Om vådan av vinklade nyheter

Du tror kanske inte att Vladimir Putins angrepp på Angela Merkel och middagsmenyn på ett äldreboende i Trelleborg har något gemensamt, men det har de faktiskt.


I tidningen New York Times skriver Jochen Bittner att den ryske presidenten, efter att ha stört Hillary Clintons valkampanj i USA, kommer rikta sin uppmärksamhet på Angela Merkels försök att bli återvald till tysk förbundskansler 2017.


Skälet är att Merkel är en av allt färre ledare av internationell tyngd som förmår stå upp mot Putin. Efter annexeringen av Krim har Merkel, skriver Bittner, "been the most consequential voice for punishing Russia ... And she still believes in a united, integrated European Union, a bastion of liberal values and, at least implicitly, a political and economic bulwark against Russia". Klart han vill jäklas med henne.


En metod som används är att sprida falska nyheter och därmed urholka förtroendet för våra institutioner, våra politiker och vår demokrati. I vår digitala värld kan sådana fejknyheter snabbt få spridning. I den mylla av osäkerhet och förvirring som uppstår trivs alternativmedier och populiströrelser bra. Om man inte längre kan lita på någon, kan man lika gärna läsa den som bekräftar ens egen uppfattning.


Vilket för oss till äldreboendet i Trelleborg. Strax innan jul gjorde SVT en stor grej av att kommunens politiker serverade de äldre filmjölk för att spara pengar. En häpnadsväckande nyhet – om den varit sann. Skånska Dagbladet berättar nu att det i själva verket rör sig om ett projekt där de äldre serveras enklare kvällsmat (gröt, lasagne, crêpes), eftersom mycket av den traditionella middagsmat som tidigare lagades inte blev uppäten. Även om projektet ännu inte utvärderats har det visat sig att de äldre gått upp i vikt under året, vilket är positivt. Men "förtroendet för kommunen har påverkats", som Skånska Dagbladet konstaterar. Naturligtvis inte i positiv riktning.


Journalistiken och fria medier har en viktig roll i ett demokratiskt samhälle. Journalister förväntas rapportera någorlunda sanningsenligt och balanserat om det som händer i världen, och de förväntas granska dem som har makt och inflytande. "We journalists will put pressure on companies like Facebook and Twitter to be vigilant against fake news", skriver Jochen Bittner i sin krönika i New York Times och det låter ju bra. Men när det är journalisterna själva som producerar nyheter som är fejkade eller starkt vinklade – vem ska då sätta press? Hur kan vi klandra den som förlitar sig på Avpixlat och Fria Tider för sin nyhetsförsörjning, när inte ens public service är pålitliga?


Möjligen ser vi en utveckling mot alltmer klickjagande och hårdvinklad journalistik. Möjligen har detta något samband med att de senaste årens nyordslistor innehållit ord som "faktaresistens" och "trumpifiering". Möjligen kommer något positivt ur det men hittills verkar det mest gynna Putin och populisterna. Jag känner mig inte lugn som en filbunke.

Låt Stockholm bli en uppkopplad föregångsstad

"Vår vision är att nästa generations stockholmare ska ha tillgång till kostnadsfritt internet överallt i staden", skrev jag tillsammans med Daniel Forslund och Hanna Gerdes, FP Skarpnäck, i en debattartikel förra hösten. "I en dynamisk världsstad som Stockholm ska tillgången till snabb och stabil uppkoppling ska vara en självklarhet även för alla de personer som tillfälligt besöker staden som turister, besökare eller skyddssökande", skrev vi vidare.

Gärna blommor, men först en rejäl uppkoppling.

Sedan dess har Stockholms stad tagit ett steg i rätt riktning. Under detta år påbörjas arbetet med fritt wifi i stadens byggnader, på uppdrag av fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP).
Idag berättar DN att fler kommuner ser värdet av att alla har tillgång till snabb uppkoppling. "Vi säkerställa att det inte är en ekonomisk fråga att kunna delta i det demokratiska samtalet", säger en företrädare för Helsingborgs kommun, där kostnadsfritt wifi finns i offentliga byggnader, parker och torg.

Det är glädjande att it-infrastrukturen byggs ut i Sverige, och att den digitala motorvägen öppnas upp för allt fler. Låt oss nu göra Stockholm till en uppkopplad föregångsstad!

Har Pridefestivalen blivit ett jippo?

Idag skriver jag ett inlägg på Stockholmsbloggen på temat "har Pridefestivalen blivit ett jippo?". Bakgrunden är att en person påstod detta, efter att jag berättat om Folkpartiets initiativ att hissa regnbågsflaggan vid landstingshuset under den pågående Prideveckan.

Min slutsats är att den som avfärdar Pride som ett jippo nog inte riktigt har förstått vad det handlar om. Att Prideflaggan hissas utanför såväl landstingshuset som stadshuset i Stockholm är inte en tom symbolhandling. Det är ett ställningstagande. För att även hbt-personer ska få ta del av de rättigheter som under alltför lång tid förvägrats dem. För att var och en ska få vara den man är, utan risk att drabbas av hat eller hot.

Läs gärna hela texten på Stockholmsbloggen.se.

EU: För att fler som är på flykt ska få skydd

Folkpartiet vill att EU ska ha en gemensam och solidarisk flyktingpolitik med lagliga och säkra vägar att ta sig till EU för dem som är i behov av skydd.

"'Flytt' är inte det rätta ordet. De flydde. De var båtfolk, båtflyktingar", berättar Estlands president Toomas Hendrik Ilves om i dagens DN. Hans familj var en av många som flydde från Estland efter att Sovjet ockuperat landet 1944. Så här beskrivs det i en artikel i SvD från 2011:

"Med den förra ryska ockupationen och dess massdeportationer i färskt minne gav sig estländare i illa utrustade båtar iväg varje natt, trots att tyskarna försökte stoppa alla som flydde mot väst. Några hejdades, några blev beskjutna av både ryssar och tyskar eller sänkta, en del gick på minor, stormarna tog sin andel och farorna lurade till och med när man siktade den svenska kusten, där en del gick på grund eller slogs sönder mot klipporna. De som nådde land anlände i segelbåtar, motorbåtar, fiskebåtar, roddbåtar (några unga män ska ha kommit fram med handflatorna helt uppslitna), båtar med inmonterade bilmotorer, bogserbåtar, livräddningsbåtar – allt som flöt."

