Galen kvinna lös i Järfälla

En kvinna i Järfälla har dragit sin bostadsrättsförening inför domstol eftersom hon störs av en flaggvimpel på gården.

I första instans, miljö- och bygglovsnämnden i Järfälla kommun, fick hon (märkligt nog) delvis rätt; nämden förbjöd bostadsrättsföreningen att flagga annat än på allmänna flaggdagar och familjehögtidsdagar (dock max fem per månad).

Kvinnan överklagade dock till länsstyrelsen. Hon hävdade bland annat att bostadsrättsföreningen måste vara lojal mot sina medlemmar, behandla alla lika och inte fatta beslut som är till nackdel för någon särskild medlem. Eftersom flaggstången placerats så att den stör hennes utsikt har den orsakat stress för henne, påstår hon; hon åberopar även WHO:s och EU:s bestämmelser om människors rätt till sin hälsa.

Att kvinnans resonemang är en smula förvirrande framgår inte minst av att länsstyrelsen skrivit att kvinnan har "yrkat, såvitt får tolkas, att flaggstången med anordningar ska flyttas". Det där lilla "såvitt får tolkas" använder vi byråkrater alltid när vi vill markera att vi har att göra med osammanhängande tokstollar.

I sitt svaromål anför för övrigt bostadsrättsföreningen, en smula spydigt, att "flertalet boende i fastigheten har utsikt mot flaggstången och dess vimpel, men ingen av de övriga 293 bostadsrättshavarna, förutom den klagande, har ansett sig vara störd".

Länsstyrelsen avslog förstås överklagandet med buller och bång. Den lättstörda bostadsrättsinnehavaren gav dock inte upp utan vände sig till Miljödomstolen. Som självklart konstaterar att ifrågavarande flaggning inte kan "anses ge upphov till olägenhet för människor hälsa i den omfattning som avses i miljöbalken. Störning från en hissad flagga får, enligt miljödomstolen, anses vara en sådan störning som normalt måste tålas av omgivningen".

Man kan naturligtvis tycka att det här är lite pustligt. Men leendet stelnar när man börjar tänka på hur mycket skattepengar som gått åt för att tillfredsställa den här vilsna människans hunger efter rättvisa. I tre instanser - kommunen, länsstyrelsen och miljödomstolen - har jurister och andra suttit och funderat på hur de ska hantera den här människans prilliga skrivelser. Vad kostnaden har blivit för skattebetalarna vågar jag inte tänka på. Kostnaden för kverulanten är lättare att beräkna - den torde landa på någonsans kring 0 kr plus porto. Är det rimligt?

Skrapanskylten 24 augusti

Fyra månader till julafton. Kanske har Skrapanskyltens ljus tänts till dess?

Skattesänkningar är rätt. Men är det en valvinnare?

I sitt sommartal annonserar Fredrik Reinfeldt fortsatta skattesänkningar. Det är rätt politik och dessutom starkt av moderaterna att fortsätta driva på i denna fråga trots de bistra tiderna. Men frågan är om det är strategiskt smart? Ska bli spännande att följa hur moderaterna argumenterar för skattesänkningen.

Dags för Folkpartiet att bota höghusfobin

I media har rapporterats att Allianspartierna har olika syn i frågan om höga hus i Stockholm. Folkpartiet är tyvärr ett parti som säger nej.

Jag skriver ”tyvärr” eftersom jag inte tycker att den inställningen stämmer överens med min bild av Folkpartiet som ett framstegsvänligt parti. Höga hus borde vara ett självklart alternativ i modernt storstadsbyggande, även i vår stad. Så länge stadssilhuetten domineras av medeltida kyrktorn ger Stockholm snarare intryck av loj provinshuvudstad än dynamisk metropol. Det är blandningen mellan gammalt och nytt som ger staden liv och karatär. Jag menar inte att skyskrapor ska byggas på varje ledig markplätt. Men att utropa city till fredad zon tyder på förändringsrädsla. Höga hus en självklar byggsten när en storstad växer fram, och borde så vara även i Stockholm.

Centerpartiets Trifoliumskrapa (www.trifoliumskrapan.se)

Det finns ingen anledning för oss att vara rädda för höga hus. Inte har väl Stockholm tagit skada av Skatteskrapan och Kungstornen? Har stadens charm och karaktär ödelagts av Folksamskrapan, Södertorn eller Bonnierhuset? (Nej, vi behöver inte ens skämmas för Hötorgsskraporna.)

Mitt förslag till Folkpartiet: Ge snarast upp det kategoriska motståndet mot nya höghus i city. En mer liberal inställning vore att i stället låta varje höghusprojekt prövas utifrån sina egna speciella förutsättningar. På så vis kan vi bygga en stad som tar hänsyn till historiska värden samtidigt som den möter framtiden med öppna ögon.


Andra inlägg i skyskrapedebatten:

Lotta Edholm (FP) om höga hus i Stockholm

Madeleine Sjöstedt (FP) om höga hus där det passar

Per Ankersjö (C) vill bygga skyskrapor i Stockholms innerstad

Trifolium - grön skyskrapa norr om Kungsbron

Klarabergs torn

Nytt skyskrapeförslag i Stockholm (Ropsten)

Fred (och krig?)

När jag gick igenom lite gammal bråte hemma hos min kära mor hittade jag denna fantastiska lilla skrift. Det är en "vägledning för Sveriges medborgare" som heter Om kriget kommer.

Vägledningen är från 1961 och inleds med en uppmaning från kungen och statsministern. "Sverige vill fred", skriver de, och fortsätter "Vårt försvar syftar uteslutande till att bevara vår frihet och självständighet. Sveriges folk står enigt i föresatsen att värna landets oberoende och självständighet. Varje väpnat angrepp mot vår frihet skall mötas med beslutsamt motstånd."

"Det är din plikt att åtlyda den lagliga regeringen
och följa dess direktiv."

Syftet med skriften var att ge svenskarna information om hur de skulle agera i händelse av krig. Således finns här information om hur flyglarmet låter, om hur totalförsvaret fungerar, om vad man ska packa om man måste evakueras, hur man skyddar sig mot stridsgaser, biologisk krigföring med mera.

Skriften ger en kuslig inblick i den latenta krigsfara som antagligen var ständigt närvarande under det kalla kriget.

Samtidigt känns de bombastiska imperativen ("Sverige vill försvara sig, kan försvara sig, och skall försvara sig!" och "Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt") och uppmaningarna till gerillakrigföring för den händelse att fienden lyckas sätta sig i besittning av svensk jord ("Fienden får aldrig lämnas i fred utan skall ständigt oroas genom överfall mot staber, fordonskolonner, förläggningar, förråd m.m.") påtagligt daterade, särskilt i relation till dagens säkerhetspolitiska situation.

För kung och fosterland.

Men läget kan förändras snabbt. Minns att hela Sovjetimperiet - och därmed hotet från kommunismen - imploderade i stort sett över en natt. Mot den bakgrunden kan man fundera på hur klokt det är att Sveriges försvar under det senaste decenniet monterats ner bit för bit. Sverige vill säkert, men kan Sverige försvara sig?

Folkpartiet är ett av få partier som vill att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Det vore en klok åtgärd för framtiden.

Tanks tänkvärda tankar

I Malmö har bibliotekschefen Elsebeth Tank fattat beslut om att gallra ut en rätt stor mängd gamla böcker som ingen frågar efter och annan obehövligt; instruktionsböcker till datorer som inte längre finns, dubbletter och sådant som finns bättre tillgängligt i digital form. Dessutom har hon haft mage att ägna sig åt lite nytänkande i form av en scen för författarbesök och en öppning för sponsring från bokförlag.

