Stoppa rivningen av 1800-talshus på Nybrogatan!

Nu riskerar ännu ett vackert 1800-talshus i Stockholms innerstad att riva. Folkpartiet anser att man bör undvika rivningar i innerstaden och kämpar för att rivningen stoppas.

Jag tillhör inte dem som beklagar alla delar av moderniseringen av Stockholms innerstad under 1950- och 1960-talen. Jag gillar Hötorgsskraporna, Sergelfontänen med dess Kristallvertikalaccent och tycker Sergelgången har sin modernistiska charm. Men någonstans i processen verkar det som att man tappade kontrollen, och många kvarter tycks ha mejats ner i rena farten. Särskilt illa drabbades kvarteren mellan Regeringsgatan och Drottninggatan, som nu karaktäriseras av monotona hus, som ibland upptar hela kvarter och vars gestaltning lämnar en hel del i övrigt att önska.

Mot den bakgrunden tycker jag det finns skäl för oss i Stockholm att tänka efter innan vi ger klartecken till nya rivningar i innerstaden. Ofta kan det vara mer ekonomiskt fördelaktigt för en fastighetsägare att riva ett gammalt hus och bygga ett nytt på samma plats. Men äger man ett hus måste man också förstå att huset är en del av en helhet, av vår gemensamma stadsmiljö och kulturarv.

Det som är rationellt för den enskilda fastighetsägaren kan vara negativt för stadsbilden som helhet.
Ett sådant här fall är nu aktuellt på Nybrogatan. Där vill fastighetsägaren Humlegården riva en del av Astoriahuset, byggt 1873, för att i stället uppföra en modern kontorsfastighet på platsen. Detta är inte långt från den plats där Folkteatern för några år sedan jämnades med marken för att ersättas med ett gräsligt Åhléns-hus.

Det är bortre delen av det här huset som Humlegården vill riva.

 

Så här är det tänkt att det ska bli.

Att döma av ritningarna ser det nya kontorshuset rätt genomtänkt ut. Men det finns ändå skäl att fundera på om det är värt att utplåna ännu en 1800-talsfasad i centrala Stockholm. Nuförtiden finns ju tekniken för att bevara gamla fasader, samtidigt som man bygger helt nytt bakom. På så sätt tillmötesgår man både behovet av moderna och yteffektiva kontorslokaler, samtidigt som man inte gör onödiga ingrepp i stadsbilden. Bilden nedan visar ett exempel från Barcelona, där man gjort på det viset. Det går, om viljan finns.

Barcelona bygger nytt – bakom fasaden.

En särskilt anmärkningsvärd detalj i det här ärendet är att dessutom Humlegården har fifflat med den kulturmiljöbedömning som arkitektfirman AIX har gjort. Skönhetsrådet påpekar att arkitektkontoret "inte ställer sig bakom de sammanfattande slutsatserna kring kulturmiljö i dokument bilagt planhandlingarna. Rådet finner det anmärkningsvärt att fastighetsägaren, Humlegården, låtit det framstå som om slutsatserna i dokumenten överensstämmer med de bedömningar AIX gjort". Stadens kulturförvaltning skriver att den antikvariska konsekvensbeskrivningen måste utgå eftersom "AIX Arkitekter meddelat att de inte kan ställa sig bakom det godtyckligt sammanfattande utdrag som bilagts ärendet". Även stadsbyggnadskontoret instämmer i kritiken mot Humlegården; man skriver att "det är oacceptabelt att en medverkande fastighetsägare inte tillhandahåller ett tillförlitligt beslutsunderlag".

Att en fastighetsägare på detta sätt förvanskar beslutsunderlag är i sig en skandal, och borde verkligen få beslutande politiker att dra öronen åt sig. Socialdemokraterna och Moderaterna tycks emellertid inte bekommas av detta, eller för den delen ha någon vilja att värna stadens historiska kvaliteter. De är överens om att det gamla 1800-talshuset får rivas. Folkpartiet har däremot motsatt sig detta. För att motivera en rivning av ett äldre hus med betydelse för stadsbilden anser Folkpartiet att det bör ske "mot bakgrund av ett stort allmänt intresse eller att byggnadens skick är så dåligt att en rivning kan motiveras".