Estniska båtflyktingar kommer till Sverige.
Foto: Eric Kjellberg

Liknande scener utspelar sig i Medelhavet idag. I överlastade och undermåliga fartyg tar sig flyktingar från Nordafrika över till Europa för att söka skydd och bygga sig en ny framtid – precis som familjen Ilves och många andra av våra baltiska grannar en gång gjorde. Men idag är det inte på den svenska kusten som flyktingbåtarna strandar, idag är det i Italien, Grekland, Malta och Gibraltar som många hamnar. De som överlever, vill säga; FN:s flyktingorgan har uppskattat att antalet flyktingar som drunknar varje sommar uppgår till minst 2 000 personer.

Sverige tar idag ett stort ansvar för de flyktingar som kommer till Europa. Under 2013 beviljade vi 24 015 asylansökningar – flest i hela unionen. Tvåan Tyskland beviljade 20 125 och trean Italien 16 185. Totalt inom EU beviljades 112 730 asylansökningar förra året.

Folkpartiet vill att Europas länder ska bli bättre på att ta gemensamt ansvar för de människor som söker sig hit. Vi är, inte minst genom Europaparlamentarikern Cecilia Wikström, pådrivande för en gemensam och solidarisk europeisk flyktingpolitik. Samtliga EU-länder måste ta sitt ansvar för asylsökande och dessutom öka mottagandet av kvotflyktingar.

Men vi kan inte stillatigande se på medan flyktingkatastrofen i Medelhavet pågår. Därför har vi verkat för att EU:s gränsmyndighet Frontex ska få den uttryckliga uppgiften att rädda liv och att dess personal ska utbildas i mänskliga rättigheter. I den nya Dublin III-förordning, som Cecilia Wikström lett arbetet med, har kraven dessutom skärpts på EU-länderna att ge asylsökande ett bättre mottagande.

Dessutom måste det måste skapas lagliga och säkra vägar in till EU. Humanitära visum ska kunna utfärdas på EU-ambassader runt om i världen, så att människor slipper betala dyra pengar för att transporteras i flyktingsmugglarnas livsfarliga farkoster.

Att erbjuda en fristad åt dem som flyr är en humanitär skyldighet vi människor har gentemot varandra. Det gäller oavsett om det är danska judar som flyr över Öresund, ester som flyr över Östersjön eller eritreaner som flyr över Medelhavet. Genom skärpta krav och ökat samarbete inom EU kan vi se till att ännu fler får chansen till en ny tillvaro i fred och trygghet.

Läs mer om Folkpartiets EU-politik på folkpartiet.se/eu-val.

Läs även Cecilia Malmström och Cecilia Wikström: Nästa steg mot gemensamt asylsystem i EU

Singelkvinnor får rätt att insemineras

Nu föreslås att ensamstående kvinnor får rätt att inseminera sig i Sverige, en fråga som Folkpartiet länge drivit.

Som lokalpolitiker fattar man beslut i en rad olika frågor, om allt från ekonomi till stadsbyggnad och barnomsorg. Vi tar också ställning i familjerättsliga ärenden, till exempel om att lägga ner en faderskapsutredning när det nyfödda barnets pappa är okänd.

I sådana fall handlar det ofta om att mamman varit i Danmark och genomgått en assisterad befruktning. Jag blir alltid beklämd när jag läser dessa ärenden – varför ska svenska mammor behöva åka till Danmark för att bli inseminerade? Varför kan vi inte erbjuda dem den möjligheten här i Sverige?

Behöver kärlek mest av allt.

Folkpartiet har, med riksdagsledamoten Barbro Westerholm i spetsen, länge förespråkat att ensamstående kvinnor ska ha rätt till assisterad befruktning som kvinnor som lever i en parrelation har. För två år sedan fattade riksdagen beslut om en utredning av detta, och den utredningen har nu presenterats (SOU 2014:29). Förslaget är helt i linje med vad Folkpartiet förespråkar.

I riksdagen finns det två partier som motsätter sig detta: Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna, som tidigare även försökt stoppa möjligheterna för homosexuella par att adoptera barn, anser att det är "olyckligt att man definierar bort pappan helt och hållet under barnens uppväxt". 

Faktum är ju dock att redan idag växer många barn upp med en förälder. Huruvida uppväxten blir lycklig eller olycklig beror snarare på förälderns förmåga att visa barnet kärlek och omtanke än om man är, eller blir, ensamstående. I Folkpartiet vi tror inte att människors lämplighet som förälder avgörs inte av huruvida man lever i en parrelation eller inte.

Självklart ska den kvinna som i framtiden vill åka till Danmark för att inseminera sig få göra det. Men jag är glad att hon nu också ska ha valmöjligheten att göra det här i Sverige.

Media
DN, DN1, SvD, SR, Aftonbladet, Expressen

3,6 miljoner skäl för ökad jämställdhet

Ett viktigt mål för ökad jämställdhet är att minska löneklyftan mellan kvinnor och män. Folkpartiet har både idéer och ambitioner för att det ska bli verklighet.

I kvällens Agenda möttes jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) och Gudrun Schyman (FI) i en debatt om hur jämställdheten i samhället kan förbättras. Arnholm och Schyman är båda engagerade feminister, men där Schyman vill att jämställdhetsarbetet ska ta en vänstersväng står Arnholm för den framgångsrika socialliberala linje som åstadkommit reform efter reform på jämställdhetsområdet.

För den liberala rörelsen är kampen för jämställdhet inget nytt. I julas påminde oss tv-serien "Fröken Frimans krig" om en äldre generation liberaler som slogs mot manliga maktnätverk. Jag har tidigare bloggat om partiledardebatten 1976, där Folkpartiets Per Ahlmark som enda partiledare valde att fokusera på jämställdheten (se Folkpartiet tar jämställdhet på allvar), med bl.a. krav på lag mot könsdiskriminering. Ahlmarks efterträdare Bengt Westerberg insåg att Sverige behöver både företag och förskolor och Birgitta Ohlsson, en av Sveriges mest välkända feminister, argumenterar för ökad frihet och oberoende för kvinnor under parollen "cash is queen".