Detta har upprört ett antal författare. I en debattartikel i Sydsvenskan, med rubriken Kunskapens äppelskrutt, driver de tesen att Tank ställer boken i skymundan. "Vill vi författare in på ett bibliotek där eftertanke, läsande och bildning på ett förklenande sätt ställs mot upplevelser och information?" frågar de sig.

Självfallet får Elsebeth Tank även kritik för att "arbeta för sponsring och omvandla biblioteket till en kommersialiserad upplevelsepark".

Jag upphör aldrig att förvånas över vissa kulturarbetares arrogans. Jag har all respekt för deras arbete, och är tacksam för att få ta del av deras alster. Men varför anser de så ofta att det är självklart att kulturell verksamhet ska betalas av skattemedel? I stället för att gapa efter mer pengar från kommunen försöker nu Elsebeth Tank att generera intäkter till biblioteket genom att engagera näringslivet. Hon försöker göra biblioteket mer attraktivt genom att bereda plats för en författarscen.

Författarna till debattartikeln borde inspireras av Tanks idéer, snarare än att bespotta dem. De borde inte vara så förskräckligt motvalls så fort privata finansiärer kommer på tal. Det skulle skapa förutsättningar för ett ännu rikare kulturliv.

Ska ISAF stanna i Afghanistan?

– Han slog mig i ansiktet och skrek att jag inte var en riktig muslim. Därefter rev han sönder röstkortet.

Sanobar, en 45-årig sömmerska från Herat, berättar för SvD att hennes son blev rasande när han såg hennes röstkort.

Afghanistan har en lång väg att vandra innan landet blir en demokrati. Hotet från talibanerna är ständigt närvarande; därmed också risken att landet kastas ner i en fundamentalistisk avgrund. Den utländska militära närvaron är inte oproblematisk. Men å andra sidan, vad är alternativet? Finns det en statsmakt i Afghanistan som är tillräckligt stark för att hålla talibanerna i schack? Om svaret är ja så kan ISAF-styrkorna åka hem. Om svaret är nej så finns det fog för dem att stanna kvar. Att Sverige bidrar till insatsen finns ingen anledning att ifrågasätta.

Skrapanskylten 20 augusti

Den tragikomiska Skrapanskylten har fått vara i fred från mig ett tag nu. Det beror inte på att jag gett upp min maniska förföljelse utan bara på att jag inte kan blogga med min nygamla mobil. Men igår var jag i alla fall tvungen att ta en bild, för efter flera dagars totalt mörker så fick Skrapanskylten besök av reparatörerna på Focus Neon. Återstår att se om de lyckades skaka liv i skylteländet.

Räddningen är nära?

I SvD idag presenteras nya Saab 9-5 som "bilen som ska rädda Saab". Rätta mig om jag har fel, men har inte detta sagts om varje ny modellansering som Saab gjort, åtminstone sedan nya 900:an släpptes 1993? (Då Saab f.ö. hade köpt all reklamtid i TV 4 en hel kväll!) Inte för att antalet lanseringar varit så många, men ändå...


Och bortsett från att klyschan känns sliten: Är inte problemet att det inte är en modell som kan "rädda" Saab? Trollhättan måste kunna erbjuda sina kunder en palett av bilar; en liten mellanklassare och en stor mellanklassare räcker inte.

Bortsett från det så ansluter jag mig till dem som håller tummarna för Saab. Inte av emotionella eller patriotiska skäl, utan för att jag tycker nya 9-5:an är jäkligt snygg och vill gärna se den på vägarna.

Räddare?

Proportionalitetsprincipen?

Idag kom min nya lilla iPod med posten. Beställde den via Sibas nätbutik igår, så leveranstiden kan man knappast klaga på.

Däremot blev jag lite fundersam på hur Siba tänkte när de valde kartong. Var det verkligen nödvändigt med en sådan här jättelåda?

Liten iPod, stor kartong.

Otidsenlig ofrihet

Ännu ett bröllop stundar i familjen Bernadotte och tydligen är detta en riksangelägenhet. Jag kan förstå att de unga tu är glada och lyckliga, men tycker all uppståndelse kring förlovningen är rätt fjantig.

Dock tillåter jag mig att reflektera en smula över den situation som barnen Bernadotte lever i. Uppenbarligen var Madeleine och Jonas tvungna att vänta med sin förlovning till dess att storasyster Victoria fått sin tilltänkte godkänd hos pappsen. I vilken normal svensk familj skulle det gå till på det sättet?

Men kungafamiljen är ingen normal familj, kan då invändas. Nej, helt riktigt. Och det är det som är problemet. I Sverige har vi ett statsskick som, förutom att det låter rikets främsta ämbete gå i arv inom en familj på ett högst odemokratiskt sätt, tvingar in ett antal unga människor i en levnadsmall som möjligen skulle passa in på 1800-talet.

Ingen ung kvinna - eller man - i Sverige idag ska behöva fråga pappa om lov för att få gifta sig med den hon vill. Ingen ung kvinna ska behöva vänta på att storasyrran gjort slag i saken. Men detta blir konsekvensen av det starkt konserverande system som monarkin är. För Sverige i tiden? Pyttsan!

Pang-pang

Herrejösses, vad är det som händer i Halmstad egentligen? Vågar jag över huvud taget åka dit på måndag? Kan man köpa skyddsvästar på Blocket?

Hantvärk

Dagens telefonsamtal med hantverkare:

Kvinnoröst: Hallå?
Jag: Ja hej, jag heter Jesper Svensson och undrar om ni håller på med platsbyggda garderober?
Kvinnoröst: Jaha, vad gäller det?
Jag: Är inte detta Snickeriföretaget X?
Kvinnoröst: Försöker du sälja något? För i så fall är vi inte intresserade!
Jag: Nej, jag försöker köpa något. En garderob...
Kvinnoröst: Jaha. Då ska du få tala med min man.
---
Mansröst: Ja hallå?
Jag: Hej, är detta Snickeriföretaget X?
Mansröst: Ja. Hur har du fått tag i det här numret?
Jag: Via telefonkatalogen.

Och så fick jag äntligen förklarat mitt ärende. Men den svårflörtade hantverkaren visade sig förvånande nog vara uppbokad året ut. Jakten går vidare.

En modig sommarvikarie

Svenska Dagbladet publicerade häromdagen en artikel om bröllopet mellan Victoria Bernadotte och Daniel Westling. Temat var att bröllopet genererat stark medlemstillströmning både åt Rojalistiska Föreningen och åt Republikanska Föreningen.

I anslutning till artikeln intervjuades Lars Ohly, som tycker det är märkligt att staten tillhandahåller en bostad åt de nygifta. De har ju rimligen ganska goda möjligheter att fixa en lya själva.

I dag anknyter SvD:s sommarvikarierande ledarskribent Paulina Neuding till detta. Hennes poäng är att Lars Ohly borde fokusera på andra orättvisor i samhället - turordningsreglerna i LAS, till exempel.

Det mest intressanta med Neudings ledarartikel tycker jag emellertid är att hon tillåter sig att inta en åtminstone försiktigt problematiserande hållning till monarkin:

Republikanerna har haft rätt i ett avseende [...] Monarkin är ett märkligt inslag i en demokrati. Fördelarna överväger, men visst är det problematiskt att Sveriges högsta ämbete är förbehållet prinsar och prinsessor, oavsett om någon annan skulle göra jobbet bättre.

Meritokratins ideal sätts åt sidan när blodsband får gå före begåvning och hårt arbete.

Wow. För att komma från en ledarsida som normalt sett brukar falla ner på knä av underdånighet så fort de Kungliga Högheterna kommer på tal så får en sådan formulering betraktas som otroligt djärv.