Den politiska stadsbyggnadsnämnden väntas fatta beslut om detta under våren. Folkpartiet kommer fortsätta slåss för att stoppa rivningen. Vi hoppas naturligtvis att även Socialdemokraterna och Moderaterna till slut kommer ta sitt förnuft till fånga.

Media: Mitt i Östermalm, Stockholm & Projekt

Nya Slussen – en knutpunkt att se fram emot!

I år påbörjas ombyggnationen av Slussen. Det är ett omfattande arbete, som kommer vara klart först i början av 2020-talet. Men då kommer stockholmarna mötas av något helt annat än den nedgångna trafikapparat som idag utgör en trist barriär mellan Södermalm och Gamla stan.

Nya Slussen har föregåtts av ett omfattande utredningsarbete, med goda möjligheter för alla medborgare att komma med synpunkter och inspel. Nya Slussen kommer inte – till skillnad från gamla Slussen – ha bilen i fokus. Nya Slussen kommer ha bättre utrymmen för cyklister och gångtrafikanter. Med Nya Slussen slipper vi gå i otrygga, illaluktande gångar. Det finns ramper och rulltrappor där man tidigare tvingades forcera vindlande trappor. Nya Slussen blir mer tillgängligt för dem med t.ex. barnvagn eller rullstol. Ett exempel är att man i framtiden kommer kunna ta sig igenom Slussen i stråk med bara 0–5 procents lutning, jämfört med dagens 4–7 procent. Nya Slussen kommer vara öppen för alla!

Nya Slussen, vy från Gamla stan.
Bild från stockholm.se/slussen

Nya Slussen kommer i mindre grad bli en bil för bilar, och mer för människor. Tolv bilfiler blir åtta, varav två reserveras för kollektivtrafik. En helt ny, separat gång- och cykelbro dras mellan Södermalm och Munkbron och trafikmiljön blir betydligt mer överskådlig och lättnavigerad än idag. Som cyklist kommer jag uppskatta att få trampa fram på en plats som är byggd med mig i åtanke, inte där jag tvingas snirkla mig fram i vådliga kurvor och branta backar.

Nu sprids en film i sociala medier, som gjorts av motståndare till Nya Slussen. Filmen innehåller ett antal – huvudsakligen felaktiga – påståenden om hur Nya Slussen kommer att gestalta sig. Detta ligger naturligtvis i filmskaparnas intresse. De vill nämligen kasta det gedigna utrednings- och dialogarbete som ligger bakom Nya Slussen i papperskorgen.

Till förmån för vad, undrar jag? Jo, för att bevara den nuvarande trafikapparaten! Även i framtiden vill alltså förespråkarna för det som kallas "plan B" att kopplingen mellan Södermalm och Gamla stan ska kännetecknas av en svårgenomtränglig asfaltspagetti, byggd utifrån bilens snarare än människornas behov. Trafikkarusellen i Gamla Slussen må vara en dröm för ingenjörer, men knappast för flanörer.

Slussenfrågan är omsorgsfullt utredd. Förslaget till Nya Slussen är måhända inte perfekt; någon sådan lösning, som gör alla nöjda, finns knappast. Man ska ha i åtanke att Slussen är en otroligt komplex knutpunkt, som ska hantera stora höjdskillnader, olika trafikslag såsom tunnelbana, bussar, fotgängare, cyklister, bilar och båttrafik samt fullgöra en viktig uppgift vid vattenreglering av Mälaren. Med detta i bakhuvudet är det ändå imponerande att det antagna förslaget till Nya Slussen är så bra. Jag ser fram emot att det blir verklighet. Jag välkomnar Nya Slussen, dess nya stråk och mötesplatser, dess tillgänglighet och dess överskådlighet!

Även Rasmus Jonlund (FP) bloggar om Nya Slussen.

Ingen vill veta att du slängt din tröja!

Vad gör man med kläder som man inte längre behöver? Det var en av frågeställningarna som diskuterades på seminariet "Vilken återanvändningsindustri vill vi ha?" som arrangerades av Myrorna i morse. David Palm från IVL, som på regeringens uppdrag arbetar med bl.a. frågor kring återanvändning av textil, berättade att varje svensk konsumerar 15 kilo textil per år. Ändå finns inga ordentliga styrmedel för insamling och återvinning av textil.

I vems garderob hamnar de kläder du inte längre använder?

