I veckans Mitt-i-tidning intervjuas skådespelaren Ulla Skoog. När hon får räkna upp viktiga saker i sitt liv så vill hon lyfta "det absurda begreppet tillväxt". Ulla Skoog tycker alltså att tillväxt är absurt.
Det får mig att undra om Ulla Skoog över huvud taget funderat på vad tillväxt handlar om. För faktum är ju att tillväxt innebär att människor får det bättre. Tillväxt är när den gemensamma kakan växer, så att var och en kan få en större bit. Så att vi har råd med bättre välfärd, mer avancerad sjukvård och bättre utbildning. Det är tillväxt.
När mina mor- och farföräldrar gick i skolan bestod skolans utrustning i princip av griffeltavla, bibelplanscher, skolböcker och bläckpennor. När jag gick i skolan fanns det videobandspelare, elkuber, gympasalar och till och med datorer. I dag får varje elev en egen dator eller surfplatta på vissa skolor. Detta är inte bara ett resultat av duktiga forskares och uppfinnares arbete – det är också en konsekvens av tillväxten i samhället.
För världens fattigaste är tillväxtbegreppet kanske ännu viktigare. Om man inte har mat för dagen blir det en enorm skillnad den dag man plötsligt får det. Det kan bli möjligt, om den gemensamma kakan i varje land blir större. Det vill säga, om tillväxten ökar.
Att idka kritik mot ekonomisk tillväxt är populärt bland vänster- och miljöpartister. Ulla Skoog är således inte den enda som tycker begreppet är "absurt". Men jag undrar om hon vågar säga det, samtidigt som hon tittar världens fattiga i ögonen.
2012-12-05
2012-12-02
RUT är bra – men inte till allt
Finns det något begrepp för när politisk prestige kopplar greppet om det sunda förnuftet? I så fall skulle det begreppet komma väl till pass för att beskriva det som hände i kvällens Agenda. Där gav den moderata riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson, ordförande i arbetsmarknadsutskottet, batalj mot Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt för att försvara Skatteverkets tolkning att RUT-avdraget även ska kunna användas för t.ex. inhyrda bartendrar.
Det är naturligtvis helt orimligt. RUT-avdraget ska vara ett "arbetsmarknads- och livspusselavdrag", det vill säga att det fyller sitt syfte när det dels bidrar till att skapa (vita) jobb och dels när det bidrar till att förenkla människors vardag. Den stora fördelen med RUT i arbetsmarknadssynpunkt är att det skapar fler jobb i en bransch (städbranschen) som tidigare kännetecknats av mycket svartjobb, samt att det skapar arbetstillfällen för personer med låg utbildning och/eller svaga språkkunskaper; personer som tidigare haft svårt att etablera sig på arbetsmarknaden.
Att hyra in en bartender har naturligtvis inget att göra med att få livspusslet att gå ihop. Det är en tjänst som man naturligtvis gärna får köpa, men det finns inget skäl att den ska vara särskilt gynnad av skattesystemet. Det är märkligt att Moderaterna känner sig tvingade att försvara en tolkning av regelverket som så uppenbart divergerar från dess syfte. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att den politiska prestigen – RUT-avdragets helighet – satt skygglappar på arbetsmarknadsutskottets ordförande.
Jag ser två vägar framåt. Den ena är att förtydliga regelverket kring vad som kan ge RUT-avdrag. Det är en grannlaga uppgift, och gränsdragningsproblem kommer sannolikt alltid att finnas. Den andra vägen är förstås att lindra skattebördan vad gäller tjänster rent generellt. Det är faktiskt inte så länge sedan som moms infördes på tjänster, och om man tror att billiga tjänster leder till fler jobb så varför inte backa bandet och sänka momsen för alla slags tjänster?
Media:
DN, SvD, AB, G-P, DI, SR
RUT reder sig även utan drinkblandare. |
Att hyra in en bartender har naturligtvis inget att göra med att få livspusslet att gå ihop. Det är en tjänst som man naturligtvis gärna får köpa, men det finns inget skäl att den ska vara särskilt gynnad av skattesystemet. Det är märkligt att Moderaterna känner sig tvingade att försvara en tolkning av regelverket som så uppenbart divergerar från dess syfte. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att den politiska prestigen – RUT-avdragets helighet – satt skygglappar på arbetsmarknadsutskottets ordförande.
Jag ser två vägar framåt. Den ena är att förtydliga regelverket kring vad som kan ge RUT-avdrag. Det är en grannlaga uppgift, och gränsdragningsproblem kommer sannolikt alltid att finnas. Den andra vägen är förstås att lindra skattebördan vad gäller tjänster rent generellt. Det är faktiskt inte så länge sedan som moms infördes på tjänster, och om man tror att billiga tjänster leder till fler jobb så varför inte backa bandet och sänka momsen för alla slags tjänster?
Media:
DN, SvD, AB, G-P, DI, SR
2012-11-28
En seger för konservburkarna
Ikväll hade Folkpartiet i Stockholm ett möte där vi antog ett nytt stadsutvecklingsprogram, "Hållbart byggande i Stockholm". Programmet innehåller många bra förslag såsom öppnare planprocesser, mer kvartersstrukturer i ytterstaden, sammankoppling av ytterstadsdelar och andra liknande åtgärder som möjliggör att bygga mer och tätare, så att fler stockholmare kan välkomnas i framtiden.
Det finns dessvärre också formuleringar som är mindre lyckade. Folkpartiet har ju tyvärr (och en aning, men inte alldeles, oförtjänt) gjort sig känt som rätt konservativt i stadsbyggnadsfrågor. Att värna allt som är gammalt tycks för Folkpartiet vara viktigare än att öppna dörren mot framtiden. Punkt 72 i programmet är ett exempel på detta:
Dessvärre fick jag inte gehör för mina åsikter. Punkt 72 står således kvar i programmet. Folkpartiet tycker att det viktigaste av allt är att innerstadens skyline inte förändras. Trots att en stor majoritet av deltagarna på mötet alltså röstade för den konservativa linjen, så fick jag till min glädje stöd från ett antal av de yngre medlemmarna. Jag tolkar det som att även om Folkpartiet gör sitt bästa för att stänga dörren för framtiden så har Folkpartiets framtid högre ambitioner. Någon gång kommer partiets konservburkar att få ge upp.
Det finns dessvärre också formuleringar som är mindre lyckade. Folkpartiet har ju tyvärr (och en aning, men inte alldeles, oförtjänt) gjort sig känt som rätt konservativt i stadsbyggnadsfrågor. Att värna allt som är gammalt tycks för Folkpartiet vara viktigare än att öppna dörren mot framtiden. Punkt 72 i programmet är ett exempel på detta:
"Vi vill värna den centrala innerstadens unika kulturmiljöer. Bebyggelsen i de äldre delarna av staden håller en måttfull skala osm inte döljer de naturliga höjdskillnaderna. Det gör det också möjligt för kyrkorna och andra karaktärsbyggnader som Stadshuset att framträda. I den centrala staden bör därför den speciella vyn med den lägre bebyggelsen och de karakteristiska kyrktornen bevaras."I mitt anförande föreslog jag att punkten skulle strykas helt och att den efterföljande punkten i stället skulle lyda: "Utvecklingen av Stockholm måste ske varsamt och på ett sådant sätt att ett områdes kvaliteter i form av kulturmiljöer, grönområden och miljön i övrigt tillvaratas." Det tycker jag är en acceptabel hållning, som ger fullt tillräckligt utrymme för Folkpartiets politiker att förespråka en varsam utveckling av Stockholms innerstad.
Skämskudde i repris. |
2012-11-27
Knyt ihop Hammarbyhöjden med Sjöstaden!
"Är det tryggt att gå hela vägen hem till dig?" frågade min kompis som bor i Hammarby sjöstad, när hon en kväll skulle besöka mig i Hammarbyhöjden. Dessvärre kunde jag inte ge henne ett helt lugnande svar. Mellan Sjöstaden och Höjden finns nämligen idag en otrygghetsbarriär, som dels består av industriområdet Mårtensdal, dels av Hammarbyvägen och dels av en mörk och skogbevuxen brant mellan Hammarbyvägen och Kalmgatan. En sådan otrygghet är förstås inte bra, och ett sätt att råda bot på den är att bygga fler bostäder och stärka sambandet mellan stadsdelarna.
Idag föreslår jag just detta i en insändare i Mitt i Söderort. Stockholms stadsplanerare borde prioritera fler bostäder och färre buskage i det ingenmansland som idag finns mellan stadsdelarna. Samtidigt bör man undersöka om det går att göra Hammarbyvägen mer till en stadsgata. Kanske kan den läggas samman med Mårtensdalsgatan/Hammarby fabriksväg. Kanske kan det skapas möjligheter för såväl affärer som trevliga uteserveringar längs gatan?
Både Sjöstaden och Hammarbyhöjden är populära områden att bo i och genom att låta dem mötas kan vi skapa mervärden för både gamla och nya invånare i "Hammarbystaden". Det är hög tid att knyta ihop Hammarbyhöjden med Sjöstaden!
Låt de två få mötas! Karta: Eniro.se |
Både Sjöstaden och Hammarbyhöjden är populära områden att bo i och genom att låta dem mötas kan vi skapa mervärden för både gamla och nya invånare i "Hammarbystaden". Det är hög tid att knyta ihop Hammarbyhöjden med Sjöstaden!
2012-11-17
Påbjuden längtan till landet
"Vad får man för 3 miljoner kronor? Inte speciellt mycket, åtminstone inte i centrala Stockholm" konstaterar SvD i en av de ofta återkommande artiklarna om bostadspriser i storstäder jämfört med andra orter. Vinkeln är den gamla vanliga: stockholmare måste vara tokiga som betalar så mycket för små lägenheter, när de för samma pris kan få en stor villa i en mindre ort.
Visst, perspektiv är nyttiga. Men varför är vinkeln aldrig den omvända? Vad är det egentligen för tokiga människor som betalar miljoner för stora hus, praktiskt taget ute i skogen? Där det är långt till såväl butiker som restauranger, vårdcentraler och annan service. Där nöjesutbudet inskränker sig till lokala pizzerians karaokekvällar och tv-tablån definierar kulturtillgången. Där sporadiska bussar är en klen ursäkt för "kollektivtrafik" och där bilberoende är en självklarhet. Är det inte konstigt att människor tycker det är värt miljonbelopp för att bo så?
Min poäng är nu inte att raljera över livet på landet. Var och en får ju bo där man trivs bäst. Men det är onekligen en smula fascinerande att det sociokulturella imperativet (i brist på bättre begrepp) i Sverige fortfarande påbjuder ett spatiöst landsortsideal, samtidigt som allt fler svenskar väljer att bosätta sig i städer, nära andra människor. Det anses "normalt" att vilja ha en stor villa med trädgård, och den som gör andra prioriteringar måste förklara sig. Längtan till landet är, tydligen, fortfarande stark i den svenska självbilden. (Eller folksjälen, om det nu finns en sådan.) Frågan är: hur länge till?
Visst, perspektiv är nyttiga. Men varför är vinkeln aldrig den omvända? Vad är det egentligen för tokiga människor som betalar miljoner för stora hus, praktiskt taget ute i skogen? Där det är långt till såväl butiker som restauranger, vårdcentraler och annan service. Där nöjesutbudet inskränker sig till lokala pizzerians karaokekvällar och tv-tablån definierar kulturtillgången. Där sporadiska bussar är en klen ursäkt för "kollektivtrafik" och där bilberoende är en självklarhet. Är det inte konstigt att människor tycker det är värt miljonbelopp för att bo så?