Kronprinsessan får visserligen ett eget slott att bo i. Men det är faktiskt en detalj i jämförelse med den orättvisan, avslutar Neuding. Och det har hon förvisso rätt i (även om vi nog inte tänker på samma slags orättvisa). Kronprinsessans bostadsbestyr är trots allt en liten detalj i förhållande till den orättvisa det innebär att svenska folkets företrädare inte utses av folket, utan i den Kgl. Sängkammaren.

Britney-bojkott eller inte, det är frågan

Men Expressen... Blir det inte lite konstigt om man först säger att man vägrar publicera bilder från en show, men sen anordnar en läsartävling om bästa bilden?

Eller hämnas de för vikingatågen?

I söndags skrev SvD:s kvalitetsredaktör Hans Ottosson om vad som irriterar tidningens läsare mest när det gäller språk. På förstaplatsen hamnade anglicismer. Detta var väl inte helt oväntat och jag skulle nog inte reflekterat över det om jag inte strax därefter hade läst den här meningen i Dick Harrisons intressanta understreckare Öga mot öga med döden.

För att inte tala om alla katakomber och kyrkogårdar som ingår på mången vanlig chartersvenssons itinerarium under resor på kontinenten.

Katakomb? Charter? Itinerarium? Kontinent? Det här är inga ord som klingar svensk urskog direkt. Men jag tror heller inte att särskilt många av Svenskans läsare ringer kvalitetsredaktören i ren ilska.

Och varför skulle de, egentligen? Vårt språk är ju i själva verket en salig röra av grekiska, latin, tyska, franska, engelska - ja, och så en och annan urnordisk leftover som mjöd, sten och dräpa. Själv är jag rätt glad för att svenskan under århundradena berikats med allehanda utrikiska ord, och förstår således inte heller varför denna ständigt pågående process upprör så många människor.

Anglicismer kan förvisso bli fåniga (som jag skrivit förut). Den som säger du är välkommen i stället för varsågod riskerar att bli fnissad åt i mjugg. Men å andra sidan så har jag inte något problem med att människor nu mera är bekväma med ditten och datten, eller att man startar upp i stället för att starta. Ibland passar låneuttrycken helt enkelt in i svenskan, ibland passar de inte.

Det är svårt att veta i förväg vilka uttryck som kommer att etablera sig, men vi kan känna oss ganska säkra på att de som inte passar in kommer att självdö. Risken att anglicismerna kommer att störta vårt språk i fördärvet torde därmed vara ganska liten.

It's Britney bitch

Inför hennes konserter i Stockholm har det framkommit att Aftonbladet, Expressen, DN och SvD bojkottar Britney Spears. Det var tydligen något tjafs om ett avtal som tidningarna inte ville skriva på.

Nåväl. Jag bojkottar inte, och eftersom jag lyckades ta en fantastisk bild med min mobilkamera så vill jag naturligtvis publicera den här.

All eyes on me in the centre of the ring just like a circus

Som ni tydligt kan se är det Britney själv som hissas ner från taket i öppningsnumret. Enligt SvD blev Globen till ett kokande cirkustält men jag vet inte så noga. Fjortonåringarna skrek såklart halsen av sig men det gör de väl alltid? Hursomhelst var showen bra och akrobaterna imponerande. Till publikens jubel körde hon ...baby one more time (och jag blev 19 år igen) och till publikens nästan lika stora jubel blev det Toxic och Womanizer. Och oanständiga Ooh ooh baby. Därmed var jag nöjd och glad.

Sjöng tror jag nu inte hon gjorde så mycket, det mesta verkade inspelat i förväg. Det är väl inte så lätt att både sjunga och studsa runt som en guttaperkaboll på scen kan tänka. Men lite mer engagemang i mellansnacket vore trevligt. Fast man kanske ska vara glad att hon i alla fall kom ihåg att hon befann sig i Stockholm, Britney-människan.

Skrapanskylten 12 juli

Skrapanskylten 10 juli

Skrapanskylten 8 juli

Finöl

Elaka människor sprider illvilliga rykten om mig att jag är en snåljåp som bara dricker Harboe, eftersom Harboe är det billigaste ölet på Systembolaget.

Detta vill jag bestämt dementera! I fredags, t.ex., drack jag fyra olika sorters öl. Inget av dem
var Harboe, se själva:

Så. Nu borde de ryktena vara ur världen.

Skrapanskylten 6 juli

Skrapanskylten 3 juli

Skrapanskylten 30 juni

Rättshaveristen fiser i rymden

Det finns stunder då jag, som vanligtvis är en rätt beskedlig människa, får något galet i ögonen och utvecklas till värsta tjurskalliga rättshaveristen. Nu senast drabbade detta Tele2Comviqs kundtjänst.

Bakgrunden var att jag via sajten telepriskollen.se upptäckt att jag betalar ungefär 300 kr för mycket för mitt mobilabonnemang varje månad. Skrev direkt ett mail till kundtjänsten och sade upp mitt abonnemang.

Sex dagar senare fick jag svar. "Gällande uppsägning av ditt abonnemang, ber vi dig kontakta vår kundservice på telefonnummer 0200-25 25 25 med samtliga abonnemangsuppgifter tillgängliga vid samtalet."

Irritation. Vadå "samtliga abonnemangsuppgifter"? Precis som att de behöver veta något mer än mitt nummer. Jävla puckon. Men jag ringde. Tio minuters telefonkö. Lade på. Nytt mail till kundservice: "Jag har inte för avsikt att sitta 10 min i telefonkö för att säga upp mitt abonnemang. [..] Vänligen återkom omgående med en bekräftelse på att mitt abonnemang avslutats."

Svar dagen efter: "Det går inte att säga upp sitt abonnemang i ett e-mail. Du måste kontakta vår kundtjänst på telefonnummer 0200-25 25 25 för uppsägning av ditt abonnemang."

Dumma jävlar. Nu hade rättshaveristen i mig helt tagit kontroll och han läste det finstilta. Nytt mail: "Det finns inget i abonnemangsvillkoren som säger att uppsägning måste ske per telefon [...] Vänligen bekräfta att mitt abonnemang är avslutat."

Då lossnade det plötsligt. Svar dagen efter: "Om du inte har möjlighet till att kontakta vår kundservice via telefon så kan du även avsluta abonnemanget skriftligen via vanlig post eller fax."

Rättshaveristen var nöjd, men kunde ändå inte låta bli ett sista barnsligt fax:


Jag vet inte varför men jag blir alltid lika provocerad av företag som behandlar mig som en hög med skit. Jag vet att de vill att jag ska ringa in för att de ska kunna övertala mig att stanna kvar som kund. Men då kunde de väl för fan ha ringt upp mig i stället för att skicka ett näsvist mail och bitchat om "samtliga abonnemangsuppgifter" och annat strunt. Vem vet, jag kanske till och med hade kunnat övertalas att stanna kvar som kund.

Sen vet jag också att min bångstyrighet bara är en fis i rymden på Tele2Comviq. De kommer ju knappast att bättra sig. Men rättshaveristen i mig mår lite bättre nu. Och bekräftelsen att mitt abonnemang är uppsagt kom idag. Via sms.

Skrapanskylten 29 juni

Det var ett tag sen sist. Men nu är det dags igen.

Broar berättar

I Vibberbo finns det två broar över den lilla å som förbinder Issen med Hemsjön. Det är bara några meter mellan broarna; den gamla stenvalvsbron som byggdes strax efter första världskriget togs ur bruk i mitten av 1990-talet när landsvägen breddades och en ny betongbro kom till.