Folkpartiets engagemang i jämställdhetsfrågan har gett resultat. Listan med liberalt präglade reformer kan göras lång: utbyggnaden av förskolorna och avskaffandet av sambeskattningen, diskrimineringslagstiftning, pappamånader, jämställdhetsbonus och ökad mångfald i välfärdssektorn är några exempel. Men vi ger oss inte, för det återstår mycket att göra.

Jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP).

"Feminismen är ett verktyg för individens frihet. Därför är feminismen en självklar del av liberalismen", sa Maria Arnholm när hon som nyutnämnt statsråd höll tal på Folkpartiets riksmöte för snart ett år sedan. I samma tal uppmärksammade hon ett av de mest påtagliga exempel på den bristande jämställdheten i Sverige idag: I genomsnitt tjänar en kvinna 3,6 miljoner kronor mindre än en man över en livstid. 3,6 miljoner – det är 90 000 kronor om året, om man räknar med ett fyrtioårigt arbetsliv.

Eftersom många kvinnor är anställda i den offentliga sektorn menar Maria Arnholm att politiker i kommuner och landsting har ett särskilt ansvar att komma till rätta med löneskillnaderna. Ett sådant steg har vi tagit i Stockholms läns landsting, där personallandstingsrådet Anna Starbrink (FP) drivit igenom en lönesatsning på 118 miljoner kronor för att lyfta lönerna för bl.a. specialistsjuksköterskor.

Även på nationell nivå gör Folkpartiets politik skillnad, inte minst för de nya förstelärare som får ta del av den statliga lönesatsningen på ca 900 miljoner kronor. Alliansens jobbskatteavdrag har också gett effekt, vilket framgår av bilden nedan. Nu lönar det sig mer att gå upp i arbetstid, och år 2012 var andelen heltidsarbetande kvinnor större än någonsin tidigare. Längre arbetstid och lägre skatt ger mer pengar i plånboken – och är ett steg mot att minska de 3,6 miljonerna i löneskillnad.

För att låna lite militär terminologi kan man säga att kampen för jämställda löner måste föras på flera fronter. Det handlar till exempel om att förmå både stat och kommuner att ta ökat ansvar för löneutvecklingen. Det handlar om att stärka det kvinnliga företagandet och det handlar om att skapa förutsättningar för jämställt föräldraskap. Som vanligt är Folkpartiet jämställdhetens banerförare. Idag är det Maria Arnholm som för befälet. Och hon är på offensiven.

Läs även

Rasmus Jonlund (FP): Frimansk inspiration för liberaler

Vi kan och ska göra mycket, intervju med Maria Arnholm i tidningen NU

”Kvinnors inkomster som andel av mäns är oförändrade”, debattartikel av Maria Arnholm och Carl B Hamilton
Folkpartiets jämställdhetspolitik

Även en man kan behöva en kram ibland

Efter en och en halv månad i fångenskap blev de svenska journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström släppta från sitt syriska fängelse. Den glada nyheten kom för en dryg vecka sedan, och många tidningsartiklar hade en bild där de frisläppta journalisterna gav varandra en kram.

DN:s förstasida den 9 januari 2014.

Det var något med bilden som fick mig att reagera. Men jag förstod inte vad det var förrän en vän skrev följande på Facebook: "Blir lycklig över bilden på DN:s första sida. Förutom att själva nyheten i sig är fantastisk så är bilden oslagbar. Två män som kramas."

Två män som kramas. Inte något grabbigt ryggdunkande utan en riktigt innerlig kram, full av känslor och tillgivenhet. Ska det vara så märkvärdigt?

Tråkigt nog är det så. Den här typen av känsloyttringar tycks inte riktigt rymmas i den moderna mansrollen. Att krama sina barn går an. Att krama sin flickvän eller sin mor går an. Men att heterosexuella män öppet visar sådan ömsinthet mot varandra som de frigivna journalisterna, det är så ovanligt att man reagerar när man ser det.

Detta illustrerar ganska väl varför normkritik behövs – och varför jämställdhet inte bara är en kvinnofråga. Jag tror inte att män har ett mindre behov av att kramas än kvinnor, men det anses inte "manligt" enligt det normsystem som råder i vårt samhälle. Nedanstående filmklipp belyser förresten ganska väl hur våra könsnormer kan ta sig uttryck.

What if guys and girls changed roles at the gym?

Lyckligtvis är dessa normer inte skrivna i sten. För inte så länge sedan ansågs rosa vara en manlig färg – nu förknippas den lika självklart med kvinnlighet. På samma sätt kan föreställningar om vad som är "manligt" respektive "kvinnligt" förändras – antingen genom tillfälligheter i samhällsutvecklingen eller genom ett medvetet normkritiskt förändringsarbete.

Vi som är politiker kan välja att blunda för de här strukturerna, eller att försöka förändra dem. Som liberal vill jag att alla individer ska få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och utan att begränsas av till exempel olika könsnormer. Ett litet exempel på hur vi försöker förändra dem i Stockholm är att vi i budgeten skrivit in att kommunens förskolor ska "arbeta aktivt med jämställdhet".

En del fnyser åt genuspedagogik i förskolan. Själv tror jag att om vi redan på ett tidigt stadium låter barn slippa fastna i de begränsningar som könsnormerna innebär, så kanske vi i framtiden har ett samhälle där fler män kan få en kram när det behövs. Ett sådant samhälle tror jag är bättre, för alla. Kram på er!

Släpp helgdagarna fria!

Detta är en återpublicering av en text som ursprungligen publicerades på jespersvensson.se den 17 april 2005.

I förra veckan nåddes vi av det glädjande beskedet att Sverige fått sitt första "mångkulturella" kollektivavtal. Det var Arbetsgivaralliansens branschkommitté Trossamfund och Ekumeniska Organisationer som tillsammans med de fackliga organisationerna Kommunal, SKTF samt Civilingenjörsförbundet meddelade att man kommit överens om ett banbrytande avtal. Det intressanta med det nya avtalet är att det möjliggör för samfunden och de religiösa organisationerna att anpassa arbetstiderna till samfundens helger. Det innebär till exempel att man lokalt kan komma överens om att ha ordinarie arbetsdag på långfredagen och i stället vara ledig eller få ob-ersättning en annan dag som bättre stämmer med samfundets helgdagar. Initiativet är bra, men varför inte gå ett steg längre: varför inte släppa helgdagarna fria?