En diskussion är om textilprodukter ska ingå i det producentansvar som idag finns för t.ex. pappers-, glas- och metallförpackningar, vilket Naturvårdsverket föreslagit. Jag tänker att en fördel med en sådan modell är att det redan finns en uppbyggd insamlingsstruktur.

Å andra sidan, vilket Anna Bengtsson från Ragn-Sells påpekade, kan detta leda till "stuprörstänkande" som hindrar utveckling i cyklisk riktning. Hon tog som exempel de förpackningar som omfattas av producentansvaret, som förvisso samlas in i högre grad i dag, men där det inte skett någon större utveckling för att minska utbudet av förpackningar. Att införa producentansvar på en t-shirt skulle öka dess pris med cirka 10 öre, inflikade David Palm. Vilka incitament ger det producenten att tillverka ett ur miljösynpunkt bättre plagg?

Det är också viktigt att vi inte låser in oss i system som inte främjar utveckling och konkurrens mellan olika idéer. David Palm lyfte Tyskland som exempel. De är mycket framgångsrika när det gäller insamling av textil, men har ingen fyrkantig modell utan en marknad där olika aktörer konkurrerar om det insamlade materialet.

Oavsett vilken väg man väljer tror jag det är viktigt att återvinning blir enkelt för medborgarna. Ragn-Sells har, i samarbete med Myrorna, lanserat en nära dörren-lösning för insamling av textil i hela landet. Ambitionen är att det ska bli lika naturligt att återlämna textil som det är att källsortera förpackningar och tidningar. Kanske behövs det också lite upplysning om vikten av att lämna sina gamla kläder till insamling. Ingen vill veta att du slängt din tröja! skulle man kunna säga, för att travestera Raymond & Marias sommarhit från 2004.

I höstas var jag med och anordnade seminariet Smart avfallshantering i en bilfri stad, där Folkpartiet bjöd in olika aktörer från branschen för att diskutera de viktiga frågorna kring avfallshantering, återanvändning och återvinning. Det seminarium som Myrorna idag anordnade berör näraliggande frågor – viktiga framtidsfrågor särskilt i den tätbyggda storstaden, med dess stora utmaningar för logistiken kring avfallshantering. Dessa frågor kanske inte är de mest uppseendeväckande eller spännande, men de får inte komma bort när framtidens stad planeras. Inte minst därför är det viktigt att de finns på agendan!

Fortsatt fokus på kunskapsskolan

"Jag är professor i historia med en stor dos undervisning och tentarättning på schemat. Det gör att jag, högst motvilligt, tvingas inse att vad som för ett par decennier sedan definierades som allmänbildning i dag räknas som exklusiv kunskap. När jag dristar mig till att ställa tentamensfrågor om romerska riket för grundstudenter får jag svar som får mig att kippa efter andan. För det första kan många av mina studenter inte stava till imperiet. De skriver 'rommarriket' eller, ännu värre, särskrivet som 'rommar riket'. Dess mest ryktbare individ stavas inte Caesar utan 'Ceasar' och den titel som namnet utvecklades till stavas i omkring en tredjedel av tentamenssvaren 'kjesare'. På frågan vad personen ifråga skall ha uträttat har jag fått svar som går ut på att han förde krig i Sydafrika och därigenom orsakade imperiets undergång."

Citatet ovan är hämtat från en essä av historieprofessorn Dick Harrison i senaste numret av samhällsmagasinet Neo. Harrisons studenter torde ha börjat grundskolan omkring år 2000 och tagit studenten – förlåt, gått ut gymnasiet – strax innan, eller i samband med att, Alliansens reformer av den svenska skolan trädde i kraft. Pisa-mätningarna visar att under den perioden har resultaten i svensk skola sjunkit, inom såväl matematik som läsförståelse och naturvetenskap. Harrisons exempel illustrerar väl varför Alliansens reformer behövs.

Ett sätt att tydliggöra skolans kunskapsfokus är att göra sig av med den svårbegripliga skräcken för återkoppling i form av betyg. Alliansen har redan infört betyg från årskurs 6, och nu tas ett ytterligare steg genom att införa betyg genom hela mellanstadiet. Tack vare betyg kommer elever och föräldrar få en tydligare information om hur eleven klarar sig i skolan. Skolledning och lärare måste tydligt fokusera på att ge eleverna förutsättningar att nå kunskapsmålen. Betygen är ett verktyg för uppföljning och för att kunna sätta in rätt stöd och stimulans. Betydelsen av att bedöma elevernas prestationer är också något som understrukits av OECD i en fördjupad studie av Sveriges skolresultat.

