I helgen bytte Folkpartiet Liberalerna namn till Liberalerna. Eller, som någon fyndigt uttryckte det i debatten inför namnbytet: "Vi gör oss av med förnamnet men behåller familjenamnet." Ett av skälen till namnbytet är att vår ideologi tydligare ska framgå av partinamnet.
I anslutning till namnbytet uppstod viss diskussion kring hur partinamnet ska förkortas – Lib, som partiet ville, eller L, som språkvården föredrog. Fördelen med Lib är förstås att det är lättare att förstå vad som avses. Dessutom syns det ju lite mer, rent grafiskt. Det är naturligt att partier, liksom andra organisationer, vill att det egna namnet ska sticka ut så mycket som möjligt. Därför skriver Ikea och Ica alltid IKEA och ICA i sin egen reklam, även om den vedertagna principen är att förkortningar som uttalas som ord enbart skrivs med stor inledningsbokstav, medan förkortningar som uttalas bokstav för bokstav skrivs med stora bokstäver (således Saco, men TCO och LO).
Vad gäller förkortningar för politiska partier så skrivs de numera med stora bokstäver: M, S, C och V. Detta gäller även partier som kommit att förkortas med två bokstäver: KD, MP, SD och tidigare FP (även om man förstås hade kunnat argumentera för Kd, Mp, Sd och Fp).
Till stöd för Lib skulle kunna anföras att partinamn inte förkortas helt konsekvent. Varför blev det t.ex. FP, men inte VP eller CP? Och varför blev Socialdemokraterna bara S när Kristdemokraterna blev KD? I linje med detta borde även Lib kunna accepteras.
Nu är dock detta en fråga som i praktiken inte löses genom argumentation utan genom den praxis som etableras bland professionella språkbrukare. Språkrådet var snabba med att rekommendera L, och journalisterna följer efter. Därmed lär L snabbt etablera sig, och eventuella försök från partiet att framhärda med Lib bara leda till otydlighet och en prestigekamp dömd att förloras. Därför var det klokt av Liberalerna så snabbt besluta sig för att själva använda L som förkortning.
För egen del tycker jag att L är mer i linje med hur övriga partier förkortas, och konsekvens tilltalar mig. Det blir mer ordning och reda med L, helt enkelt!
2015-11-23
2015-08-24
Cykelmiljarden ska användas klokt – inte sättas sprätt på
Jag satt i Stockholms trafiknämnd förra mandatperioden och är stolt över mycket av det vi då lyckades åstadkomma för att göra Stockholm till en bättre cykelstad. På ett övergripande plan handlade det om att vi uppvärderade cykeln som trafikslag. I stadens Framkomlighetsstrategi, som Alliansen antog 2012, pekas cykeln ut som prioriterat trafikslag och i Cykelplanen presenteras konkreta åtgärder.
Bland det som gjordes kan nämnas ett antal förbättringar i gatumiljön för cyklister: ny cykelbana längs Nynäsvägen, cykelgarage i Älvsjö, mer plats för cyklister på Götgatan och snabbcykelväg på Repslagargatan, ombyggnad av den farliga korsningen Fleminggatan–S:t Eriksgatan (mycket tack vare nämndkollegan Charlotta Schenholms lobbyarbete), fler cykelparkeringar, fler cykelpumpar, bättre snöröjning, bättre skyltning med mera.
Ännu återstår naturligtvis mycket att göra. Jag vet att Patrik Silverudd och Jill Eriksson, som nu representerar Folkpartiet i trafiknämnden, gör allt de kan för att sätta fart på trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP). Men jag tycker ändå att SvD:s artikel idag har ett lite konstigt fokus. Visst ska den avsatta cykelmiljarden användas till ännu fler cykelförbättrande åtgärder. Men skattepengar ska faktiskt inte "sättas sprätt på": Även om det råkar finnas en rejäl kassakista att ösa ur så ska pengarna ska användas på ett ansvarsfullt och effektivt sätt. Den politiska process som styr detta tar ibland lite tid och ibland är det andra projekt som kolliderar med cykelplanerna och leder till förseningar.