Att vara ledig eller inte ledig – den frågan behöver vi inte ställa oss.

De svenska helgdagarna regleras i lagen (1989:253) om allmänna helgdagar. Där fastslås att de svenska helgdagarna är söndagar, däribland påskdagen och pingstdagen, nyårsdagen, trettondedag jul, första maj, juldagen och annandag jul, långfredagen, annandag påsk, Kristi himmelsfärdsdag, nationaldagen (nyhet för i år!), midsommardagen samt alla helgons dag. Om man räknar bort de dagar som inte nödvändigtvis infaller på en lördag eller söndag blir det, om jag räknat rätt, nio helgdagar över.

Man kan fundera över poängen med alla dessa helgdagar. Ärligt talat, vem firar egentligen trettondag jul, Kristi himmelsfärd eller, för den delen, nationaldagen? Den som försvarar dem menar förstås att de är en del Sveriges kulturhistoriska arv och därmed måste bevaras. Här måste jag invända. Att behålla en massa helgdagar, vars tillkomst för de flesta svenskar är höljd i dunkel och vars syfte är likaledes okänt, är egentligen ganska meningslöst och, om man drar det till sin spets, ett slags överförmynderi där storebror Staten säger till medborgarna vad de ska vilja fira och när de ska vilja vara lediga. Varför inte i stället stryka alla de här gamla helgdagarna ur almanackan och i stället ge alla svenskar nio extra dagars semester, så att de själva kan avgöra när de vill vara lediga och vilka helger och högtider de faktiskt vill fira?

Första maj till exempel, varför skulle jag, som röstar borgerligt, ha något som helst intresse av att fira den? Nationaldagen sen – varför skulle jag, som tycker att krystad patriotism, påbjudet flaggviftande och på kungen-vinkande är enbart fånigt, ha någon glädje av att vara ledig då? Nej, mycket hellre skulle jag ta alla de där helgdagarna, samla ihop dem under ett par regniga novemberveckor och åka iväg någonstans där solen skiner. Eller kanske lyxa till det med såväl tredje- som fjärdedag jul någon gång?

Det fina i kråksången är att vi knappast har någon anledning att oroa oss för att någon värdefull tradition går förlorad. Väldigt många svenskar kommer fortfarande att vilja vara lediga till jul, påsk och midsommar; våra älskade högtider kommer att leva vidare i högönsklig välmåga. Skulle å andra en tradition någon gång tyna bort – ja, då är det ju för att ingen längre bryr sig. Det kan man knappast kalla en förlust. Låt i stället oss svenskar själva få bestämma vad vi vill fira och när vi vill vara lediga! Släpp helgdagarna fria!

Uppdatering 4/9 2014: Mobiloperatören 3 är först med att införa valfria röda dagar i Sverige

Den polska rörmokaren är bra för Sverige!

Rädslan för konsekvenserna av invandring från östra Europa har tagit olika uttryck i de gamla EU-länderna. I Frankrike varnades för "den polska rörmokaren", i Sverige ropade byggnadsarbetare "go home!" åt lettiska kollegor och i Storbritannien funderar den konservativa regeringen som bäst på hur man ska sätta stopp för rumäner och bulgarer.

Men behöver vi vara så ängsliga för våra grannar? I en artikel i veckans Economist berättar man om effekterna av den stora invandring som skett från Polen sedan landet blev EU-medlem 2004. Det visar sig att polackerna inte bara jobbar och bidrar till samhället – det finns också exempel på där de nya invånarna gjutit nytt liv i samhällen på dekis. "Southampton, another city with lots of immigrants from eastern Europe, has gone from being an ageing city with declining skills to a young one with great aspirations", säger till exempel en parlamentsledamot.

Ingen att vara rädd för.

Många migranter tar sig också förbi de första lågkvalificerade jobben och etablerar sig som entreprenörer och företagare. Webbsajter som tidigare handlade om att ge information till nyanlända har utvecklat sig till rena affärsförmedlingar. I de östeuropeiska immigranternas spår sjunker också brottsligheten och människors upplevda otrygghet.

Brittiska undersökningar pekar också på att invandrarna utnyttjar välfärdssystemet i lägre grad än andra: "[E]ast European immigrants tend to use the NHS much less than Britons. Few Poles [i staden Corby] or in Southampton live in public-sector housing or are waiting for it; they prefer to rent privately. Nor do many claim unemployment benefits: in 2011 the number of jobless Poles in Britain was under 20,000", skriver Economist.

De brittiska erfarenheter tidningen redogör för är i linje med det som Svenskt Näringsliv och Fores tog upp i sin DN-annons häromdagen. Den var ett svar på en tidigare annons med invandringskritiskt budskap. Svenskt Näringsliv och Fores upplyser bland annat om att vart femte nytt svenskt företag startas av någon med utlänskd bakgrund. Även i Sverige bidrar invandrarna med mer skatteintäkter till samhället än vad de får tillbaka i form av pensioner och samhällsservice. Och näringslivet drar stor nytta av de nya kontakter som invandrarna för med sig – för varje utlandsfödd som ett svenskt tillverkningsföretag anställer ökar företagets export till det landet med nästan en procent!

Det finns många skäl att vara för invandring. För mig som liberal är det mest grundläggande skälet att jag tycker att människors frihet inte ska begränsas av nationsgränser. Var och en borde vara fri att söka lyckan varhelst på jorden hen önskar. Nu ser det dessvärre inte ut så idag, och dessutom finns i samhällsdebatten en del röster som hävdar att invandring är ett problem som kostar pengar. Därför tycker jag att artiklar och upplysningar av det slag som Economist och Svenskt Näringsliv/Fores publicerar är viktiga. Invandring är faktiskt bra för Sverige!

Viktigt med seriösa aktörer i välfärdssektorn

Värdet av långsiktiga ägare av offentligfinansierade verksamheter var föremål för diskussion under Folkpartiets landsmöte i helgen.

