2013-12-31

Blir 2014 början på fredens århundrade?

För drygt hundra år sedan publicerade författaren Norman Angell sin bok Den stora illusionen, där han argumenterar för att krig mellan Europas länder vore poänglöst och därför inte sannolikt att inträffa. Eftersom länderna var så ömsesidigt beroende av varandra och sammanflätade av handel och finansiella transaktioner skulle ett europeiskt angreppskrig skada angriparen lika mycket som den angripne.

År 1913 skrev Norman Angell ett öppet brev till den tyska studentkåren, och gav därmed sina teser ännu större spridning i Centraleuropa. "Och så kunde de intellektuella i Berlin, München och Wien denna försommar trots oroande muller från Balkan finna tröst hos den brittiske skriftställaren. Angell slog fast att ett världskrig var otänkbart", berättar författaren och konstvetaren Florian Illies i sin förtjusande bok Århundradets sommar: 1913.

Nu vet vi hur det gick. Om sommaren 1913 var det gångna århundradets sommar, så blev sommaren 1914 den dramatiska inledningen på en ny tid. Inför det år som nu väntar, ännu ett århundrade framåt i tiden, har vi därför anledning att reflektera över tillståndet i vår värld, inte minst mot bakgrund av det som hände 1914 och den avslappnade och aningslösa attityd som rådde strax innan skotten föll i Sarajevo.

Tidningen Economist berör detta i en ledarartikel. Economist citerar John Maynard Keynes. Den kände nationalekonomen reflekterar i efterhand kring ett samhällsklimat där t.ex. Winston Churchill ansåg att "the way to make war impossible is to make victory certain": "The projects and politics of militarism and imperialism, of racial and cultural rivalries, of monopolies, restrictions and exclusion, which were to play the serpent to this paradise, were little more than the amusements of [the Londoner's]...daily newspaper". Keynes iakttagelser stämmer väl överens med de som författaren Stefan Zweig gör i sin bok Världen av igår, där han skildrar hur européerna, bara veckor innan kriget bröt ut, njöt av den osedvanligt vackra sommaren och det avslappnade livet vid stränder och i sommarnöjen.

År 1913 målade Edvard Munch Avundsjukan II.
Economists ledarskribent drar paralleller till vår samtid. Den mest besvärande likheten är självgodheten; affärsmän som är för upptagna med att tjäna pengar för att upptäcka farorna som lurar och politiker som spelar på nationalistiska strängar. Tidningen är förtröstansfull, men höjer samtidigt ett varningens finger: "Madness ... usually gives ground to rational self-interest. But when it triumphs, it leads to carnage".

Säkert har utrikesminister Carl Bildt också läst Economist. I en läsvärd debattartikel i dagens DN noterar han att det på sina håll "finns de som tycker sig se paralleller mellan situationen för ett sekel sedan" och idag. Bildt konstaterar att sedan murens fall och de europeiska kommunistdiktaturernas sammanbrott har Europa genomgått "två decennier med framgångar som sannolikt saknar motstycke i den europeiska historien" (även det, för övrigt, en uppfattning som fanns 1913 och som beskrivs av Zweig). Men spänningar finns, och ekonomiska utmaningar. Främlingsfientlighet och provinsialism grasserar på vår kontinent.

Carl Bildts recept är att satsa på det välfungerande unionsbygge där de flesta europeiska länderna idag är delaktiga. "Ett starkt europeiskt samarbete inbjuder inte till frestelser med freden", skriver Bildt. I något avseende låter detta förstås som ett eko av Angells sekelgamla argument. Det finns dock en väsentlig skillnad mot då: Idag vet vi vad som kan hända om vi låter en krutdurk brisera. Idag lever många européer med egna minnen av storkrigens fasor. Idag är Europas länder demokratier, förenade inte bara genom handel och finansiellt utbyte utan också i en union som växt fram just för att knyta länderna närmare varandra och förhindra nya krig.

Även om parallellerna med det som hände för hundra år sedan säkert på flera sätt kan ifrågasättas så är det bra att de görs. De blir en väckarklocka, som tvingar oss ut ur den bekväma liknöjdheten och aningslösheten. Och de är uppfordrande: Hur mycket kommer vi inte få skämmas för kommande generationer, om vi upprepar gamla misstag trots att vi nu sitter med historiens facit?

Jag önskar alla ett gott nytt och fridfullt 2014!

Boktips
Stefan Zweig: Världen av igår: en europés minnen
Florian Illies: Århundradets sommar: 1913
Norman Angell: The great illusion (finns även som pdf/e-bok via Cornell University Librarys internetarkiv)

2013-12-24

God jul!