Jag har full respekt för – och delar – mångas otålighet. Samtidigt inser jag att man inte bara kan knäppa med fingrarna och så är allting klart. Jag hoppas att den rödgrönrosa majoriteten lyckas hålla samma tempo som Alliansen när det gäller att göra Stockholm till en bättre cykelstad. Men jag hoppas också att de använder cykelmiljarden förståndigt. Deras förmåga att "sätta sprätt på" skattepengar har vi redan sett alltför många trista exempel på.
Bland det som gjordes kan nämnas ett antal förbättringar i gatumiljön för cyklister: ny cykelbana längs Nynäsvägen, cykelgarage i Älvsjö, mer plats för cyklister på Götgatan och snabbcykelväg på Repslagargatan, ombyggnad av den farliga korsningen Fleminggatan–S:t Eriksgatan (mycket tack vare nämndkollegan Charlotta Schenholms lobbyarbete), fler cykelparkeringar, fler cykelpumpar, bättre snöröjning, bättre skyltning med mera.
Ännu återstår naturligtvis mycket att göra. Jag vet att Patrik Silverudd och Jill Eriksson, som nu representerar Folkpartiet i trafiknämnden, gör allt de kan för att sätta fart på trafikborgarrådet Daniel Helldén (MP). Men jag tycker ändå att SvD:s artikel idag har ett lite konstigt fokus. Visst ska den avsatta cykelmiljarden användas till ännu fler cykelförbättrande åtgärder. Men skattepengar ska faktiskt inte "sättas sprätt på": Även om det råkar finnas en rejäl kassakista att ösa ur så ska pengarna ska användas på ett ansvarsfullt och effektivt sätt. Den politiska process som styr detta tar ibland lite tid och ibland är det andra projekt som kolliderar med cykelplanerna och leder till förseningar.
Jag har full respekt för – och delar – mångas otålighet. Samtidigt inser jag att man inte bara kan knäppa med fingrarna och så är allting klart. Jag hoppas att den rödgrönrosa majoriteten lyckas hålla samma tempo som Alliansen när det gäller att göra Stockholm till en bättre cykelstad. Men jag hoppas också att de använder cykelmiljarden förståndigt. Deras förmåga att "sätta sprätt på" skattepengar har vi redan sett alltför många trista exempel på.
2015-07-23
Spännande möte med kinesiska elever
I början av juli, strax innan min semester, fick jag tillfälle att möta en grupp elever vid Affiliated High School of Peking University, som besökte Sverige som ett led i sin utbildning. Resan arrangerades av den Singaporebaserade organisationen Skillseed. Eleverna besökte Stockholms stadshus och riksdagen, diskuterade hbtq-frågor med Arto Winter som bl.a. driver Mälarpaviljongen, och sexköpslagen med företrädare för KAST-mottagningen i Stockholm.
Sent på eftermiddagen mötte jag gruppen på Hermans restaurang på Södermalm. Jag hade blivit ombedd att ge en bild av hur politik fungerar "i praktiken" och det gjorde jag förstås med utgångspunkt i min roll som kanslichef för Folkpartiet i landstinget. Jag berättade om hur man bildar koalitioner och kommer överens om vilken politik man ska driva, hur budgetförhandlingar går till samt förstås en del om vilka utmaningar som finns.
Ett exempel på en sådan utmaning (eller, för all del, möjlighet) är när t.ex. regering och landsting styrs av olika politiska koalitioner. Här spred sig förlägna skratt bland de kinesiska eleverna; den typen av "problem" finns ju inte i deras hemland.
Kineserna var nyfikna på vilka skillnader som finns mellan de olika politiska partierna i landstinget. Jag berättade om synen på förutsättningarna för mångfald och valfrihet i välfärden, och det blev en diskussion om hur vårt valfrihetssystem fungerar. Jag fick också frågor om tiggeriet, och vad man kan göra åt det (vilket i och för sig inte är en landstingsfråga, men det är jag inte helt säker på att jag lyckades tydliggöra).
Det märktes att eleverna var lite trötta efter en lång och händelserik dag, men de var ändå frågvisa och verkade nyfikna. Efter en knapp timme var jag tvungen att tacka för mig, men hade annars gärna stannat kvar en stund och pratat mer om deras syn på politik och hur samhällsskick. Sådana samtal är alltid intressanta – vem vet, kanske kommer det fler tillfällen?