The Swedish dream? |
2012-11-16
Det behövs fler liberala röster
Det påstås ibland att det inte spelar någon roll vilket Alliansparti man röstar på. Nästan alla kallar sig ju liberala nuförtiden (och Kristdemokraterna är ändå så små). Men vill man att Sverige ska driva en politik för frihet, jämställdhet och mänskliga rättigheter så är det viktigt att fundera på var man lägger sin röst. Det har blivit tydligt idag, i samband med skriverierna kring att regeringen kommer att godkänna den maltesiske kommissionärskandidaten Tonio Borg. Hans värderingar i frågor som abort, skilsmässor och hbt-rättigheter hör inte hemma i Europa på 2000-talet, och han borde naturligtvis inte få förtroendet att ansvara för EU-kommissionens hälsoportfölj. Det har Folkpartiet framfört i regeringen.
Men regeringen fattar sina beslut kollektivt och det är fyra partier som ska enas. Folkpartiets linje fick helt enkelt inte gehör hos de andra "liberala" partierna. Det blev EU-minister Birgitta Ohlssons uppgift att gå ut och förklara detta för svenskarna. En uppgift som måste vara otroligt plågsam för Ohlsson, som under så lång tid kämpat mot just den typen av konservativa och bakåtsträvande idéer som Tonio Borg står för.
Ohlssons partikamrater i Europaparlamentet har kunnat vara mer högljudda; Cecilia Wikström har gjort hårda utspel mot Borg och krävt att EU-parlamentets liberala grupp ska rösta mot honom (vilket sannolikt också kommer att ske). Samtidigt som kristdemokraten Alf Svensson tycker att Wikström borde vara "generad" över att hon markerat så tydligt mot den homofobiske abortmotståndaren och moderaten Gunnar Hökmark bara rycker på axlarna och hänvisar till att varje EU-land ska få bestämma själva. Både KD och M tillhör Europaparlamentets konservativa grupp.
I ett uttalande på Folkpartiets hemsida säger Birgitta Ohlsson att "som liberaler tar vi avstånd från hans fruktansvärda åsikter om att förvägra kvinnor rätten till fri abort och hans motstånd till samkönade äktenskap". På Moderaternas och Kristdemokraternas hemsidor är det tyst. Som liberal är jag stolt att Birgitta Ohlsson ständigt försvarar jämställdhet och mänskliga rättigheter. Som svensk beklagar jag att inte fler i regeringen vågar sluta upp bakom henne.
"Today we are marching for freedom, today we are marching for equality, today we are marching for a Europe that will never ever accept that homophobia will take over our streets", sade Birgitta Ohlsson när hon invigningstalade på Baltic Pride i Litauen år 2010. Fallet Tonio Borg har med oönskad tydlighet visat att marschen måste fortsätta – och det bästa vi kan göra om vi vill ha ett liberalare, friare och mer jämställt samhälle är att gå sida vid sida med sådana som Birgitta Ohlsson.
Media
AB, DN, SvD, SvD2, Expr
Uppdatering 19/11
Skriver även om detta på Newsmill (tillsammans med riksdagsledamoten (FP) Anna Steele)
En minister att vara stolt över. Foto: Helene Delilah |
Ohlssons partikamrater i Europaparlamentet har kunnat vara mer högljudda; Cecilia Wikström har gjort hårda utspel mot Borg och krävt att EU-parlamentets liberala grupp ska rösta mot honom (vilket sannolikt också kommer att ske). Samtidigt som kristdemokraten Alf Svensson tycker att Wikström borde vara "generad" över att hon markerat så tydligt mot den homofobiske abortmotståndaren och moderaten Gunnar Hökmark bara rycker på axlarna och hänvisar till att varje EU-land ska få bestämma själva. Både KD och M tillhör Europaparlamentets konservativa grupp.
I ett uttalande på Folkpartiets hemsida säger Birgitta Ohlsson att "som liberaler tar vi avstånd från hans fruktansvärda åsikter om att förvägra kvinnor rätten till fri abort och hans motstånd till samkönade äktenskap". På Moderaternas och Kristdemokraternas hemsidor är det tyst. Som liberal är jag stolt att Birgitta Ohlsson ständigt försvarar jämställdhet och mänskliga rättigheter. Som svensk beklagar jag att inte fler i regeringen vågar sluta upp bakom henne.
"Today we are marching for freedom, today we are marching for equality, today we are marching for a Europe that will never ever accept that homophobia will take over our streets", sade Birgitta Ohlsson när hon invigningstalade på Baltic Pride i Litauen år 2010. Fallet Tonio Borg har med oönskad tydlighet visat att marschen måste fortsätta – och det bästa vi kan göra om vi vill ha ett liberalare, friare och mer jämställt samhälle är att gå sida vid sida med sådana som Birgitta Ohlsson.
Media
AB, DN, SvD, SvD2, Expr
Uppdatering 19/11
Skriver även om detta på Newsmill (tillsammans med riksdagsledamoten (FP) Anna Steele)
2012-11-07
Förslag för fler bostäder
Idag besökte jag den intressanta Rufs-konferensen Läget i Stockholmsregionen 2012 (Rufs = regional utvecklingsplan för Stockholmsregionen), som arrangeras av landstingets tillväxt-, miljö- och regionplaneringskontor.
Ett av seminarierna handlade – förstås – om bostäder. Hur möter vi det stora behovet av fler bostäder i regionen, som växer med uppemot 40 000 nya invånare varje år? Varför lyckas vi inte bygga tillräckligt?
Personligen lutar jag åt att det viktigaste vi kan göra är att skapa förutsättningar för att få så många byggherrar som möjligt intresserade av att bygga. Sedan ska vi inte lägga oss i så mycket vad de vill bygga – stora lyxlägenheter eller små budgetlyor. Sådant styr marknaden bäst.
Jag tror att ett problem är den omständliga planprocessen, som kräver ekonomisk uthållighet för den som vill genomföra ett byggprojekt. Överklaganden och annat kan ta flera år. Det går kanske an för de stora byggjättarna, men det kan knäcka små byggherrar. Och små byggherrar behövs, för att vi ska komma loss från oligopolsituationen och få en bättre konkurrens.
I Tyskland finns en planmodell som bygger på ett snabbspår. Förenklat går det, om jag förstått saken rätt, ut på att om man vill bygga likartade byggnader som i omgivningarna så kan man få bygglov direkt. Den modellen är förstås inte ägnad att främja nyskapande arkitektur och så vidare – men det blir bostäder. En annan baksida är att de boendes möjligheter att säga till begränsas.
Min fundering är om vi i Stockholm skulle kunna hitta en mellanväg. Jag tänker mig en modell där kommunen drar upp planer, t.ex. för förtätning av ett befintligt område. Man slår fast var det får byggas, vilka volymer som är tillåtna och liknande väsentliga parametrar. Sedan hålls samråd i vanlig ordning, med möjlighet för grannar och andra att ha synpunkter. Sedan kan planerna antas.
Fördelen med detta vore att risken för överklaganden och förseningar flyttas från byggherrarna till kommunen. Den som vill bygga kan köpa en tomt där bygglovet redan är klart. Spaden kan sättas i jorden dag 1. Osäkerheten i projektet minimeras.
Så, varsågoda. Det var mitt lilla bidrag.
Läs även G-P och SVT.
Ett av seminarierna handlade – förstås – om bostäder. Hur möter vi det stora behovet av fler bostäder i regionen, som växer med uppemot 40 000 nya invånare varje år? Varför lyckas vi inte bygga tillräckligt?
Personligen lutar jag åt att det viktigaste vi kan göra är att skapa förutsättningar för att få så många byggherrar som möjligt intresserade av att bygga. Sedan ska vi inte lägga oss i så mycket vad de vill bygga – stora lyxlägenheter eller små budgetlyor. Sådant styr marknaden bäst.
Jag tror att ett problem är den omständliga planprocessen, som kräver ekonomisk uthållighet för den som vill genomföra ett byggprojekt. Överklaganden och annat kan ta flera år. Det går kanske an för de stora byggjättarna, men det kan knäcka små byggherrar. Och små byggherrar behövs, för att vi ska komma loss från oligopolsituationen och få en bättre konkurrens.
Fler byggställningar åt folket! |
Min fundering är om vi i Stockholm skulle kunna hitta en mellanväg. Jag tänker mig en modell där kommunen drar upp planer, t.ex. för förtätning av ett befintligt område. Man slår fast var det får byggas, vilka volymer som är tillåtna och liknande väsentliga parametrar. Sedan hålls samråd i vanlig ordning, med möjlighet för grannar och andra att ha synpunkter. Sedan kan planerna antas.
Fördelen med detta vore att risken för överklaganden och förseningar flyttas från byggherrarna till kommunen. Den som vill bygga kan köpa en tomt där bygglovet redan är klart. Spaden kan sättas i jorden dag 1. Osäkerheten i projektet minimeras.
Så, varsågoda. Det var mitt lilla bidrag.
Läs även G-P och SVT.
Mer smutskastning i skolböckerna
För en månad sedan skrev jag om förlaget Natur & Kultur, som ägnade sig åt politisk propaganda i en av sina skolböcker. I skottgluggen fanns välfärdsföretagen (se Skolboksförlag smutskastar välfärdsföretag). Nu har det hänt igen, uppger SvD:s ledarblogg. I den svenska läroboken Prio Samhälle, som ges ut av förlaget Sanoma, kan man läsa följande. Avsnittet har rubriken "Kissblöjor ger jättevinster":
Läs gärna Dagens Samhälles artiklar om DN:s Carema-drev. Carema ger sin bild av verkligheten i bloggen Carema Care – dokument inifrån.
"2011 avslöjar tidningen Dagens Nyheter hur det privata företaget Carema, som bland annat driver äldreomsorg runt om i landet, behandlat gamla och sjuka illa på sina vårdhem. Allra störst uppmärksamhet fick nyheten att Carema vägde nedkissade blöjor för att se om de var tillräckligt fulla eller om de kunde användas lite längre [...] Så här sa en av de anställda i artikeln: - Vi får inte byta en blöja förrän den nått sin fulla kapacitet. Syftet är rätt och slätt att hålla nere förbrukningen och spara pengar."Vän av ordning undrar förstås varför inte läroboksförfattarna bemödar sig om att ta reda på fakta, innan de vidareförmedlar drevjournalistik av värsta slag till högstadieeleverna. I så fall hade de kunnat få veta, vilket påtalats så många gånger (jag har själv nämnt det, se Sanningen eller scoopet – vad väger tyngst?), att blöjvägningen inte är en besparingsåtgärd utan en vedertagen metod för att prova ut inkontinenshjälpmedel. Så här skriver t.ex. Tena, som tillverkar inkontinensskydd och ingår i SCA-koncernen, på sin blogg:
"Under de senaste månadern har många vårdpersonal inom äldreomsorgen fått frågan av anhöriga och bekanta. - Ni väger väl inte blöjor? Det häftiga är att jag vet att de allra flesta då sträcker på sig och säger. -Jo, det gör vi visst det! [...] det är en vedertagen metod för att prova ut ett individanpassat inkontinensskydd."Att DN:s journalister tummade på sanningen för att få till en bra story är förstås ett pressetiskt klavertramp. Men när till och med läromedelsförlag ägnar sig åt ryktesspridning och smutskastning – ja, då är något riktigt, riktigt ruttet.
Läs gärna Dagens Samhälles artiklar om DN:s Carema-drev. Carema ger sin bild av verkligheten i bloggen Carema Care – dokument inifrån.
Etiketter:
Omsorg,
Politik,
Skola och utbildning,
Vård,
Välfärd
2012-11-05
Provocerande pensionsförmåner
I Åmåls kommun måste man spara pengar. Därför har man ändrat reglerna för politikerpensioner så att man måste vara 60 år för att få pension. Yngre politiker får ett begränsat avgångsvederlag när de slutar.
Det är ju synd att det krävs dålig ekonomi för att en kommun ska inse det orimliga i att politiker kan uppbära generösa "pensioner", även om de har 10–20 år kvar till 65. Men annars gör förstås Åmål helt rätt. Den rapportering som varit i media visar på en pinsam oförmåga bland politiker att förändra ett system som väl har sina rötter i en tid när avsuttna politiker i regel bara hade några få år kvar till pensionen.