Pisa-resultaten i den svenska skolan år 2000–2012.
Källa: Ekonomifakta.se

I sammanhanget kan det vara värt att nämna, att betyg från fyran (dvs. från 10 års ålder) inte är något konstigt (även om man kan få den uppfattningen av den svenska debatten). Det är snarare tvärtom; bland OECD-länderna är det absolut vanligaste att betyg ges redan från 6–7 års ålder. Sverige är bland de länder som dröjer längst med att ge eleverna tydliga besked om hur de ligger till i skolan.

För oss i Folkpartiet är det naturligtvis glädjande att vår skolpolitik fått genomslag även på detta område. Mot bakgrund av att den svenska skolan under lång tid varit på dekis kan förstås skolpolitikens nya kurs, med fokus på kunskap och satsningar på lärarna, tyckas ha kommit i elfte timmen. Men om ett antal år, när den nya skolan etablerat sig, kommer vi förhoppningsvis kunna glädja oss åt mer positiva Pisa-siffror, och eleverna kommer vara bättre rustade för de utmaningar som väntar – oavsett om det är i arbetslivet eller på en universitetstenta om romarriket.

Läs mer om Folkpartiets skolpolitik.

Media: DN, DN1, SvD, Expressen, Aftonbladet, SR
Bloggar: Malin Danielsson, Rasmus Jonlund, Anna Lundberg, Helene Odenjung, Martin Skjöldebrand, Hans Åberg

Feministisk bokutmaning, del 1

Jag köper ofta böcker som jag gärna vill läsa, men eftersom jag inte läser i motsvarande takt så har jag en stadigt växande samling olästa böcker i hyllan. Maria Svelands Bitterfittan köpte jag i januari 2010, och när jag bestämde mig för att anta Feministbibliotekets bokutmaning Klassiska kvinnor passade det bra att ta fram den ur gömmorna.

Maria Sveland, Bitterfittan.

Bitterfittan blev mycket uppmärksammad när den kom ut år 2007. Efter att ha läst den tror jag att jag förstår varför. Boken beskriver på ett mycket drabbande sätt de orättvisor som många kvinnor utsätts för, även i det samhälle vi tycker är modernt och jämställt.

"Tredje gången jag blev kallad för hora var i en hiss i ett hotell. Jag och min pojkvän var där för att möta hans mamma och vi delade hiss med tre kostymklädda män i femtioårsåldern. En av dem såg länge på mig och sa: 'Och vad ska en sån här liten hora göra ikväll då?'" Detta fick Maria Sveland uppleva när hon var runt femton år, och är ett exempel på hur manssamhället utövar sin makt. Ett annat exempel är hämtat från när hon arbetade på SVT och två kvinnliga kollegor presenterade en reportageidé för sin chef. Idén avfärdades, men efter att en manlig kollega fått höra om idén och presenterat den ånyo så var den plötsligt jätteintressant. Det är lätt att sympatisera med Sveland när hon skriver att "jag vet inte hur jag ska överleva utan att förbli bitter när det finns så många anledningar att vara bitter".

Kanske skulle den här typen av upplevelser kunna avfärdas som anekdoter, om det inte vore för att det finns så mycket andra omständigheter som ger stöd för att det Sveland skildrar faktiskt är uttryck för den könsmaktsordning som råder. Där män är överordnade och kvinnor underordnade. Där män tjänar mer och kvinnor tjänar mindre. Där män kör bil och kvinnor tar bussen. Där pappor uppskattas och mammor skuldbeläggs. Och så vidare.

När jag läser Bitterfittan kryper dessa strukturer inpå skinnet. Jag har aldrig tidigare blivit så berörd av någon skildring av obalansen i makt mellan kvinnor och män. I bokens inledning skriver Sveland att varje gång hon ser en sur tantkvinna försöker hon tänka "att långt där inuti finns en glad flicka som en gång drömde storartade drömmar utan begränsningar". Det är välformulerat. Jag önskar, och hoppas jag kan medverka till, att fler flickor kan fortsätta vara glada, och fullfölja sina drömmar på samma villkor som sina killkompisar. Att ingen ska behöva ha anledning att vara bitter.

Läs även Feministbibliotekets recension av Bitterfittan.

