2013-08-31

Folkpartiet öppnar för bilfri Klarabergsgata

När Spårväg city förlängs utmed Klarabergsgatan är Folkpartiets uppfattning att biltrafiken bör begränsas kraftigt.

I torsdags sammanträdde trafik- och renhållningsnämnden och tog då ställning till en remiss från landstinget avseende förlängningen av Spårväg city längs Klarabergsgatan fram till Centralstationen. I remissen anges att man planerar för biltrafik på sträckan, men stadens tjänstemän har utrett frågan och kommit fram till att det skulle gå att göra Klarabergsgatan bilfri.

Klarabergsgatan 2018?
Folkpartiet, tillsammans med C och KD, skrev därför ett särskilt uttalande där vi förordade en lösning där biltrafiken på Klarabergsgatan starkt begränsas. I det fortsatta arbetet med Spårväg city bör det även utredas om biltrafiken på Hamngatan kan begränsas. Moderaterna har tidigare uttalat sig positivt om en bilfri Klarabergsgata, men valde att inte skriva under det särskilda uttalandet.

Min uppfattning är att bilfria gator kan öppna nya möjligheter i city; inte minst vore det välbehövligt i den sunkiga del av Klarabergsgatan som vetter mot Centralstationen. Jag förstår att vissa oroar sig för biltrafikens framkomlighet, men samtidigt är detta helt i linje med planeringen för framtidens Stockholm, där gång, cykel och kollektivtrafik ska prioriteras framför biltrafiken.

Erfarenheten visar att när en gata väl befriats från biltrafik så känns beslutet i efterhand ganska självklart. En gång i tiden var till exempel Drottninggatan öppen för biltrafik. Nybrogatan blev gågata 2003, Götgatsbacken året efter. Ingen vill väl öppna dem för biltrafik igen?

Biltrafik på Drottninggatan 1962. Foto: Spårvägsmuseet.
Förutom en bilfri Klarabergsgata så hoppas jag att spårvägen byggs utan alltför mycket stängsel, som SL tycks ha en förkärlek för. Nedanstående exempel från Manchester visar att det går att bygga spårväg i stan utan att det blir stora barriäreffekter.

Spårväg i centrala Manchester.

Länkar:
Starkt stöd för bilfria gator, Bilfritt Klarabergsgatan

2013-08-30

Tellus Tower och andra höga hus

Höga hus kan tillföra kvalitéer i stadsbilden. Men de måste utformas med omsorg, nerifrån och upp.

I veckan avslöjades att ett 225 meter högt hus, Tellus Tower, ska byggas vid Telefonplan. Om projektet blir av kommer Stockholm åter att få Sveriges högsta byggnad (Kaknästornet, 155 meter, blev slaget av Turning Torso, 190 meter, år 2005). Även i Göteborg planeras för övrigt ett nytt höghus, det 201 meter höga Karlavagnstornet.

För ett par år sedan invigdes Victoria Tower (120 meter) i Kista och diskussionerna om Tors torn (som numera blivit Helix och Innovationen) har väl inte undgått någon. Höghus är i ropet – och engagerar.

Jag har inget emot att man bygger höga hus. Men en aspekt som är betydligt viktigare än höjden på huset är dess utformning. Ett höghus blir ju ett påtagligt inslag i stadsbilden, och det är synligt från långa avstånd. Då är det viktigt att arkitekten ansträngt sig lite extra. De skisser jag hittills sett av Tellus Tower imponerar inte – Turning Torso må vara lägre, men det är långt mer intressant att betrakta än Wingårdhs trista skapelse. Åter till ritbordet!

Tellus Tower vid Telefonplan.
I ivern att bygga nya landmärken får man heller inte glömma bort det som inte syns på håll, nämligen bottenvåningen. Ett höghus har fördelen att det koncentrerar ett stort antal människor till en plats. Det är då viktigt att ta vara på den fördelen genom att skapa levande gatumiljöer. Höghuset måste ha en tillgänglig bottenvåning med butiker, restauranger med mera – det får inte glömmas bort i planeringen.

En del fnyser åt höghus, kallar dem "skrytbyggen" och tror att de är resultatet av politikers eller byggherrars behov av att skapa monument av sig själva. Det är att göra det lätt för sig. Jag tror att höga hus, som blir nya landmärken i stadslandskapet, kan ha en gynnsam effekt på området. Kista torde vara ett exempel på detta, där vetenskapstornet blev en symbol för, och säkert bidrog till, stadsdelens positiva utveckling mot innovativt teknikkluster. Eller, som det uttrycks i stadens nya strategidokument Arkitektur Stockholm:
"Kista utmärker sig med fler byggnader över 100 meter och har lösgjort sig från den övergripande skalan. Kista har med sina landmärken fysiskt positionerat sig som en av de tyngdpunkter som utpekats i Promenadstaden och kan därmed visuellt kopplas både till den centrala staden och till det omgivande landskapet. Denna utveckling visar att en förändring av rådande höjdskala, kan prövas i stadens utpekade tyngdpunkter och utvecklingsområden. En skalförändring kan gynna stadslivet och tillföra siluetten helhetskvaliteter av arkitektonisk relevans och värde."
Ett höghus gör förstås inte hela skillnaden, men är heller inget att fnysa åt. I synnerhet inte om det, som Tellus Tower, innehåller 340 välbehövliga nya bostäder.

