdhetsmiljard vill vi inrätta karriärtjänster för förskollärare, barnmorskor och specialistsjuksköterskor och bygga ut systemet med förstelärare i skolan. Dessa karriärtjänster är förstås kopplade till rejäla lönelyft.

Folkpartiet vill stänga lönegapet mellan kvinnor och män. All lönediskriminering måste motverkas, och större företag ska göra årliga lönekartläggningar.

Folkpartiet vill införa en tredje "pappamånad". I början av 1990-talet genomdrev Folkpartiet den första öronmärkta månaden i föräldraförsäkringen. Nu vill vi öronmärka en tredje månad till vardera föräldern samt stärka jämställdhetsbonusen och avskaffa vårdnadsbidraget.

En liberal jämställdhetspolitik.

Folkpartiet vill stoppa mäns våld mot kvinnor. Detta är ett arbete som Folkpartiet drivit i regeringen under flera år och som gett ökat stöd till kvinnojourer och projekt mot mäns våld. Bland annat är det relationsvåldscentrum som finns i Söderort ett resultat av dessa satsningar. Folkpartiet vill att
kvinnojourerna ska få långsiktig finansiering och att arbetet mot våld ska vara en obligatorisk del av grundutbildningarna för alla som möter våldsoffer.

Folkpartiet vill värna valfriheten i välfärden. Många kvinnor arbetar i välfärdsbranschen, och självklart ska det finnas fortsatt goda möjligheter att driva företag även där, liksom det ska finnas fortsatt frihet för t.ex. undersköterskor, sjuksköterskor och läkare att ha fler arbetsgivare att välja mellan. Feminism utan socialism är devisen; till skillnad från feminister på vänsterkanten inser Folkpartiet att jämställdheten inte gynnas av att man sätter stopp för företagande i välfärdsbranschen, där över hälften av företagen leds av kvinnor.

Folkpartiet går till val på en modern, liberal jämställdhetspolitik med ambitiösa satsningar på att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män, få stopp på det sexuella våldet mot kvinnor och säkerställa att det finns en mångfald på arbetsmarknaden, även i kvinnodominerade yrken. Det är ett valmanifest för jämställdhet.

Andra bloggar:
Rasmus Jonlund (FP): Lika chanser med liberalerna
Anna Lundberg (FP): Rösta för skolan!
Stockholmsbloggen: Rösta för skolan – Folkpartiets valmanifest

Björklund utlovar fler liberala jämställdhetsreformer

Jag är mycket nöjd med Jan Björklunds Almedalstal. Han ägnade större delen av talet åt en av Folkpartiets viktigaste frågor: jämställdhet mellan kvinnor och män.

Han berättade om de många jämställdhetsreformer som liberaler genomdrivit – från kvinnlig rösträtt till den första pappamånaden. 

Han var tydlig med att Folkpartiet kommer fortsätta ta feministiska initiativ och han hade konkreta förslag: En jämställdhetsmiljard för höjda löner i kvinnodominerade yrken. 5.000 kronor mer i månaden till förstelärare i skola och förskola samt till skickliga specialistsjuksköterskor och barnmorskor (se Jämställdhetsmiljard för höjda kvinnolöner).

Och han pekade ut feminismens fiende: Vänsterpolitiker utan ansvar för ekonomin, som lovar allt åt alla och har en schymansk inställning till pengar – "de går att bränna". Som vill stoppa företagande i kvinnodominerande branscher – vård, omsorg och hushållsnära tjänster – och som är skeptiska till tillväxt, trots att det är tack vare vår goda tillväxt som vi har resurser att satsa på välfärden och höja lönerna för dem som arbetar med vård, skola och omsorg (varav majoriteten är kvinnor). 

Vänstern är duktiga på att prata om jämställdhet och feminism. Men om man är intresserad av riktiga jämställdhetsreformer och en växande och utvecklad välfärd, då är det Folkpartiet som gäller. Feminism utan socialism, var det tydliga budskapet från Jan Björklund idag.

Jämställdhetsmiljard för höjda kvinnolöner

Folkpartiet vill satsa en jämställdhetsmiljard för höjda löner inom skolan och sjukvården.

Vid Folkpartiets landsmöte i november bestämdes vilka frågor som är partiets viktigaste i höstens val. Skola och utbildning är förstås en av dessa frågor, men även jämställdheten utsågs till prioriterad valfråga för Folkpartiet.

Redo att satsa på jämställdheten!

Idag presenterade Jan Björklund och Maria Arnholm konkreta förslag för att komma till rätta med en viktig jämställdhetsfråga, nämligen de stora löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Beräkningar visar att en kvinna under en livstid tjänar i genomsnitt 3,6 miljoner kronor mindre än en man. Löneläget i offentlig sektor, där många kvinnor jobbar, är en delförklaring till detta.

 

Folkpartiet vill därför genomföra en karriärreform för kvinnodominerade akademikeryrken i offentlig sektor. Vi vill satsa en jämställdhetsmiljard på att införa

• fler förstelärare i skolan
• en ny karriärtjänst i förskolan
• en ny karriärtjänst i vården för barnmorskor och specialistsjuksköterskor.

Såväl inom skolan som inom sjukvården innebär karriärtjänsterna ett lönelyft på 5.000 kronor i månaden för dem som berörs. Sedan tidigare har det funnits statsbidrag för 4.000 förstelärare, nu utökas satsningen så att totalt 25.000 förstelärartjänster kan inrättas. Inom förskollan är målet att 2.000 förste förskollärare ska utses och även inom sjukvården är 2.000 karriärtjänster ett första steg, med målet att var fjärde specialistsjuksköterska och barnmorska ska omfattas av karriärsatsningen och få rejäla lönelyft.