Jag vill önska alla besökare på min blogg en riktigt god jul. Hoppas ni får fira den i sällskap med dem som står er nära. Eller att ni hittar på något annat kul, ni som inte vill fira jul.

/Jesper


2013-12-21

Kungens kurva pekar nedåt

Andelen svenskar som vill ha kvar monarkin minskar stadigt. Den är en god nyhet!

För oss som vill se ett mer demokratiskt statsskick i Sverige så var dagens opinionsmätning från DN/Ipsos en välkommen julklapp. Mätningen visar nämligen att stödet för monarkin stadigt minskar i Sverige, samtidigt som motståndet ökar. För närvarande är det 27 procent av svenskarna som vill avskaffa monarkin. Det är sex procentenheter mer jämfört med förra årets mätning vilket är en statistiskt signifikant ökning, enligt Ipsos.

Allt fler vill avskaffa monarkin.
Foto: Bengt Nyman
Jag hoppas naturligtvis att den här utvecklingen håller i sig. Monarki är ett pinsamt statsskick. Det är orimligt att vi svenskar inte själva får välja den som ska företräda oss ute i världen. Det innehåller en motbjudande ingrediens av att sortera människor i finare och mindre fina; att vissa individer har rätt till ärftliga privilegier som inte har med prestation att göra. Det är också generande utifrån ett människorättsperspektiv, vilket inte minst märks nu när kungafamiljens småbarn redan från tidig ålder exploateras i media.

Republikanska föreningen växer så det knakar. När jag var aktiv medlem, för sisådär 5–6 år sedan, hade föreningen knappt 3 000 medlemmar. Idag är antalet över 10 000. Det kan man jämföra med några av de mindre politiska partierna (Folkpartiet har cirka 18 000 medlemmar, Miljöpartiet och Vänsterpartiet omkring 13 000). Republiken har vind i seglen – det är något att glädjas åt bland pepparkakor, glögg och andra av julens fröjder.

Opinionen går åt rätt håll!
Även SvD, Aftonbladet och Expressen skriver om detta. Rasmus Jonlund (FP) bloggar.

2013-12-20

Vi står enade mot rasismen

I onsdags förmiddag var Kärrtorpsplan precis som vanligt. Ett lugnt stadsdelscentrum med Ica-handlare, biograf och några småbutiker. Det enda som påminde om söndagens obehagliga händelser var polisens husbil, som stod parkerad mitt på torget.

Jag var i Kärrtorp för att Tidningen Årsta/Enskede ville prata med en av de stadsdelspolitiker som var närvarande i söndags (artikeln finns här). Jag berättade om hur jag upplevde nazisternas attack. Jag sade också att jag tycker att de medier som beskrivit händelserna som en "urartad" demonstration inte fattat vad det handlade om.

Det var inget som urartade; det var en attack, ett våldsamt angrepp på en lugn och fredlig manifestation mot rasism, för öppenhet, trygghet och tolerans. Det var en attack med knogjärn och knallskott mot vanliga vuxna och små barn. En av de smällare nazisterna kastade in i folkmassan exploderade precis bredvid en barnvagn. Att den inte landade i vagnen var bara ren tur.

Vi vill ha ett samhälle där alla är alla välkomna.
Polisnärvaron skänker trygghet i Kärrtorp. Det gjorde den i söndags också, även om de var kraftigt underbemannade. De poliser som ändå var på plats gjorde en heroisk insats, inte minst med tanke på att de – enligt uppgift – även var tvungna att stävja en del deltagare i manifestationen som gått till motangrepp mot nazisterna. Jag vågar inte tänka på vad som hade kunnat hända om polisen inte varit där, och bad en av närpoliserna att framföra ett tack till sina kollegor.

Det är december 2013. Jag bor i Sverige, i Stockholm. Därför känns det nästan overkligt att sitta och skriva en text som handlar om nazister, här och nu. Men det är på riktigt, och därför ska det hållas en ny manifestation i morgon söndag. Tusentals människor väntas delta och visa att stadsdelens, ja hela stadens, invånare står enade – mot nazism och rasism, för tolerans och öppenhet.

Om jag får önska något, så vore det att den stora uppslutningen får åtminstone några av de svartklädda män som deltog i attacken i söndags att fundera över sina ställningstaganden. Och kanske, kanske komma fram till att den gemenskap och samhörighet de alldeles säkert söker finns i det öppna, varma och toleranta samhället – inte i den svarta kylan därutanför.

2013-12-15

När hatet tågade in i Kärrtorp

Det började som en fredlig manifestation mot rasism och främlingsfientlighet, men slutade i tumult efter att en grupp maskerade nazister gått till attack.