Bakgrunden var utspel av partiledaren Jan Björklund mot riskkapitalbolag. "Vi vill ha bort riskkapitalbolagen som ägare eftersom att de är för kortsiktiga", sade Björklund till SVT. Utspelet väckte, med rätta, viss förvåning bland landsmötesombuden. Inte borde väl ett liberalt parti ha synpunkter på ägandeformen, så länge som patienterna får en bra vård? Nej, det borde vi förstås inte, och således blev ställningstagandet på landsmötet inte fullt så eldfängt som det tidigare utspelet:

”Vårdval och etableringsfrihet ska råda i hela landet för den som lever upp till kvalitetskraven. Vinstdrivande företag ska kunna verka i välfärdssektorn så länge kvalitetskraven uppfylls och ägarna tar ett långsiktigt ägaransvar. Den utförare som håller otillräcklig kvalitet eller gör sig skyldig till allvarliga brister ska inte ha tillstånd att bedriva verksamhet inom välfärdssektorn.”

Ställningstagandet marknadsförs förvisso på Folkpartiets hemsida som ett nej till riskkapitalbolag, men i praktiken torde det endast innebära att man försöker hitta en modell för att säkerställa en minimilängd på investeringshorisonten. Nyttan i det är förvisso inte uppenbar, men som kompromiss betraktad är ställningstagandet acceptabelt.

Riskkapitalister rör om i grytan.

De förkättrade riskkapitalbolagen kan på sätt och vis sägas vara näringslivets "arge kocken", som tar sig an verksamheter som inte fungerar optimalt, där gästerna serveras överkokta grönsaker och där majonnäsen ständigt skär sig. När de har styrt upp bland grytor och kastruller och förbättrat rutiner och arbetsprocesser så är de klara med sitt uppdrag. Då säljer de den välfungerande verksamheten till någon annan, och tar sig an ett nytt projekt. 

Deras risk är förstås att förbättringsarbetet misslyckas, så att värdet av satsat kapital faller ihop som en sufflé. Men när de lyckas lämnar de efter sig en sund och välskött verksamhet. Kommuner och landsting har ofta mycket att lära av de förbättringar som riskkapitalägarna genomför. Det finns naturligtvis riskkapitalbolag som inte sköter sig (precis som det finns kommuner som inte sköter sig). Men det finns också de som gör ett riktigt bra arbete och tar ett långsiktigt ansvar. Ett exempel är Capio, som driver S:t Görans sjukhus i Stockholm sedan 1999. Sjukhuset fungerar väl och uppvisar mycket goda resultat i jämförelse med andra sjukhus inom landstinget.

Jag välkomnar att Folkpartiets ställningstagande blev mer nyanserat än den upptrissade retorik som tidigare förekommit. Självklart ska vi ställa höga krav på dem som deltar i vårdval och upphandlingar. Men det är viktigt att vi fokuserar på rätt saker: att de är seriösa, följer lagar och regler och levererar vård och omsorg av den höga kvalitet som vi förväntar oss. Ägandeformen är underordnad.

Läs även
Daniel Andersson (FP): Vad är riskkapitalbolag?
Sivert Aronsson (FP): Långsiktigt ansvar viktigare än ägarform
Anna Starbrik (FP): Långsiktigt ägaransvar krav för privat vård
Hans Åberg (FP): Bra och dåliga pengar i friskolorna
Dagens Samhälle: Kaos om de flyr välfärden

Liberalt landsmöte och feministisk fika

I helgen hölls Folkpartiets landsmöte i Västerås. Landsmötet är partiets högsta beslutande organ och på dagordningen stod bland annat antagandet av ett nytt partiprogram.

Det nya partiprogrammet, som heter Frihet i globaliseringens tid, har arbetats fram i en öppen intern process och är den kompass som Sveriges liberaler nu kommer att navigera efter. Programmet innehåller förstås förslag på många olika politikområden, men alla utgår från liberalismens kärnbudskap. Så här uttrycks det i partiprogrammet:

"Den enskilda människan är liberalismens utgångspunkt. Målet är hennes frihet och livschanser. Varje människa är unik och ska oavsett bakgrund, begåvning eller styrka få många möjligheter att utvecklas."

Utifrån detta ideologiska fundament kommer Folkpartiet att i valrörelsen 2014 driva en politik för människors frihet, för frihandel och globalisering, för öppna gränser, tolerans och internationell solidaritet, mot sexism, rasism, homofobi och andra uttryck för hat mellan människor. Att öka jämställdheten mellan kvinnor och män kommer bli ett av Folkpartiets viktigaste valbudskap, och ett steg i det arbetet är att vi nu vill öronmärka en tredje månad i föräldraförsäkringen till vardera föräldern.

Jag fick möjlighet att besöka landsmötet på fredagen. Då omvaldes Jan Björklund enhälligt till partiledare och dessutom fick mötet besök av de andra partiledarna i Alliansen, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund. Det är tydligt att stämningen är god inom Alliansen, som kommer bli ett tryggt och enat alternativ mot den splittrade rödgröna oppositionen i nästa års val. På bloggen Liberal vision finns mer att läsa om de beslut som fattades under landsmötet.

Alliansens partiledare gästar landsmötet.

Eftersom jag återvände till Stockholm på fredagkvällen missade jag lördagens och söndagens förhandlingar. Döm därför om min förvåning när det på söndagseftermiddagen började komma sms och Facebookkommentarer om att jag vunnit en fika med jämställdhetsminister Maria Arnholm. Tydligen hade landsmötet lottat ut fikaträffar till dem som tagit de bästa Instagram-bilderna. Min vinnarbild ser ut så här, och jag ser naturligtvis oerhört mycket fram emot att få träffa Maria Arnholm och prata jämställdhet och feminism med henne.

Instagram-bilden från #landsmote som vann en fika med Maria Arnholm.

Förutom våra nuvarande ministrar och toppolitiker var en och annan partiveteran på plats. Till exempel förre Folkpartiledaren och statsministern Ola Ullsten, som signerade sin bok Så blev det. Jag köpte den, och även Hans Lindblads Kärlek, tbc och liberalism, en biografi över en annan Folkpartiledare, Sven Wedén. Så nu vet jag vad jag ska läsa under julhelgerna.

Ola Ullsten signerar sin bok Så blev det.