Folkpartiet har visat att vi vill gå från ord till handling när det gäller att minska löneklyftorna mellan kvinnor och män. I Alliansregeringen har vi förhandlat fram en lönesatsning på lärarna (som alltså nu ska utökas). I Stockholms läns landsting har vi drivit igenom en tvåårig lönesatsning på specialistsjuksköterskor och barnmorskor. Dagens besked om en jämställdhetsmiljard visar att Folkpartiet vill gå längre. Vi ger oss inte förrän vi kommit till rätta med löneorättvisorna.

Om lönegapet ska minska krävs politiker som inser att det är orimligt att det skiljer 3,6 miljoner kronor i livsinkomst mellan en kvinna och en man. Det krävs också politiker som vill och vågar prioritera viktiga lönesatsningar. Det krävs helt enkelt en liberal jämställdhetspolitik.

Läs mer om jämställdhetsmiljarden på folkpartiet.se. Även Anna Starbrink (FP) bloggar om detta. Rasmus Jonlund (FP) bloggar om ett annat liberalt förslag för jämställdheten: Avskaffa vårdnadsbidraget. Media: DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, SR

Satsningar på framtidens forskning – och vänstersvingar mot välfärden

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) kunde idag berätta att finansieringen för forskningsanläggningen ESS är i hamn. Samtidigt kom Vänsterpartiet med ett förslag som skulle innebära ett dråpslag för välfärden.

Almedalsveckan är kontrastrik. Politiska förslag av de mest skilda slag läggs fram och skillnaderna mellan partiernas olika ambitioner blir ibland väldigt skarp, vilket visade sig tydligt idag.
På förmiddagen presenterade utbildningsminister Jan Björklund (FP) en glädjande nyhet för svensk forskning. Förhandlingarna avseende finansiering av den stora forskningsanläggningen European Spallation Source (ESS) är klara. Det är 16 länder som investerar totalt 16,6 miljarder kronor i denna gigantiska forskningssatsning, och för Folkpartiet är det en stor seger.

Viktig forskningsanläggning blir verklighet.

Första steget mot en etablering av ESS i Sverige togs redan 2009. Då Sverige vann kampen om var ESS-anläggningen skulle ligga. Sedan dess har diskussioner pågått om finansieringen, och det är denna förhandling som nu är i hamn. ESS kommer bli ett världsledande centrum för naturvetenskap och teknik. Anläggningen blir världens kraftfullaste neutronkälla, och tusentals forskare väntas komma till Sverige varje år för att använda ESS.

Den här typen av satsningar kräver en regering som förstår vad forskning i internationell toppklass betyder för vårt land, och som är beredda att satsa. Förutom de direkta miljardinvesteringar som ESS medför så kommer anläggningen skapa nya förutsätningar för innovationer och klusterbildning, och därmed gynna de viktiga forskningsföretagen.

Samtidigt som Folkpartiet presenterar en storsatsning på forskning, tillväxt och välfärd, har Vänsterpartiet kommit med ett förslag som går i helt motsatt riktning. Vänsterpartiet vill avsätta en miljard av statliga pengar för att låna ut till personal som vill ta över skolor, vårdcentraler och äldreboenden i form av personalkooperativ.

I teorin kan det låta som en sympatisk tanke, men samtidigt vill Vänsterpartiet stoppa alla andra välfärdsföretag. Dessa företag investerar ofta stora pengar i välfärden – till exempel är bara de tre största vårdföretagen beredda att bygga 1.200 äldrebostäder till 2016. Sådana investeringar får vi dock säga tack och adjö till med Vänsterpartiets politik. Partiet vill ju förbjuda företag att göra vinster, och därmed också förbjuda dem att frigöra resurser för nya investeringar.

De politiska kontrasterna är skarpa. På ena sidan står den bakåtblickande vänsterpolitiken, där statliga pengar ska användas för att tvinga fram personalkooperativ, samtidigt som man slår undan benen för majoriteten av de företag som driver uppskattade vårdcentraler, äldreboenden, mödravårdsmottagningar, förskolor och skolor.

På andra sidan står en liberal politik, där vi gör framtidsinvesteringar i forskning, innovationer och förutsättningar för nya jobb. Det är sådana satsningar som bygger Sverige starkt för framtiden, och skapar resurser att fortsätta satsa på välfärden!

S-märkt ekonom stöder FP-krav om höjda lärarlöner

Lärarlönerna måste höjas, konstaterar Klas Eklund i en krönika i tidningen Fokus (Sluta snacka snömos, 19/6).

Den välkända nationalekonomen menar att för att skolan ska bli bättre måste det bli mer attraktivt för duktiga personer att söka sig till läraryrket. "En viktig reform för bättre kvalitet i skolan vore att höja lärarlönerna – kraftigt!", skriver Klas Eklund.

För Folkpartiet är satsningar på lärarna en central del i skolpolitiken. Sedan vi fick ansvaret för utbildningsfrågorna i regeringen har det införts karriärtjänster för lärare, förstelärare och lektorer, som får statligt finansierade lönelyft med 5.000 respektive 10.000 kronor i månaden.

Låt skolan styras av någon som bryr sig.

Eftersom Klas Eklund har en bakgrund som tjänsteman åt flera socialdemokratiska regeringar borde hans tidningskrönika vara särskilt besvärande för Socialdemokraterna. När partiledaren Stefan Löfven tidigare i våras presenterade deras skolpolitik var han tydlig med att man accepterar Folkpartiets lönesatsning, men några ytterligare pengar till höjda lärarlöner, det kommer det inte att bli. Stefan Löfven tycks därmed följa Socialdemokraternas mindre smickrande tradition att först motsätta sig Alliansens reformer, sedan acceptera dem men inte vilja utveckla dem.