Idag är allt fler kommunalråd unga när de tillträder – och unga när de avgår. Det är naturligtvis bra, men då måste deras ersättningar anpassas efter den verkligheten. Allmänheten ska inte acceptera att en politiker får livstidsförsörjning efter en eller ett par mandatperioder som kommunalråd.
År 2011 slutade Solnapolitikern Johanna Graf (S) som kommunalråd. Motivet: "Nu ska jag bli sjöman. Det är en gammal dröm ... och kan jag försörja mig på det hjälpligt så slipper jag ligga skattebetalarna till last med pensioner och garantier för inkomsten alltför länge", sade Graf då till SVT, som uppger att hon sedan dess lyfter 30 000 kronor i månaden i pension. Vilket hon kan göra i 14 år till. Solna kommuns skattebetalare är alltså tämligen generösa sponsorer åt Grafs sjömansdrömmar.
Nå. Graf försöker ju i alla fall försörja sig själv, så hon är väl inte det värsta exemplet. Jag har tidigare skrivit om miljöpartisten Mikael Johansson, som slutade i riksdagen 2010 och inte sökt ett enda jobb sen dess. Han har "varit inriktad på det här med vad jag vill göra med mitt liv", säger han (se En vissen maskros).
Inom en del offentliga verksamheter har ledande tjänstemän ofta ett avgångsavtal som bygger på 1+1-modellen, dvs. ett års full lön och ett års lön med avräkning mot nya arbetsinkomster. En sådan modell tycker jag man kan ha som utgångspunkt när man formulerar framtidens avgångsvillkor för politiker. Se även "Politikerpensionen" ska inte vara livstidsförsörjning.
Media
SvD, SDS, SVT, DN.
Läs även
Slöseriombudsmannen
Det är ju synd att det krävs dålig ekonomi för att en kommun ska inse det orimliga i att politiker kan uppbära generösa "pensioner", även om de har 10–20 år kvar till 65. Men annars gör förstås Åmål helt rätt. Den rapportering som varit i media visar på en pinsam oförmåga bland politiker att förändra ett system som väl har sina rötter i en tid när avsuttna politiker i regel bara hade några få år kvar till pensionen.
Idag är allt fler kommunalråd unga när de tillträder – och unga när de avgår. Det är naturligtvis bra, men då måste deras ersättningar anpassas efter den verkligheten. Allmänheten ska inte acceptera att en politiker får livstidsförsörjning efter en eller ett par mandatperioder som kommunalråd.
År 2011 slutade Solnapolitikern Johanna Graf (S) som kommunalråd. Motivet: "Nu ska jag bli sjöman. Det är en gammal dröm ... och kan jag försörja mig på det hjälpligt så slipper jag ligga skattebetalarna till last med pensioner och garantier för inkomsten alltför länge", sade Graf då till SVT, som uppger att hon sedan dess lyfter 30 000 kronor i månaden i pension. Vilket hon kan göra i 14 år till. Solna kommuns skattebetalare är alltså tämligen generösa sponsorer åt Grafs sjömansdrömmar.
30 000 i månaden i 15 år – plötsligt händer det! |
Inom en del offentliga verksamheter har ledande tjänstemän ofta ett avgångsavtal som bygger på 1+1-modellen, dvs. ett års full lön och ett års lön med avräkning mot nya arbetsinkomster. En sådan modell tycker jag man kan ha som utgångspunkt när man formulerar framtidens avgångsvillkor för politiker. Se även "Politikerpensionen" ska inte vara livstidsförsörjning.
Media
SvD, SDS, SVT, DN.
Läs även
Slöseriombudsmannen
2012-11-02
Fem år av saknad
Den 2 november 2007 var en vacker höstdag. Solen sken från en molnfri himmel. Kyrktornens kopparplåtar blänkte och bortom dem, bortom husen, glittrade havet men stränderna låg tomma. Luften var kylig och på trädgrenarna klamrade sig några höstlöv fortfarande fast. Utanför var luften hög och kall och på trädgrenarna klamrade de sista höstlöven sig tappert kvar. Deras kamp skulle förstås vara förgäves, på samma sätt som den kamp som samtidigt utspelade sig i en sjukhussal på Halmstads lasarett skulle vara förgäves. Denna vackra höstdag var nämligen också dagen då cancern skulle segra och min pappa skulle dö.
Trots det förstod jag inte riktigt varför han behövde så mycket hjälp med datorn den här gången. De senaste åren hade han ändå kommit att behärska den rätt väl, men nu verkade det alldeles hopplöst. Allt det jag försökt lära honom var som bortblåst. Ingenting jag sa gick in. Jag försökte behärska mig, men var mycket otålig. Ja, rent av irriterad. Hur trög får man vara, liksom?
Men den här gången var pappa alltså inte trög. Han höll på att förtäras av en dödlig sjukdom.
När jag kommit hem ville jag veta mer. Jag startade datorn och googlade. På Cancerfondens hemsida läste jag att prognosen vid bukspottskörtelcancer är mycket dålig. Överlevnadschansen är ungefär fem procent. Den informationen hade jag kunnat leva utan.
Pappa var nu inte längre vid medvetande, men hans hjärta fortsatte att kämpa för att hålla honom vid liv. Jag minns inte vilka tankar som for igenom mitt huvud just då. Kanske inga alls. Finns det några tankar som är meningsfulla att tänka i den stund när en av de människor man älskar allra mest håller på att dö? Eller är det bäst om man låter det vara tomt och tyst därinne? Jag vet alltså inte vad jag tänkte, om jag tänkte. Men en sak minns jag: När klockan var tio minuter i två blev den flämtande pulsen som jag hade fäst blicken på alldeles stilla. Då fanns det inte längre något att hoppas på. Då fanns det bara tårar och saknad.
~
Några månader tidigare hade jag varit i Halmstad på besök. Pappa behövde hjälp på kontoret. Han hade aldrig varit särskilt skarp när det gällde datorer; trots att han skaffade sin första dator i mitten av 1990-talet – och trots mina detaljerade instruktioner (”tryck Enter, sedan Esc två gånger”) – så lossnade det aldrig riktigt. Beröringsskräcken för datorer kom han aldrig över. Otaliga gånger sedan jag flyttat hemifrån fick jag agera telefonsupport när pappa hade gått vilse i de vindlande digitala gångarna. Otaliga gånger var jag frustrerad, och irriterad, över att han liksom aldrig riktigt lärde sig. Men pappa var hantverkare, ingen kontorsnisse. På det viset var vi så olika som far och son kan vara.Far och son. |
Men den här gången var pappa alltså inte trög. Han höll på att förtäras av en dödlig sjukdom.
~
Ca pancreatis stod det med slarvig läkarhandstil i diagnosfältet på ett recept som pappa fick. Cancer i bukspottkörteln. Ett par veckor efter att jag åkt tillbaka till Stockholm hade pappa varit hos doktorn. Hans syster var med honom när han fick beskedet. De grät tillsammans. På kvällen ringde pappa till mig. Jag åt middag med några vänner. Vi spelade musik. ”Jag har en cancer”, sa pappa. ”Men jag ska kämpa, det ska gå bra.” Ja, tänkte jag, det går nog bra. I min värld var inte ett cancerbesked lika med en dödsdom. Nuförtiden finns det ju behandlingar, tänkte jag. Jag sa hejdå till pappa, och fortsatte umgås med mina vänner. Kvällen den 12 oktober blev trots allt ganska trevlig.När jag kommit hem ville jag veta mer. Jag startade datorn och googlade. På Cancerfondens hemsida läste jag att prognosen vid bukspottskörtelcancer är mycket dålig. Överlevnadschansen är ungefär fem procent. Den informationen hade jag kunnat leva utan.
~
Efter beskedet gick allting fort. Fast jag förstod det inte riktigt. Jag visste att pappa fick behandling på sjukhuset i Halmstad, men samtidigt lunkade mitt liv i Stockholm på som vanligt. Jag gick en kurs om arbetsgivaravgifter. Jag var på föreningsmöten. Jag lunchade och brunchade med vänner. Var ute på mina löprundor. Söndagen den 28 oktober hyrde jag och några kompisar en väldigt liten bil och körde till Häringe slott, där vi promenerade i naturen och åt oss mätta på den generösa kakbuffén. När skymningen föll återvände vi till stan. På vägen hem ringde min morbror.
~
Behandlingarna bet inte på cancern. Det var nu uppenbart för alla. Alla, visade det sig, utom pappa. Han fortsatte att hoppas. Han ville så innerligt gärna fortsätta att leva. Insikten om att han inte skulle få det blev tung att bära för mamma. ”Din mamma är ledsen. Du borde nog komma hem”, sade min morbror i telefonluren. Jag började leta efter dagens andra hyrbil, vilket inte är lätt i Stockholm en söndagkväll. Men tack vare en god vän fick jag skjuts till Arlanda, där hyrbilsfirmorna var öppna. I alltför hög hastighet körde jag sedan söderut, hem till min familj.
~
Ett av de starkaste minnena jag har från den omtumlande vecka som följde är måndagens sjukhusbesök. Pappa satt på sin säng. Han var avmagrad men försökte ändå hålla humöret uppe. Ville vara stark. Sen kom läkaren in i rummet. Sjuksköterskan sköt fram en stol åt honom och satte sig själv strax bakom. På respektavstånd. (Jag minns att sjukhushierarkin störde mig.) Läkaren förklarade att de kunde göra ett försök med ännu en behandlingsomgång, om pappa ville och orkade. Pappa nickade förstås entusiastiskt. Det budskap som läkaren så omtänksamt lindat in undgick emellertid inte oss: Pappa skulle inte orka. Min syster grät. Pappa höll om henne och försäkrade att det skulle gå bra. Så märkligt ändå, att den som ska dö finner styrka att trösta oss som får leva.
~
Torsdagen den 1 november fyllde mamma år. Firandet blev naturligtvis stillsamt, men moster och morbror bjöd omtänksamt nog ut oss på restaurang för att vi skulle få skingra tankarna en smula. Efter den goda maten och drycken åkte vi hem och lade oss. Det blev dock inte mycket sömn den natten. Klockan två ringde telefonen. Vi förstod naturligtvis direkt vad det rörde sig om. För andra gången på en vecka satte jag mig bakom ratten och körde i rasande fart på nattomma gator.
~
Sjukhuset hade ordnat ett enkelrum. Pappa var vaken när vi kom fram, men han hade ont och fick dos efter dos med morfin. Så småningom blev han mindre orolig, och när natten hade blivit dag låg han lugnt i sin säng. Persiennerna var nedvinklade som skydd mot de bleka solstrålarna. Vi satt tysta. Vakade, väntade. Jag höll i pappas hand. Han hade fått en blodutgjutning vid ena ögat. Det såg obehagligt ut, så jag fäste blicken någon annanstans. På hans hals, där jag såg en svagt pulserande rörelse under huden.Pappa var nu inte längre vid medvetande, men hans hjärta fortsatte att kämpa för att hålla honom vid liv. Jag minns inte vilka tankar som for igenom mitt huvud just då. Kanske inga alls. Finns det några tankar som är meningsfulla att tänka i den stund när en av de människor man älskar allra mest håller på att dö? Eller är det bäst om man låter det vara tomt och tyst därinne? Jag vet alltså inte vad jag tänkte, om jag tänkte. Men en sak minns jag: När klockan var tio minuter i två blev den flämtande pulsen som jag hade fäst blicken på alldeles stilla. Då fanns det inte längre något att hoppas på. Då fanns det bara tårar och saknad.