Eftersom broarna ligger så nära varandra kan man roa sig med att begrunda kontrasten mellan gammalt och nytt. Den gamla bron med sina mossbevuxna, knaggligt uthuggna byggstenar tycks alltid ha funnits där. Skillnaden är stor mot den nya bron, vars skarpa linjer och gjutna, ljusgrå betong är modernitetens tydliga avtryck i landskapet.
Det som är riktigt intressant är att den nya bron utrustats med ett slags fasad av huggen sten. Nu är det förstås ingen huggen sten; det är bara betong som formats för att se ut så, med fogskarvar och allt. Men hur kommer det sig att den moderna bron på ett artificiellt sätt tillförts stenbrons estetik?

Jag tror inte det har att göra med att broarna ska harmoniera. Snarare handlar det nog om ett sökande efter autenticitet och trygghet. Av någon anledning tilltalas vi människor av det vi uppfattar som beprövat, naturligt och genuint. Sten som huggits ur svenska urberg och lyfts på plats av grova byggarbetarnävar - det slår an en sträng inom oss. Betong som hällts ner i gjutformar från en betongblandarlastbil gör det inte.


Det trygga är det som alltid funnits där. Det nya räds vi. Därför låter vi oss beredvilligt förföras av de konstgjorda huggstensfasaderna. Och därför kan två broar i Dalarna ha en hel del att berätta om oss människor.

Förnuft och känsla

Igår när jag gick hem från jobbet upptäckte jag att någon målat en "puss-ruta" på trottoarplattorna. Tanken är väl att man ska stanna till där och ge den man tycker om en puss. Jag tyckte puss-rutan var en söt idé och kunde inte låta bli att le för mig själv.

Sen gick jag några steg till och fick se att någon klottrat på en vägg. Jag blev mycket upprörd och irriterad över vandaliseringen.

Därefter drabbades jag av en kris.

Vandalisering?

För faktum är ju att den som målade puss-rutan på trottoaren gjort sig skyldig till i princip samma vandalisering som klottraren. Han/hon har utan tillåtelse bemålat egendom som tillhör någon annan. Ändå blev jag inte upprörd av puss-rutan, utan snarare upprymd. Vilket är ett tecken på att jag inte lyckas förhålla mig objektiv ens till min egen rättsuppfattning. I stället värderar jag olika typer av vandalism olika, utifrån en subjektiva uppfattning - i det här fallet av dess estetiska uttryck. Jag är helt enkelt inte en rationell varelse.

Gulligt?

Och det är klart att när man ertappat sig själv med att ha den här typen av intellektuella brister, då krisar man. Således var jag tvungen att ha terapisamtal med mina kollegor om detta under lunchrasten.

Efter en lång diskussion, som bland annat kom att handla om naturrätten, John Rawls och gömda flyktingbarn, så slog en kollega fast: "Du är inkonsekvent. Det beror på att du är människa och har känslor." Vilket är en något svårsmält slutsats. Men jag ska försöka vänja mig vid tanken.

Ska skadeståndet svida?

Skolinspektionen har stämt Vimmerby kommun på 285 000 kr för att den inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att förhindra mobbningen av en 15-årig pojke.

Det begärnda skadeståndet är väldigt högt, med svenska mått mätt. Som jämförelse kan nämnas att Anna Lindhs båda söner av Högsta domstolen tilldömdes 100 000 kr var i skadestånd från Mijailo Mijailovic.

Som förklaring till det höga skadeståndskravet säger Lars Arrhenius, barn- och elevombud vid Skolinspektionen, så här:

"Varför är det då nödvändigt med höga skadeståndsbelopp?

[...]

Det ska kosta skolorna, och då ytterst huvudmännen, om de inte hindrar och arbetar förebyggande mot mobbning. Kommunerna eller den fristående skolan har ett absolut ansvar för att skapa en trygg miljö i skolan så att ingen kränks eller mobbas. De som brister i det arbetet kan ställas till ansvar. Min uppfattning är att skadeståndet ska vara priset för att inte satsa pengar och kraft på det förebyggande arbetet. Och då krävs det att skadeståndsbeloppen svider."

Skadestånden ska svida alltså, enligt Skolinspektionen. Och det här är lite intressant. Den svenska skadeståndsrätten vilar ju traditionellt på principen att den som orsakat en skada ska ersätta skadan. I fråga om förmögenhetsskador (om någon t.ex. slår sönder din dyra kristallvas) är skadeståndets storlek ganska lätt att bestämma (värdet på vasen), men när det gäller personskador är det förstås svårare.

Vad ska en bruten näsa kosta? Ett knivhugg i armen? Mordet på en anhörig? Genom årtionden har domstolarna arbetat fram ett system för den här typen av skadestånd, och det finns numera färdiga tabeller som domstolarna tillämpar för olika typer av skador.

Men: Skadeståndets storlek påverkas inte av vem som orsakat skadan. Det innebär att om Kalle Banan ger dig en smäll på käften så får du lika stort (eller litet) skadestånd som om Peter Wallenberg gör det.

I den anglosaxiska rätten finns en annan princip, som kallas punitive damages. Den principen går ut på att skadestånd inte bara ska ges ut för att kompensera den skadelidande, utan även för att avskräcka våldsverkaren från fortsatt brottslighet. Det är bl.a. därför som vi hör talas om galet höga skadestånd i USA. En person som bränt sig på McDonalds kaffe kan t.ex. tilldömas tiotals miljoner i skadestånd. Anledningen till de är då inte att man anser att kaffeskadan är så allvarlig, men det ska svida för McDonalds när de gjort fel. Och för att det ska svida för ett så stort företag så måste skadeståndsbeloppet vara skyhögt.

Nu vill alltså Skolinspektionen tillämpa punitive damages-principen mot kommuner som inte agerar mot mobbning. Det ska svida. Den inställningen kan man sympatisera med, men det intressanta tycker jag är att resonemanget - om domstolarna köper det - kan leda in den svenska skadeståndsrätten på ett nytt spår. Bäva månde, McDonalds!

Sovjetstaten Sverige

Följande reseinformation hittade jag i en Reader's Digest från 1970-talet. Tack och lov för att folkhemssocialisterna inte längre har monopol på makten.

Magplask i Halmstad

I min kära gamla hemstad Halmstad finns ett simstadion som kallas Brottet. Där finns en stor 50-metersbassäng och en mindre barnbassäng med vattenrutschkana. Brottet är en institution i Halmstad - i stort sett varenda halmstadunge sen typ 50-talet har lärt sig simma där - och tillträde till simanläggningen har, såvitt jag vet, alltid varit gratis.

Nåja. Helt "gratis" är det förstås inte. Halmstadborna betalar ju för kalaset med sina skattepengar. Men det tas i vart fall inte ut några entréavgifter. Och varje försök från politiskt håll att införa avgifter möts av en s.k. folkstorm.

Simstadion i Halmstad. Vem drog ur proppen? Foto: Eniro.se

Brottet brukar hålla öppet mellan juni och augusti. Nu skriver vi 2009 och även en välmående kommun som Halmstad har drabbats av den värsta lågkonjunkturen sen 30-talet. Kommunen har föreslagit att Brottet ska stängas två veckor tidigare för att spara pengar.

Och då tar det hus i helvete i Halmstad. Ett gäng morgonsimmande pensionärer ser sina motionsrutiner hotas och ger sig ut på Halmstads gator med protestlistor i högsta hugg. Två veckors simturer måste räddas!

Men för jävelen, skärp er! Ni har fri tillgång till ett fantastiskt simstadion under nästan hela sommaren. Kan ni inte glädja er över det i stället för att gnälla för att det måste stänga lite tidigare på grund av att världsekonomin säckat ihop?

