Coca-cola rensar ut Mohamed

Coca-cola säljer läsk med vanliga svenska namn på etiketten. Men ett av de vanliga namnen i Sverige får inte vara med – det anses stötande.

Coca-cola lanserar nu en kampanj där de "hyllar sina konsumenter". I stället för produktnamnet kommer flasketiketterna under en period att prydas med de "150 vanligaste namnen".

I Sverige kommer således alla Anna, Mikael, Anders och Maria att kunna köpa en flaska cola med det egna namnet. Mitt eget namn, Jesper, har plats 72 på SCB:s topplista bland de vanligaste tilltalsnamnen, och finns också med i Coca-colas kampanj. Ett ännu vanligare namn är Mohamed, som 19 592 svenskar lystrar till. Det ger en listplacering på 62, strax efter Jakob och William, men före Lucas och Roger. Och, som sagt, Jesper.

Johan, Jesper och Emil överlevde Coca-colas censur.

Men Mohamed har rensats bort av Coca-cola. Förklaringen till detta är en smula märklig. "Coca-cola är symboliskt oerhört starkt sammankopplat med USA", säger marknadschefen Gustaf Wetterwik till SvD. Coca-cola tror att "det är mindre stötande att inte ha med namnet än att ha med det på en produkt som är så förknippad med USA".

Alltså, jag förstår inte. Svenskar som köper Coca-cola – en produkt som onekligen associeras med USA – förväntas alltså tycka att det är helt naturligt och inte det minsta konstigt att det står Jenny och Niklas på etiketterna, men om det skulle råka stå Mohamed, då är det plötsligt stötande? För vem, undrar man?

Oavsett om man ska komma till slutsatsen att det är vi "icke-Mohamed" som ska bli stötta, eller Sveriges nära 20 000 Mohamed, så torde man behöva utgå från antingen att namnet Mohamed associeras med något som är negativt och stötande – eller att samtliga Mohamed associerar USA med något negativt och stötande.   Coca-colas agerande är fegt och fördomsfullt och bidrar till att göra alla som heter Mohamed till bärare av något som kanske kan beskrivas som kollektiv skuld. Det, om något, är stötande.

Media:
SVT, Resumé

Läs även Hanif Bali i Aftonbladet. 

Sexistisk reklam fälld

I somras skrev jag ett blogginlägg där jag bland annat tog upp byggföretaget Toppboendes sexistiska reklam, där man försökte sälja vindsvåningar med en utmanande kvinna (se Ett sent samtal om kvinnosyn). Via Fredrik Wass har jag nu fått veta att reklamen fällts av Reklamombudsmannen. Ett ganska självklart utslag, kan man tycka. Det tråkiga är väl att så många reklamköpare och -makare fortfarande inte lämnat denna gammaldags kvinnosyn bakom sig (den som tvivlar rekommenderas ett besök på Sälj grej med tjej).

En sent samtal om kvinnosyn

Ett blogginlägg av Tomas Gunnarsson, som kallar sig "Genusfotografen", har idag blivit uppmärksammat i sociala medier. Bakgrunden är att Gunnarsson för några veckor sedan skrivit om ett reportage i Xpress, Arlanda Express ombordtidning, där kocken Louise Johansson intervjuades.

Reportaget illustrerades med bilder på Johansson, inte i arbetskläder utan i en tunn sommarklänning, välsminkad och i vissa icke-professionella poser, ibland med sexuell anspelning. På en bild dricker Johansson med viss möda vatten ur en slang. Gunnarssons kommentar: "Så här marknadsför Arlanda Express Sverige. Genom spermadrickande mästerkockar." Bilden finns på fotografens hemsida, för den som vill bilda en egen uppfattning.

Att Gunnarsson publicerade och kommenterade dessa bilder på sin blogg föll dock inte i god jord hos fotografen och dennes agentur. De har krävt skadestånd från Gunnarsson för att han publicerat bilderna utan tillstånd. Så vitt jag förstår har parterna nu nått en förlikning, som kostat Gunnarsson 15 000 kronor.

Jag blir vansinnigt provocerad av det här. Gunnarssons syfte har varit att, som han själv skriver, belysa "att kvinnor som regel, även när de är kamerablixtbelysta för sin kompetens, intervjuade i sin yrkesroll, ombeds busa, ömsa yrkesuniformen och tindra som latenta sexälvor mot kameran". Är man kvinna räcker det inte att vara duktig på det man gör; för att duga ska man helst vara snygg och vilja åma sig framför kameran också. Det är hopplöst att vi år 2012 inte kommit längre än hit.

I sammanhanget kommer jag att tänka på en annons som jag såg på stan härom veckan. Företaget Toppboende bygger vindsvåningar, och marknadsför sig med rubriken "Vi bygger vindsvåningar som du aldrig glömmer" och en bild på en välsminkad, vacker kvinna i tajt, kort klänning och höga klackar. Annonsen fick mig att haja till, eftersom jag inte omedelbart såg kopplingen mellan vindsvåningar och lättklädda kvinnor. Jag skickade därför ett mail till Toppboende (detta var den 20 juni) där jag skrev följande:

Hej,

jag har sett att ni gör reklam för vindsrenoveringar (se bifogad bild).

På vilket vis tycker ni att personen i reklamen har samband med de tjänster ni säljer?

Jag fick inget svar, vilket jag kom att tänka på ikväll när jag läste om Genusfotografen. Skickade därför en liten påminnelse. Döm om min förvåning när jag nästan på studs, klockan 22:37, blev uppringd av vd:n för Toppboende. Han upplyste att annonskampanjen hade kostat 160 000 och verkade inte tycka att mina frågeställningar var relevanta.

A room with a view?

Jag förklarade att jag skulle tycka det var intressant att veta hur han resonerade när han beställde annonserna. Har kvinnan på bilden något samband med vindsvåningarna? Är hon arkitekt? Byggarbetare? Vd:n hävdade då att kvinnan på bilden är hans hustru, som är en duktig inredningsarkitekt. Jag fick också veta att bolaget har fullt med arbete i fyra år framåt.