2012-10-26
Nostalgi får inte styra stadens utveckling
"Låt mackarna vara kvar i stan", är budskapet på DN Sthlms förstasida idag. Det är Skönhetsrådets Henrik Nerlund som tycker att det vore synd om bensinstationerna försvinner eftersom de "säger något om 1900-talet och om livet i staden". Det har han förstås rätt i. Frågan är om det är rimligt att hålla liv i gamla bensinstationer av nostalgiska skäl, när utrymmena i stället skulle kunna användas till sådant som skapar bättre värden för livet i staden på 2000-talet – såsom bostäder, lokaler eller torgytor.
Kommunfullmäktige har tidigare beslutat att avveckla de centrala bensinstationerna. Det tycker jag vi ska stå fast vid. I de fall bensinstationerna bedöms ha ett särskilt högt arkitektoniskt eller kulturhistoriskt värde, kan minnet av dem bevaras på ett sätt som är förenligt med ett modernt stadsliv.
Ett exempel på hur man löst det finns på Ringvägen på Södermalm. Där står den gamla BP-mackens stora skylt kvar som minne av den verksamhet som en gång bedrevs på platsen (se ovan). Där har nostalgikerna fått sitt, utan att hindra den levande stadens ständigt pågående utveckling.
(Den som saknar bensinmackarna kan för övrigt glädja sig åt att just Henrik Nerlund skivit en bok om gamla bensinmackar. Även Olle Wilson har producerat ett alster på temat.)
Kommunfullmäktige har tidigare beslutat att avveckla de centrala bensinstationerna. Det tycker jag vi ska stå fast vid. I de fall bensinstationerna bedöms ha ett särskilt högt arkitektoniskt eller kulturhistoriskt värde, kan minnet av dem bevaras på ett sätt som är förenligt med ett modernt stadsliv.
Foto: Holger Ellgaard |
(Den som saknar bensinmackarna kan för övrigt glädja sig åt att just Henrik Nerlund skivit en bok om gamla bensinmackar. Även Olle Wilson har producerat ett alster på temat.)
2012-10-25
Hellre videovåld än gatuvåld
För några veckor sedan skrev jag om en tidningsartikel, enligt vilken datorspelande ansågs kunna utgöra en förklaring till den minskade ungdomskriminaliteten i USA (se Landets prussiluskor i behov av nya bekymmer).
Ett likartat resonemang, denna gång gällande alkoholkonsumtion, återfinns i senaste numret av tidningen Nu. Där rapporteras från ett seminarium som berörde CAN:s senaste rapport, Drogutvecklingen i Sverige 2011. Där anges att andelen icke-konsumenter bland yngre ungdomar ökat under senare år (pojkar från 10 till 15 procent, flickor från 9 till 12 procent).
Som förklaring anges bland annat att datorspel är så populärt idag. Och till det passar Jolt Cola bättre än rom & cola. Det är glädjande, tycker jag, om det är så att en negativ trend kan vändas även utan allmän moralpanik och offentligfinansierad skräckpropaganda. Om det bara är så enkelt att det handlar om att ha något annat vettigt att göra, än att supa och slåss.
Ett likartat resonemang, denna gång gällande alkoholkonsumtion, återfinns i senaste numret av tidningen Nu. Där rapporteras från ett seminarium som berörde CAN:s senaste rapport, Drogutvecklingen i Sverige 2011. Där anges att andelen icke-konsumenter bland yngre ungdomar ökat under senare år (pojkar från 10 till 15 procent, flickor från 9 till 12 procent).
Hälsosamt dödande. |
2012-10-18
Götgatan blir snyggare och tryggare
Götgatan är idag en ganska rörig trafikmiljö. Även om puckeln blev gågata 2004 så ska här samsas fotgängare, transportfordon och cyklister med olika hastighetsambitioner. Det blir inte riktigt bra för någon.
Därför har vi i trafiknämnden nu fattat beslut att rusta upp Götgatan och försöka göra trafiksituationen mindre konfliktfylld. En stor förändring blir att det skapas ett dubbelriktat cykelstråk på Repslagargatan mellan Högbergsgatan och S:t Paulsgatan. Det kommer ge möjlighet för cykelpendlare att ta sig fram snabbt och säkert, utan att riskera att krocka med flanerande fönstershoppare.
Götgatan kommer dock inte att stängas av för cyklister. Man kommer att kunna cykla även på gågatsdelen, men cykeltrafiken där kan förväntas hålla ett något lugnare tempo. Den som har bråttom väljer snabbfilen på Repslagargatan.
Utöver detta kommer Götgatan att få en allmän uppfräschning och bättre gestaltning. Uteserveringarna flyttas ut en bit i gatan för bättre tillgänglighet. Deras utformning ska koordineras. Beläggningen föreslås bli mer varierad, som en "trasmatta" i olika gråskalor. Men detaljerna är inte spikade ännu, Trafikkontoret ska återkomma med ett förslag som nämnden sedan ska ta ställning till.
Hela ärendet finns att läsa på stockholm.se.
Inte lätt för fotgängare och cyklister att samsas. |
Götgatan kommer dock inte att stängas av för cyklister. Man kommer att kunna cykla även på gågatsdelen, men cykeltrafiken där kan förväntas hålla ett något lugnare tempo. Den som har bråttom väljer snabbfilen på Repslagargatan.
Utöver detta kommer Götgatan att få en allmän uppfräschning och bättre gestaltning. Uteserveringarna flyttas ut en bit i gatan för bättre tillgänglighet. Deras utformning ska koordineras. Beläggningen föreslås bli mer varierad, som en "trasmatta" i olika gråskalor. Men detaljerna är inte spikade ännu, Trafikkontoret ska återkomma med ett förslag som nämnden sedan ska ta ställning till.
Förslag på "trasmattebeläggning". |
2012-10-04
Skatteverket sablar ner General
Att heta något som är en titel går inte för sig, tycker Skatteverket som avslagit en persons önskan att få heta General, berättar DN och SVT.
"Titlar är olämpliga som förnamn" var Skatteverkets motivering, med hänvisning till namnlagen.
Vilket gör mig nyfiken på vad Skatteverket ska göra av alla stackars Jarlar (3 610 st) och Caesrar (409 st) som vandrar runt på gatorna med olämpliga förnamn i form av titlar. Blir det tvångsbyte, tro? Bäva månde.
"Titlar är olämpliga som förnamn" var Skatteverkets motivering, med hänvisning till namnlagen.
Vilket gör mig nyfiken på vad Skatteverket ska göra av alla stackars Jarlar (3 610 st) och Caesrar (409 st) som vandrar runt på gatorna med olämpliga förnamn i form av titlar. Blir det tvångsbyte, tro? Bäva månde.
2012-10-03
Skolboksförlag smutskastar välfärdsföretag
För ett par veckor sedan berättade Sveriges Radio att sponsrade läromedel blivit allt vanligare i skolan. I den efterföljande debatten var tonläget högt bland vänsterdebattörer. Aftonbladets ledarsida efterlyste statligt ansvar när "skolor inte längre har råd att köpa sakliga och allsidiga läromedel" (man anar likhetstecknet mellan "köpta läromedel" och "sakliga och allsidiga"). En Miljöpartist sade till SVT att sponsrade skolböcker "ofta är väldigt hårdvinklade, ja, rent av propaganda".
I diskussionen om läromedel kan man dessvärre inte utgå från att köpta böcker är så mycket bättre. I dag uppmärksammade DN:s ledarskribent Peter Wolodarski att Natur & Kulturs lärobok för högstadiet, Samhälle i dag, innehåller budskap om välfärdsföretag som är minst sagt häpnadsväckande. (Detta är förvisso ingen nyhet; folkpartisten Hans Åberg bloggade redan 2010.) Så här står det i boken:
Budskapet i Natur & Kulturs lärobok kan inte missförstås: Privat drivna välfärdsföretag ägnar sig åt vanvård av gamla för att tjäna pengar. Ett häpnadsväckande budskap i en "saklig och allsidig" samhällskunskapsbok. Det finns inget vetenskapligt stöd för att ge den här bilden, det är bara politisk propaganda som Natur & Kultur ägnar sig åt.
Ovanstående text skrevs till bokens första upplaga, 2003. År 2008 kom en ny version. Där är texten förändrad. Där berättar man att upphandlingarna handlar om såväl pris som kvalitet.
Jag inser att det är svårt att skriva helt objektiva texter. Men jag häpnar över att det finns skolor som faktiskt betalar för den här sortens politiserande skräp. Och jag häpnar över att Natur & Kultur låter boken finnas kvar på marknaden.
Låt mig ta en parallell: I mitten av augusti släppte Bonniers förlag Herman Lindqvists memoarbok Mitt i allt. Boken innehöll antydningar om att en viss person ska ha varit nazist. Journalisten Henrik Arnstad avslöjade att Lindqvist gjort våld på sanningen, och Bonniers drog tillbaka hela upplagan.
I en lärobok i samhällskunskap smutskastas hel bransch av välfärdsföretag. De påstås ägna sig åt vanvård för att göra stora vinster. Om förlaget hade någon ambition att ta ansvar för innehållet i sina böcker skulle hela upplagan naturligtvis återkallas på studs. Så har inte skett; jag har mejlat förlaget och frågat. Varken den nya eller den gamla upplagan är återkallade, och förlaget har ingen avsikt att ersätta de skolor som köpt in boken med uppdaterade läromedel (en revidering pågår, enligt förlaget).
För att kunna hänga med "måste man ha kunskap om samhällets struktur och de värderingar som vår demokrati vilar på" – så marknadsförs Samhälle i dag på Natur & Kulturs hemsida. Men de värderingar som förmedlas är den politiska vänsterns. Vår demokrati har en större bredd än så. Natur & Kultur borde skämmas!
Uppdatering: Lite vanvård måste väl de äldre kunna tåla, skriver SvD (4/10) som också följer upp med Mer om "vanvården av äldre" i skolan (6/10). KD-politikern Malin Appelgren skriver om vänsterpropaganda i skolböcker (18/10).
I diskussionen om läromedel kan man dessvärre inte utgå från att köpta böcker är så mycket bättre. I dag uppmärksammade DN:s ledarskribent Peter Wolodarski att Natur & Kulturs lärobok för högstadiet, Samhälle i dag, innehåller budskap om välfärdsföretag som är minst sagt häpnadsväckande. (Detta är förvisso ingen nyhet; folkpartisten Hans Åberg bloggade redan 2010.) Så här står det i boken:
"När det krävs besparingar vill politiker gärna minska kostnaderna för den offentliga sektorn. De kan besluta att privatisera verksamheten för att de tror att det blir billigare ... Det företag som lovar att utföra arbetet billigast får uppdraget ... Politikerna är nöjda och tycker de både har sparat och arbetat för konkurrens.Detta illustreras med en satirteckning där en kostymklädd herre besöker ett äldreboende. "Jag representerar de nya ägarna!", säger han varpå en äldre dam svarar "Nåja, lite vanvård ska väl en gumma tåla!"
Men när avtalet är slutet försvinner konkurrensen. För de gamla på ett äldreboende som fungerar dåligt finns det ingen möjlighet att plötsligt byta till ett annat ... Företagen vill utföra sina uppdrag så billigt som möligt eftersom de drivs för att skapa vinster. Det innebär att de försöker klara verksamheten med så få anställda som möjligt. Ju mer pengar som satsas på exempelvis ett äldreboende, desto bättre blir det ju för dem som bor där ... Men de företag som driver äldreboende har ju lovat att göra det till så lågt pris som möligt. Det drabbar alltså kunderna, i detta fall de äldre."
Budskapet i Natur & Kulturs lärobok kan inte missförstås: Privat drivna välfärdsföretag ägnar sig åt vanvård av gamla för att tjäna pengar. Ett häpnadsväckande budskap i en "saklig och allsidig" samhällskunskapsbok. Det finns inget vetenskapligt stöd för att ge den här bilden, det är bara politisk propaganda som Natur & Kultur ägnar sig åt.
Ovanstående text skrevs till bokens första upplaga, 2003. År 2008 kom en ny version. Där är texten förändrad. Där berättar man att upphandlingarna handlar om såväl pris som kvalitet.