Och varför är det inte en enda av pensionärsaktivisterna som föreslår att kommunen börjar ta ut entréavgifter på Brottet - är det kanske en mänsklig rättighet att skattebetalarkollektivet subventionerar era morgonplask?

Så går bistånd och korruption hand i hand...

Som en bjärt kontrast till den väl etablerade svenska demokratin står den stapplande kenyanska. Vid det senaste presidentvalet 2007, då det uppdagats att Mwai Kibaki fuskat till sig segern, utbröt kravaller som kostade 1 500 människor livet.

Kenya är genomkorrumperat och beräkningar visar att en genomsnittlig familj måste betala nästan en tredjedel av sina inkomster i mutor för att klara vardagen.

Västvärlden har trots det bestämt sig för att betrakta Kenya som en gullegris. Kenya får närmare 800 miljoner dollar i bistånd varje år. Intressant nog har ungefär lika mycket förts över till ett brevlådeföretag i Storbritannien. Att biståndet korrumperar bekymrar dock inte västvärldens ledare, som satsat politisk prestige i Kenya.

Vi lever allt i en underlig värld. Bengt Nilssons understreckare om dramat i Kenya (SvD den 8 juni) är intressant läsning för den som är nyfiken på underligheterna.

En dag i demokratins tjänst

I dag tog jag av mig FP-kepsen och ägnade mig i stället åt att ta emot röster i Fridhemsskolans matsal. Vi var ett gäng på sex personer som tog hand om väljarna och deras röstkuvert i distriktet S:t Göran 16.

Som röstmottagare är man helt opolitisk och har som uppdrag att se till att väljarna förstår hur de ska rösta och sedan bidra till att valet och rösträkningen genomförs på ett rättvist och demokratiskt sätt.

Att få vara del av denna process, en liten arbetsmyra i den demokratiska myrstacken, gjorde mig nästan lite rörd. Det är stort att få hälsa en nittonårig förstagångsväljare välkommen till vallokalen, och lika stort är att hjälpa en medelålders invandrare, som aldrig kunnat rösta förut, att "knäcka röstningskoden".

Demokratin är fantastisk, och därför var det glädjande att röstdeltagandet på Kungsholmen ändå var hyfsat; strax under 60 procent vid en överslagsberäkning. Av de röstande valde ungefär 40 procent att förtidsrösta.

Valresultatet i "mitt" distrikt var nu inte särskilt representativt. Moderaterna var klart största parti med 33,7 procent. Därefter kom glädjande nog FP med 23,9! Sen kom inte S utan MP! Partierna fick 8,8 respektive 13,7 procent. Vänstern nådde inte ens fyra procent. Ett valresultat att drömma om...

För övrigt: Det kan stundtals bli lite dött i vallokalen. Då kan man roa sig med t.ex. följande.

• Leta efter lustiga/udda namn i röstlängden.
• Leta efter kändisar i röstlängden.
• Leta efter kompisar i röstlängden.
• Kolla vem som är äldst i röstlängden (101 år).
• Kolla vem som är den äldsta som kommit och röstat (91 år).
• Skratta lite åt hur små förstagångsväljarna är (födda -91!).

När förtidsrösterna har prickats av:

• Kolla om kändisarna har förtidsröstat. Om inte kanske de dyker upp i vallokalen.
• Kolla om kompisarna har förtidsröstat. Om inte kanske de dyker upp i vallokalen.

PS. Vem som helst kan anmäla intresse för att arbeta som röstmottagare. Kolla på Stockholms valnämnds hemsida.

Dubbel moral är inte dubbelt så bra

Jag har skrivit om det här innan, men jag kan inte låta bli att ta upp det igen.

För inte så länge sen gick tre partisekreterare på vänsterkanten ut och beklagade sig över att Allianspartierna satsat på tv-reklam. Man oroade sig bl.a. för att tv-reklam tenderar att bli negativ, s.k. bad campaigning, dvs. att man smutskastar motståndaren snarare än att framhäva sin egen politik.

Det är därför så oändligt underhållande att än en gång notera att de som har bad campaigning som paradgren är just vänsterkartellen. I dagens Metro gick LO ut med en stor annons där man försöker svartmåla Fredrik Reinfeldt p.g.a. ett uttalande han gjort om det låga valdeltagandet i EP-valet.

Ännu mer underhållande blir det eftersom sossarnas partisekreterare Ibrahim Baylan gett uttryck för ungefär samma uppfattning. "Det är ju inte ett vanligt val. I ett vanligt val har vi högre ambitioner."

Ointresset för EP-valet har sossarna intressant nog gemensamt med - LO! Landsorganisationen bryter nämligen med sin tradition att bidra ekonomiskt till sossarnas valrörelser. Förra valet fick (S) drygt en halv miljard, detta valet har LO inte öronmärkt en enda extra krona.

Man undrar varför. Kan det bero på att LO-ledningen tror att väljarna insett att EU-valet inte är lika avgörande för deras vardag och för framtiden?

Mats och paradisen

Tänk dig, att du bodde i ett vanligt svenskt radhusområde. Nej förresten, alldeles vanligt var det inte. För i det här radhusområdet fanns det en gråklädd man, vi kan kalla honom Mats, som hade för vana att titt som tätt promenera runt bland de välansade gräsmattorna och spana in genom folks fönster.

Ibland fick Mats syn på något intressant. En tv, mormors smycken, några spännande böcker. Då klev han in och tog det som fallit honom i smaken. Eller, inte riktigt allt. Han nöjde sig med fjärrkontrollen till tv:n, tog bara det ena av mormors örhängen och lämnade kvar de två första Stieg Larsson-böckerna. Sedan försvann Mats lika snabbt som han kommit.

Så en dag, när du och din granne stod på varsin sida om den nyklippta häcken och beklagade er över Mats plundringståg, sa grannen:
- Vet du, jag har skaffat rullgardiner. Så fort Mats närmar sig drar jag ner dem. Då ser han ju inte vilka prylar jag har och lommar vidare!

Tänk dig sedan, att du dagen efter skulle se en rullgardinsannons i tidningen. Skulle du slå till?

Medan du funderar på det ska jag förklara detta taffliga försök att leka sagotant. I det senaste numret av The Economist finns en artikel om skatteparadis. Där berättas att OECD nyligen vitlistat vissa av dessa länder, eftersom de blivit mer villiga att utbyta information om vilka som placerat tillgångar hos dem. Detta är naturligtvis inget som skatteparadisen tagit initiativ till, eftersom de utländska placeringarna är deras levebröd. Men OECD:s ihärdighet har väl varit svår att stå emot.

Även om vi i högskattevärlden inte gillar skatteparadisen, så kan vi gott reflektera över varför de finns. Det uppenbara skälet är att människor vill dölja inkomster för att slippa undan skatt. Och eftersom vi alla är skyldiga att betala skatt så kan vi hävda att dessa människor är giriga och illasinnade fuskare och det är minsann rätt åt dem att skatteparadisen försvinner.

Men, för att återgå till min radhussaga, egentligen så handlar det bara om att man vill dra ner rullgardinen framför ögonen på Mats. De som använder skatteparadisen tycker (på goda grunder) att Mats gör fel. Han tar ju faktiskt ifrån dem saker som tillhör dem.

På samma sätt är det med skatten. Din inkomst, vare sig du förtjänat den genom hårt arbete eller genom smarta aktieaffärer, är till hundra procent din, bara din och ingen annans.