Vd:n ville förvisso inte avslöja sin hustrus namn, men jag litar naturligtvis på vad han säger. Kvinnan på bilden är alltså en duktig inredningsarkitekt, anställd av Toppboende. Ändå tycker jag det hade varit intressant att veta hur Toppboende resonerade när man valde bild. Det verkade dock inte finnas ett ömsesidigt intresse att fortsätta resonemanget; jag blev uppmanad att "skaffa mig ett jobb" och fick veta att vd:n "blir så förbannad på jävla sossar som er". (Detta trots att jag upplyst honom om att jag är folkpartistisk politiker i Stockholms stad.)

Objektifieringen av kvinnor i olika sammanhang kommer vi nog att få leva med ett tag till. Men om alla vi som tycker illa om detta gör oss besväret att skicka ett litet mail till företag som publicerar sådana här bilder, eller använder dem i sin marknadsföring, så kanske vi på sikt kan bidra till ett samhälle där kvinnor ses lite mer som människor, och lite mindre som objekt.

Avslutningsvis vill jag gärna uppmärksamma att det startat en insamling till Genusfotografen. Jag har gett ett litet bidrag, för jag tycker det är beklagligt när upphovsrättsregler används för att kväva en angelägen samhällsdebatt.

Läs även Ajour: Fotoagentur tvingade ner bildkritik från blogg och Hanna Fridén: "Måste alla kvinnor se ut som att de jobbar för Vogue?" Även DN och AB rapporterar och Patrik Kronqvist skriver på Newsmill (13/7). En icke-censurerad bild av Genusfotografens blogginlägg finns här. Björn Lindgren och Jakob Lundgren (MP) skriver här.


Fler bloggar:
Sanne Aronsson: Konsten att förstöra sitt varumärke
Elin Börjesson: Bilder på kvinnlig kock fick hård kritik på nätet
Hanna Lager (FP): Genusfotografen i blåsväder
Jörgen Lindell (PP): Upphovsrätt som ett medel att tysta kritik
Niklas Starow: Fotostudion "Spectacular studios" censurerar kritiker
Webbfunktion: Spectacular studios versus Genusfotografen

Har inte telebolagen lärt sig något av historien?

År 1999 skapades programmet Napster, ett slags söktjänst för musikfiler. För första gången blev det busenkelt att få tag på sin favoritmusik. Tack vare att internetuppkopplingarna blev allt snabbare i början av 2000-talet gick nedladdningen dessutom rätt fort – det krävdes inte längre någon seg modemväntan för att få njuta av Bonnie Tylers hesa höjdare, eller vad man nu råkade gilla. Napster blev en succé och musik började delas som aldrig förr.

Jag kom, såg och besegrades.

Det fanns, tror jag, i huvudsak två orsaker till Napsters framgångar. Dels att det var gratis. Men kanske framför allt att det var så bekvämt och enkelt. Skivbranschens gamla affärsmodell, där man förväntades gå till en skivaffär och köpa en cd-skiva för ett par hundralappar, där dessutom hälften av låtarna var sådana man inte gillade, kändes plötsligt hopplöst föråldrad.

De enda som inte insåg det var skivbolagen. I stället för att möta teknikutvecklingen med nya affärsmodeller hyrde de in arméer av advokater för att stämma skiten ur fildelningspionjärerna. Napster knäcktes rätt fort och efterföljaren Kazaa fylldes med defekta musikfiler. Samtidigt fortsatte bredbandsutbyggnaden, vilket skapade förutsättningar för piratsajter som The Pirate Bay – men också för seriösa musiksajter som Itunes och Spotify.

Om skivbolagen i ett tidigare skede insett att slaget om deras gamla affärsmodell var förlorat, och om de varit mindre konfrontativa, hade de kunnat vinna mycket goodwill, sluppit många advokaträkningar och kunnat komma fortare ut på banan med nya, lönsamma affärsmodeller för framtiden.

Mot bakgrund av detta tycker jag dagens nyhet, att teleoperatörerna nu vill blockera Skype, Viber och andra telefonitjänster från mobilerna är häpnadsväckande. Än en gång ägnar sig bjässarna alltså åt att bekämpa ny teknik i stället för att se möjligheterna i den. Kanske är det inte röstsamtal som Telia ska tjäna pengar på i framtiden utan datatrafik, oavsett vad den innehåller? Jag har förstås inget svar på hur telebolagens framtida affärsmodeller ska se ut. Men jag är förvånad att de inte tycks ha lärt något av historien.

Hen – praktiskt pronomen eller provocerande PK?

För inte så längesedan så var subjektet i svensk lagtext alltid "han". När man skriver nya lagar ändrar man successivt detta till "han eller hon". Således står det i 2 kap. 6 § brottsbalken, som skrevs på 1960-talet, att "dömes någon här i riket till ansvar för gärning för vilken han utom riket har ådömts påföljd, skall vid bestämmande av påföljd skälig hänsyn tagas till vad han undergått utom riket" medan det i 4 kap. 1 §, en 2000-talsprodukt, anges att "den som bemäktigar sig och för bort eller spärrar in ett barn ... med uppsåt att skada honom eller henne till liv eller hälsa eller att tvinga honom eller henne till tjänst eller att öva utpressning, döms för människorov".

Här har lagstiftaren alltså valt att markera att världen inte enbart består av "han" utan också av en och annan (majoriteten, faktiskt) "hon". En fullt rimlig förändring tycker nog de flesta, åtminstone så här i efterhand. Uttrycket "han eller hon" har emellertid nackdelen att det kan vara lite otympligt. Kanske vore det, kom någon på, praktiskt med ett pronomen – hen – som kan användas när subjektets kön inte är relevant. Tanken är inte ny utan ska ha lanserats i omgångar åtminstone sedan 1960-talet, dock utan att få fotfäste i språkbruket. Nu har debatten blossat upp på nytt, och de tre små bokstäverna väcker starka känslor.

Hen-diskussionen har två bottnar. Den mera ytliga handlar i princip om huruvida ett nytt pronomen är önskvärt och om det kan etablera sig i språket. Somliga tycker idén är löjlig. Själv ser jag inte problemet. Är det verkligen ett problem om vårt språk berikas med ytterligare ett litet ord? Jag tycker själv att hen är ovant, och framtiden får utvisa om jag kommer börja använda det. Kanske får ordet spridning – och kanske tar även paragraferna i brottsbalken någon gång tar steget över till hen?