Lärarens ledarskap nyckel till studiero

För att de svenska skolresultaten ska lyfta behöver studiemiljön i skolan förbättras. Lärarens ledarskap och förmåga att skapa lugn och ro i klassrummen är en viktig framgångsfaktor.

I DN finns idag en intressant artikel om ordningsproblemen i den svenska skolan. Skolverkets mätningar visar att allt fler elever störs i klassrummen, och i den senaste Pisa-studien toppar Sverige bara en tabell: svenska elever har högst andel sena ankomster. Det är naturligtvis allvarligt, eftersom de svenska skolresultaten knappast kommer lyfta om det inte finns studiero i skolan.

Jan Björklund vill lyfta skolan – men han kan inte göra det själv.
Foto: Kristian Pohl

Utbildningsminister Jan Björklund har sedan länge talat sig varm för att eleverna ska ha en bra studiemiljö. För detta har han märkligt nog blivit häcklad av oppositionen, men det avslöjar nog mest av allt något om deras egna bristande ambitioner för skolan. I DN-artikeln intervjuas tre skolforskare, som samtliga tycks eniga om behovet av studiero.

"Det är mycket bekymmersamt när så många elever upplever att de blir störda i klassrummet. Forskningen visar att lärarens förmåga att skapa lugn och ro är långt viktigare för resultaten än exempelvis klasstorleken", säger till exempel Uppsala-forskaren Martin Karlberg. "Lärarna behöver bli bättre på att förklara vilka regler som gäller", säger hans kollega Marcus Samuelsson vid Linköpings universitet.

Lösningen tycks alltså ligga i lärarnas ledarskap. "Ledarskap måste få ett ännu större utrymme på lärarutbildningarna. Dessutom behöver lärarlönen höjas", säger Martin Karlberg. Joakim Larsson forskar vid Karlstads universitet. Han understryker vikten av att eleverna är delaktiga när ordningsreglerna utformas. Läraren Agnetha Winberg, som också intervjuas i DN:s artikel, har egna erfarenheter av detta. På den skola där hon är verksam har man sett positiva effekter av de ordningsregler som beslutats tillsammans med eleverna. Hon är dock tydlig med att läraren har en central roll: "Saknar läraren ledarskap och kunskap så har det ingen betydelse hur lagstiftningen ser ut. Då är det kört", säger hon.

Forskarna tycks alltså eniga med Jan Björklund i att lärarna har en absolut nyckelroll i att förbättra läget. Men även om det säkert känns bra för utbildningsministern att forskningen står på hans sida, så är det en utmaning för honom som politiker. Detta är inget problem som har en enkel lösning, som kan lagstiftas bort över en natt. Det handlar om att stötta och utveckla den befintliga lärarkåren, och se till att läraryrket blir så attraktivt att framtidens lärarutbildning lockar till sig de mest motiverade studenterna. 

Genom att öronmärka statliga pengar till högre lärarlöner och införa lärarlegitimation har Folkpartiet genomdrivit reformer som går i rätt riktning. Det har redan gett resultat: sedan år 2008 har söktrycket på lärarutbildningen ökat med 40 procent. Men mycket av ansvaret ligger i kommunernas händer: Det är de som är ansvariga för skolan och lärarnas arbetsgivare. Folkpartiet vill ändra detta, genom att göra skolan statlig. Tills det är genomfört krävs dock ett stort engagemang, inte bara från utbildningsministern utan även på kommunal nivå, för att stärka läraryrket och lyfta skolan. Först när alla drar åt samma håll kan skolutvecklingen vända – och eleverna få sin välbehövliga studiero.

Läs gärna mer om Folkpartiets politik för skola och utbildning. Lotta Edholm (FP) bloggar om Alliansens satsningar på skolan. Rasmus Jonlund (FP) bloggar om att sjätteklassare på Kungsholmen välkomnar tidigare betyg och om lärares status och arbetsmiljö – en fråga om ledarskap.

Feministisk bokutmaning, del 0

"Den samtida novellkonstens mästare", var Svenska Akademiens motivering till Alice Munros Nobelpris i litteratur år 2013. En sådan kort och kärnfull motivering passar förstås särskilt väl när priset delas ut till en författare som valt att skriva i just det korta, kärnfulla novellformatet.