Socialdemokraterna bär ett tungt ansvar för de senaste decenniernas bristande fokus på skolan. När de nu söker väljarnas förtroende att få styra Sverige igen, så väljer de att strunta i en av de åtgärder som långsiktigt skulle betyda mycket för att återupprätta kunskapsskolan.

Jag tror inte problemet är att Stefan Löfven och Socialdemokraterna inte förstår. Jag tror problemet är att de inte bryr sig. Ett sådant parti kan inte få ansvar för den svenska skolan.

Klicka på länken för att läsa mer om Folkpartiets utbildningspolitik.

Radiosamtal om Alliansen

Tillståndet i Alliansen var temat för ett samtal som radioprogrammet P1-morgon bjudit in till i morse, och vi som medverkade var fyra s.k. gräsrötter från de olika Allianspartierna.

För egen del var det första gången jag satt i en radiostudio och pratade politik, så jag ska villigt erkänna att jag var förskräckligt nervös. Under sändningen upptäckte jag dessutom att mina hörlurar inte fungerade, så jag hörde inte vad företrädarna för C och KD, som var med på telefon, sade. Men jag hoppas det gick bra ändå (programledaren sade i alla fall efteråt att hon inte noterat någon påtaglig förvirring från min sida).

Mitt bidrag var att ge en bild av läget för Folkpartiet. Det jag försökte förmedla i radio är att jag tycker Folkpartiet gått rakryggade ur EU-valrörelsen. Väljarna uppskattade vår tydligt Europavänliga linje, att vi vill ha ett öppnare Europa där fler länder får bli medlemmar, där vi tar ett gemensamt ansvar för att ge skydd åt människor som flyr och där vi samarbetar mer kring miljö, djurskydd och mot internationell brottslighet. I kombination med att vi haft starka toppkandidater (Jasenko Selimovic, Cecilia Wikström och, förstås, Marit Paulsen) gav detta ett valresultat på 9,9 procent är ett rejält lyft jämfört med opinionsmätningarna i början av maj.

Inför höstens val är budskapet att Folkpartiet är en självklar del av Allianssamarbetet och vi kommer fortsätta driva våra starka profilfrågor: för kunskap i skolan, för jämställdhet och mot främlingsfientlighet och rasism. På samma sätt hoppas jag att de tre övriga Allianspartierna kommer vara tydliga med sina respektive profilfrågor. Sedan är det upp till väljarna var tyngdpunkten i regeringen ska ligga – till skillnad från vad som gäller bland oppositionspartierna, där väljarna inte har en aning om vem som tänkt regera med vem. Blir det en S+MP-regering med V som stödhjul? Eller släpps V in på Rosenbad? Hur blir det om Fi kommer in? Frågetecknen är många, osäkerheten stor.

Radiointervjun avslutades med att vi fick frågan om Alliansen finns kvar efter en eventuell valförlust i höst. Alla var överens om att Alliansen kommer att bestå. Respektive parti kommer naturligtvis ägna sig åt att utveckla sin politik och fila på sina budskap. Men om Alliansen förlorar valet i höst kommer Sverige tvingas genomlida fyra år av rödgröna vänstersladdar. Jag gissar att väljarna år 2018 kommer uppskatta att då återigen få chansen att välja ett tryggt regeringsalternativ, som verkligen kan samarbeta och ta ansvar för Sverige. Tillståndet i Alliansen kommer även då att vara gott.

EU: För att fler som är på flykt ska få skydd

Folkpartiet vill att EU ska ha en gemensam och solidarisk flyktingpolitik med lagliga och säkra vägar att ta sig till EU för dem som är i behov av skydd.

"'Flytt' är inte det rätta ordet. De flydde. De var båtfolk, båtflyktingar", berättar Estlands president Toomas Hendrik Ilves om i dagens DN. Hans familj var en av många som flydde från Estland efter att Sovjet ockuperat landet 1944. Så här beskrivs det i en artikel i SvD från 2011:

"Med den förra ryska ockupationen och dess massdeportationer i färskt minne gav sig estländare i illa utrustade båtar iväg varje natt, trots att tyskarna försökte stoppa alla som flydde mot väst. Några hejdades, några blev beskjutna av både ryssar och tyskar eller sänkta, en del gick på minor, stormarna tog sin andel och farorna lurade till och med när man siktade den svenska kusten, där en del gick på grund eller slogs sönder mot klipporna. De som nådde land anlände i segelbåtar, motorbåtar, fiskebåtar, roddbåtar (några unga män ska ha kommit fram med handflatorna helt uppslitna), båtar med inmonterade bilmotorer, bogserbåtar, livräddningsbåtar – allt som flöt."

Estniska båtflyktingar kommer till Sverige.
Foto: Eric Kjellberg

Liknande scener utspelar sig i Medelhavet idag. I överlastade och undermåliga fartyg tar sig flyktingar från Nordafrika över till Europa för att söka skydd och bygga sig en ny framtid – precis som familjen Ilves och många andra av våra baltiska grannar en gång gjorde. Men idag är det inte på den svenska kusten som flyktingbåtarna strandar, idag är det i Italien, Grekland, Malta och Gibraltar som många hamnar. De som överlever, vill säga; FN:s flyktingorgan har uppskattat att antalet flyktingar som drunknar varje sommar uppgår till minst 2 000 personer.