"Ibland blir det väldigt bra och alla är nöjda. Ibland håller företag som fått uppdraget inte vad de lovade, folk blir missnöjda och säger att 'det var bättre förr' ... Ibland har företag tagit ut så hög vinst att pengarna inte räckt till för att göra arbetet så bra som företagen lovat i anbudet."Fortfarande illustreras dock texten av vanvårds-satirteckningen. Och fortfarande är det underförstått att verksamheter som drivs i offentlig regi är bra och välfungerande, medan de som drivs privat är mer av ett lotteri. Ibland har man tur, ibland inte.
En objektiv bild av välfärdsföretag? |
Låt mig ta en parallell: I mitten av augusti släppte Bonniers förlag Herman Lindqvists memoarbok Mitt i allt. Boken innehöll antydningar om att en viss person ska ha varit nazist. Journalisten Henrik Arnstad avslöjade att Lindqvist gjort våld på sanningen, och Bonniers drog tillbaka hela upplagan.
I en lärobok i samhällskunskap smutskastas hel bransch av välfärdsföretag. De påstås ägna sig åt vanvård för att göra stora vinster. Om förlaget hade någon ambition att ta ansvar för innehållet i sina böcker skulle hela upplagan naturligtvis återkallas på studs. Så har inte skett; jag har mejlat förlaget och frågat. Varken den nya eller den gamla upplagan är återkallade, och förlaget har ingen avsikt att ersätta de skolor som köpt in boken med uppdaterade läromedel (en revidering pågår, enligt förlaget).
För att kunna hänga med "måste man ha kunskap om samhällets struktur och de värderingar som vår demokrati vilar på" – så marknadsförs Samhälle i dag på Natur & Kulturs hemsida. Men de värderingar som förmedlas är den politiska vänsterns. Vår demokrati har en större bredd än så. Natur & Kultur borde skämmas!
Uppdatering: Lite vanvård måste väl de äldre kunna tåla, skriver SvD (4/10) som också följer upp med Mer om "vanvården av äldre" i skolan (6/10). KD-politikern Malin Appelgren skriver om vänsterpropaganda i skolböcker (18/10).
2012-09-17
Sexistisk reklam fälld
I somras skrev jag ett blogginlägg där jag bland annat tog upp byggföretaget Toppboendes sexistiska reklam, där man försökte sälja vindsvåningar med en utmanande kvinna (se Ett sent samtal om kvinnosyn). Via Fredrik Wass har jag nu fått veta att reklamen fällts av Reklamombudsmannen. Ett ganska självklart utslag, kan man tycka. Det tråkiga är väl att så många reklamköpare och -makare fortfarande inte lämnat denna gammaldags kvinnosyn bakom sig (den som tvivlar rekommenderas ett besök på Sälj grej med tjej).
2012-09-14
Landets prussiluskor i behov av nya bekymmer
På 1980-talet drabbades delar av Sverige av panik på grund av det så kallade videovåldet, där filmen Motorsågsmassakern ofta framhävdes som ett varnande exempel. Om Sveriges väna ungdom skulle utsättas för den här typen av våldsskildringar skulle den snart förvandlas till blodtörstiga psykopater, tycktes uppfattningen vara hos landets prussiluskor. Diverse statliga åtgärder vidtogs, såsom lagstiftning mot spridning av filmer med våldsinslag och inrättandet av det så kallade Våldsskildringsrådet. Allt till den ännu icke blodbesudlade ungdomens värn.
1980-tal blev 1990-tal och videovåldet kompletterades med datorspelsvåld. Moralpaniken höll i sig, och så sent som 2006 initierade Justitiekanslern en rättslig prövning av ett datorspel med våldsinslag. Spelföretaget frikändes och ungdomarna torde framhärda i sin konsumtion av våldsamma filmer och datorspel. Medför då detta att vi icke-våldspåverkade vuxna numera bör känna ökad oro när vi ger oss ut på gator och torg?
Faktum är att det som hänt tycks snarast vara motsatsen. Statens medieråd (som Våldsskildringsrådet numera heter) har till exempel inte kunnat finna något stöd i forskningen för att våldsspel orsakar våldsamt beteende. Det går inte ens att påvisa att personer med särskilda personlighetsdrag blir mer våldsamma om de ägnar sin fritid åt att ha ihjäl digitala medmänniskor.
Tidskriften The Economist publicerade härom veckan en artikel om kriminaliteten i USA. Där framställdes datorspelen snarare som en förklaring till varför gatuvåldet minskat: "Today there is growing interest in the role of video games and social-media technologies in providing young men, who are responsible för the lion's share of violent crimes, with alternative ways to spend their time."
Även på hemmaplan märks positiva effekter av videovåldet. I dagens SvD rapporteras att ungdomar dricker allt mindre alkohol: "Killarna påverkas ... av att de sitter hemma och spelar mycket dataspel och då dricker man mindre", säger en alkoholforskare. (Berusade människor har en tendens att slåss mer än nyktra.)
Det myckna datorspelandet har för all del sina baksidor; ungdomar rör sig mindre och blir fetare. Men det som moralpanikerna ojade sig över – att videovåld skulle leda till verkligt våld – tycks onekligen inte ha inträffat. Prussiluskorna får helt enkelt skaffa sig något annat att vara bekymrade över.
Läs även
Statens medieråd (Dalquist/Christoffersson): Våldsamma datorspel och aggression – en översikt av forskningen 2000–2011
Statens medieråd: Från videovåld via www till World of Warcraft
Timbro (Svensson): Medierna, Medierådet och moralpaniken
Agne Suziedelyte: Can video games affect children's cognitive and non-cognitive skills?
Vad ska vi moralisera över idag då? Bild från Ponnymoln. |
Faktum är att det som hänt tycks snarast vara motsatsen. Statens medieråd (som Våldsskildringsrådet numera heter) har till exempel inte kunnat finna något stöd i forskningen för att våldsspel orsakar våldsamt beteende. Det går inte ens att påvisa att personer med särskilda personlighetsdrag blir mer våldsamma om de ägnar sin fritid åt att ha ihjäl digitala medmänniskor.
Tidskriften The Economist publicerade härom veckan en artikel om kriminaliteten i USA. Där framställdes datorspelen snarare som en förklaring till varför gatuvåldet minskat: "Today there is growing interest in the role of video games and social-media technologies in providing young men, who are responsible för the lion's share of violent crimes, with alternative ways to spend their time."
Även på hemmaplan märks positiva effekter av videovåldet. I dagens SvD rapporteras att ungdomar dricker allt mindre alkohol: "Killarna påverkas ... av att de sitter hemma och spelar mycket dataspel och då dricker man mindre", säger en alkoholforskare. (Berusade människor har en tendens att slåss mer än nyktra.)
Det myckna datorspelandet har för all del sina baksidor; ungdomar rör sig mindre och blir fetare. Men det som moralpanikerna ojade sig över – att videovåld skulle leda till verkligt våld – tycks onekligen inte ha inträffat. Prussiluskorna får helt enkelt skaffa sig något annat att vara bekymrade över.
Läs även
Statens medieråd (Dalquist/Christoffersson): Våldsamma datorspel och aggression – en översikt av forskningen 2000–2011
Statens medieråd: Från videovåld via www till World of Warcraft
Timbro (Svensson): Medierna, Medierådet och moralpaniken
Agne Suziedelyte: Can video games affect children's cognitive and non-cognitive skills?
2012-09-13
Bygg cykelringleder i Stockholm
En gång skulle jag ta cykeln från Hammarby till en kompis i Hägerstensåsen. Jag hade bestämt mig för att följa skyltarna. Det gick sådär; någonstans vid Årstafältet hamnade jag fel och fick ta en omväg. Det är ett exempel på hur tvärförbindelserna i Stockholm ofta inte är så bra. Att ta sig in till stan, dvs. radiella resor, brukar gå hyfsat, men ska man från en förort till en annan så är det knepigare.
Detta vill vi i Folkpartiet ändra på. Därför föreslår vi i en debattartikel i DN idag att Stockholm bygger snabba och trygga ringleder – en cityring, en inre ring i ytterstaden och en yttre ring som passerar genom kranskommunerna. Detta är en åtgärd som, i kombination med bättre skyltning, kan göra det lättare för folk att välja cykeln i stället för bil eller buss när man vill åka på tvären.
Andra tankar som vi har för att förbättra för cyklisterna i Stockholm är att utveckla lånecykelsystemet, att ordna fler säkra parkeringsplatser för cyklister samt att förbättra möjligheten att kombinera cykeln med kollektivtrafiken. De tankarna utvecklar vi mer i artikeln, läs den gärna och kom med synpunkter!
Läs även
Lotta Edholm (FP): FP föreslår ringleder för cyklister i Stockholm
Folkpartibloggen: Så gör vi Stockholm till en cykelstad i världsklass
Mark Klamberg (FP): Ringleder för cyklister knyter ihop Stockholm
Madeleine Sjöstedt (FP): Ringleder för cyklister knyter ihop Stockholm
Detta vill vi i Folkpartiet ändra på. Därför föreslår vi i en debattartikel i DN idag att Stockholm bygger snabba och trygga ringleder – en cityring, en inre ring i ytterstaden och en yttre ring som passerar genom kranskommunerna. Detta är en åtgärd som, i kombination med bättre skyltning, kan göra det lättare för folk att välja cykeln i stället för bil eller buss när man vill åka på tvären.
Andra tankar som vi har för att förbättra för cyklisterna i Stockholm är att utveckla lånecykelsystemet, att ordna fler säkra parkeringsplatser för cyklister samt att förbättra möjligheten att kombinera cykeln med kollektivtrafiken. De tankarna utvecklar vi mer i artikeln, läs den gärna och kom med synpunkter!
Läs även
Lotta Edholm (FP): FP föreslår ringleder för cyklister i Stockholm
Folkpartibloggen: Så gör vi Stockholm till en cykelstad i världsklass
Mark Klamberg (FP): Ringleder för cyklister knyter ihop Stockholm
Madeleine Sjöstedt (FP): Ringleder för cyklister knyter ihop Stockholm
2012-09-11
Nya planer för Stockholm
I mitten av 1800-talet gjordes den s.k. Lindhagenplanen, där den kommande bebyggelsen i Stockholm planlades. Det var en omfattande och djärv plan som, när den sedan successivt genomfördes, bidrog till att göra innerstaden till den attraktiva kvartersstad den är idag.
Ytterstaden, å andra sidan, planlades i ett senare skede, när nya ideal rådde. 1930- och 40-talets planerare ville man bygga glesare, med enskilda hus spridda i parkmiljö. Hammarbyhöjden och Årsta är exempel på sådana områden. De har sina förtjänster, men också sina brister. En tydlig sådan brist är att den låga tätheten – eller, om man så vill, de långa avstånden mellan människor – skapar dåliga förutsättningar för den service och de fördelar som stadslivet erbjuder i form av t.ex. butiker och restauranger.
För att illustrera detta gjorde jag en sökning på "kemtvätt" och "restaurang" i östra Södermalm respektive i utglesade Hammarbyhöjden, se bilderna nedan. Samma resultat får man i stort sett oavsett vad man söker. Om man uppskattar att ha nära till en kvartersbutik, en skomakare eller något annat, då är den tätbyggda staden överlägsen.
I kväll presenterade nätverket Yimby en ambitiös plan, "Lindhagenplanen 2.0", för hur fler stockholmare skulle kunna få ta del av den täta stadens fördelar. Genom att gräva ner trafikleder, skapa nya kommunikationsstråk och planlägga tidigare obebyggda områden skapar man möjligheter för mer stad och mer – mycket mer! – kollektivtrafik.