Länkar:
SvD, DN, DN2SVT, Ny Teknik, Skyskrapercity.com, Yimby, Byggvärlden, Regina Kevius (M), Stockholm.se

2013-08-18

Är landsbygden för dålig på att ta betalt?

Två debattörer tycker att det finns en obalans mellan stad och landsbygd. De lyckas dock inte konkretisera vad de menar.

"Kontrakten mellan stad och land måste bli transparenta och tydliga", menar Christel Gustafsson och Magnus Ljung idag SvD Brännpunkt. Såvitt jag förstår dem menar de att staden blivit alltför distanserad från landsbygden och att resursflödena är alltför enkelriktade; staden tar, landbygden ger. Denna obalans vill debattörerna komma till rätta med.

Ett sätt att komma till rätta med denna påstådda obalans är att se över vad staden betalar för det landsbygden levererar. Leveranserna från landsbygden "har ett pris och ett värde. Om vi bättre värderar och prissätter dessa leveranser innebär utvecklingen mot en biobaserad ekonomi också stora möjligheter".

Får de rätt betalt?
Som exempel på landsbygdens möjligheter nämner de rening av vatten och produktion av biogas. Något förvånande förvisso; vattenrening är ju en verksamhet som staden redan idag klarar av på egen hand och biogasproduktion kan också med fördel ske stadsnära (när luktproblemen åtgärdats).

Bortsett från det tycker jag att debattörerna har en del intressanta tankespån. Särskilt när det gäller prissättning av landsbygdens tjänster, som idag tydligen är dåligt värderade. Av vem då? undrar jag. Är det någon mekanism i marknadsekonomin som inte fungerar? Är det skevheter i skatte-/regelsystemet som leder till att landsbygden inte kan ta tillräckligt betalt, eller finns det andra orsaker?

Jag tror generellt att det finns skäl att fundera på om vi betalar "rätt" pris för att utnyttja olika typer av tjänster. För att ta ett banalt exempel: Är det helt självklart att det är gratis att köra på motorvägar medan den som vill trafikera järnvägen måste betala spåravgift?

Om vi ska klara framtidens utmaningar får vi inte fastna i gamla föreställningar utan måste vara beredda att ibland frigöra oss från invanda tankesätt. Att tänka fritt är som bekant stort, men att tänka rätt är större. Huruvida artikelförfattarna tänkt rätt, eller bara fritt, kan jag inte bedöma. Men jag skulle gärna ta del av ett mer utvecklat resonemang.

Även Hans Åberg (FP) bloggar om landsbygdspolitik: Landsbygdspolitik och självbestämmande, Det svänger om landsbygdspolitiken, Landsbygden – ett ekosystem i obalans, Den undersysselsatta landsbygden

2013-08-07

I framtiden får alla nygifta kärlek

Häromdagen träffade jag två vänner som nyligen gift sig. Jag hade med mig blommor och kramade om dem ordentligt, för jag var så himla glad för deras skull. Jag var nyfiken på hur deras bröllop hade varit och ställde en massa frågor. Bland annat undrade jag om de fått några negativa reaktioner.

Först efteråt reflekterade jag över varför jag ställt den frågan. Medan vi satt och pratade kändes den helt naturlig. Jag liksom utgick från att eftersom de båda är män, och dessutom någorlunda offentliga personer, så var det högst tänkbart att de skulle ha drabbats av den intolerans och homofobi som fortfarande finns i vårt samhälle. Givetvis hade jag inte kommit på tanken att ställa frågan om det var en man och en kvinna som hade gift sig.

Min fråga säger kanske bara något om mig och min föreställning om samhället. Men kanske säger den något mer. Kanske är den ett tecken på att Sverige år 2013 ännu inte är ett land där hbt-personers livsval bemöts på riktigt samma sätt som heterosexuella personers. Där människor i vissa sammanhang, och på goda grunder, tvekar att berätta saker om sitt liv som är självklara för de allra flesta att prata om.

Prideparaderar med min kollega Rasmus (som är gift; dock ej med mig).
Foto: Pauline Åkerlund
Det glunkas ibland om att Prideparader och liknande är onödiga och obehövliga. De flesta lagar som diskriminerar eller särskiljer hbt-personer är ju numera ändrade (till exempel den lag som gjorde det möjligt för mina vänner att gifta sig). Är inte Priderörelsens mål därmed uppnått? För mig blev det tydligt att så inte är fallet. Förändrade lagar är förvisso en konsekvens av förändrade attityder och värderingar i samhället, men kan inte tas till intäkt för att förändringsarbetet nått hela vägen fram.

De flesta av oss höjer idag inte det minsta på ögonbrynen när vi möter en kvinnlig präst eller en man med barnvagn – företeelser som för tidigare generationer nog känts främmande. Att vi idag tycker annorlunda är inte minst tack vare de attitydförändringar som jämställdhetsrörelsen lyckats åstadkomma. 

På samma sätt tror jag inte att framtidens svenskar kommer att känna samma oro som jag när två homosexuella vänner gift sig – men det kommer inte ske av sig själv. Det kommer att behövas fler hbt-aktivister, fler förebilder och fler kollegor som utbrister "nämenvadkul, grattis!" när Anna berättar att hon förlovat sig med Stina. Och det kommer alldeles säkert att behövas fler Prideparader innan jag kan känna mig säker på att alla bröllopspar bara möts av kärlek.