Landsmötet är alltså inte bara ett forum för att fatta beslut om partiets politik. Det är också en mötesplats, en chans att träffa liberaler från hela landet och utbyta åsikter och erfarenheter. Nästa gång det är landsmöte är 2015, ett år efter valet. Då tänker jag stanna längre, och – vem vet? – kanske till och med kliva upp i talarstolen och argumentera för någon hjärtefråga. Men först ska vi vinna valet!

Andra som bloggar om landsmötet:
Björn Brändewall (FP), Rasmus Jonlund (FP)

Stockholm får en hbt-policy

Folkpartiet har i budgetförhandlingarna fått igenom sitt krav på att Stockholms stad ska införa en hbt-policy. Ett viktigt verktyg i arbetet mot fördomar och diskriminering.

Nu har Stockholms budget för 2014 presenterats, och som folkpartist är jag naturligtvis glad över att Folkpartiet lyckats få igenom så många av sina förslag. Ett av dem har jag redan nämnt, nämligen att Stockholm ska påbörja ett arbete med ett utbyggt wifi-nät. En stor satsning görs på förskola och skola – budgeten ökar med hela 1,2 miljarder och Folkpartiet har fått igenom sitt vallöfte om läxhjälp till alla och ökade resurser till barn med behov av särskilt stöd.

Som FP-representant i trafik- och renhållningsnämnden gläds jag lite extra åt att Folkpartiet fått gehör för vårt krav om fler cykelparkeringar – i budgeten är det nu inskrivet att fler cykelparkeringar ska skapas i Stockholm, särskilt i kollektivtrafiknära lägen.

En annan viktig fråga som Folkpartiet drivit är att Stockholms stad ska få en hbt-policy. Redan 2011 lyckades Folkpartiet genomföra detta i landstinget och det är bra att även Stockholms stad nu ska få en policy.

Liberaler har all anledning att vara glada.

En hbt-policy blir ett verktyg för stadens verksamheter att arbeta med normer och omedvetna handlingssätt, mot fördomar och diskriminering. Målet är självklart att alla ska bli bemötta som individer, med respekt och professionalitet – oavsett kön, könsidentitet, könsuttryck eller sexuell läggning.

Detta borde vara självklart, men är det tyvärr inte. Därför behövs en hbt-policy, och därför är jag mycket stolt över att Folkpartiet sett till att det nu blir verklighet, även i Stockholms stad.

Läs även:
Lotta Edholm (FP): Stockholm tar fram hbt-policy
Anna Starbrink (FP): Bättre bemötande av hbt-personer
Birgitta Rydberg (FP): Bättre bemötande av homo- och bisexuella och transpersoner med landstingets nya hbt-policy
QX: Hbt-policy på gång i Stockholm
Hbt-policy för Stockholms läns landsting (pdf)

Miljarder skäl för mångfald

"Jag har fyllt mitt hus, mitt kontor och alla mina hotell med bögar, lesbiska och alla möjliga regnbågsbarn. Från allra första dagen har mångfald varit en av de viktigaste delarna i vår företagskultur. Tolerans skapar trygghet, trygghet skapar öppenhet. Vi menar att en färgglad arbetsplats skapar färgglada lösningar. Ingen har någonsin vunnit på att vara grå."

När hotellkungen Petter Stordalen betonar värdet av mångfald och öppenhet i en organisation så finns det åtminstone 11 miljarder skäl att tro på honom (tidningen QX, oktober 2013).

Är landsbygden för dålig på att ta betalt?

Två debattörer tycker att det finns en obalans mellan stad och landsbygd. De lyckas dock inte konkretisera vad de menar.

"Kontrakten mellan stad och land måste bli transparenta och tydliga", menar Christel Gustafsson och Magnus Ljung idag på SvD Brännpunkt. Såvitt jag förstår dem menar de att staden blivit alltför distanserad från landsbygden och att resursflödena är alltför enkelriktade; staden tar, landbygden ger. Denna obalans vill debattörerna komma till rätta med.

Ett sätt att komma till rätta med denna påstådda obalans är att se över vad staden betalar för det landsbygden levererar. Leveranserna från landsbygden "har ett pris och ett värde. Om vi bättre värderar och prissätter dessa leveranser innebär utvecklingen mot en biobaserad ekonomi också stora möjligheter".

Får de rätt betalt?

Som exempel på landsbygdens möjligheter nämner de rening av vatten och produktion av biogas. Något förvånande förvisso; vattenrening är ju en verksamhet som staden redan idag klarar av på egen hand och biogasproduktion kan också med fördel ske stadsnära (när luktproblemen åtgärdats).

Bortsett från det tycker jag att debattörerna har en del intressanta tankespån. Särskilt när det gäller prissättning av landsbygdens tjänster, som idag tydligen är dåligt värderade. Av vem då? undrar jag. Är det någon mekanism i marknadsekonomin som inte fungerar? Är det skevheter i skatte-/regelsystemet som leder till att landsbygden inte kan ta tillräckligt betalt, eller finns det andra orsaker?

Jag tror generellt att det finns skäl att fundera på om vi betalar "rätt" pris för att utnyttja olika typer av tjänster. För att ta ett banalt exempel: Är det helt självklart att det är gratis att köra på motorvägar medan den som vill trafikera järnvägen måste betala spåravgift?

Om vi ska klara framtidens utmaningar får vi inte fastna i gamla föreställningar utan måste vara beredda att ibland frigöra oss från invanda tankesätt. Att tänka fritt är som bekant stort, men att tänka rätt är större. Huruvida artikelförfattarna tänkt rätt, eller bara fritt, kan jag inte bedöma. Men jag skulle gärna ta del av ett mer utvecklat resonemang.

Även Hans Åberg (FP) bloggar om landsbygdspolitik: Landsbygdspolitik och självbestämmande, Det svänger om landsbygdspolitiken, Landsbygden – ett ekosystem i obalans, Den undersysselsatta landsbygden

I framtiden får alla nygifta kärlek

Häromdagen träffade jag två vänner som nyligen gift sig. Jag hade med mig blommor och kramade om dem ordentligt, för jag var så himla glad för deras skull. Jag var nyfiken på hur deras bröllop hade varit och ställde en massa frågor. Bland annat undrade jag om de fått några negativa reaktioner.