Yimby vill lämna större utrymme för byggherrar att, utifrån givna ramar, utforma husen och dess innehåll. Sannolikt är detta en bättre metod än det politikerstyrda experimentbyggande som präglade 1900-talet. Eller, som paneldeltagaren Anna Wersäll från Stockholms handelskammare, påpekade under den efterföljande debatten: De bästa och mest attraktiva stadsmiljöerna byggdes innan plan- och byggreglerna fanns. (Hon syftade då på det sena 1800-talets kvartersstad.)
Den uppdaterade Lindhagenplanen som Yimby tagit fram är ett intressant och ambitiöst diskussionsunderlag. Om den skulle genomföras skulle stockholmarna kunna njuta av stadsmiljö inte bara innanför tullarna. Den som vill ha ett surdegsbageri på promenadavstånd skulle kanske inte behöva köpa en svindyr lägenhet i SoFo. Många skulle slippa långa pendlingstider. Stadsdelar som tidigare varit åtskilda av skogspartier eller trafikytor skulle förenas med hjälp av trygg och trivsam bebyggelse. Yimby-planen kan förhoppningsvis bidra till att diskussionen fortsättningsvis handlar om hur vi ska bygga mer stad i Stockholm – inte om.
Läs även
Per Hagwall (M): Lindhagensplanen 2.0
Madeleine Sjöstedt (FP): Välkommet inspel av Yimby: Lindhagenplanen 2.0
Lars Epstein: Uppskattad och kritiserad vision för en tätare stad
Ytterstaden, å andra sidan, planlades i ett senare skede, när nya ideal rådde. 1930- och 40-talets planerare ville man bygga glesare, med enskilda hus spridda i parkmiljö. Hammarbyhöjden och Årsta är exempel på sådana områden. De har sina förtjänster, men också sina brister. En tydlig sådan brist är att den låga tätheten – eller, om man så vill, de långa avstånden mellan människor – skapar dåliga förutsättningar för den service och de fördelar som stadslivet erbjuder i form av t.ex. butiker och restauranger.
För att illustrera detta gjorde jag en sökning på "kemtvätt" och "restaurang" i östra Södermalm respektive i utglesade Hammarbyhöjden, se bilderna nedan. Samma resultat får man i stort sett oavsett vad man söker. Om man uppskattar att ha nära till en kvartersbutik, en skomakare eller något annat, då är den tätbyggda staden överlägsen.
Restaurangtäthet i stadsdelar som ligger några hundra meter ifrån varandra. |
Samma jämförelse med kemtvättar. |
Norra Skarpnäck i Yimbys tappning. |
Den uppdaterade Lindhagenplanen som Yimby tagit fram är ett intressant och ambitiöst diskussionsunderlag. Om den skulle genomföras skulle stockholmarna kunna njuta av stadsmiljö inte bara innanför tullarna. Den som vill ha ett surdegsbageri på promenadavstånd skulle kanske inte behöva köpa en svindyr lägenhet i SoFo. Många skulle slippa långa pendlingstider. Stadsdelar som tidigare varit åtskilda av skogspartier eller trafikytor skulle förenas med hjälp av trygg och trivsam bebyggelse. Yimby-planen kan förhoppningsvis bidra till att diskussionen fortsättningsvis handlar om hur vi ska bygga mer stad i Stockholm – inte om.
Läs även
Per Hagwall (M): Lindhagensplanen 2.0
Madeleine Sjöstedt (FP): Välkommet inspel av Yimby: Lindhagenplanen 2.0
Lars Epstein: Uppskattad och kritiserad vision för en tätare stad
2012-09-06
Obligatoriska gynundersökningar? Nej tack!
I ett inslag på TV 4-nyheterna luftade jämställdhetsminister Nyamko Sabuni än en gång sin gamla idé om att alla högstadieflickor borde genomgå obligatoriska gynundersökningar för att kontrollera om de blivit utsatta för kvinnlig omskärelse. Självklart delar jag Sabunis uppfattning att kvinnlig omskärelse är ett oacceptabelt övergrepp. Men om man utifrån det föreslår att staten ska göra obligatoriska inspektioner av alla kvinnliga medborgares könsorgan – då har man helt missat vartåt den liberala kompassnålen pekar.
Vi folkpartister ska stå upp för individens rätt gentemot staten, inte medverka till ytterligare begränsningar av hennes frihet! Därför har jag, tillsammans med flera andra folkpartister, skrivit en debattartikel där vi tydligt tar avstånd från Nyamko Sabunis förslag. Ett förslag som, vilket är viktigt att understryka, är hennes eget, och inget som Folkpartiet står bakom. (Klokare liberala åsikter i denna fråga framförs av t.ex. landstingsrådet Anna Starbrink och borgarrådet Lotta Edholm.) Debattartikeln i sin helhet har jag klippt in nedan.
Vakta den liberala profilen – ministrar mer än andra!
Liberalerna är numera ordet som syns bakom vår partiledare och andra vid tal och konferenser. Det är utmärkt att Folkpartiet börjar marknadsföra sig utåt just som liberaler. Vi vet att vi är liberaler. Men – är det så som väljarna övervägande uppfattar oss?
Kravretoriken har satt sig hårt i bilden av vårt liberala parti. Språktest lyfts gång på gång fram som en av de viktigaste integrationsåtgärderna (och tillåts skymma andra goda förslag). Högre krav på särskoleelever blir kärnbudskapet när goda idéer för att ge människor större makt över sina egna liv presenteras. Liberaler går i första ledet för att övervaka allas elektroniska korrespondens genom datalagringsdirektivet. Och en liberal jämställdhetsminister lanserar återigen sitt eget förslag om rutinmässiga gynundersökningar av unga tjejer, trots att det avvisats upprepade gånger.
Gynundersökningsidén är Nyamko Sabunis egen – och varken Folkpartiets eller regeringens politik. Det framgick dock nog inte så tydligt för alla dem som såg inslaget i TV4 Nyheterna (21/8) där förslaget åter väcktes till liv.
Många har argumenterat emot Nyamko Sabunis förslag, även den här gången, och bl.a. påpekat att jämförelsen med undersökningar av pojkars genitalier inte håller. Sådana sker inte längre rutinmässigt. Och även det som är rutin i elevhälsovården, är förstås frivilligt. Sabuni backade i en artikel på debattsajten Newsmill åtminstone från att gynundersökningarna skulle vara obligatoriska – men på hennes egen hemsida står, utifrån boken från 2006:
Tiden med återkommande utspel från dåvarande partitopp och ledande företrädare om allt från automatiska utvisningar till övergångsregler för nya EU-medborgare är lyckligtvis förbi. Men ännu märks effekterna av det som Lennart Nordfors döpt till Folkpartiets varumärkesskada (Liberal Debatt november 2010) – att ”partiets uppsåt ifrågasätts” och ”att partiets budskap, när man framför välmotiverade uppfattningar, tolkas genom förförståelsen att man är på väg att lämna sina ideal”.
Är det så konstigt att människor får en sådan uppfattning när en liberal jämställdhetsminister, som deklarerat att hon ska lämna sitt uppdrag, utifrån denna plattform, som hon har fått av Folkpartiet, ger luft åt vad de flesta anser är ett genuint oliberalt förslag? Eller när partiledningen, trots att integrationspolitiken är ett ämne för en arbetsgrupp inför det nya partiprogrammet, deklarerar en ny integrationspolitisk linje där paradnumret alltjämt är det ökända och, ärligt talat, uttjatade språkkravet för medborgarskap?
För ett parti som balanserar runt 5–6 procent i opinionen, men har betydligt högre ambitioner än så, måste vi utnyttja våra plattformar och de chanser vi har att kommunicera med väljarna betydligt bättre. Åtminstone om vi vill bevisa att vi är de liberaler som vi vet att vi är.
Anne-Lie Elfvén, vice ordförande Folkpartiet Liberalerna Södermalm-Gamla Stan
Rasmus Jonlund, ordförande Folkpartiet Liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna
Hanna Gerdes, ersättare Skarpnäcks stadsdelsnämnd, Stockholm
Jesper Svensson, ordförande Folkpartiet Liberalerna Skarpnäck
Ivar Järnefors, ordförande Folkpartiet Liberalerna Östermalm
Charlotta Schenholm, gruppledare Kungsholmens stadsdelsnämnd
Jan Jönsson, ordförande Skärholmens stadsdelsnämnd
Per-Niklas Lowén, ordförande Folkpartiet Liberalerna Södermalm–Gamla stan
Richard Bengtsson, ordförande Folkpartiet Liberalerna Norrmalm
Vi folkpartister ska stå upp för individens rätt gentemot staten, inte medverka till ytterligare begränsningar av hennes frihet! Därför har jag, tillsammans med flera andra folkpartister, skrivit en debattartikel där vi tydligt tar avstånd från Nyamko Sabunis förslag. Ett förslag som, vilket är viktigt att understryka, är hennes eget, och inget som Folkpartiet står bakom. (Klokare liberala åsikter i denna fråga framförs av t.ex. landstingsrådet Anna Starbrink och borgarrådet Lotta Edholm.) Debattartikeln i sin helhet har jag klippt in nedan.
Vakta den liberala profilen – ministrar mer än andra!
Liberalerna är numera ordet som syns bakom vår partiledare och andra vid tal och konferenser. Det är utmärkt att Folkpartiet börjar marknadsföra sig utåt just som liberaler. Vi vet att vi är liberaler. Men – är det så som väljarna övervägande uppfattar oss?
Kravretoriken har satt sig hårt i bilden av vårt liberala parti. Språktest lyfts gång på gång fram som en av de viktigaste integrationsåtgärderna (och tillåts skymma andra goda förslag). Högre krav på särskoleelever blir kärnbudskapet när goda idéer för att ge människor större makt över sina egna liv presenteras. Liberaler går i första ledet för att övervaka allas elektroniska korrespondens genom datalagringsdirektivet. Och en liberal jämställdhetsminister lanserar återigen sitt eget förslag om rutinmässiga gynundersökningar av unga tjejer, trots att det avvisats upprepade gånger.
Gynundersökningsidén är Nyamko Sabunis egen – och varken Folkpartiets eller regeringens politik. Det framgick dock nog inte så tydligt för alla dem som såg inslaget i TV4 Nyheterna (21/8) där förslaget åter väcktes till liv.
Många har argumenterat emot Nyamko Sabunis förslag, även den här gången, och bl.a. påpekat att jämförelsen med undersökningar av pojkars genitalier inte håller. Sådana sker inte längre rutinmässigt. Och även det som är rutin i elevhälsovården, är förstås frivilligt. Sabuni backade i en artikel på debattsajten Newsmill åtminstone från att gynundersökningarna skulle vara obligatoriska – men på hennes egen hemsida står, utifrån boken från 2006:
”Det bör inom skolans ram införas obligatoriska gynekologiska kontroller, liknande de som genomförs på pojkar vid sex års ålder. Detta bör för flickor ske någon gång på högstadiet. En sådan undersökning fyller inte bara en kontrollfunktion utan ger möjligheten att diskutera om sexualitet, kvinnans underliv samt typiska kvinnosjukdomar.”Det problematiska är inte den obefintliga risken att Sabunis förslag skulle kunna bli Folkparti-politik. Det problematiska är att det riskerar att uppfattas som sådan. Vi kan inte nöja oss med att vara liberaler – vi måste också visa det. För att citera USA:s president Obama, ”symbolerna och gesterna … är minst lika viktiga som de sakpolitiska förslag vi för fram”.
Tiden med återkommande utspel från dåvarande partitopp och ledande företrädare om allt från automatiska utvisningar till övergångsregler för nya EU-medborgare är lyckligtvis förbi. Men ännu märks effekterna av det som Lennart Nordfors döpt till Folkpartiets varumärkesskada (Liberal Debatt november 2010) – att ”partiets uppsåt ifrågasätts” och ”att partiets budskap, när man framför välmotiverade uppfattningar, tolkas genom förförståelsen att man är på väg att lämna sina ideal”.