När jag anmälde att jag skulle delta i Hanna Lagers feministiska bokutmaning "Klassiska kvinnor" var Alice Munro inte en av de fem författarna på min boklista. Men eftersom För mycket lycka ändå låg halvläst på mitt nattduksbord så tänkte jag tjuvstarta med några reflektioner kring den.

Alice Munro, För mycket lycka.

För mycket lycka innehåller tio noveller, och en sak som slår mig är hur snabbt Munro suger in läsaren i sina berättelser. En del böcker kräver att man plöjer några kapitel innan man fastnar, men en sådan startsträcka kan förstås inte novellförfattaren kosta på sig. Alice Munro har också förmågan att skapa tät stämning och skarpa vändningar i sina noveller. Som i den gastkramande Fria radikaler eller den inledande Dimensioner, vars dramaturgiska höjdpunkt nästan fick mig att kippa efter andan.

Huvudpersonerna i novellerna är oftast kvinnor, och Alice Munro tar upp flera feministiska teman i boken. Skuldbeläggandet av kvinnor är ett sådant. Som i Sprick-hål, där en familj varit på utflykt och ett av barnen råkat ut för en olycka. På sjukhuset förmanar doktorn mamman:

"'Man måste bevaka ungarna varenda minut däruppe', sa han till [mamman] Sally ... 'Fanns där inte några varningsskyltar?' Om det hade varit [pappan] Alex i stället, tänkte hon, skulle han ha sagt något annat."

Ett annat exempel finns i Vissa kvinnor, där mannen i ett äktenskap är sjuk och vårdas i hemmet av en skötare, medan hustrun jobbar som lärare:

"Folk hackade på henne bara för att hon hade en utbildning. En annan sak de sa var att hon kunde ha stannat hemma och tagit hand om honom nu, så som hon lovat vid vigseln, i stället för att ge sig ut och undervisa."

En novell är en kort berättelse, ett begränsat format. Men det är därmed inte nödvändigtvis begränsande; på ungefär trettio läsvärda sidor förmedlar Alice Munro både berättelse och budskap. "I begränsningen visar sig mästaren" skrev en gång Goethe – och man får väl säga att Akademien har gett honom rätt.

Nya prövningar för Europa

För en vecka sedan beslutade Ukrainas parlament att avsätta president Viktor Janukovytj. Presidenten tog raskt sin tillflykt österut, och lämnade sina egendomar utan bevakning. Ukrainarna tycks ha tagit tillfället i akt att göra det övergivna presidentpalatset till utflyktsmål. Bilderna därifrån berörde mig positivt; de visar glada besökare som ser sig omkring i parken och nyfiket tittar in genom lyxvillans panoramafönster. De ser, men rör inte; bilderna från Ukraina skiljer sig mycket från dem som förmedlades från till exempel Ben Alis eller Gadaffis plundrade palats. Lugnet vid presidentpalatset bådar gott, tänkte jag.

Bild: Konstantin Chernichkin/DN.se

Någon som också tagit tillfället i akt de senaste dagarna är Vladimir Putin, Rysslands president. Hans agerande är dock enbart illabådande. Under förespeglingen att "skydda ryska intressen" har rysk militär i praktiken ockuperat Krimhalvön, en självstyrande del av Ukraina. För närvarande håller ryssarna på och gräver skyttegravar. Hur situationen på Krim kommer att utvecklas är en öppen fråga, men när statsminister Fredrik Reinfeldt nu uttalar att han ser med stort allvar på situationen är det lätt att instämma.

Att än en gång tvingas se hur ett land i Europa utsätts för militär aggression av en granne är mycket sorgligt. Nu vilar en tung börda på makthavare och diplomater att hantera situationen på ett sätt som både sätter stopp för de växande ryska maktanspråken och hindrar att människoliv spills. Hundra år efter första världskrigets utbrott utsätts Europa än en gång för en svår prövning.

Länkar
Anne Applebaum: The pressure is on Ukraine
5 Things You Should Know About Putin's Incursion Into Crimea

Bloggar
Sivert Aronsson (FP): Klent försvar straffar sig
Anders Ekegren (FP): Berlin 1936 Tjeckoslovakien 1938 Sotji 2014 Ukraina 2014
Rasmus Jonlund (FP): Otryggt Kreml väljer åter maktspråk – hade ett annat Ryssland varit möjligt?
Martin Skjöldebrand (FP): Ukraina... igen...