Först efteråt reflekterade jag över varför jag ställt den frågan. Medan vi satt och pratade kändes den helt naturlig. Jag liksom utgick från att eftersom de båda är män, och dessutom någorlunda offentliga personer, så var det högst tänkbart att de skulle ha drabbats av den intolerans och homofobi som fortfarande finns i vårt samhälle. Givetvis hade jag inte kommit på tanken att ställa frågan om det var en man och en kvinna som hade gift sig.

Min fråga säger kanske bara något om mig och min föreställning om samhället. Men kanske säger den något mer. Kanske är den ett tecken på att Sverige år 2013 ännu inte är ett land där hbt-personers livsval bemöts på riktigt samma sätt som heterosexuella personers. Där människor i vissa sammanhang, och på goda grunder, tvekar att berätta saker om sitt liv som är självklara för de allra flesta att prata om.

Prideparaderar med min kollega Rasmus (som är gift; dock ej med mig).
Foto: Pauline Åkerlund

Det glunkas ibland om att Prideparader och liknande är onödiga och obehövliga. De flesta lagar som diskriminerar eller särskiljer hbt-personer är ju numera ändrade (till exempel den lag som gjorde det möjligt för mina vänner att gifta sig). Är inte Priderörelsens mål därmed uppnått? För mig blev det tydligt att så inte är fallet. Förändrade lagar är förvisso en konsekvens av förändrade attityder och värderingar i samhället, men kan inte tas till intäkt för att förändringsarbetet nått hela vägen fram.

De flesta av oss höjer idag inte det minsta på ögonbrynen när vi möter en kvinnlig präst eller en man med barnvagn – företeelser som för tidigare generationer nog känts främmande. Att vi idag tycker annorlunda är inte minst tack vare de attitydförändringar som jämställdhetsrörelsen lyckats åstadkomma. 

På samma sätt tror jag inte att framtidens svenskar kommer att känna samma oro som jag när två homosexuella vänner gift sig – men det kommer inte ske av sig själv. Det kommer att behövas fler hbt-aktivister, fler förebilder och fler kollegor som utbrister "nämenvadkul, grattis!" när Anna berättar att hon förlovat sig med Stina. Och det kommer alldeles säkert att behövas fler Prideparader innan jag kan känna mig säker på att alla bröllopspar bara möts av kärlek.

Utbrända kårarbetare inte regeringens fel

Om studentkårerna inte lyckas locka medlemmar borde de fundera på vad de erbjuder, snarare än att skylla på regeringen.

I juli 2010 tog Alliansen bort kårobligatoriet, som tidigare tvingat alla högskolestudenter att vara medlemmar i en studentkår (se Den 1 juli får Sveriges studenter lite mer frihet). Det enda anmärkningsvärda med det beslutet är att det inte fattats tidigare.

En naturlig konsekvens av att studentkårernas tvångsmedlemskap avskaffades var att en del studenter valde att inte bli medlemmar. Precis som alla andra föreningar måste kårerna nu anstränga sig för att locka medlemmar. Något som tydligen är jobbigt.

"Efter kårobligatoriets avskaffande är det en daglig kamp att få in medlemmar och intäkter", suckar Elisabeth Johansson Hallin, Luleå Studentkårs ordförande, i ett SR-inslag idag. SFS ordförande Erik Arroy kopplar utbrändhet, magsår, ångest och sömnbesvär bland kåraktiva till obligatoriets avskaffande. Det är förstås solklar vem som bär skulden:

"Ansvaret är regeringens. Det var utbildningsdepartementet som drev på att kårobligatoriet avskaffades och det är därför viktigt att det är de som ser över vad det här har fått för konsekvenser", säger Erik Arroy till SR.

Att tänka fritt är stort, att tänka nytt är större.

Självklart är det allvarligt om kåraktiva drabbas av den typ av besvär och problem som Johansson Hallin och Arroy beskriver. Men för en del av oss andra är det i första hand ledningen för en organisation som har ansvar för arbetssituationen för anställda och förtroendevalda. SFS litanior framstår som särskilt svårsmälta eftersom de grundar sig på att de inte längre kan tvinga människor till medlemskap.

I stället för att beklaga sig över att regeringen genomfört en självklar frihetsreform så borde studentkårerna fundera på varför studenterna inte vill vara medlemmar i tillräcklig grad. Är det för dyrt? Gör kåren fel saker? Vad ger medlemskapet för mervärden? Det finns säkert en del att lära t.ex. av hur fackföreningarna vässat sina erbjudanden. Studentrörelsen borde tänka nytt och framåt, inte längta tillbaka.

Nytt partiprogram för framtidens välfärd

Idag presenteras förslaget till nytt partiprogram för Folkpartiet. En av de viktigaste frågorna handlar om hur man skapar fler jobb för ungdomar.

Den svenska ungdomsarbetslösheten här hög, ca 25 procent, jämfört med våra grannar Danmark och Finland som ligger närmare 15 procent. Bäst i Europa är Tyskland. Hur har de gjort för att lyckas?

Kan Tyskland lära oss något?

I det senaste numret av The Economist beskrivs hur den socialdemokratiska regeringen i Tyskland år 2003 lanserade en reformagenda, med syfte att skapa en flexiblare arbetsmarknad och en liberalare arbetsrätt. I Tyskland är det också vanligare med olika slags lärlingsutbildningar, vilket ger ungdomar en tydlig väg in i arbetslivet. Lärlingsutbildningar är en del av den gymnasiereform som Folkpartiet drivit igenom.

De tyska ambitionerna kan man inspireras av. I förslaget till partiprogram vill Folkpartiet se sänkta trösklar in på arbetsmarknaden. Turordningsreglerna ska utgå från kompetens, inte anställningstid. A-kassan bör bli obligatorisk och kompetenskonton och andra omställningsstöd ska stärka individens möjligheter att utvecklas i arbetslivet.

Syftet med Folkpartiets nya partiprogram är tydligt: Att rusta Sverige för att möta den internationella konkurrensen så att vi kan klara både jobben och välfärden i framtiden!