Dagens manifestation i Kärrtorp var ett svar på den senaste tidens ökande rasistiska aktiviteter i områden. I lokaltidningen rapporteras till exempel att butiker, bostadsentréer och skolfasader blivit nedklottrade med hakkors.
Hatet marscherar in.
Twitterbild från Mia Ternlund.
Eftersom det både inom vänster- och högerextremismen finns aktivister som inte tvekar att ta till våld var jag inför manifestationen lite orolig för att det skulle bli stökigt. Väl på plats i Kärrtorp konstaterade jag dock att så inte alls tycktes bli fallet. Tillställningen verkade, såsom utlovats, hyfsat partipolitiskt obunden och deltagarna bestod huvudsakligen av "vanliga människor", varav många barnfamiljer, som slutit upp i regnet för att markera sitt avståndstagande mot rasism och främlingsfientlighet.

Jag stod i det som sommartid är en fontän i ena änden av torget. Just som jag skulle vända mig mot en bekant och uttrycka min uppskattning över att manifestationen blev så lugn och värdig så hände det något. I andra änden av torget tågade en grupp maskerade personer med svarta flaggor in. Av allt att döma tillhör de nynazistiska Svenska motståndsrörelsen.


Nazistattacken från där jag stod.
Efter att nazisterna motats bort återupptogs manifestationen.
Foto: Monika Lozancic.
Våldsamheter utbröt i stort sett omedelbart. Glasflaskor kastades rakt in i folkmassan och rökbomber och smällare detonerade; det lät som pistolskott (vilket framgår av det här filmklippet). Många flydde från platsen.

Den rätt begränsade polisinsats som fanns på plats gjorde sitt bästa för att stävja våldet. Många skanderade "inga rasister på våra gator" och våldsverkarna kunde till slut motas bort. Enligt vissa uppgifter deltog ett antal så kallade antifascister i "motattacken". Att en av nazisterna ska ha blivit knivskuren talar för att dessa var väl förberedda på våldsamheter, vilket är en smula oroväckande. Det är polisens uppgift att skydda fredliga demonstranter. Om människor börjar ta lagen i egna händer är vi illa ute. Samtidigt tycks det som att polisen missbedömt hotbilden. Efter dagens händelser finns det anledning att fundera på hur de skött sitt uppdrag.

Politiskt våld kan aldrig accepteras, oavsett varifrån det kommer. Idag kom det från maskerade nazister. De tågade in i en fredlig manifestation, under svarta fanor och med huvuden fyllda av hat. De attackerade små barn och vanliga, vettiga vuxna med glasflaskor och rökgranater. Kravallerna i Kärrtorp blev en bister påminnelse om att vi som tror på ett öppet och tolerant samhälle har mycket kvar att göra.

Media: DN, SvD, SVT, SRExpressen, Expressen2Aftonbladet, Aftonbladet2Expo, Dagens Arena, CNN
Även Monika Lozancic och Bernt Månsson bloggar.

Den polska rörmokaren är bra för Sverige!

Rädslan för konsekvenserna av invandring från östra Europa har tagit olika uttryck i de gamla EU-länderna. I Frankrike varnades för "den polska rörmokaren", i Sverige ropade byggnadsarbetare "go home!" åt lettiska kollegor och i Storbritannien funderar den konservativa regeringen som bäst på hur man ska sätta stopp för rumäner och bulgarer.

Men behöver vi vara så ängsliga för våra grannar? I en artikel i veckans Economist berättar man om effekterna av den stora invandring som skett från Polen sedan landet blev EU-medlem 2004. Det visar sig att polackerna inte bara jobbar och bidrar till samhället – det finns också exempel på där de nya invånarna gjutit nytt liv i samhällen på dekis. "Southampton, another city with lots of immigrants from eastern Europe, has gone from being an ageing city with declining skills to a young one with great aspirations", säger till exempel en parlamentsledamot.

Ingen att vara rädd för.
Många migranter tar sig också förbi de första lågkvalificerade jobben och etablerar sig som entreprenörer och företagare. Webbsajter som tidigare handlade om att ge information till nyanlända har utvecklat sig till rena affärsförmedlingar. I de östeuropeiska immigranternas spår sjunker också brottsligheten och människors upplevda otrygghet.

Brittiska undersökningar pekar också på att invandrarna utnyttjar välfärdssystemet i lägre grad än andra: "[E]ast European immigrants tend to use the NHS much less than Britons. Few Poles [i staden Corby] or in Southampton live in public-sector housing or are waiting for it; they prefer to rent privately. Nor do many claim unemployment benefits: in 2011 the number of jobless Poles in Britain was under 20,000", skriver Economist.