Den mer djupgående diskussionen handlar om könsroller. Är det viktigt att alltid veta om den som omtalas är en han eller en hon? Bakgrunden till debatten är bland annat den nyligen publicerade barnboken Kivi och monsterhund, där hen används genomgående. Bokens huvudperson är bara Kivi, eller hen; han eller hon spelar ingen roll. En del förskolor har också börjat använda hen. Debattören Elise Claeson tycker detta är tokigt. Små barn blir "förvirrade" om man använder hen som pronomen. Det är viktigt för barnen att veta att han är han och hon är hon. Ordning och reda bland könsrollerna, ljusblått och rosa, tycks vara Claesons devis. Twittraren Anders Timell tycker att hen är "värsta ordet just nu. Usch Fyyy Faaaan Very Bad".

En förklaring till varför hen är kontroversiellt levererar Timell i en efterföljande tweet: "Kanske jag som är rädd för allt nytt. Gillar inte 'Hen' bara. De som använder det känns så arga jämt. Och lite åt det militanta hållet." Jag förmodar att det är feminister och "genusmänniskor" som avses. Att dessa fortfarande provocerar är uppenbart.

Men hen-reaktionerna visar också hur otroligt ängsliga vi blir när vi uppfattar att de invanda könsrollerna sätts ifråga. Uppenbarligen har vi ett starkt behov av den förutsägbarhet, kanske trygghet, som könsrollerna innebär. När alla vet sin plats och spelar sin roll blir de sociala arenorna lite mer lättnavigerade. Å andra sidan: när människor inte trivs i sina roller, eller bara vill utmana dem, så blir det ofta kontroverser. Jämställdhetsdiskussionen är ett exempel på det. Där har vi i Sverige kommit ganska långt med att bryta ner könsstrukturerna mellan kvinnor och män. Vad gäller andra typer av normbrytning har vi dock en bit kvar – fråga valfri transperson, till exempel.

Att börja använda hen i sammanhang där könet är irrelevant kommer inte att revolutionera världen. Det kommer å andra sidan knappast heller inte att fördärva den. Måhända kommer Elise Claeson att bli ytterligare något förvirrad. Men för oss andra kan det vara en markering att vi vill se på varandra i första hand som människor, och att var och en själv ska vara fri att fylla den mänskliga rollen med innehåll.

Läs även
Forskarfeministen: Nu blir det prat om svenskans nya pronomen – hen!
Hanna Lager (FP): Det där med hen
Hanna Lager (FP): Vad är det som är så provocerande med genuspedagoger?

Frisinnade språkbrukare

Ett av dagens mest intressanta debattinlägg står författaren Bengt Ohlsson för. I en DN-artikel frågar han sig, om det går att vara kulturarbetare och samtidigt ha politiska sympatier åt höger.

Bengt Ohlsson ifrågasätter kulturarbetares slentrianmässiga avoghet gentemot borgerlighet, kapitalism och så vidare. "Jag blir irriterad", skriver Ohlsson, "när jag hör vänstermänniskor komma hem från USA och prata om hur feta och dumma och ignoranta amerikanerna är ... Hade de kommit hem från en resa i Burundi och utgjutit sig lika förklenande om de puckade infödingarna ... hade vi anmält dem för hets mot folkgrupp". Eftersom afrikanerna dessutom snart är lika feta som amerikanerna så får vänstern börja se upp med vilka invektiv de använder. Ohlssons inlägg är en nyttig påminnelse till oss alla om att vi ibland borde stanna upp och ifrågasätta vår världsbild.

För vidare spekulationer om varför vänstern dominerar i kultursfären hänvisar jag gärna till Adam Cwejmans blogg. Själv tänkte jag lämna just den frågan och i stället ägna mig åt ett metaresonemang kring ett ordval i Bengt Ohlssons artikel. Så här skriver han:

"Konstnären ska ... ha en skoj och annorlunda livsstil. Man ska vara lite frisinnad. Knulla runt en aning, unna sig ett glas eller kanske rent av jazzigare njutningsmedel, krisa i själen, klä sig knasigt."

För en folkpartist så påminner ordet frisinnad om Folkpartiets frikyrko- och nykterhetsfalang, som bildade eget parti på 1920-talet efter intern splittring mellan förespråkare och motståndare till alkoholförbudet. Sedermera slogs falangerna ihop till Folkpartiet, men benämningen frisinnad lever kvar och för inte direkt tankarna till någon som knullar runt och tar sig ett glas. Gjorde Bengt Ohlsson ett dåligt ordval? Borde han inte ha skrivit frigjord i stället? Det ordet används ju traditionellt som beskrivning av någon som är (sexuellt) normbrytande.

Folkpartist? Eller frigjord?

Nå, nu består ju inte världen enbart av frisinnade folkpartister. Enligt ordboken kan frisinnad också, mer allmänt, betyda "fri från fördomar". Den tolkningen ligger onekligen närmare ordets semantiska innebörd ("någon som har ett fritt sinne"). Med den innebörd som nog de flesta av 2010-talets läsare lägger i ordet frisinnad, så får man nog säga att Ohlssons användning är acceptabel. Även om frigjord vore ännu bättre.

Poängen med detta osammanhängande inlägg var nu inte att recensera Bengt Ohlssons kvaliteter som skribent, det vore förmätet. Däremot är det alltid intressant att fundera på ord och deras betydelse. Och att denna faktiskt titt som tätt förändras över tid. I min ordbok från 1991 står att suga betyder "dra in med hjälp av luft". En samtida ordbrukare skulle å andra sidan kunna påstå att en dammsugare suger, och därvid avse att den faktiskt inte alls gör det. Ett exempel bland många på att vårt förhållande till språket och orden onekligen är en smula frigjort.

Demonstranter – med käpp och attityd

"Är det 40-talisternas sista primalskri vi hör?", frågade sig journalisten Harald Norbelie med anledning av den grånande skaran demonstranter som samlats för att bevara den vittrande Slussen.

"Sista?", funderade en kollega till mig. Hon menade att det här nog bara är början.

En ledarartikel i dagens SvD ger bränsle till det resonemanget. "Pensionärer är inte som förr", skriver Maria Ludvigsson: Fyra av tio 65-plussare, och två av tio 71-åringar, yrkesarbetar fortfarande. Dagens ålderspensionärer lägger sig inte på sofflocket, de håller igång.

Slussendemonstranter 12 december.