Eller borde vara. För i högskattevärlden så är den gråklädde Mats en självklar gäst i grannskapet. Han kommer när han vill och tar det han vill. Vi accepterar, för vi tror att Mats använder våra saker på ett bra sätt. Ja, det har till och med gått så långt att vi nästan glömt bort att sakerna är våra egna. I stället känner vi oss tacksamma för att vi åtminstone fick behålla mormors ena örhänge. Men det finns de som köper rullgardiner i protest. De får allt skynda sig, för det verkar som att rullgardinsaffären är nedläggningshotad.

Baylans pinsamma bravader

Dagens moralpanik kommer (föga förvånande) vänsterifrån. I en debattartikel, som antagligen kommer att bli historisk i all sin pinsamhet, går Ibrahim Baylan (S) och hans partisekreterarkollegor i V och MP till storms mot politisk tv-reklam.

Resursstarka partier kan få för mycket inflytande, ojar sig Baylan & Co. Och sen är det tydligen ett problem att politisk tv-reklam tenderar att bli negativ snarare än positiv.

Debatten påminner inte så lite om 1980-talet, när socialdemokrater ville förbjuda parabolantenner. Den framväxande kommersiella tv-marknaden var tydligen farlig för människorna.

Vi vet hur det gick. Valfriheten ökade, och nu finns det ett digert utbud av kommersiella kanaler; såväl slask-tv (TV 3, Kanal 5) som kvalitets-tv (TV 8, Axess TV). Jag tror inte många tycker att svenska folket lidit nämnvärt av den utvecklingen.

Men nu är det alltså återigen fara å färde. Och än en gång haltar argumenten. Redan idag är det ju lättare för resursstarka partier att få ut sitt budskap. Men det tycks inte bekymra Baylan; stödmiljonerna från LO smakar antagligen för bra. Men kanske räcker de inte till tv-reklam?

Och när det gäller negativa kampanjer så är det såvitt jag kan bedöma redan vänsterns paradgren. Åtminstone har vi i Stockholmsförorten Skarpnäck fått erfara det, när våra valaffischer systematiskt blivit nedrivna. (Nej, jag tror inte det är Moderaterna som är skyldiga.) Och i fredagens Metro framträdde den brett leende S-kandidaten Olle Ludvigsson i en klassisk negativ kampanj-annons där en italiensk EU-kandidat (i svartvit bild och utan leende) påstods förespråka låg lön och usla villkor i arbetslivet.

Bad campaigning à la Socialdemokraterna.

Nedrivna valaffischer i Skarpnäck.

Jag är ledsen Ibrahim Baylan, men det enda du och dina kollegor har åstadkommit med er debattartikel är att dra ytterligare ett lager av löjets skimmer över det röd-gröna samarbetet.

Skrapanskylten 5 maj

Det var ett tag sen sist nu. Men vad gör den röda fläcken där?

Citatet

Tyvärr tycker jag att jurister är de tråkigaste av alla människor man träffar. ... Jag har aldrig träffat en jurist som förstår ens en litet uns av världen vi lever i.

Artikelkommentatorn Inte jurist på svd.se, 2/5. (Tur då, att åtminstone somliga har humor.)

Nya tider för Nutek

Myndigheten med det tidigare så behändiga namnet Nutek har bytt namn till det mer byråkratklingande Tillväxtverket. Och fått världens fulaste logga på köpet.

Heja övervakningssamhället!

För ett tag sedan uppstod det ett visst rabalder sedan Ica börjat registrera sina stamkunders varuinköp, med syfte att kunna skicka ut riktade rabatterbjudanden. Tanken är väl att den som ofta köper vegoburgare inte ska få reklam om fläskfilé, och vice versa. Inte av omtanke mot kunden förstås, utan för att Ica ska sälja mer.

Själv gillar jag Icas idé. Tack vare Ica-övervakningen slipper jag nu få rabattkuponger på tamponger och välling. I stället kom det idag ett brev med rabatter på falukorv och äppelmos-refill. Bra tänkt, Ica!

Och det fina i kråksången är ju att om man inte gillar att Ica håller koll på ens köpvanor så kan man ju alltid klippa Ica-kortet. Eller handla på Konsum.

Citatet

"Kriminella ska sitta i fängelse, inte i regeringen."

Valslogan från Helen Zille, oppositionspolitiker i Sydafrika (SvD den 20 april).

Det kommande sydafrikanska valet har många spännande komponenter. Det statsbärande partiet, ANC, har en ny ledare, Jacob Zuma, som varit anklagad för våldtäkt och korruption. Och som dessutom tycker att en dusch efter samlaget räcker för att skydda mot hiv. Han framstår därmed som ännu mera ignorant i hiv/aids-frågan än sin företrädare Thabo Mbeki, vilket måste betraktas som en prestation. Han stödjer sig dessutom mer på vänsterfalangen inom partiet, inte minst det nästan militant socialistiska ungdomsförbundet, vilket gör att han även i övrigt utgör en potentiell risk. Mbeki var ju åtminstone marknadsliberal.

En joker i leken är Cope, en utbrytarrörelse ur ANC. Har Cope några chanser att ta udden av ANC:s alltmer skadliga maktdominans? Och kan Helen Zille och hennes kollegor i DA skrälla i Kapprovinserna, och därmed hindra ANC:s planer på att ändra grundlagen?

Det framstår mer och mer som att Sydafrika står inför ett vägval. Ska landet gå i Robert Mugabes fotspår och bli alltmer auktoritärt och ofritt? Eller kommer Sydafrika även i framtiden att vara ett föredöme för övriga afrikanska länder? På onsdag vet vi mer.

Borg håller i pengarna

Regeringen har presenterat sin vårbudget och Anders Borg har inpräntat att konjunkturläget är allvarligt. Thomas Östros är förstås missnöjd, liksom hans "kompisar" i den rödgröna röran. Det är ungefär vad man kan förvänta sig.

Desto roligare då, att de flesta ekonomer tycks uppskatta finansministerns varsamhet med budgetmedlen. John Hassler, professor i nationalekonomi, gillar att regeringen är försiktig. KI:s gd Mats Dillén har förståelse för att Borg vill vänta med stora satsningar till höstbudgeten. Robert Bergqvist på SEB tycker att regeringens åtgärder är "en rimlig och klok strategi".

Så här skriver SvD:

När OECD i mars bedömde de 30 industriländernas krispaket hamnade Sverige strax under det vägda genomsnittet sett till omfattningen av beslutade finanspolitiska insatser, skriver regeringen i budgeten.

–De nya åtgärderna kommer att flytta Sverige högre upp på rankingen, konstaterar David Turvey, OECD:s Sverige-analytiker som igår gick igenom budgeten.

Anders Borgs budget är inte den mest publikfriande som presenterats. Det är nog det som känns betryggande. Det hade varit värre med en regering som, à la Östros, gödslade med lånade pengar.

(OECD:s Sverigeanalys för 2008 kan man förresten läsa här. Det har runnit en del vatten under broarna sedan den publicerades men många slutsatser är fortfarande aktuella.)

Citatet

"[A]ndra har ställt frågan varför det inte är legitimt för företagsledare
att få höga ersättningar, medan kritik har undgått mycket förmånliga
anställningskontrakt för kända idrottsstjärnor, såsom fotbollsspelaren Zlatan
Ibrahimović.

Svaret på den senare frågan är enkelt. Det är mycket tydligt vad Zlatan
gör. Han gör mål [...]"

Lars Engwall i SvD den 8 april (Skyhög lön för oklar möda)

Från Blåkulla till Bryssel?

Gudrun Schyman och jag har en liten historia ihop från tiden i Republikanska Föreningen. Republikfrågan är väl ärligt talat en av få frågor där vi har samma uppfattning. Men hon är en rar person och har skickat det roligaste påskkortet hittills.