Som tack för min medverkan fick jag ett honorar från Skillseed. Detta har jag skänkt till den liberala biståndsorganisationen Silc, som bl.a. bedriver verksamhet i Singapore.
Uppdatering:
Här finns ett filmklipp från de kinesiska studenternas studieresa.
Här är ett blogginlägg som en av studenterna skrivit.
Sent på eftermiddagen mötte jag gruppen på Hermans restaurang på Södermalm. Jag hade blivit ombedd att ge en bild av hur politik fungerar "i praktiken" och det gjorde jag förstås med utgångspunkt i min roll som kanslichef för Folkpartiet i landstinget. Jag berättade om hur man bildar koalitioner och kommer överens om vilken politik man ska driva, hur budgetförhandlingar går till samt förstås en del om vilka utmaningar som finns.
Ett exempel på en sådan utmaning (eller, för all del, möjlighet) är när t.ex. regering och landsting styrs av olika politiska koalitioner. Här spred sig förlägna skratt bland de kinesiska eleverna; den typen av "problem" finns ju inte i deras hemland.
Kineserna var nyfikna på vilka skillnader som finns mellan de olika politiska partierna i landstinget. Jag berättade om synen på förutsättningarna för mångfald och valfrihet i välfärden, och det blev en diskussion om hur vårt valfrihetssystem fungerar. Jag fick också frågor om tiggeriet, och vad man kan göra åt det (vilket i och för sig inte är en landstingsfråga, men det är jag inte helt säker på att jag lyckades tydliggöra).
Det märktes att eleverna var lite trötta efter en lång och händelserik dag, men de var ändå frågvisa och verkade nyfikna. Efter en knapp timme var jag tvungen att tacka för mig, men hade annars gärna stannat kvar en stund och pratat mer om deras syn på politik och hur samhällsskick. Sådana samtal är alltid intressanta – vem vet, kanske kommer det fler tillfällen?
Som tack för min medverkan fick jag ett honorar från Skillseed. Detta har jag skänkt till den liberala biståndsorganisationen Silc, som bl.a. bedriver verksamhet i Singapore.
Uppdatering:
Här finns ett filmklipp från de kinesiska studenternas studieresa.
Här är ett blogginlägg som en av studenterna skrivit.
2015-03-01
En bit historia i bröstfickan
Bröstnäsduken. Den har sin givna plats i varje välklätt sammanhang. Oavsett om det är en stram variant à la Mad Men eller en nonchalant nedstucken sommarbukett så kan näsduken göra underverk för att skapa balans och ge klädseln ett estetiskt lyft.
Det finns ett oändligt utbud av näsdukar, såväl vad gäller färg, mönster och material. När jag idag började botanisera bland herrekiperingens näsdukar så visste jag ungefär vad jag var ute efter. Och det var inte en vit linnenäsduk. Men när jag fick höra den här berättelsen så kunde jag inte motstå att slå till.
I samband med den industriella revolutionen på 1800-talet fick den traditionella manuella produktionen av finare linnetyger allt svårare att hävda sig. Metoden, som användes kallades fil de bouche eftersom vävarna fuktade tråden mellan sina läppar innan vävarbetet påbörjades, användes bland annat på det anrika franska väveriet Simonnot Godard. Fil de bouche-linnet ansågs vara det allra finaste under belle epoque i Paris, men i början av 1900-talet upphörde tillverkningen.
För en tid sedan upptäcktes dock ett lager med fil de bouche-näsdukar i Simonnot Godards arkiv. De är tillverkade 1906, och har alltså legat bortglömda i över ett sekel. De är tillverkade helt för hand, och linnet är så mjukt att det närmast påminner om bomull.
Det var som sagt inte en vit linnenäsduk jag skulle ha. Men chansen att få ta med sig ett stycke fransk textilhistoria hem, den kunde jag inte missa. För det är en tjusning att bära något som är tillverkat för hand och som har en berättelse. Även om det bara är en liten vit näsduk.
Bilder från Abcneckties.com och Atttire.com. |
I samband med den industriella revolutionen på 1800-talet fick den traditionella manuella produktionen av finare linnetyger allt svårare att hävda sig. Metoden, som användes kallades fil de bouche eftersom vävarna fuktade tråden mellan sina läppar innan vävarbetet påbörjades, användes bland annat på det anrika franska väveriet Simonnot Godard. Fil de bouche-linnet ansågs vara det allra finaste under belle epoque i Paris, men i början av 1900-talet upphörde tillverkningen.