Sverige tar idag ett stort ansvar för de flyktingar som kommer till Europa. Under 2013 beviljade vi 24 015 asylansökningar – flest i hela unionen. Tvåan Tyskland beviljade 20 125 och trean Italien 16 185. Totalt inom EU beviljades 112 730 asylansökningar förra året.

Folkpartiet vill att Europas länder ska bli bättre på att ta gemensamt ansvar för de människor som söker sig hit. Vi är, inte minst genom Europaparlamentarikern Cecilia Wikström, pådrivande för en gemensam och solidarisk europeisk flyktingpolitik. Samtliga EU-länder måste ta sitt ansvar för asylsökande och dessutom öka mottagandet av kvotflyktingar.

Men vi kan inte stillatigande se på medan flyktingkatastrofen i Medelhavet pågår. Därför har vi verkat för att EU:s gränsmyndighet Frontex ska få den uttryckliga uppgiften att rädda liv och att dess personal ska utbildas i mänskliga rättigheter. I den nya Dublin III-förordning, som Cecilia Wikström lett arbetet med, har kraven dessutom skärpts på EU-länderna att ge asylsökande ett bättre mottagande.

Dessutom måste det måste skapas lagliga och säkra vägar in till EU. Humanitära visum ska kunna utfärdas på EU-ambassader runt om i världen, så att människor slipper betala dyra pengar för att transporteras i flyktingsmugglarnas livsfarliga farkoster.

Att erbjuda en fristad åt dem som flyr är en humanitär skyldighet vi människor har gentemot varandra. Det gäller oavsett om det är danska judar som flyr över Öresund, ester som flyr över Östersjön eller eritreaner som flyr över Medelhavet. Genom skärpta krav och ökat samarbete inom EU kan vi se till att ännu fler får chansen till en ny tillvaro i fred och trygghet.

Läs mer om Folkpartiets EU-politik på folkpartiet.se/eu-val.

Läs även Cecilia Malmström och Cecilia Wikström: Nästa steg mot gemensamt asylsystem i EU

Mer offentlig belysning i ytterstaden

Ytterstadens miljöer får inte glömmas bort när stadens offentliga belysning planeras. Det har Folkpartiet drivit igenom i trafik- och renhållningsnämnden.

Offentlig belysning är kanske inte det man tänker mest på i dessa tider när den härliga vårsolen glänser som mest, men idag beslutade trafik- och renhållningsnämnden faktiskt om utgångspunkterna för en övergripande ljusstrategi för Stockholms offentliga belysningsmiljöer.

Bra offentlig belysning behövs – i hela staden.

Syftet med offentlig belysning är att försköna, vägleda och skapa trygghet när mörkret sänker sig över staden. Alla dessa aspekter är angelägna, men när jag läste genomgången av aktuella och planerade offentliga belysningsprojekt hajade jag till – av de 13 projekt som räknas upp finns 12 i innerstaden. Bara ett (Tensta vattentorn) är beläget i ytterstaden.

Jag har tidigare reagerat på den lite njugga inställning till ytterstaden som ibland lyser igenom i de ärenden som vi politiker får (se t.ex. Stad eller förort – en cykelställsfråga?). Även när det gäller belysningsprojekten tycker jag det är svårbegripligt att så mycket prioritet läggs på innerstadens miljöer, medan ytterstaden i stort sett förbises helt – trots att det naturligtvis finns både behov av och potential för förbättrad offentlig belysning i ytterstaden.

Därför är jag glad att jag och mina Folkparti-kollegor i nämnden lyckades driva igenom en skärpning på detta område. I det förslag till beslut som alla Allianspartier (och även Vänsterpartiet) nu enats om understryker vi att det är viktigt att på ett tydligare sätt väva in ytterstadens stadsmiljö i programmet. Trafikkontoret får därför i uppdrag att se över vilka platser i ytterstaden som kan vara lämpliga för belysning i samarbete med privata aktörer.

Jag ser fram emot att även vi som bor i ytterstaden i framtiden kommer att få glädjas över ny trygghets- och trivselskapande offentlig belysning.

Singelkvinnor får rätt att insemineras

Nu föreslås att ensamstående kvinnor får rätt att inseminera sig i Sverige, en fråga som Folkpartiet länge drivit.

Som lokalpolitiker fattar man beslut i en rad olika frågor, om allt från ekonomi till stadsbyggnad och barnomsorg. Vi tar också ställning i familjerättsliga ärenden, till exempel om att lägga ner en faderskapsutredning när det nyfödda barnets pappa är okänd.

I sådana fall handlar det ofta om att mamman varit i Danmark och genomgått en assisterad befruktning. Jag blir alltid beklämd när jag läser dessa ärenden – varför ska svenska mammor behöva åka till Danmark för att bli inseminerade? Varför kan vi inte erbjuda dem den möjligheten här i Sverige?

Behöver kärlek mest av allt.

Folkpartiet har, med riksdagsledamoten Barbro Westerholm i spetsen, länge förespråkat att ensamstående kvinnor ska ha rätt till assisterad befruktning som kvinnor som lever i en parrelation har. För två år sedan fattade riksdagen beslut om en utredning av detta, och den utredningen har nu presenterats (SOU 2014:29). Förslaget är helt i linje med vad Folkpartiet förespråkar.

I riksdagen finns det två partier som motsätter sig detta: Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna, som tidigare även försökt stoppa möjligheterna för homosexuella par att adoptera barn, anser att det är "olyckligt att man definierar bort pappan helt och hållet under barnens uppväxt". 

Faktum är ju dock att redan idag växer många barn upp med en förälder. Huruvida uppväxten blir lycklig eller olycklig beror snarare på förälderns förmåga att visa barnet kärlek och omtanke än om man är, eller blir, ensamstående. I Folkpartiet vi tror inte att människors lämplighet som förälder avgörs inte av huruvida man lever i en parrelation eller inte.