Är det så konstigt att människor får en sådan uppfattning när en liberal jämställdhetsminister, som deklarerat att hon ska lämna sitt uppdrag, utifrån denna plattform, som hon har fått av Folkpartiet, ger luft åt vad de flesta anser är ett genuint oliberalt förslag? Eller när partiledningen, trots att integrationspolitiken är ett ämne för en arbetsgrupp inför det nya partiprogrammet, deklarerar en ny integrationspolitisk linje där paradnumret alltjämt är det ökända och, ärligt talat, uttjatade språkkravet för medborgarskap?
För ett parti som balanserar runt 5–6 procent i opinionen, men har betydligt högre ambitioner än så, måste vi utnyttja våra plattformar och de chanser vi har att kommunicera med väljarna betydligt bättre. Åtminstone om vi vill bevisa att vi är de liberaler som vi vet att vi är.
Anne-Lie Elfvén, vice ordförande Folkpartiet Liberalerna Södermalm-Gamla Stan
Rasmus Jonlund, ordförande Folkpartiet Liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna
Hanna Gerdes, ersättare Skarpnäcks stadsdelsnämnd, Stockholm
Jesper Svensson, ordförande Folkpartiet Liberalerna Skarpnäck
Ivar Järnefors, ordförande Folkpartiet Liberalerna Östermalm
Charlotta Schenholm, gruppledare Kungsholmens stadsdelsnämnd
Jan Jönsson, ordförande Skärholmens stadsdelsnämnd
Per-Niklas Lowén, ordförande Folkpartiet Liberalerna Södermalm–Gamla stan
Richard Bengtsson, ordförande Folkpartiet Liberalerna Norrmalm
2012-09-02
Annedal – en ny del av Stockholm
Förra veckan besökte jag Annedal, Stockholms nya bostadsområde i norra delen av Bromma. Annedal ansluter till del av det strategiska utvecklingsområdet Ulvsunda och ska, enligt visionen, bli en "attraktiv promenadstadsdel", det vill säga erbjuda trygga miljöer för gående och bidra till att koppla samman olika stadsdelar med varandra och minska bilberoendet. Nybyggnationer i Stockholm fyller förstås också en annan, viktig funktion: att bidra till att lösa bostadsbristen och att ge fler människor möjlighet att bo i tät, klimatsmart stadsmiljö.
Mitt intryck av Annedal är att de flesta hus som byggts verkar trevliga, om än ordinära. En del är mer effektsökande, t.ex. Besqabs hus vid nya hamnbassängen (se ovan). Nu är det kanske inte arkitekturen man i första hand ska ha synpunkter på som politiker, men däremot bör man få tycka till om hur staden byggs. Och vad det gäller Annedal har jag en del synpunkter.
Jag förstår nämligen inte varför man valt en så uppluckrad parkstadsstruktur i området. I stället för att ta vara på chansen att bygga slutna kvarter med trevliga innergårdar så är många kvarter öppna i någon ände, eller inte sammanbyggda alls. Detta skapar, tycker jag, många halv-offentliga ytor som har en tendens att inte nyttjas särskilt väl. Bättre vore i stället att bygga slutna kvarter; därigenom skapar man uppskattade och trygga innergårdar, som komplement till sammanhållna, större parkytor.
Ett tydligt exempel på det hittade jag vid Bällstaåvägen (se ovan) där man byggt ett antal hus längs med den utdikade ån. Mycket trevligt läge vid vattnet och goda förutsättningar för ett uppskattat promenadstråk. Men då har man valt att mellan varje huskropp göra en glugg med något slags terrass. Detta ser kanske trevligt ut på bild, sommartid. Men till vintern kommer det bara bli mörkt och trist. Och sannolikt illa utnyttjat året om. Vore det inte bättre att sluta leden och skapa ett trivsammare stråk med lokaler och kaféer i gatuplan? Ett exempel på hur man lyckats bättre med detta är Sjövikskajen vid Liljeholmen.
Även på andra sidan vattenlinjen, längs Annedalsvägen (nedan), har byggherrarna valt en konstig lösning. Här möts besökaren av slutna bottenvåningar, entréportar, soprumsdörrar och garagenedfarter. Detta är en trist bakgata, av det slag som är sällsynt i en tät kvartersstad. Onödigt, tycker jag.
Det utglesade östra Annedal konstrasteras av den mer tätplanerade, men ännu ej färdigbyggda, västra delen. Utställningsmodeller (nedan) visar en i huvudsak konsekvent kvartersstruktur med innergårdar, där gränsen mellan offentligt och privat är mer tryggt och tydligt. Här är väl enda anmärkningen att husen är låga – att bygga 4–5 våningar känns onekligen lite snålt i en stad där bostadsbristen är ett av de stora hoten mot den framtida utvecklingen. Varför inte lägga på ytterligare ett par våningar, helt enkelt?
Annedal är ljust, fräscht och nytt. Det kommer säkert att bli ett populärt bostadsområde för de över 5 000 invånarna, inte minst tack vare de nya tvärbanegrenarna som byggs på ömse sidor om området. Men Annedal hade kunnat välkomna ännu fler.
Media:
SvD, DN1, DN2, SVT , Yimby
Arkitektur som sticker ut. |
Glesbyggt. |
Längs Bällstaåvägen. |
Sjövikskajen. Satellitbild från Eniro.se. |
Annedalsvägen. |
Kvartersplaner i västra Annedal. |
Media:
SvD, DN1, DN2, SVT , Yimby
2012-08-29
Tågen ska gå som på räls.
Infrastruktur är en viktig förutsättning för en långsiktig god tillväxt, sade Folkpartiets Jan Björklund i sitt sommartal i Göteborg för ett par veckor sedan (se Folkpartiet vill se satsningar på järnvägen). Därför behöver Sverige satsa mer på att utveckla vägar och järnvägar, till exempel genom en ny bana mellan Göteborg och Borås, så att Landvetters flygplats blir nåbar även med tåg. Björklund påpekade också att det viktigaste är att vi underhåller de anläggningar vi har, så att tågtrafiken blir mer pålitlig.
Idag presenterade regeringen en jättesatsning på utbyggda järnvägar i Sverige. Satsningen omfattar 55 miljarder och det största enskilda projektet blir Ostlänken, en dubbelspårig snabbjärnväg mellan Södertälje och Linköping. Ostlänkten kommer att kapa restiderna rejält, och dessutom skapa en järnvägskoppling till Skavsta, vilket kan ge nya möjligheter för den flygplatsen. Därutöver kommer det, som Jan Björklund efterfrågade, bli ny järnväg mellan Göteborg och Borås. För att säkerställa den befintliga järnvägsanläggningen kommer 20 miljarder att avsättas för ökade drift- och underhållsåtgärder. Därigenom tillgodoser regeringen de behov som Trafikverket pekade på i sin kapacitetsutredning för att få ut maximal kapacitet ur befintligt system.
Detta är förstås inte allt: senare i höst lär ytterligare satsningar presenteras i den infrastrukturproposition som kommer. Genom att ta ansvar för Sveriges ekonomi har Alliansen nu möjlighet till historiska satsningar på förbättrade tågtransporter i Sverige
"Vägar, järnvägar, flygplatser och hamnar av god standard måste finnas för att människor ska kunna resa, arbeta och handla med varandra. Ett robust järnvägssystem är en förutsättning för en väl fungerande arbetsmarknad", skriver Jan Björklund i sitt nyhetsbrev. Precis så är det. Där tågen går, går ekonomin som tåget, skulle man kanske kunna säga. Rälsen binder samman människor och marknader, och gör Sverige starkare. Alliansen har idag presenterat en viktig satsning för framtiden.
Media: DN, DN1, SvD, SvD1, SvD2, SvD3, Expr, AB, GP, NT
Alliansen tuffar på.Bild: SVT.se
Idag presenterade regeringen en jättesatsning på utbyggda järnvägar i Sverige. Satsningen omfattar 55 miljarder och det största enskilda projektet blir Ostlänken, en dubbelspårig snabbjärnväg mellan Södertälje och Linköping. Ostlänkten kommer att kapa restiderna rejält, och dessutom skapa en järnvägskoppling till Skavsta, vilket kan ge nya möjligheter för den flygplatsen. Därutöver kommer det, som Jan Björklund efterfrågade, bli ny järnväg mellan Göteborg och Borås. För att säkerställa den befintliga järnvägsanläggningen kommer 20 miljarder att avsättas för ökade drift- och underhållsåtgärder. Därigenom tillgodoser regeringen de behov som Trafikverket pekade på i sin kapacitetsutredning för att få ut maximal kapacitet ur befintligt system.
Detta är förstås inte allt: senare i höst lär ytterligare satsningar presenteras i den infrastrukturproposition som kommer. Genom att ta ansvar för Sveriges ekonomi har Alliansen nu möjlighet till historiska satsningar på förbättrade tågtransporter i Sverige
"Vägar, järnvägar, flygplatser och hamnar av god standard måste finnas för att människor ska kunna resa, arbeta och handla med varandra. Ett robust järnvägssystem är en förutsättning för en väl fungerande arbetsmarknad", skriver Jan Björklund i sitt nyhetsbrev. Precis så är det. Där tågen går, går ekonomin som tåget, skulle man kanske kunna säga. Rälsen binder samman människor och marknader, och gör Sverige starkare. Alliansen har idag presenterat en viktig satsning för framtiden.
Media: DN, DN1, SvD, SvD1, SvD2, SvD3, Expr, AB, GP, NT
2012-08-19
En kväll med underbara Barbara
Kvällar som denna, när sensommaren verkar ha tagit ut hösten i förskott, tillbringas lämpligen i biomörkret. Själv har jag nyss sett den tyska filmen "Barbara", vilken jag varmt kan rekommendera.
"Barbara" utspelar sig i det Östtyskland som nog känns väldigt avlägset för dagens besökare på hippa klubbar i Prenzlauer Berg. Men det är inte ens 25 år sedan som DDR-diktaturen rämnade och östtyskarna blev fria. Filmen utspelar sig i början av 1980-talet, och om filmens huvudroll, Barbara, hade funnits på riktigt hade hon varit i 60-årsåldern idag. Mer avlägset än så är det inte.
När filmen börjar har Barbara, som är läkare, fått jobb på ett litet landsortssjukhus i Mecklenburg-Vorpommern. Hon arbetade tidigare i Berlin, och flytten är inte frivillig. Barbara övervakas av säkerhetspolisen, men förbereder i hemlighet sin flykt till friheten i väst.
Den fortsatta händelseutvecklingen ska jag inte avslöja, men jag berättar gärna att filmen är en stark skildring av den paranoida tillvaron i ett totalitärt samhälle där man inte vågar lita på någon, där väggar har öron och där medborgerliga fri- och rättigheter i bästa fall är något man kan läsa om i böcker. För oss som växt upp och lever i frihet är den övervakade tillvaron svår att föreställa sig, men den krypande obehagskänsla som "Barbara" förmedlar ger åtminstone en föraning.
Filmen är välgjord och tacknämligt befriad från hetsiga kameraåkningar och snabba klipp. Ändå, eller kanske tack vare det, är spänningsfaktorn hög. Samtidigt kan man ibland inte låta bli att småle när man ser de skruttiga och bullriga DDR-bilarna fara förbi på dåliga vägar, men skrattet hejdar sig när man inser att dessa rishögar för inte så länge sedan var det enda som östtyskarna kunde drömma om.
Det finns en scen i filmen när en östtysk man försynt närmar sig en västtysk Mercedesägare. Han känner på ratten – den är mjuk och stoppad. Hur fort går den? Mannens sprängande nyfikenhet verkar hållas tillbaka endast av rädslan; den invanda rädslan för att säga något olämpligt som kan nå fel öron. Den kuvade mannen dristar sig ändå till att konstatera att 200 kilometer i timmen, det kan nog Mercedesen "inte komma upp i på våra vägar i alla fall". Jag tycker den scenen säger väldigt mycket.