Bild från DN/Viktor Barth-Kron

När 40-talisterna nu går i pension kommer de att ställa nya krav, menar Ludvigsson. 40-talisterna "var de 'första tonåringarna' och de kommer sannolikt att ha attityd även som äldre".

Dagens pensionärer har alltså både tid och pengar. De har dessutom demonstrationsvana. Men om de var radikala 1968, så har de nu blivit konservativa. De har demonstrerat mot rivningen av den sönderfallande Slussen, de har demonstrerat mot fällningen av den döende tv-eken. Framöver kommer de alldeles säkert att uppbåda tid, kraft och engagemang för att demonstrera mot än det ena, än det andra som måste bevaras. Pensionärerna har attityd.

Dessutom: Nu får de råg i ryggen av tidskriften Time, som utsett demonstranten till årets person.

Håkan och hederligheten

Håkan Juholt och hans Åsa har nog kul ihop, i lägenheten i Västertorp. Och om någon dag blir grå och trist så kan de ju alltid tänka på att de bor gratis – skattebetalarna står för hyran. Kanske gör den insikten tillvaron i Västertorp lite kuligare.

Välmående i Västertorp.

Bild: Janerik Henriksson/Scanpix

I somras blev Håkan Juholt kontaktad av riksdagsförvaltningen och tillfrågad om det fortfarande var korrekt att han skulle ha ersättning för hela hyran. Som riksdagsledamot får man nämligen bara halvt hyresbidrag om man är sambo. "Jag är inte sambo, jag är kulbo", tänkte kanske Håkan Juholt, och lämnade ett par månader senare in en ansökan om full ersättning.

Jag vet inte om Håkan Juholt är dum, girig eller både och. Men han har snikat åt sig 160 000 kronor som han inte har rätt till. Det motsvarar en årslön för många av de lågbetalda arbetare han säger sig företräda. Pengar som han använt för att bo gratis. Hur kul är det?

Media
SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, AB1, AB2


Läs även
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson (M): När kaos & katastrof gläntar på dörren
Thomas Böhlmark (M): Juholts beteende skadar inte bara honom
Cornucopia: Särbo, kulbo och nu retroaktiv sambo – avgå Juholt!
Jan-Inge "Jinge" Flücht (V): Bör Juholt avgå nu?
Maria L: Juholts ursäkter står mig upp i halsen


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Juholt, Socialdemokraterna, girighet, fusk

I väntan på spårvagnen

Häromveckan presenterades ett förslag till spårvägs- och stomnätsstrategi för Stockholm. Förslaget kommer från tjänstemännen på SL och Stockholms stads trafikkontor och är alltså varken behandlat eller beslutat på politisk nivå ännu. Det hindrar inte att det kan vara intressant att resonera kring en del av tankegångarna i förslaget.

Syftet med strategin är bl.a. att fastställa principer för stomtrafik, och hur dessa stomlinjer ska trafikeras. Utredarna föreslår att stomtrafiken ska ges en hög framkomlighet, dvs. prioriteras i förhållande till andra trafikslag. Stomlinjenätet ska vara robust, vilket innebär att linjerna sällan dras om. Detta skapar tydlighet och långsiktighet för resenärerna, och bidrar till kollektivtrafikens attraktivitet.

Olika trafikslag har olika fördelar och egenskaper. Bussar är flexibla och förhållandevis billiga (åtminstone sett till initiala investeringskostnader) men har å andra sidan låg kapacitet och låg attraktionskraft. Spårvagnar medför dyra investeringar men är å andra sidan kapacitetsstarka, driftsäkra, komfortabla och attraktiva. (En ny spårvagnslinje bidrar sannolikt i högre grad till att locka nya kollektivtrafikanter än en ny busslinje.)

Spårvagn i en fransk stad.
Bild: P G Andersson

I Stockholm ska vi naturligtvis ha en mångfald av trafikslag i kollektivtrafiken. Bussar, spårvagnar, tunnelbana och pendelbåtar ska användas där de är mest ändamålsenliga. Ändå har förslaget om spårvagnar väckt debatt. Häromdagen föreslog några transportforskare att Stockholm skulle satsa på bättre stombusslinjer i stället för spårvagnar. Forskarna har en del poänger – det går snabbare att etablera nya stombusslinjer än att bygga spårväg, och det blir billigare. (Det kan här nämnas att förslaget till spårvägs- och stomnätsstrategi inte innehåller några kostnadskalkyler.)

Mot detta har organisationen Yimby invändningar. Spårvägssatsningar är en bättre affär i längden, menar man. Yimby får i det avseendet stöd av trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm, som i ett SVT-inslag påpekar att tågen på Lidingöbanan är 67 år gamla (en buss byts efter max 15 år). Yimby tycker också man inte ska glömma den s.k. spårfaktorn, dvs. den omständighet att många tycks föredra spårtrafik framför bussar. Svårförklarligt, men icke att förbise eftersom det är en nyckel till framgång att kollektivtrafiken upplevs som attraktiv.

Jag menar att det finns goda poänger i båda resonemangen. Personligen tror jag mer på spårvagn än buss på de mest trafikerade linjerna. Spårvagnar har, som jag nämnde ovan, större kapacitet och erbjuder en mycket högre komfort för resenärerna. Samtidigt: Väljer vi att satsa på spår så kommer det ta lång tid innan systemet är utbyggt (utredningen tar sikte mot 2030). Det finns många åtgärder som kan göras redan idag – i väntan på spårvagnen.

Till exempel kan man ge plats i gaturummet för stombussarna. Det var den ursprungliga tanken med blåbussarna, men den har inte fullföljts. Här kan ambitionen höjas och bussarna ges högre prioritering. Det kommer innebära att bilarna får maka på sig. Framkomlighet för de många prioriteras på bekostnad av framkomlighet för de få. Idag är endast 2 procent av gatorna i Stockholms innerstad reserverade för kollektivtrafik. Utredningen föreslår en ökning till 8 procent – och det arbetet behöver inte vänta på att man ska bygga räls.

Här har Stockholms stombussar prioriterats i trafiken.
Bild: Karl Kottenhoff

Vidare kan SL se till att minska hållplatstiderna, t.ex. genom att göra det möjligt att kliva på bussen även i mittendörrarna. Kommunerna i länet kan bidra med förbättrad snöröjning. Trängselskatten kan justeras (och, varför inte, differentieras utifrån bilstorlek?) för att minska trängseln i innerstan. Cykelbanorna kan breddas och cykelvägnätet byggas ut för att få fler att välja pedalkraft framför kollektivtrafik. Och så vidare. Stockholm kan förstås inte vänta till 2030 på att något ska hända.