Självklart ska den kvinna som i framtiden vill åka till Danmark för att inseminera sig få göra det. Men jag är glad att hon nu också ska ha valmöjligheten att göra det här i Sverige.

Media
DN, DN1, SvD, SR, Aftonbladet, Expressen

EU: För att samarbete gör oss rikare

Folkpartiet vill modernisera EU:s budget och ha frihandelsavtal med USA. Då kommer vårt välstånd öka ännu mer.

I ett tidigare inlägg skrev jag om Europeiska unionens roll som ett värn för de mänskliga rättigheterna. Men EU gör oss inte bara tryggare – EU gör oss också rikare.

Nationalekonomerna Fredrik Erixon och Stefan Fölster har i en färsk rapport gjort en analys av vilka effekter EU haft för Sverige, sedan vi blev medlemmar 1995. Rapporten går igenom t.ex. handel och investeringar, arbetsmarknad, statskassan, välfärden, miljön och så vidare. En utgångspunkt för rapporten är den konsekvensutredning (SOU 1994:6) som dåvarande finansministern, folkpartisten Anne Wibble, tog initiativ till i början av 1990-talet.



EU-medlemskapet – en bra investering!



Priset på mat är ett exempel på där EU-medlemskapet haft en positiv inverkan. Sveriges matpriser var väsentligt högre än EU-snittet innan vi blev EU-medlemmar, men efter inträdet sjönk priserna med ungefär 20 procent i jämförelse med andra priser. Detta är till stor del hänförligt till EU-medlemskapet.

Konsekvensutredningen bedömde att reallönerna skulle öka till följd av medlemskapet. I själva verket ökade lönerna mer än någon vågat hoppas på – reallönerna har sedan 1995 ökat med 44 procent, vilket är i nivå med det dunderstarka 1960-talet.

En annan intressant sak som hände i samband med EU-medlemskapet är att statens räntekostnader sjönk kraftigt – mellan 1995 och 1997 halverades räntorna på statsobligationer. Konsekvensutredningen hade förutspått detta: man menade att ett EU-medlemskap skulle stärka tilltron till Sveriges ekonomi.

I mitten av 1990-talet var den svenska statsskulden betydligt högre än idag, och de sänkta räntorna har medfört stora utgiftsminskningar för staten – pengar som i stället kunnat gå till välfärden eller avbetalningar på skulden. Så här skriver Erixon och Fölster:

"[Utgifterna] för vård har ökat [sedan 1995] medan utgifter för skola har legat stabil som andel av BNP. Som synes har i vart fall inte någon nedrustning skett, trots lägre skatter. En viktig orsak är justde brant fallande utgifterna för statens och kommuners räntebetalningar."

Dessutom kan tilläggas att medlemsavgiften blev betydligt lägre än vad man räknade med. År 2012 betalade vi drygt 30 miljarder i avgift till EU, jämfört med beräknade 40 miljarder. Samtidigt får vi tillbaka ca 10 miljarder i olika stöd. Sverige är förvisso en nettobidragsgivare, dvs. att vi betalar in mer till EU än vi får tillbaka i form av stöd. Å andra sidan används ju vår medlemsavgift till att stärka andra regioner i Europa. När de blir starkare får svenska företag bättre möjligheter att exportera varor och tjänster dit, vilket gör Sverige rikare.

Lägre matpriser, högre löner och stärkta statsfinanser. Det är några exempel på där EU-medlemskapet bidragit till att göra Sverige rikare. Att EU-samarbetet är så framgångsrikt ska vi naturligtvis glädjas åt, men Folkpartiet vill göra det ännu bättre. Vi vill skapa bättre förutsättningar för handel och tillväxt genom ett frihandelsavtal mellan EU och USA. Vi vill modernisera EU:s budget genom att fokusera på forskning, infrastruktur, miljö, brottsbekämpning, utrikespolitik och bistånd. Direktstöden till jordbruket ska avvecklas och regionalpolitiken inriktas på de fattigaste länderna i EU.

Folkpartiet Liberalerna vill ha mer samarbete i Europa. För handel, ett växande företagande och ökat välstånd. I valet den 25 maj har du chansen att rösta fram ett mer liberalt Europaparlament!

Läs mer om Folkpartiets EU-politik på folkpartiet.se/eu-val.

Läs också Cecilia Malmströms och Jasenko Selimovics artikel: Väldigt mycket har blivit bättre – tack vare EU

EU: För att skydda de mänskliga rättigheterna

Folkpartiet vill att EU ska sätta större press på medlemsländer som kränker de mänskliga rättigheterna.

När nya länder kommer med i den europeiska unionen ställs höga krav på att de ska respektera mänskliga rättigheter. Diskriminering av minoriteter eller på grund av till exempel kön, religion och etnicitet får inte förekomma, och yttrandefriheten måste värnas. Att fler länder blir medlemmar i EU är därmed ett sätt att säkerställa att fler människor får skydd för de mänskliga rättigheterna. Det är en av anledningarna till att Folkpartiet Liberalerna tycker det är bra att EU utvidgas.

EU ska skydda de mänskliga rättigheterna.

Men EU har inte tillräckligt bra påtryckningsmedel om det sker försämringar när ett land väl blivit medlem. Dessvärre sker det idag en oroande utveckling i ett antal medlemsländer. I Ungern försöker nationalistiska politiker inskränka mediefriheten och rättsväsendets oberoende. I Rumänien är den romska minoriteten diskriminerad, och de rumänska politikerna tycks ointresserade av att göra något åt saken. Många romer lever i social misär och nästan var tredje rom kan varken läsa eller skriva.