Socialstdiktaturen DDR upphörde lyckligtvis att existera 1990, och östtyskarna blev fria. Men "Barbaras" budskap är dessvärre fortfarande aktuellt. Ingen människa borde behöva leva i ett totalitärt samhälle. Kampen för alla människors fri- och rättigheter måste fortsätta. Fler borde få sin frihet.
Se också barbara-der-film.de. Fler filmtips med DDR-tema: Das Leben der Anderen (De andras liv), Nikolaikirche, Good bye Lenin!
Läs även SvD, DN
"Barbara" utspelar sig i det Östtyskland som nog känns väldigt avlägset för dagens besökare på hippa klubbar i Prenzlauer Berg. Men det är inte ens 25 år sedan som DDR-diktaturen rämnade och östtyskarna blev fria. Filmen utspelar sig i början av 1980-talet, och om filmens huvudroll, Barbara, hade funnits på riktigt hade hon varit i 60-årsåldern idag. Mer avlägset än så är det inte.
Arbete gav inte frihet, här heller.
När filmen börjar har Barbara, som är läkare, fått jobb på ett litet landsortssjukhus i Mecklenburg-Vorpommern. Hon arbetade tidigare i Berlin, och flytten är inte frivillig. Barbara övervakas av säkerhetspolisen, men förbereder i hemlighet sin flykt till friheten i väst.
Den fortsatta händelseutvecklingen ska jag inte avslöja, men jag berättar gärna att filmen är en stark skildring av den paranoida tillvaron i ett totalitärt samhälle där man inte vågar lita på någon, där väggar har öron och där medborgerliga fri- och rättigheter i bästa fall är något man kan läsa om i böcker. För oss som växt upp och lever i frihet är den övervakade tillvaron svår att föreställa sig, men den krypande obehagskänsla som "Barbara" förmedlar ger åtminstone en föraning.
Filmen är välgjord och tacknämligt befriad från hetsiga kameraåkningar och snabba klipp. Ändå, eller kanske tack vare det, är spänningsfaktorn hög. Samtidigt kan man ibland inte låta bli att småle när man ser de skruttiga och bullriga DDR-bilarna fara förbi på dåliga vägar, men skrattet hejdar sig när man inser att dessa rishögar för inte så länge sedan var det enda som östtyskarna kunde drömma om.
Det finns en scen i filmen när en östtysk man försynt närmar sig en västtysk Mercedesägare. Han känner på ratten – den är mjuk och stoppad. Hur fort går den? Mannens sprängande nyfikenhet verkar hållas tillbaka endast av rädslan; den invanda rädslan för att säga något olämpligt som kan nå fel öron. Den kuvade mannen dristar sig ändå till att konstatera att 200 kilometer i timmen, det kan nog Mercedesen "inte komma upp i på våra vägar i alla fall". Jag tycker den scenen säger väldigt mycket.
Socialstdiktaturen DDR upphörde lyckligtvis att existera 1990, och östtyskarna blev fria. Men "Barbaras" budskap är dessvärre fortfarande aktuellt. Ingen människa borde behöva leva i ett totalitärt samhälle. Kampen för alla människors fri- och rättigheter måste fortsätta. Fler borde få sin frihet.
Se också barbara-der-film.de. Fler filmtips med DDR-tema: Das Leben der Anderen (De andras liv), Nikolaikirche, Good bye Lenin!
Läs även SvD, DN
Högre utbildning måste ha högre kvalitet
Under Socialdemokraternas tid vid makten fick kvantitet gå före kvalitet i högskolan. Målet var att 50 procent av alla ungdomar i varje årskull skulle plugga vidare på högskolan. För att klara detta måste högskolan byggas ut kraftigt. Eftersom Socialdemokraterna inte expanderade utbildningsbudgeten i samma takt som de expanderade antalet högskoleplatser på 1990-talet, blev kvaliteten lidande.
När tidningen Fokus år 2008 rankade Sveriges högskolor var det de etablerade lärosätena som toppade listan, något som fick Handelskammaren att fråga om vi verkligen kan ha en högskola i varje buske. 2012 års ranking bekräftar bilden, men "buskhögskolorna" tycks sitta i orubbat bo. En del av dem har till och med belönats med universitetstitel; år 1999 blev högskolan i Örebro uppgraderad, vilket gjorde dess rektor, socialdemokraten Janerik Gidlund, så glad att han några år senare ordnade ett hedersdoktorat åt dåvarande statsministern, socialdemokraten Göran Persson.
Utspädningen av högskolans resurser har dock inte enbart lett till problem på de mindre lärosätena. Idag skriver f.d. LO-ekonomen Irene Wennemo i en debattartikel att resultaten av Högskoleverkets utvärderingar för de största universiteten "är påfallande slätstrukna". "När det gäller de nya universiteten", fortsätter Wennemo, "är kvalitetsproblemen akuta".
Folkpartiet, och utbildningsminister Jan Björklund, har adresserat det här problemet tidigare. I höstas skrev Björklund att om Sverige ska "eftersträva högsta vetenskapliga kvalitet kan vi inte sprida ut resurserna mer än i dag ... Alltför små miljöer, med alltför få forskare inom ett ämne, bör också undvikas; för bästa möjliga vetenskapliga utveckling krävs en kritisk massa av forskare och forskarstuderande." Han efterfrågar initiativ från högskolorna att samverka, och gå samman, för att uppnå kvalitetsfördelar. Som Wennemo skriver: "Frågan måste ställas om det är rimligt att utbilda i företagsekonomi på 26 olika lärosäten och i flera andra ämnen på nästan lika många."
För de högskolor som befinner sig i botten av ranking- och kvalitetslistorna så är det nog dags att fundera på detta. För Socialdemokraterna räckte det att skyffla in hälften av varje årskull i ett skolhus med skylten "högskola". Vilka kunskaper som förmedlades därinne var av mindre intresse. Det är bra att Alliansen tänker ett steg längre. En tre–fyraårig högskoleutbildning med undermålig kvalitet är faktiskt ett stort slöseri, med både tid och pengar.
När tidningen Fokus år 2008 rankade Sveriges högskolor var det de etablerade lärosätena som toppade listan, något som fick Handelskammaren att fråga om vi verkligen kan ha en högskola i varje buske. 2012 års ranking bekräftar bilden, men "buskhögskolorna" tycks sitta i orubbat bo. En del av dem har till och med belönats med universitetstitel; år 1999 blev högskolan i Örebro uppgraderad, vilket gjorde dess rektor, socialdemokraten Janerik Gidlund, så glad att han några år senare ordnade ett hedersdoktorat åt dåvarande statsministern, socialdemokraten Göran Persson.
Utspädningen av högskolans resurser har dock inte enbart lett till problem på de mindre lärosätena. Idag skriver f.d. LO-ekonomen Irene Wennemo i en debattartikel att resultaten av Högskoleverkets utvärderingar för de största universiteten "är påfallande slätstrukna". "När det gäller de nya universiteten", fortsätter Wennemo, "är kvalitetsproblemen akuta".
Hatten på för Persson.
Bild: Scanpix.
Bild: Scanpix.
Folkpartiet, och utbildningsminister Jan Björklund, har adresserat det här problemet tidigare. I höstas skrev Björklund att om Sverige ska "eftersträva högsta vetenskapliga kvalitet kan vi inte sprida ut resurserna mer än i dag ... Alltför små miljöer, med alltför få forskare inom ett ämne, bör också undvikas; för bästa möjliga vetenskapliga utveckling krävs en kritisk massa av forskare och forskarstuderande." Han efterfrågar initiativ från högskolorna att samverka, och gå samman, för att uppnå kvalitetsfördelar. Som Wennemo skriver: "Frågan måste ställas om det är rimligt att utbilda i företagsekonomi på 26 olika lärosäten och i flera andra ämnen på nästan lika många."
För de högskolor som befinner sig i botten av ranking- och kvalitetslistorna så är det nog dags att fundera på detta. För Socialdemokraterna räckte det att skyffla in hälften av varje årskull i ett skolhus med skylten "högskola". Vilka kunskaper som förmedlades därinne var av mindre intresse. Det är bra att Alliansen tänker ett steg längre. En tre–fyraårig högskoleutbildning med undermålig kvalitet är faktiskt ett stort slöseri, med både tid och pengar.
2012-08-17
(S)maklös apartheidparallell
"Ådalen 31 i ny skepnad 2012. Det är åt helvete för att vara ärlig att soldater skjuter mot strejkande arbetare", skriver Socialdemokraternas kommunalråd i Umeå Lennart Holmlund på sin blogg, apropå den konflikt som uppstått i Sydafrika vid en gruva strax väster om huvudstaden Pretoria.
Holmlund påstår sedan att "om vi översätter det till Sverige är det så centerpartiet vill att det är så det ska vara [sic]. De vill ha ett Sverige utan inflytande för löntagarna ett modernt förtryck liknande det som de vita gjorde mot de svarta i Sydafrika." (Holmlund har sedan uppdaterat sitt blogginlägg, men Thomas Böhlmark har sparat en skärmdump.)
Först kan man konstatera att jämförelsen med Ådalshändelserna i maj 1931 haltar. Demonstranterna i Lunde var obeväpnade, medan de strejkande i Sydafrika bar vapen (vilka de påstås ha avfyrat). De som sköt i Sydafrika var inte soldater, utan poliser. Men det är förstås detaljer i sammanhanget.
Det riktigt allvarliga är när Holmlund använder den tragiska utgången i två arbetskonflikter och den tidigare apartheidpolitiken i Sydafrika för att dra paralleller till ett svenskt politiskt parti som vill ha en förändrad arbetsmarknad.
Jag har respekt för att vänstern är kritisk mot politiker som inte delar deras syn på värdet av en starkt reglerad arbetsmarknad med mäktiga fackföreningar. Men om man antyder att de liberala motståndarna förespråkar dödligt våld och rasistisk politik, då har man passerat en smaklöshetens gräns. Om Lennart Holmlund har förstånd nog borde han skämmas, och be om ursäkt.
Läs även
Thomas Böhlmark (M): Ständigt denna Lennart Holmlund
Mattias Larsson (C): Lennarts Holmlunds värsta lågvattenmärke hittills
Martin Moberg (S): Skamgrepp i debatten undanbedes mycket bestämt...
Johan Westerholm (S): Tid att mata duvorna nu.
Anders Ågren (M): Ovärdigt lågvattenmärke på bloggen av Holmlund
Borde (s)kämmas. |
Först kan man konstatera att jämförelsen med Ådalshändelserna i maj 1931 haltar. Demonstranterna i Lunde var obeväpnade, medan de strejkande i Sydafrika bar vapen (vilka de påstås ha avfyrat). De som sköt i Sydafrika var inte soldater, utan poliser. Men det är förstås detaljer i sammanhanget.
Det riktigt allvarliga är när Holmlund använder den tragiska utgången i två arbetskonflikter och den tidigare apartheidpolitiken i Sydafrika för att dra paralleller till ett svenskt politiskt parti som vill ha en förändrad arbetsmarknad.
Jag har respekt för att vänstern är kritisk mot politiker som inte delar deras syn på värdet av en starkt reglerad arbetsmarknad med mäktiga fackföreningar. Men om man antyder att de liberala motståndarna förespråkar dödligt våld och rasistisk politik, då har man passerat en smaklöshetens gräns. Om Lennart Holmlund har förstånd nog borde han skämmas, och be om ursäkt.
Läs även
Thomas Böhlmark (M): Ständigt denna Lennart Holmlund
Mattias Larsson (C): Lennarts Holmlunds värsta lågvattenmärke hittills
Martin Moberg (S): Skamgrepp i debatten undanbedes mycket bestämt...
Johan Westerholm (S): Tid att mata duvorna nu.
Anders Ågren (M): Ovärdigt lågvattenmärke på bloggen av Holmlund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)