Det långsiktiga målet måste vara att Stockholm ska ha kollektivtrafiklinjer med adekvat trafikering. Tunnelbana där det är lämpligt, spårvagn där det är lämpligt, buss där det passar bäst och så vidare. På så vis skapar vi ett system som är samhällsekonomiskt hållbart och som ger en kollektivtrafik som bidrar till Stockholmsregionens attraktivitet och långsiktiga tillväxt.


Läs även
Magnus Andersson (C): Tunnelbana, bussar och spårvagnar
Per Ankersjö (C): Farligt när politiker snöar in på en teknologi
Lars Bäck (S): Trådbussar i Stockholm
Ulla Hamilton (M): Bussar och spår
Karl Henriksson (KD): Optimera blåbusslinjerna och bygg ut spårvägar!
Stefan Lindh: Bussar eller spårvagnar i Stockholm?
Olov Lindquist (FP): Man ska inte alltid lyssna på forskarvärlden

Media
DN1, DN2, DN3, SvD1, SVT

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kollektivtrafik, spårvagn, tunnelbana, buss, SL, Christer G Wennerholm, Stockholm, Yimby

Märkligt gnäll om pridepriser

Nu har prideveckan dragit igång, en årlig manifestation för tolerans, öppenhet och mänskliga rättigheter. Pridefestivalen arrangeras av Stockholm Pride, en ideell förening som i år tagit beslutet att flytta festivalområdet till Kungsträdgården mitt i Stockholm, för att därmed göra festivalen mer öppen och tillgänglig. Ett bra beslut som jag hoppas faller väl ut.

Stolthet som strular.
Bild från Gay & Lesbian Stockholm.

Eftersom man inte längre tar entréavgifter måste pengar in från annat håll. Bland annat har man höjt avgifterna för utställarna på området. Detta har dessvärre lett till en del kontroverser, bland annat har föreningen HBT-Socialdemokrater hoppat av eftersom de inte fått rabatt på avgiften. I gårdagens SvD berättar Kenneth Hallström, ordförande för företagarföreningen Stockholm Gay Life, att flera medlemsföretagare känner att de måste avstå av ekonomiska skäl – det är för dyrt, helt enkelt.

En sådan utveckling är naturligtvis olycklig, men jag blir ändå lite förundrad när jag läser deras motivering. "Stockholm Pride skickade ut ett brev till krogarna där det stod att de får betala 200 000 kronor samt 25 procent av omsättningen", säger Hallström. Stockholm Prides ordförande Pär Wiktorsson kontrar då med att priserna var ett förhandlingsbud, varpå Hallström förvånande nog menar att "krogarna inte blivit informerade i tid om att man kunde förhandla ner priset".

Alltså, allvarligt talat. Vad förväntar sig krogarna? Att Stockholm Pride ska skicka ut ett brev med en prislista och sen skriva att "vill ni komma billigare undan så kan vi förstås förhandla ner priset". Är inte det normala agerandet när man får ett erbjudande som man tycker är för dyrt att man hör av sig till säljaren och försöker få ner priset? Det är möjligt att det finns anledning att kritisera Stockholm Pride, men in mina ögon framstår krogarnas klagomål mest som gnäll och brist på initiativförmåga.


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm Pride, Pride, pridefestivalen, prideveckan

Proffstyckare och prinsessklänningar

Idag ägde ännu ett europeiskt furstebröllop rum; den här gången var det Monacos tronarvinge furst Albert som knöt hymens band med sydafrikanskan Charlene Wittstock. Som vanligt lär brudens klänning bli ett av de stora samtalsämnena. Den monegaskiska bröllopsskruden påminde en del om svenska kronprinsessan Victorias klänning från i fjol, i sin baraxlade enkelhet.

Detta fick mig att tänka på en kommentar från modeoraklet Camilla Thulin, apropå den tredje bröllopsklänningen som varit i ropet på sistone, nämligen Kate Middletons:

Anständig.

"Jag tycker att den var snygg och anständig", sade Thulin till Expressen, och tillade "jätteskönt också att slippa se bara axlar och armar. Om man väljer kyrkliga bröllop, så klär man sig anständigt tycker jag".

Mästerverk.

Med tanke på att Victorias klänning var tämligen baraxlad hade man kanske kunnat förvänta sig att Thulin skulle haft synpunkter på detta när hon kommenterade Pär Engshedens skapelse, men till Expressen säger hon bara att klänningen är "ett monokromt mästerverk". "Det ser enkelt och mycket snyggt ut, korrekt och strikt. Jag trodde att den skulle ha längre ärm, men det spelar ingen roll."

Smakdomaren dömer som hon vill.

Vad vet jag. Kanske var det reportern som strök bort det där om baraxlad oanständighet när artikeln om Victorias klänning skulle skrivas? Hur som helst ska det bli intressant att se vad Camilla Thulin tycker om den baraxlade furstinnan av Monaco. Räddas hon av slöjan, måntro?

Media: DN, SvD, Expressen, Aftonbladet

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Camilla Thulin, proffstyckare, förståsigpåare, modeorakel, bröllopsklänningar, Charlene Wittstock, Kate Middleton, Victoria Bernadotte, Pär Engsheden

Ministern och moralpaniken

Dagens fetaste rubriker står Aftonbladet för. Tidningen berättar att Sven-Otto Littorin (M) under sin tid som arbetsmarknadsminister ska ha ägnat sig åt att sexchatta på nätet med unga flickor. En del av de "flickor" som varit föremål för ministerns intresse har emellertid visat sig vara bedragare, och därmed har Littorin utsatt sig för en potentiell utpressningssituation.

"Den som sexchattar utsätter sig för risker. Och är man minister utsätter man dessutom landets regering för risker", skriver Aftonbladets Lena Mellin. I praktiken har hon nog rätt i det. Ändå kan jag inte undgå att känna lite olust inför hela avslöjandet.

Dangerzone2010.