Detta kan vi inte acceptera. Därför vill Folkpartiet vässa EU:s verktyg gentemot länder som inte skyddar de mänskliga rättigheterna. Vi vill att EU ska sammanställa rapporter om situationen för de mänskliga rättigheterna i varje medlems- och kandidatland. Länder som bryter mot dessa ska kunna få ekonomiskt EU-stöd indraget, eller förlora sin rösträtt i ministerrådet.

Folkpartiet kräver också stopp för diskrimineringen av hbtq-personer i Europa. Alla, oavsett sexuell läggning eller könsuttryck, måste kunna vara sig själva och visa sin kärlek utan risk för hot eller diskriminering. Folkpartiet värnar aborträtten. Varje medlemsland bestämmer själv över sin abortlagstiftning, men det hindrar inte EU att verka för rätten till fri abort. EU-medborgare som vägras abort i hemlandet ska utan risk för repressalier ha rätt att genomföra abort i ett annat EU-land.

Folkpartiet Liberalerna vill ha mer samarbete i Europa. För jämställdhet och mänskliga rättigheter. I valet den 25 maj har du chansen att rösta fram ett mer liberalt Europaparlament!

 Läs mer om Folkpartiets EU-politik på folkpartiet.se/eu-val.

Andra som bloggar om EU: Sivert Aronsson, Hanna Gerdes, Rasmus Jonlund, Martin Skjöldebrand, Anna Starbrink, Christer Sörliden

Alliansstyre bra för äldreomsorgen

Mer resurser till äldreomsorgen, hög personaltäthet och nöjda äldre. Det är facit för den svenska äldreomsorgen under Alliansens år vid makten, enligt DN:s granskning.

I dagens DN publiceras en genomgång av äldreomsorgen, som en del av tidningens granskning av Alliansens åtta år vid makten. Artikeln har den alarmistiska rubriken "Tusentals platser har försvunnit vid äldreboenden". Det är förvisso sant, men den som läser vidare finner att minskningen var som störst under Socialdemokraternas maktinnehav. Dessutom finns det inget som talar för att minskningen beror på besparingar – det handlar snarare om att fler äldre kan och vill bo kvar hemma längre, och i stället får hjälp av hemtjänsten.

Om man sammanfattar det som DN kommit fram till i sin granskning, så finner man följande:

Äldreomsorgen har fått mer resurser. Mer pengar satsas idag på äldreomsorgen än när Alliansen tillträdde 2006. Detta stämmer väl överens med den utredning som Sveriges kommuner och landsting gjort, som visar att resurserna för välfärden har ökat under Alliansens tid vid makten, och ligger idag på högre nivåer än någonsin tidigare.

Hög personaltäthet. Faktum är att personaltätheten i svensk äldreomsorg är bland de högsta om man jämför med andra OECD-länder. Jämför man kommunala och privata utförare så har de kommunalt drivna äldreboendena något högre personaltäthet och andel utbildad omsorgspersonal. På de privat drivna äldreboendena finns däremot fler sjuksköterskor och bättre kontinuitet, eftersom personalomsättningen är lägre.

Dämpad minskning av platserna på äldreboenden. Under S-regeringen 2001–2005 försvann 3 660 platser per år (totalt 18 300), men under Alliansåren 2006–2012 har minskningen bara varit 1 374 platser per år (totalt 9 619). (Man kan förvisso ifrågasätta om dessa jämförelser är relevanta över huvud taget eftersom det inte är regeringen som styr över äldreomsorgen, utan kommunerna. Men DN:s reporter tycks i alla fall tro att det finns ett samband.)

De äldre är nöjda. Om man frågar de äldre så ger de äldreomsorgen höga betyg. Enligt Socialstyrelsens stora enkät från 2013 är 83 procent av dem som bor i särskilt boende ganska eller mycket nöjda. Av dem som har hemtjänst är motsvarande siffra 89 procent. På båda områdena har nöjdheten ökat sedan föregående år.

Äldreomsorgen blir bättre.

En del är kritiska mot att det nuförtiden även finns privata utförare i äldreomsorgen. DN exemplifierar med att ta upp kritiken mot ett Carema-drivet äldreboende i Stockholm. Dock kan man konstatera att de äldre är ungefär lika nöjda, oavsett om de bor hos en privat utförare eller hos en kommunal. I Stockholms stad ligger de privata oftast något bättre till. Dessutom kan man tillägga att kritiken mot Carema huvudsakligen var en tidningsanka, varför det framstår som märkligt att DN väljer att återigen göra bort sig genom att referera till Carema-drevet.

Det finns naturligtvis också förbättringspotential inom äldreomsorgen. DN:s artikel belyser några sådana områden.

Biståndshandläggarna hårt belastade. Kommunernas biståndshandläggare har mycket att göra. I genomsnitt har varje handläggare ansvar för 161 personer med äldreomsorg. DN:s granskning visar dock inte om det är fler eller färre än tidigare, så vad det säger om Alliansens tid vid makten är oklart. Från Folkpartiets sida föreslår vi att alla som är över 85 år borde få plats på äldreboende, utan biståndsbedömning. Det skulle minska arbetsbelastningen på biståndshandläggarna.

Läkemedelshanteringen brister. Mer än var tionde person över 75 får läkemedel som betraktas som olämpligt för sin ålder. En viktig fråga att arbeta med, varför också Socialstyrelsen har skärpt sina läkemedelsföreskrifter.