Näsduk i fil de bouche-linne från Simonnot Godard. |
Det var som sagt inte en vit linnenäsduk jag skulle ha. Men chansen att få ta med sig ett stycke fransk textilhistoria hem, den kunde jag inte missa. För det är en tjusning att bära något som är tillverkat för hand och som har en berättelse. Även om det bara är en liten vit näsduk.
2015-02-20
Handelskammaren synar Miljöpartiets Bromma-bluff
Lägg ner Bromma flygplats och bygg 50.000 nya bostäder där,
var en av Miljöpartiets huvudfrågor i valrörelsen. En rapport från
Handelskammaren visar att planerna är helt orealistiska.
Det måste byggas många nya bostäder i Stockholm, det är de
allra flesta överens om. När Folkpartiet och Alliansen styrde Stockholm satte
vi upp höga mål för bostadsbyggandet, och tog också fram utredningar som visade
var 150.000 bostäder kan byggas i staden. Miljöpartiet utlovade också många
bostäder – men en tredjedel av dem är villkorade av att Bromma flygplats stängs och
bebyggs – "Bromma parkstad", kallar Miljöpartiet sin idé om att bygga 50.000 bostäder på flygfältet fram till 2033. Idag
ställdes de till svars av Stockholms Handelskammare.
Kraschade bostadslöften. Bild från Handelskammarens rapport. |
I en färsk rapport, "Därför håller inte bostadsplanerna på Bromma", visar Handelskammaren att Miljöpartiets planer inte är
realistiska. De snabbast framväxande bostadsområdena håller idag en takt av 600 bostäder
per år. Även om man kunde dubbla den byggtakten skulle de första invånarna inte
kunna flytta in förrän omkring 2034 – dvs. ett år efter att Miljöpartiets "parkstad" skulle vara klar. Hela området skulle inte vara
färdigbyggt förrän 2075. Då har de som idag står i bostadskön passerat
pensionsåldern för länge sedan.
Det område som Miljöpartiet tänkt bebygga är ungefär hälften
så stort som Östermalm. Ändå ska här rymmas mer än dubbelt så många boende.
Samtidigt säger sig Miljöpartiet ha en vision om en "parkstad" med
stora gröna ytor. Den ekvationen går inte ihop, enligt Handelskammarens
beräkningar. En så tättbebyggd stadsdel kommer att bli ovanligt trång och mörk,
med Stockholmsmått mätt.
I valrörelsen använde Miljöpartiet "Bromma
parkstad" som alibi för att säga nej till bostadsprojekt i andra delar av
staden. "Vi vill inte bygga så mycket här, vi vill bygga på Bromma
istället", kunde det låta från miljöpartistiska företrädare.
Handelskammarens rapport visar att eftersom parkstaden – med de premisser
Miljöpartiet ställt upp – är ett orealistiskt projekt och därmed en väldigt
dålig ursäkt för att säga nej till tusentals bostäder som Stockholm så väl
behöver.
Framtiden för Bromma flygplats kan mycket väl diskuteras.
Kanske är det lämpligt att lägga ner eller flytta flygplatsen. Kanske kan man
bygga 50.000 bostäder på området. Men det är i så fall en process som måste
bedrivas parallellt med Alliansens mål att bygga 140.000 nya bostäder i
Stockholm fram till 2030 – inte i stället för. Man kan inte ersätta riktiga
bostäder med ett luftslott.
Läs även
Miljöpartiet försvarar Bromma parkstad trots totalsågning
Edholm (FP): MP:s Brommaplaner ett rent luftslott
Nej, så här glest blir Bromma (nog) inte
"Byggplanen en vision – inte en detaljplan"
Rasmus Jonlund (FP): Luftslottet på Bromma flygplats
Läs även
Miljöpartiet försvarar Bromma parkstad trots totalsågning
Nej, så här glest blir Bromma (nog) inte
"Byggplanen en vision – inte en detaljplan"
Rasmus Jonlund (FP): Luftslottet på Bromma flygplats
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)