Det måste framhållas att det finns uppgifter som verkligen är besvärande för Littorin, såsom att han ska ha sökt kontakt med minderåriga. Det är olagligt, och därmed förstås komprometterande. Men artiklarnas ifrågasättande gäller inte bara detta, utan även det lämpliga i att en minister sexchattar över huvud taget. Det vilar ett skimmer av moralpanik över hela upplägget, vilket säkert väl speglar moraluppfattningen i samhället.

För hur intressanta vore Aftonbladets artiklar om folk i allmänhet bemötte en ministers eventuella sexchattande med en axelryckning; "även en minister kan väl få vara kåt", typ. Den allmänna moralen tycks emellertid vara mera lättkittlad än så.

Var gränsen går för allmänhetens axelryckningar förändras över tid. För inte så längesedan var en avvikande sexuell läggning hett skvallerstoff – idag är det knappt någon som bryr sig. Men Littorins äventyr på nätet utmanar ännu. Vad säger det om oss, egentligen?

~

För övrigt: Vem vet, kanske kan Sven-Otto Littorins ångande ömhetsbetygelser en gång bliva bok? Exempel finns; Michelangelos kärleksdikter föreligger nu i svensk översättning av Sverker Åström och Kaj Attorps har samlat åtskillig erotisk korrespondens i Svenska kärleksbrev.

Uppdatering 4/7: Läs gärna Fredrick Federleys inlägg Låt ministrar ha sina sexliv i fred. Mary X Jensen bloggar också: Konsten att förstöra en människas liv...

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Sven-Otto Littorin, säkerhetsrisker, utpressning, moral, moralpanik

Moderat censur rimlig åtgärd

Moderaterna har uppmanat en lokalpolitiker i Stockholm att stänga ner sin blogg. Birgitta Holm är ordförande i Farsta stadsdelsnämnd och bloggade tidigare på birgittaholm.blogspot.com.

Detta har orsakat viss uppståndelse i den s.k. bloggosfären. Bloggaren Mikael Persson kallar Moderaternas agerande för ett "övergrepp på det fria ordet". Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson menar att man som förtroendevald politiker tydligen förväntas vara "en tyst, politiskt korrekt floskel-apparatnik".


Vad föranleder då avstängningen? S-Bloggen Röda Berget återger ett par citat från Holms blogg. Hon har i ett inlägg kallat Håkan Juholt för "smutsig och en stor skitstövel ... Håkan är inte passande i vårt moderna samhälle". I ett annat inlägg har hon kallat den politiska oppositionen för "jävla kryp" och konstaterat att "hade ni varit mina ungar så hade ni fått stryk in på bara skinnet".

Jag vill vara tydlig med att politiska partier ska ha högt i tak. Men tolerans för olika åsikter är inte samma sak som tolerans för alla sätt att uttrycka dem. Det går alldeles utmärkt att vara kritisk mot oppositionen och Håkan Juholt utan att ta till okvädingsord och oförskämdheter.

Om du är förtroendevald för ett politiskt parti måste du också inse att du representerar det partiet. Bilden av dig blir också bilden av ditt parti, för dem du möter. Som enskild företrädare kan du orsaka partiet stora varumärkesskador (vilket Moderaterna fick erfara efter rasistavslöjandena 2002). Självklart bör varje parti med självbevarelsedrift intressera sig för hur dess företrädare beter sig i olika sammanhang.

Man kan ha synpunkter på hur Moderaterna hanterade detta. En lite smidigare utväg hade kanske varit att be Birgitta Holm att fortsättningsvis använda ett mer civiliserat språkbruk på sin blogg, och att formulera en ursäkt till dem som kan ha tagit illa upp. Men i grund och botten har jag svårt att bli riktigt upprörd över Moderaternas agerande. Det är inte ett tecken på lågt i tak att ett parti agerar gentemot en representant med uppenbart dåligt omdöme (oavsett om detta dåliga omdöme manifesteras i bloggform eller i en valstuga). Det är ett tecken på respekt för alla de företrädare och medlemmar i partiet som arbetar hårt för att vinna väljarnas förtroende för partiets politik.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Moderaterna, Birgitta Holm, censur, förtroende

Holm-humor

Dagens kanske något mer udda nyhet är att Socialdemokraterna försöker värva f.d. höjdhoppsstjärnan Stefan Holm för att leda sossarnas arbetsgrupp om fattiga barn. Om detta kan mycket sägas; jag noterar mest med förtjusning den störtskur av mer eller mindre dåliga ordvitsar som uppstått i samband med att denna nyhet blev känd. Här är några exempel:

På Twitter kan följande återfinnas:

@Radiogagarin: "Håkan Juholt vill värva Stefan Holm. Med tanke på lägstanivån i Libyen-frågan, hade det inte vart bättre med nån som är bra på limbo?"

Framtid(S)hopp?

@Reineflodin: "Stefan Holm blir ordf. i arbetsgruppen mot barnfattigdom. Pappa Jonny har gett klartecken – han kommer filma arbetsgruppens möten"

@Robinhoodi: "Håkan Juholt vill värva Stefan Holm. Ett drag som förmodligen håller mer i höjden än i längden."

@SteffoTornquist: "Undrar om det är rätt höjd för Stefan Holm att gå in på."

@BHenrikJonsson: "Klaga inte på att Stefan Holm har lagt ribban lågt som sosse. Moderaterna har ju massvis av golfare, och de går alltid för långt! "

@Basse_H: "År 2013: Stefan Holm föreslår att man ska kunna stå över en månads barnbidrag för chans till högre belopp nästa månad."

Även i bloggosfären frodas folkhumorn:

Signerat Kjellberg: Stefan Holm – flipp eller flopp för Juholt?

Opinionsarenan: Med Holm mot nya höjder?

Tokmoderaten: Juholt, Holm & de fattiga barnens hopp?

Högbergs tankar: Är det en höjdare med Stefan Holm?

Det återstår väl att se om Håkan Juholts värvningsförsök lyckas. Och, inte minst, om Stefan Holm blir lika framgångsrik inom politiken som han varit inom friidrotten.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Holm, Håkan Juholt, höjdhopp, ordvitsar, Socialdemokraterna

Mäktiga män med unken kvinnosyn

Den förre IMF-chefen och potentielle presidentkandidaten Dominique Strauss-Kahn har häktats för att ha tilltvingat sig oralsex av en hotellstäderska. På andra sidan Atlanten antyds att Sveriges kung Carl Gustaf deltagit i fester där kvinnor anlitats för att ha sex med varandra medan de manliga festdeltagarna tittar på.