Fler fallskador. Huruvida detta beror på något som Alliansregeringen gjort förtäljer förvisso inte DN:s artikel. Socialstyrelsen konstaterar att förekomsten av fallskador skiljer sig mellan kommunerna – mellan 33 och 80 fallskador per 1 000 invånare. Socialstyrelsen ser dock att kommunerna arbetar med frågan – andelen äldre som bedömts ha fallrisk och fått förebyggande åtgärder har ökat från 55 till 66 procent.

(Socialstyrelsen har förresten också bedömt att privat drivna äldreboenden är bättre än kommunala både vad gäller att förebygga trycksår, fall och undernäring samt på genomgångar av de äldres läkemedel.)

Det finns förstås fortfarande saker som kan göras bättre för våra äldre, det ska man vara ödmjuk för och det är heller inget jag uppfattar att någon förnekar. Men samtidigt ska man vara medveten om att den svenska äldreomsorgen håller en god kvalitet. DN:s granskning visar att någon försämring av äldreomsorgen knappast skett under Alliansens tid vid makten – snarare tvärtom. Vi kan vara stolta över det vi åstadkommit, när vi nu går in i en valrörelse och ber väljarna om förtroendet att få ta ansvar för den svenska välfärden i ytterligare fyra år.

Låt bli att riva Riddaren!

Jag har tidigare skrivit om att ägaren till Astoria-huset (kvarteret Riddaren 18) på Nybrogatan vill riva en del av byggnaden för att i stället ge plats åt ett modernt kontorshus (se Stoppa rivningen av 1800-talshus på Nybrogatan!). Jag tycker förslaget är olyckligt. Vi bör vara restriktiva med att riva gamla hus, om det inte finns starka skäl som talar för. Utgångspunkten bör vara att vårda de kulturmiljöer vi har.

Riddaren 18, som Humlegården delvis vill riva.

I samband med att planerna offentliggjordes har flera remissinstanser påpekat att det endast finns ett tjugotal byggnader från 1870-talet bevarade i stadsdelen och det är angeläget att varje period i Stockholms bebyggelsehistoria finns representerad.  Folkpartiet har under hela den politiska processen i stadshuset motsatt sig en rivning av detta kulturhistoriskt intressanta hus. I dagens Mitt-i är borgarrådet Lotta Edholm (FP) tydlig med att Folkpartiet inte kommer att gå med på en rivning. Dessvärre tycks Moderater och Socialdemokrater tycka annorlunda.

Än så länge har dock Moderaterna och Socialdemokraterna inte visat någon vilja att ge den typen av hänsyn företräde framför byggherrens kommersiella intressen, vilket vi beklagar. Nu visar det sig att inte ens stadsbyggnadskontoret kan ge särskilt starkt stöd åt rivningstanken. I en skrivelse medger kontoret "att det nya förslaget inte tar sin utgångspunkt i stenstadens karaktär och att förslaget introducerar en högre höjd och ett mer storskaligt uttryck". Man konstaterar också att det varsamhetskrav som finns i plan- och bygglagen inte beaktas.

Det finns positiva aspekter med Humlegårdens planer för Riddaren 18, bland annat att bostäder ska inrymmas i gathuset (även det var tidigare rivningshotat). Det finns även en efterfrågan på moderna kontorslokaler. Men detta kan åstadkommas med större omsorg om historien, till exempel genom att man bygger nytt bakom den gamla fasaden. (Såväl Stadsmuseet som Samfundet Sankt Erik med flera instanser påpekar för övrigt att det inte framkommit starka skäl som talar för att byggnaden är i så dåligt skick att en rivning kan motiveras.)

Om det finns en politisk vilja så finns det en väg framåt. Folkpartiet har den politiska viljan. För oss är det självklart att Stockholms utveckling måste kunna gå hand i hand med omtanke om vår gemensamma historia.

Läs även Lotta Edholms blogg om Riddaren 18.

Stoppa rivningen av 1800-talshus på Nybrogatan!

Nu riskerar ännu ett vackert 1800-talshus i Stockholms innerstad att riva. Folkpartiet anser att man bör undvika rivningar i innerstaden och kämpar för att rivningen stoppas.

Jag tillhör inte dem som beklagar alla delar av moderniseringen av Stockholms innerstad under 1950- och 1960-talen. Jag gillar Hötorgsskraporna, Sergelfontänen med dess Kristallvertikalaccent och tycker Sergelgången har sin modernistiska charm. Men någonstans i processen verkar det som att man tappade kontrollen, och många kvarter tycks ha mejats ner i rena farten. Särskilt illa drabbades kvarteren mellan Regeringsgatan och Drottninggatan, som nu karaktäriseras av monotona hus, som ibland upptar hela kvarter och vars gestaltning lämnar en hel del i övrigt att önska.

Mot den bakgrunden tycker jag det finns skäl för oss i Stockholm att tänka efter innan vi ger klartecken till nya rivningar i innerstaden. Ofta kan det vara mer ekonomiskt fördelaktigt för en fastighetsägare att riva ett gammalt hus och bygga ett nytt på samma plats. Men äger man ett hus måste man också förstå att huset är en del av en helhet, av vår gemensamma stadsmiljö och kulturarv.

Det som är rationellt för den enskilda fastighetsägaren kan vara negativt för stadsbilden som helhet.
Ett sådant här fall är nu aktuellt på Nybrogatan. Där vill fastighetsägaren Humlegården riva en del av Astoriahuset, byggt 1873, för att i stället uppföra en modern kontorsfastighet på platsen. Detta är inte långt från den plats där Folkteatern för några år sedan jämnades med marken för att ersättas med ett gräsligt Åhléns-hus.

Det är bortre delen av det här huset som Humlegården vill riva.