"Jag brukar inte blanda Påsk och Politik", skriver Gudrun i sin påskhälsning. Det är lugnt, Gudrun. Du är ursäktad för den här gången.

Hon har faktiskt mördat en polis

Annika Östberg har fått komma till Sverige. Och tidningarna är alldeles till sig i trasorna. Det är nästan som om Moder Teresa bestämt sig för att borsta av sig de tre skovlarna mull och återvända till jordelivet.

Först och främst: Jag missunnar inte Annika Östberg att få sitta av resten av sitt straff i svenskt fängelse. Och jag klandrar henne absolut inte för att kämpat för detta.

Men varför denna hype? Varför engagerar sig hela medie-Sverige i Östberg-fallet? Hon är ju inte direkt någon Dawit Isaak som suttit oskyldigt fängslad av en skurkregim. Hon har hjälpt till att mörda en polisman, ett oerhört grovt brott. Hon har fått sitt fall prövat i en civiliserad rättegång och befunnits skyldig.

Inte heller har hon hållits inlåst under inhumana förhållanden. Den amerikanska fångvården håller kanske inte hotellstandard, men det är å andra sidan heller ingen thailändsk kackerlacksjordhåla hon försmäktat i.

Jag tycker amerikanernas hållning är helt rimlig. Låt säga att Tony Olsson eller Jackie Arklöv bad att få bli förflyttade till ett land vars fångvård förmodligen skulle släppa ut dem efter ett par år. För mig är det inte självklart att Sverige borde sända iväg dem (även om vi antar att det fanns något slags ömmande skäl).

Det finns helt enkelt vissa brottslingar vars gärningar är såpass allvarliga att en alltför förmånlig behandling av dem uppfattas som stötande. Polismördare hör till den kategorin.

Uppdatering 9/4: Nu har medieforskarna också reagerat.

Öppna öronen, Östros

Idag går Thomas Östros (Anders Borgs efterträdare, om Mona Sahlin får bestämma) ut och förklarar hur han ska rädda Sverige ur krisen.

Va? Det har jag inte hört något om.

Vi vill investera i entreprenörskap, säger Östros - med sänkt arbetsgivaravgift för de små företagen.

Nejmenfytusan. Det var en hejdundrande entreprenörskapssatsning. Exakt hur mycket arbetsgivaravgifterna ska sänkas nämner Östros inget om. Den tystnaden är sannolikt ganska talande.

Det verkar som att Östros börjat läsa företagarnas topplistor över angelägna reformer. Men slutat efter första punkten (sänkta arbetsgivaravgifter). Kanske kan det vara på sin plats att påminna om övriga önskemål; en svala gör ju, som bekant, ingen sommar.

Företagarna

• Sänk arbetsgivaravgifterna
• Reformera arbetsrätten och kollektivavtalen
• Minska krånglet
• Stoppa osund konkurrens
• Krångla inte till offentliga upphandlingar
• Anpassa trygghetssystemen för företagare
• Effektivisera arbetsmarknaden
• Inför euron
• Småföretagsanpassa miljö- och energipolitiken
• Bättre kommunikationer

(källa)

Företagarförbundet

• Sänk arbetsgivaravgifterna
• Differentiera och utveckla sjukförsäkringen
• Inför särskilda regler för små företag - vi kallar dem "småbolagsregler"
• Ta bort specialbeskattningen av småföretagare, de så kallade 3:12-reglerna
• Stimulera lokalt ägande
• Återkalla den nya förmånsrättslagen
• Stimulera teknik och marknadsutveckling
• Stärk rättssäkerheten i skatteprocesser
• Beivra osund offentlig konkurrens
• Inför ett komplett lärlingssystem

(källa)

Om man tror att jobb bäst skapas i företagen, och om man menar allvar när man säger att man vill främja företagandet - då tycker jag man gör klokt i att lyssna på vad företagen säger. Och helst inte stänga öronen efter första meningen.

Sahlin i otakt med Rörelsen

Huvudproblemet för oppositionen är inte skandalerna kring Wanja Lundby-Wedin, även om Mona Sahlin säkert gärna vill tro det. Nej, det största problemet för S är nog snarast samarbetet med Miljöpartiet och vänstern. Dessa båda obskyra partier driver de livsviktiga mittenväljarna på flykten.

Så här skriver Norrköpings Tidningar:

Gällande opinionskrisen inom socialdemokratin är det uppenbart att Mona Sahlin gjorde ett fatalt misstag när hon accepterade Rörelsens krav på att ha med Vänsterpartiet i koalitionssamarbetet. En koalition mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet vore om inte annat en utmaning för den politiska mitten. En blandning av socialdemokratisk pragmatism och Miljöpartiets syn på småföretagande och nya lösningar vore spännande. Men i stället för nytänkande fick Sahlin en fotboja kopplad till ett ankare i form av Vänsterpartiet. Hur det går med nytänkandet då kan var och en räkna ut.

Ännu lite klatschigare uttrycker sig S-märkte pr-konsulten Harald Ullman på Newsdesk:

Oppositionen består av två stycken som är emot tillväxt och vars kärntrupper drömmer om att odla lin och göra getost i någon liten jämtländsk håla. Och den tredje är egentligen är emot marknadsekonomin och vars kärntrupper egentligen hoppas att lågkonjunkturen ska leda till kollaps för kapitalismen. Och de fyra ska föra en politik som skapar tillväxt, sysselsättning och välfärd.

Det var möjligen detta Mona Sahlin hade på känn när hon i höstas bara bjöd in Mp till samarbetet. Men Rörelsen ville annorlunda och tvingade Sahlin att öppna stora famnen för Ohlygarkerna. Det verkar ofrånkomligen finnas ett glapp mellan Sahlin (och kretsen kring henne) och resten av Rörelsen. Ska bli spännande att se hur det utvecklar sig framöver.

Skriftlig konflikthantering

Konflikthantering medelst lappskrivning kan vara en svensk paradgren - till den grad excellerar vi i denna konst att det till och med skrivits en bok i ämnet (Den som inte tar bort luddet ska dö! av David Batra).

De här lapparna dyker upp lite varstans. En klassiker är den med texten "Din mamma jobbar inte här", som förväntas få disksyndare att upphöra med sitt skadliga beteende.

På min arbetsplats är det ett helt annat beteende som ska stävjas; ett beteende så rysligt att det fått vår KP Städ att rycka ut och skriva lappar i ilsket rött.


Än värre elände har uppdagats i vår tvättstuga. Här får sig en presumerat vanskapt granne sig en släng av sleven.

Det är inte utan att man är lite nyfiken på om en enda av alla dessa ilskna lappar någonsin fått önskad effekt.

Uppryckning önskas bland de små blå

I veckan publicerades en rätt omtumlande opinionsundersökning från Demoskop, där Moderaterna plötsligt blivit Sveriges största parti. M fick 35,5 procent av väljarsympatierna jämfört med S, som fick 30,9 procent.

För oss som tror och hoppas på en Alliansseger i valet 2010 är det med blandad förtjusning man tar del av den här undersökningen. Den visar nämligen också att KD och C halkar ur riksdagen, och med totalt 42,8 procent för M och Fp så sitter regeringsmakten löst.

Att KD tappar mark är förståeligt. Partiet står ganska långt ifrån överiga borgerliga partier i sin profilfråga, familjepolitiken, och har haft svårt att få gehör i regeringen. Partiet framstår därmed som ganska menlöst. Den grånande skaran kärnväljare lär inte vara nöjda och några lyckade utspel för att locka nya sympatisörer har KD heller inte lyckats prestera under mandatperioden.