Vad som läggs herrarna Strauss-Kahn och Bernadotte till last skiljer sig onekligen åt i allvarsgrad och att nämna dem båda i ett sammanhang kan förefalla drastiskt. Men i mina ögon är det olika nyanser av ett och samma fenomen. Mäktiga män med havererad kvinnosyn. Män som ser kvinnor som objekt, leksaker, dekorativa figurer som ska ställa upp och ta emot vare sig de vill eller ej. Att objekten ibland protesterar är inget hinder; de Mäktiga männen tar för sig ändå. Och bekräftar därigenom sin makt.

Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt
att hålla kvinnor på plats.

Den senaste tiden har en del journalister vågat sig på att granska kungens förehavanden med kritiska ögon. Förra våren kunde tidningen Fokus berätta om kungens jaktklubb, ett nätverk för tvåhundra Mäktiga män. I höstas utkom en bok där kungens umgängesvanor skildrades – och kaffeflicka blev ett nytt ord i svenska språket. Allt mer framträder bilden av Sveriges monark som en riktigt unken människa.

En eventuell våldtäktsdom mot Dominique Strauss-Kahn blir ett dystert dokument över manligt maktmissbruk. Någon sådan dom kommer aldrig falla över kungen - det han gör är inte straffbart och även om så vore åtnjuter monarken immunitet. Oaktat detta har dessa båda män redan blivit symboler för hur ynkliga Mäktiga män kan vara. Strauss-Kahn har redan tagit konsekvenserna av det, och lämnat sitt ämbete. Hur länge tänker Carl Gustaf Bernadotte klamra sig fast vid sitt?

Läs om andra Män som hatar kvinnor.

Media: DN, DN1, DN2, DN3, DN4, SvD, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Expr, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Dominique Strauss-Kahn, DSK, kungen, Carl XVI Gustaf, Carl Gustaf Bernadotte, maktmissbruk

75 miljarder och 3 påsar chips

Det började med en rätt oskyldig jämförelse. Alliansen hade presenterat sin budget för Stockholms läns landsting. Budgeten omfattar 75 miljarder kronor och innehåller enorma satsningar på sjukvård och kollektivtrafik. För att bidra till finansieringen har en del avgifter och taxor justerats upp. SL-kortet höjs med 100 kronor (en nyhet som ABC-nytt publicerade 18 minuter efter att budgeten släppts!) och finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) ställdes mot väggen.

– Hundra kronor, det är tre chipspåsar, sa landstingsrådet i ett försök att avdramatisera prishöjningen. Men det skulle han inte ha gjort. Uttalandet uppfattades som nonchalant och Rosdahl fick erfara hur snabbt en sociala medier-storm kan blåsa upp.

Fredagsmys.

På Twitter etablerades hashtaggen #chipsgate, på Facebook startades gruppen Dyrare SL-kort – Nej tack och Torbjörn Rosdahls egen blogg blev förstås nedlusad med argsinta och raljanta kommentarer. En reklambyrå startade en sajt ("Hur mycket kostar det i chipspåsar?") och OLW ställde sig utanför t-banan och delade ut gratis chips.

Torbjörn Rosdahl är en sympatisk person och han leder ett landsting med välskött ekonomi. Stockholmarna har en välutbyggd kollektivtrafik – som dessutom är billig. Sverigesnittet för motsvarande SL-kortet ligger på 1 200 kronor; efter höjningen betalar stockholmarna 790. Alliansbudgeten som presenterades i onsdags innehåller kollektivtrafiksatsningar på 33 miljarder. Så jag förstår om det känns snopet för Rosdahl när all mediafokus plötsligt riktades mot tre påsar chips.

Nu har Torbjörn Rosdahl bett om ursäkt för sitt uttalande – gjort en pudel, helt enkelt. Säkert har han lärt sig en läxa. Antagligen kommer han, som Dagens Media skriver, bli mindre lättillgänglig i sin kommunikation och mer byråkratisk. Lite mer politiker, lite mindre människa. Förföljd av tre påsar chips.

Media:
DN, DN1, DN2, Expr, Resumé, Resumé2

Uppdatering 19/5: Läs även Stephan Mendel-Enks krönika i Metro: "Filippa Reinfeldt är en kvinna i 45-årsåldern med brunaktigt hår. Hon har flera barn och jobbar politiskt med en mängd olika frågor.”

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Torbjörn Rosdahl, Moderaterna, Stockholms läns landsting, SLL, kollektivtrafik, chipsgate, sociala medier, fredagsmys

Kissie vs. tyckeriet

Att Usama bin Ladins död gav stort avtryck i media var väl ingen överraskning, men nyheten kommenterades även på lite mer oväntade ställen. Således publicerade även den välbesökta bloggaren Kissie, som vanligtvis mest skriver om smink och kläder, ett inlägg om detta. Bland annat formulerade hon följande:

"Barack Obama bestämmde förra veckan att dom skulle göra det [döda bin Ladin], personligen tycker jag fortfarande inte att han kan få 'bestämma' om han ska dö och det ska vara OK, lagligt..? :S Han ska väll tas in till fängelse, för dödsstraff är väll inte lagligt i USA, eller..? Givetvis förtjänar han sin död men samtidigt inte, en död kan väll bara nästan av en befrielse om man levt i skräck/ gömmd flera år av sitt liv? Tycker inte Barack Obama har rätt att bestämma någon annan död!"

Inlägget, där såväl bristande språkkunskaper som torftig allmänbildning avslöjas, har blivit hånat och förlöjligat i kommentarsfält och på Facebook. Själv var jag inte riktigt bekväm med mobbens framfart men kunde inte riktigt sätta fingret på varför - tills ikväll, då min kloka FP-kollega Hanna Gerdes hjälpte mina tankar på traven.

Omvärldsanalytiker?

Visst, Kissie stavar som en kratta. Och på samhällskunskapslektionerna gjorde hon antagligen något annat (bloggade om smink och kläder, kanske?). Men bakom alla stavfel och kunskapsluckor döljs faktiskt en relevant tankegång. Borde inte bin Ladin tagits till fånga och ställts inför rätta? Denna fråga har sysselsatt fler än Kissie; se till exempel dagens DN ("Hade USA rätt att döda bin Ladin?") och sista stycket i mitt tidigare blogginlägg ("En terrorledares död").