 

Så här är det tänkt att det ska bli.

Att döma av ritningarna ser det nya kontorshuset rätt genomtänkt ut. Men det finns ändå skäl att fundera på om det är värt att utplåna ännu en 1800-talsfasad i centrala Stockholm. Nuförtiden finns ju tekniken för att bevara gamla fasader, samtidigt som man bygger helt nytt bakom. På så sätt tillmötesgår man både behovet av moderna och yteffektiva kontorslokaler, samtidigt som man inte gör onödiga ingrepp i stadsbilden. Bilden nedan visar ett exempel från Barcelona, där man gjort på det viset. Det går, om viljan finns.

Barcelona bygger nytt – bakom fasaden.

En särskilt anmärkningsvärd detalj i det här ärendet är att dessutom Humlegården har fifflat med den kulturmiljöbedömning som arkitektfirman AIX har gjort. Skönhetsrådet påpekar att arkitektkontoret "inte ställer sig bakom de sammanfattande slutsatserna kring kulturmiljö i dokument bilagt planhandlingarna. Rådet finner det anmärkningsvärt att fastighetsägaren, Humlegården, låtit det framstå som om slutsatserna i dokumenten överensstämmer med de bedömningar AIX gjort". Stadens kulturförvaltning skriver att den antikvariska konsekvensbeskrivningen måste utgå eftersom "AIX Arkitekter meddelat att de inte kan ställa sig bakom det godtyckligt sammanfattande utdrag som bilagts ärendet". Även stadsbyggnadskontoret instämmer i kritiken mot Humlegården; man skriver att "det är oacceptabelt att en medverkande fastighetsägare inte tillhandahåller ett tillförlitligt beslutsunderlag".

Att en fastighetsägare på detta sätt förvanskar beslutsunderlag är i sig en skandal, och borde verkligen få beslutande politiker att dra öronen åt sig. Socialdemokraterna och Moderaterna tycks emellertid inte bekommas av detta, eller för den delen ha någon vilja att värna stadens historiska kvaliteter. De är överens om att det gamla 1800-talshuset får rivas. Folkpartiet har däremot motsatt sig detta. För att motivera en rivning av ett äldre hus med betydelse för stadsbilden anser Folkpartiet att det bör ske "mot bakgrund av ett stort allmänt intresse eller att byggnadens skick är så dåligt att en rivning kan motiveras".

Den politiska stadsbyggnadsnämnden väntas fatta beslut om detta under våren. Folkpartiet kommer fortsätta slåss för att stoppa rivningen. Vi hoppas naturligtvis att även Socialdemokraterna och Moderaterna till slut kommer ta sitt förnuft till fånga.

Media: Mitt i Östermalm, Stockholm & Projekt

Ingen vill veta att du slängt din tröja!

Vad gör man med kläder som man inte längre behöver? Det var en av frågeställningarna som diskuterades på seminariet "Vilken återanvändningsindustri vill vi ha?" som arrangerades av Myrorna i morse. David Palm från IVL, som på regeringens uppdrag arbetar med bl.a. frågor kring återanvändning av textil, berättade att varje svensk konsumerar 15 kilo textil per år. Ändå finns inga ordentliga styrmedel för insamling och återvinning av textil.

I vems garderob hamnar de kläder du inte längre använder?

En diskussion är om textilprodukter ska ingå i det producentansvar som idag finns för t.ex. pappers-, glas- och metallförpackningar, vilket Naturvårdsverket föreslagit. Jag tänker att en fördel med en sådan modell är att det redan finns en uppbyggd insamlingsstruktur.

Å andra sidan, vilket Anna Bengtsson från Ragn-Sells påpekade, kan detta leda till "stuprörstänkande" som hindrar utveckling i cyklisk riktning. Hon tog som exempel de förpackningar som omfattas av producentansvaret, som förvisso samlas in i högre grad i dag, men där det inte skett någon större utveckling för att minska utbudet av förpackningar. Att införa producentansvar på en t-shirt skulle öka dess pris med cirka 10 öre, inflikade David Palm. Vilka incitament ger det producenten att tillverka ett ur miljösynpunkt bättre plagg?

Det är också viktigt att vi inte låser in oss i system som inte främjar utveckling och konkurrens mellan olika idéer. David Palm lyfte Tyskland som exempel. De är mycket framgångsrika när det gäller insamling av textil, men har ingen fyrkantig modell utan en marknad där olika aktörer konkurrerar om det insamlade materialet.

Oavsett vilken väg man väljer tror jag det är viktigt att återvinning blir enkelt för medborgarna. Ragn-Sells har, i samarbete med Myrorna, lanserat en nära dörren-lösning för insamling av textil i hela landet. Ambitionen är att det ska bli lika naturligt att återlämna textil som det är att källsortera förpackningar och tidningar. Kanske behövs det också lite upplysning om vikten av att lämna sina gamla kläder till insamling. Ingen vill veta att du slängt din tröja! skulle man kunna säga, för att travestera Raymond & Marias sommarhit från 2004.

I höstas var jag med och anordnade seminariet Smart avfallshantering i en bilfri stad, där Folkpartiet bjöd in olika aktörer från branschen för att diskutera de viktiga frågorna kring avfallshantering, återanvändning och återvinning. Det seminarium som Myrorna idag anordnade berör näraliggande frågor – viktiga framtidsfrågor särskilt i den tätbyggda storstaden, med dess stora utmaningar för logistiken kring avfallshantering. Dessa frågor kanske inte är de mest uppseendeväckande eller spännande, men de får inte komma bort när framtidens stad planeras. Inte minst därför är det viktigt att de finns på agendan!