De brittiska erfarenheter tidningen redogör för är i linje med det som Svenskt Näringsliv och Fores tog upp i sin DN-annons häromdagen. Den var ett svar på en tidigare annons med invandringskritiskt budskap. Svenskt Näringsliv och Fores upplyser bland annat om att vart femte nytt svenskt företag startas av någon med utlänskd bakgrund. Även i Sverige bidrar invandrarna med mer skatteintäkter till samhället än vad de får tillbaka i form av pensioner och samhällsservice. Och näringslivet drar stor nytta av de nya kontakter som invandrarna för med sig – för varje utlandsfödd som ett svenskt tillverkningsföretag anställer ökar företagets export till det landet med nästan en procent!

Det finns många skäl att vara för invandring. För mig som liberal är det mest grundläggande skälet att jag tycker att människors frihet inte ska begränsas av nationsgränser. Var och en borde vara fri att söka lyckan varhelst på jorden hen önskar. Nu ser det dessvärre inte ut så idag, och dessutom finns i samhällsdebatten en del röster som hävdar att invandring är ett problem som kostar pengar. Därför tycker jag att artiklar och upplysningar av det slag som Economist och Svenskt Näringsliv/Fores publicerar är viktiga. Invandring är faktiskt bra för Sverige!

2013-12-14

Vi ger oss inte förrän våldet mot kvinnor har upphört

Mäns våld mot kvinnor är ett problem som måste mötas med ett batteri av åtgärder, till exempel genom att erbjuda skydd till kvinnor som blivit slagna och behandling för män som slår. Våldet mot unga tjejer uppmärksammades i en insändare i förra veckans Tidningen Årsta/Enskede. I dagens tidning skriver Hanna Gerdes, Nora Milstig och jag en replik där vi berättar om några av de satsningar, nationellt och lokalt, som Folkpartiet gjort för att stoppa våldet mot kvinnor.

Kvinnors trygghet viktig FP-fråga

Våld mot kvinnor och flickor är en av de mest utbredda kränkningarna av mänskliga rättigheter i världen. Folkpartiet har arbetat länge för att frågor kring fysiskt och psykiskt sexuellt våld, människohandel, tvångsgifte och påtvingade graviditeter ska vara högst upp på den politiska dagordningen i Sverige. De gläder oss därför när även Ung Vänster (Tidningen Årsta/Enskede, 7/12 2013) lyfter vikten av ta våldet mot unga tjejer på högsta allvar.

Sedan 2006 har över en miljard satsats
för att stoppa mäns våld mot kvinnor.
Vi liberaler agerar på olika nivåer för att få ett slut på mäns våld mot kvinnor. Sedan 2006 har Folkpartiet sett till att regeringen investerat över en miljard för detta arbete. Tack vare denna satsning har vi kunnat öppna Mansmottagningen i Söderort, vars syfte är att erbjuda behandling åt män som slår. Genom Centrum för våldsutsatta ger vi stöd åt framför allt barn och mammor som utsatts för våld i nära relationer. Folkpartiet har också drivit igenom att regeringen finansierar Kvinnofridslinjen, en nationell stödtelefon för dem som utsatts för hot eller våld.

För att ytterligare stärka varje människas rätt till sexuell integritet beslutade Folkpartiets landsmöte nyligen att skärpa kraven i sexualbrottslagstiftningen genom att införa en samtyckesklausul - ett viktigt steg mot att få bukt med det sexualiserade våldet.  I Skarpnäck driver Folkpartiet på för genuspedagogik i förskolan, vi tror att det är viktigt att arbeta normkritiskt och motverka att pojkar och flickor tvingas in i gammaldags könsroller. Vi i Folkpartiet ger oss inte förrän våldet mot kvinnor har upphört. Och vi välkomnar alla som delar den målsättningen med oss.

Jesper Svensson
ordförande, Folkpartiet i Skarpnäck
ersättare, Skarpnäcks stadsdelsnämnd

Hanna Gerdes
vice ordförande, Folkpartiet i Skarpnäck
styrelseledamot, Liberala kvinnor Stockholm

Nora Milstig
styrelseledamot, Liberala ungdomsförbundet Stockholm och Femmetopiagruppen

2013-12-11

Fyra i fjärde kretsen – tack för förtroendet!

Ikväll valdes jag av Folkpartiet att stå på plats fyra på kommunvalsedeln i Stockholms fjärde krets. Jag är glad och tacksam för förtroendet och siktar nu på att, tillsammans med kretsens övriga kandidater, få ännu fler väljare att rösta liberalt i valet 2014! Stockholm behöver ett starkt Folkparti och jag kommer göra mitt bästa för att fler ska få upp ögonen för vår politik.