Nu ska väl inte Kissie tillskrivas en djupare analytisk förmåga än hon har, men det kan ändå finnas anledning för alla som stämt in i skrattsalvorna att fundera på hur man bäst bemöter "korkade" åsikter. Genom förlöjligande eller genom att försöka hitta en lämplig samtalsnivå och en väg framåt? Svaret på den frågan bör intressera alla med anspråk på civilisation.

Det blir ingen almstrid om Slussen

Idag presenterades (det senaste) förslaget till nya Slussen. Öppnare och ljusare, med mängder av uteserveringar och mer plats för cyklister, som DN skriver. Folkpartiets Lotta Edholm konstaterar på sin blogg att det nya förslaget är mycket bättre än det tidigare: "Borta är de byggnader som skymde utsikten över Mälaren och Saltsjön. Borta är också den 'mur' som i det tidigare förslaget reste sig på Södermalmssidan." Fram till den 19 juni ställs förslaget ut i Sjömanshemmet, jag får återkomma med egna intryck när jag varit där.

Förslaget till nya Slussen.

Mycket talar för att ombyggnaden nu blir av. Till och med Miljöpartiet, legendariska betonghäcker i stadsbyggnadsfrågor, har veknat. MP:s sympatiska gruppledare Emilia Hagberg lovar i en debattartikel att man inte ska bråka i onödan kring nya Slussen.

Ändock hissas varningsflaggor här och där. Slussen kan bli en ny almstrid, spekuleras det kring i SvD. Men den spekulationen är nog mest ett försök från överlevarna ur den numera konservativa 68-generationen att skapa en självuppfyllande profetia. En ny almstrid förutsätter att något är hotat som människor uppskattar. Men Slussen kan väl ingen vettig människa uppskatta?

För det stora problemet med Slussen är faktiskt inte att den är sliten och dåligt underhållen. Det stora problemet med Slussen är att den är dysfunktionell.

Slussen må vara spektakulär som byggnadskonstruktion och trafikkarusell. Men det är inte samma sak som att den gör sitt jobb.

Det vet alla som försökt ta sig till fots genom Slussen. Gångbanorna är ogästvänliga och otydliga. Som regel tvingas man ta sig igenom mörk och kymig tunnel, över sterila stenöknar eller upp och ner för vindlande trappor innan man kommer dit man ska. Slussen är som gjord för att skapa osäkerhet bland nya besökare.

Det vet alla som försökt köra bil genom Slussen. Upp och ner, runt och igenom. Att ta sig ur Slussenkarusellen är bara obetydligt mindre komplicerat än att slå ett pålstek för första gången.

Det vet alla som försökt åka buss från Slussen. Trist, svårnavigerad, svårforcerad - inte särskilt eftersträvansvärda kvalifikationer för en knutpunkt där tusentals resenärer och turister passerar varje år.

Stockholm förtjänar något bättre, fräschare och mer ändamålsenligt. Det tror jag de flesta inser. Därför lär det inte bli någon almstrid om Slussen. Det finns helt enkelt ingen som vill ta fajten.

Läs även
Mark Klamberg: Nya Slussen
Hanna Fridén: 34 skäl till att inte bevara Slussen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Slussen, Stockholm. Lotta Edholm, Emilia Hagberg, betonghäckar

Muslimsk helgdag dålig idé

I ett försök att vinna enkla poänger föreslog Carin Jämtin, Socialdemokraternas nya partisekreterare, i sitt förstamajtal att det borde införas en ny, muslimsk helgdag i Sverige.

–Man kan fundera över om inte eid, muslimernas julafton, borde vara en helgdag. Eftersom Sverige är heterogent borde helgdagarna faktiskt spegla någon slags känsla av att vi är olika, sa Carin Jämtin.

Carin borde få ledigt. Länge.

Jämtins förslag är dåligt. Inte för att hon vill uppmärksamma en högtid som många svenskar firar, utan för att det är ett steg i fel riktning. Sverige borde ha färre religiösa helgdagar, inte fler.
Det finns flera skäl till det. Ett är uppenbart: Om en religion ska ha sina helgdagar ska väl alla ha det. Och när vi gjort kristna, muslimer, judar och hinduer rättvisa så blir det inte många arbetsdagar kvar i det här landet.

Det viktigaste skälet tycker jag dock är att religioner – eller politiska ideologier – inte ska styra våra ledigheter. Till exempel kan man avskaffa de poänglösa helgdagarna trettondagen, första maj och Kristi Himmelfärdsdag. Låt i stället svenskarna få tre extra semesterdagar så att folk kan få vara lediga när de vill – på eid, yom kippur eller varför inte på våffeldagen?

Detta har jag skrivit om tidigare, se Dags att rensa bland helgdagarna och Släpp helgdagarna fria!

Läs även
André Assarsson: Den imaginära oa(s)en
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: Varför bara eid, Jämtin? Yom kuppur då...?
Erik Laakso: Fnattig idé om nya helgdagar
Nima Dervish: Jämtin spelar SD i händerna

Uppdatering 3/5
Även Beatrice Ask tycker Carin Jämtins förslag är dåligt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Carin Jämtin, helgdag, eid

Pensionera kungligheterna – av medkänsla

For the sake of the country, but also as an act of kindness, pension the royals off. Time for compassionate republicanism: it might be the best wedding present the young couple could have.

The Economists kolumnist Bagehot tycker att monarkin tar fram det sämsta ur klassamhället och föreslår att den ersätts av något bättre – en republik.

Tiden borde vara ute för monarkin.
Och för gräsliga souvenirer.

Det finns många goda skäl att förespråka republik. Först och främst handlar det naturligtvis om att offentliga ämbeten inte ska gå i arv utan tillsättas enligt demokratins principer. Men man kan också, som Bagehot gör, ta upp den humanistiska vinkeln. Är det rätt av samhället att tvinga medlemmar av en viss familj att leva sitt liv på ett visst sätt, att i realiteten inte få göra sina egna livsval? Jag tycker inte det. Principen om individens frihet bör gälla alla – även medlemmarna i kungafamiljen. Compassionate republicanism, alltså.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om republik, monarki, prinsbröllopet, Storbritannien