Läs även
Folkpartiet i Västerås: "Frihet i globaliseringens tid" – nytt partiprogram föreslås
Rasmus Jonlund (FP): Sverige behöver både lägre skatter och bättre jämställdhet

Dags för fler individuella föräldramånader

Idag diskuterar folkpartister i Stockholms län ett förslag om att Folkpartiet ska driva fler individuella månader i föräldraförsäkringen. Det är ett bra förslag. I mitt debattinlägg tog jag utgångspunkt i Folkpartiets historia som pådrivare i jämställdhetspolitiken. Jag sa ungefär följande:

~

Det är partiledardebatt i tv inför valet 1976. Debattpanelen består till hundra procent av män: Gösta Bohman, Lars Werner, Olof Palme, Thorbjörn Fälldin. När Folkpartiets partiledare Per Ahlmark får ordet väljer han att prata om jämställdhet.

Han vill ha en lag mot könsdiskriminering. Man ska inte hindras från ett bra jobb, bara för att man är kvinna. För Folkpartiet är jämställdhet mellan kvinnor och män ett av de stora målen för framtiden, avslutar Per Ahlmark.

Med den här episoden vill jag peka på den tradition som Folkpartiet i jämställdhetspolitiken. Per Ahlmark var förstås inte den första som lyfte dessa frågor. Och han är definitivt inte den sista. Efter honom har jämställdhetsbudskapet burits av starka socialliberala företrädare, som Bengt Westerberg och Birgitta Ohlsson.

Och i lördags klev Maria Arnholm upp på scen i Västerås och tog oss alla med storm. Resan mot jämställdhet har bara börjat, sade Maria Arnholm. Vi kan inte luta oss tillbaka och nöja oss med att Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Det finns mer att göra.

Frågan om uttaget av föräldraledighet är i högsta grad en jämställdhetsfråga. Så länge uttaget är lika ojämnt som idag så kommer löneklyftorna på arbetsmarknaden att bestå. Motionärerna har insett detta. De förstår att vi inte kan ha välfärdssystem som bidrar till att bevara den ojämställda arbetsmarknaden.

Jag beklagar att förbundsstyrelsen inte delar motionärernas syn. Deras inställning verkar vara att vi ska luta oss tillbaka, vänta och se. Vänta på vad? Att någon annan springer förbi oss och sliter åt sig ledartröjan i jämställdhetspolitiken?

Det Folkpartiet behöver är inte vänta- och-se-mentalitet. Det Folkpartiet behöver är en radikal och offensiv jämställdhetspolitik. Vi måste visa att vi menar allvar med ambitionen att Folkpartiet ska leda den liberala idéutvecklingen i Stockholms län!

Läs även
Cecilia Elving (FP): På väg mot fler individuella månader i föräldraförsäkringen
Olov Lindquist (FP): Får vi snart en individualiserad föräldraförsäkring?

Könsneutral äktenskapslag i Finland stoppas

I Sverige förlorade Kristdemokraterna fajten om könsneutral äktenskapsbalk; i riksdagen finns en kompakt majoritet av partier som tycker att alla människors kärlek är lika mycket värd.

I vårt grannland Finland kämpar Kristdemokraterna dessvärre i medvind. När finska riksdagens lagutskott häromdagen behandlade en motion om könsneutrala äktenskap lyckades man, med stöd från Sannfinländarna, Samlingspartiet (Finlands moderater) och Centern, sätta stopp för motionen. Kristdemokraternas gruppledare är nöjd; redan i regeringsförhandlingarna lyckades Kristdemokraterna hindra att regeringen skulle lägga fram ett sådant förslag.

Ett stolt lejon?

Även i Finland finns det förstås politiker som tycker att alla människor ska få gifta sig med den de älskar. Folkpartiets systerparti, Svenska folkpartiet, har tagit ställning för könsneutrala äktenskap och deras representant i lagutskottet röstade för motionen. Det gjorde också Socialdemokraterna, Vänsterförbundet, De gröna liksom en representant för Samlingspartiet. Det liberala ungdomsförbundet Svensk Ungdom är föredömligt tydligt om vad man tycker om nederlaget i lagutskottet:

"Dagens beslut är en skam för Finland. Vi är det enda landet i Norden där personer av samma kön inte får ingå äktenskap. Vi tror på att alla, oberoende av kön, ska ha rätt att gifta sig med den man vill och tänker aktivt jobba vidare för att alla ska få säga ja. I Frankrike och Storbritannien har man just godkänt en dylik lag, nu är det Finlands tur"

Finland är annorlunda än Sverige. En finlandssvensk bekant beskriver Finland som något mer socialkonservativt och att människors olika sexuella läggning inte diskuteras särskilt mycket i offentligheten. Men att någonting inte diskuteras innebär ju inte att frågan inte finns eller att det inte finns en längtan bland finska hbt-personer att få leva på samma villkor som andra. Därför är det viktigt att det finns en stark liberal röst även i Finland. Svenska folkpartiet kan förhoppningsvis se till att även Finlands kristdemokrater får segla i motvind framöver.

Media:
YLE, YLE2, HBL, Dagen, QX

Läs även:
Samok: Student- och ungdomsorganisationerna: Kärlek, mänskliga rättigheter och en jämlik äktenskapslag
DN: Obama ger stöd för samkönade äktenskap
Pink News: Obama's administration to file brief urging Supreme Court to strike down Proposition 8
Sanna Rayman (SvD): Jag saknar ord, KD

Marocko avskaffar grym våldtäktslag?

För knappt ett år sedan stod jag tillsammans med en grupp liberaler och demonstrerade utanför Marockos ambassad på Kungsholmen i Stockholm (se Demonstration mot marockansk strafflag). Demonstrationen handlade om en marockansk lagbestämmelse enligt vilken en våldtäktsman kan slippa straff om han gifter sig med sitt offer.

Amina Filali.

Detta drabbade 16-åriga Amina Filali, som enligt uppgift valde att ta sitt liv i stället för att leva med den förnedringen. Amina Filalis död ledde till omfattande protester.

Nu verkar det faktiskt som att protesterna gett resultat. Enligt en artikel på SR.se tycks nämligen Marocko vara på väg att avskaffa den förfärliga regeln. Det vore i så fall ett välkommet steg i rätt riktning. Samtidigt kvarstår många omoderna bestämmelser. Ett exempel är att våldtäktsstraffen är olika beroende på om offret var oskuld eller ej. Och antalet barnäktenskap är fortfarande högt. Trots detta tycker jag att man för stunden kan glädjas åt att åtminstone en av dessa ålderdomliga regler är på väg bort.