Glad kommunkandidat!
De frågor jag vill driva om jag kommer in i kommunfullmäktige berättar jag om på sidan Svensson till stadshuset 2014. Läs gärna mer där!

Så här kommer valsedeln för fjärde kretsen att se ut:

1. Lotta Edholm
2. Frida Johansson Metso
3. Hanna Gerdes
4. Jesper Svensson
5. Vladan Boskovic
6. Elisabet Abelson
7. Thomas Erlandsson
8. Hanna Backesten
9. Robert Mellberg
10. Sabine Pettersson
11. Lidia Ahlberg
12. Peter Öberg
13. Joakim Åhlén
14. Kerstin Laroussi
15. Elena Hondo
16. Karl Olof Eklund
17. Thomas Bäcklin
18. Daniel Lucas
19. Per Ola Axelsson
20. Gudrun Edvardsson
21. Gunilla Thorsson

2013-12-05

En enastående människa har gått ur tiden

MADIBA AT 85, stod det på den sydafrikanska tidningen Mail & Guardians framsida på Nelson Mandelas 85-årsdag den 18 juli 2003. Rubriken var illustrerad med en bild en leende Mandela (Madiba är ett klan-namn) iklädd en de stormönstrade skjortor som blivit ex-presidentens signum. Själv hade jag anlänt till Sydafrika en dryg vecka tidigare, och påbörjat min studietermin vid University of Pretoria.

I somras, tio år efter mitt besök i Sydafrika, firades Nelson Mandelas 95-årsdag under betydligt lugnare former. Sedan en tid hade nyheterna fyllts av bulletiner om hans dåliga hälsotillstånd och Mandela vårdades på sjukhus. Han kämpade sig emellertid även igenom den krisen och fick senare lämna sjukhuset men idag, den 5 december, somnade frihetskämpen in för gott. 

Nelson Mandela, 1918–2013.
Mandela var under lång tid en ledarfigur i ANC, som grundades 1912 och eftersträvade nationell enighet och likabehandling för svarta och vita. Att avskaffa de apartheidlagar som infördes på 1940-talet blev förstås ett prioriterat mål. Mandela var utbildad advokat och var länge angelägen om att frihetskampen skulle drivas med fredliga metoder. Apartheidregimens våldsamheter fick honom sedermera att ändra sig, och han var med och grundade ANC:s väpnade gren, Umkhonto we Sizwe, i början av 1960-talet. Mandela tillfångatogs och satt fängslad under 27 år, från 1963 till 1990, huvuddelen av tiden på fängelseön Robben Island.

Efter Nelson Mandelas frigivning påbörjades Sydafrikas demokratiseringsprocess. 1994 hölls de första fria valen, och Nelson Mandela blev president. Under hans ämbetsperiod etablerades en sannings- och försoningskommission, ledd av ärkebiskop Desmond Tutu, vars uppgift bland annat var att samla vittnesmål från apartheiderans offer och förövare. Processen bidrog säkert till den fredliga övergången från minoritetsförtryck till majoritetsstyre, och den illustrerar väl den inställning som blivit förknippad med Nelson Mandela och gjort honom så hyllad: avsaknad av hämndbegär, strävan efter försoning. (Det räcker att gå till grannlandet Zimbabwe för att få en bild av vad som hade kunnat hända med Sydafrika om Mandela inte varit den han är.)

Efter fem år som president lämnade Nelson Mandela ämbetet 1999 och ägnade sig därefter bland annat åt arbetet mot hiv/aids – en fråga som hans efterträdare på presidentposten dessvärre alltför länge negligerade. Efter Nelson Mandela har också ANC utvecklats till att bli en alltmer maktfullkomlig och korrumperad rörelse med tendenser att motarbeta pressfriheten och rättsväsendets oberoende (en del av det har jag bloggat om under taggen Afrika). Det är en sorglig utveckling, som Mandela nu slipper fortsätta att bevittna.

Under Nelson Mandelas långa liv förändrades världen – det gäller inte minst hans egen kontinent, och inte minst tack vare hans egna insatser. Det är en alldeles enastående människa som gått ur tiden. Madiba har lett sitt sista breda leende mot det folk han var med att befria från apartheidförtrycket men hans budskap om frihet och försoning för förhoppningsvis leva länge än.

"Människans godhet är en låga som kan skärmas av men aldrig släckas" skrev Mandela i sin memoarbok Den långa vägen till frihet. Han, om någon, borde veta.