Centerns kräftgång är mer förbryllande. Med anledning av lågkonjunkturen har det ju varit en hel del fokus på Maud Olofsson och hennes näringsdepartement. Sådant brukar ge utdelning i mätningarna. Men inte den här gången, tydligen. I stället är det bara Firma Reinfeldt & Borg som lyckats dra växlar på finanskrisen.

Detta är en smått oroväckande utveckling, eftersom Alliansen även i valet 2010 lär behöva alla fyra partierna i riksdagen för att kunna fortsätta regera. Det är hög tid för Fp, C och KD att rycka upp sig och presentera sig som attraktiva alternativ till S och M.

Citatet

Even the most ardent of tax campaigners admit their subject is dogged by dullness. The Mego factor, US senator Carl Levin calls it, short for My Eyes Glaze Over. Tax is part of life's background hum: constant, familiar, tedious.

The Guardian skriver om skatteundandragande, 2 februari 2009.

(M): 35,5 procent. (S): 30,9 procent.

Projektet ”de rödgröna” ter sig alltmer katastrofalt för S. Hur i all världen tänkte de partibossar som tvingade Mona Sahlin att gå in i ett trepartisamarbete med MP och Lars Ohly mitt i bistraste finanskris? Vad föreställde de sig att hon skulle säga till svenska folket: ”Jo, nu mina vänner är det fritt fall i ekonomin och då är jag stolt och glad att kunna erbjuda er inte bara socialdemokrater utan också – (trum­virvel) – tillväxtmotståndare och kommunister!!”

P J Anders Linder kommenterar de låga opinionssiffrorna för (S). SvD den 5 april.

Påsköppet i bilhallen

Mamma funderar på att köpa ny bil. Den hon har är inte så gammal, men det är rätt stor. Så hon blir väldigt nervös när hon ska parkera den i det trånga parkeringsgarage hon får hålla till godo med sedan hon sålt huset.

Är det äggstrapris också?

Alltså: Ny bil ska utses och detta ska göras när sonen är i stan, dvs. till påsk. Mamma ringde bilhandlaren och frågade när vi kunde komma och provköra. Har ni öppet på långfredagen? Nej, det hade de inte. "Men det ordnar vi", sa bilhandlaren, "jag öppnar för er så ni får provköra".

Bilhallen öppnar alltså på långfredagen. Bara för att min mamma ska få provköra en liten bil. Det säger en del om läget i bilbranschen just nu.

Poker-kväll med wallenbergare

I går afton bjöd Svenska Handelskammaren på wallenbergare i dubbel bemärkelse. Dels i form av köttfärsbiff med ärtor och potatismos, dels i form av Peter "Poker" Wallenberg, som stod till förfogande för en brokig skara bloggares frågor.

Poker och Peter (Egardt, vd för Handelskammaren)

Diskussionen var livlig och Wallenberg var öppenhjärtig. Själv tog jag bl.a. upp frågan om varför så få företagare syns i den mediala debatten. Varför är det ingen Wallenbergare som bloggar?

Jag vet att somliga (t.ex. likaledes närvarande bloggaren Dick Erixon) inte tycker att näringslivsaktörerna behöver spela politiker. Och det har han rätt i, på ett principiellt plan. De ska såklart i första hand lägga energi på att göra bra business.

Min utgångspunkt är pragmatisk. Jag vill ha ett samhälle där näringslivet är så fritt från regleringar som möjligt. Men för att nå ditt måste också näringslivet åtnjuta förtroende i samhället. Alla typer av "skandaler" riskerar att rasera ett sådant förtroende; följden av det blir att näringslivsfientliga attityder vinner mark. Och då är vi illa ute.

Jag tror att om fler "vanliga" företagare vågade synas i debatten så skulle näringslivet ses som självklart av allt fler. Dagens metoder, med debattutspel från Svenskt Näringsliv, riskerar att befästa bilden av näringslivet som något "där uppe" som inte är en angelägenhet för folket i stugorna. Men inget kan ju vara mer fel. Och därför blev jag så glad när jag idag läste ett inlägg på Newsmill där Pär Lärkeryd, som är vd i ett verkstadsföretag, berättar hur LAS-reglerna tvingar honom att säga upp kvinnlig personal och därmed cementera könsobalansen i hans bransch. Inlägget är förvisso sponsrat av SN, men ändå: All heder åt Pär Lärkeryd. Hoppas han får många efterföljare.

Poker Wallenberg verkade dock måttligt sugen på att börja blogga. Han förhörde sig dock om hur man gör. Och han hade läst våra bloggar. Så kanske, kanske, vågar man hoppas på en Wallenblogg?

Peter och jag, jag och Peter

Jag har kommit på att akademiledamoten Peter Englund och jag har två saker gemensamt.
1. Vi bloggar.
2. Ingen av oss har ännu tagit sig igenom Robert Musils Mannen utan egenskaper.

Det är möjligt att likheterna slutar ungefär där. Jag slipper ju t.ex. genomlida middagar med Sture Allén och hans skintorra kompisar. Så på det hela taget är jag nog mer lyckligt lottad än Peter. För att trösta honom lite borde jag kanske köpa hans senaste bok. Ja, så får det bli.

Köksklenod

Eftersom jag fått ärva ett gammalt våffeljärn efter farfar så tänkte jag att det var passande att bjuda några vänner på våfflor. Vilket skedde idag. Järnet är av fabrikatet Husqvarna, och nyfiken som jag är så googlade jag lite mer. (Nej, våffeljärn är annars inget specialintresse.) Det visade sig att våffeljärnet - åtminstone enligt min bedömning - är en raritet, utställt på Tekniska museet och allt. Sent 50- eller tidigt 60-tal, formgivet av Sixten Sason. Och goda våfflor blev det också.

Farfarsarvet i aktion.

Den yngste deltagaren i våffelfrossan var Elliot, en s.k. toddler. För att sysselsätta honom försökte vi tillhandahålla leksaker som enligt vår uppfattning är lämpliga för barn i hans ålder (dvs. okrossbara och av ringa ekonomiskt värde). Det jätteskojsiga durkslaget och den otroligt stimulerande smörkniven föll emellertid inte unge herrn i smaken. Det som i stället fick hans ögon att tindra var min dator, min stereo, min video (jo, jag har en sån) och i stort sett allt annat i lägenheten som är elektrifierat och kostsamt att återanskaffa.

För husfridens skull lät jag honom tugga lite på en fjärrkontroll. Men nästa gång får jag nog be hans föräldrar att hålla honom kopplad.

Var är du, var är jag, kan vi få kontakt nu?

Alltså hur hittade folk varandra när det inte fanns sms? Sprang de omkring och letade? Eller gav de upp och gick hem?

Skrapanskylten 26 mars

Då var det dags för a:t att haverera då.

Äntligen!

Ja! Ett vårtecken!

Skrapanskylten 24 mars

Citat

Det finns fler anställda som jobbar för att främja kvinnors företagande än vad det finns kvinnliga entreprenörer som lyckats bli stora.

Monica Renstig är inte imponerad över regeringens satsning på kvinnliga företagarambassadörer. SvD den 23 mars.

Små små ord om kärlek

Passioner förändrar hjärnans biokemi. Förnuftet sätts ur spel.

Prof. Dr. Peter Walschburger, Freie Universität Berlin, till tidskriften Focus (SvD, 10 mars).

Om man roar sig med att läsa Focusartikeln så får man förresten veta att det finns en förklaring till detta:

Dieses die Sinne verstörende Chaos im Gehirn ist naturgewollt. Es handelt sich um einen Ausnahmezustand, der es möglich macht, mit aller Kraft das Ziel zu verfolgen, Nachkommen in die Welt zu setzen und das Genom zu verbreiten. Die Leidenschaft setzt die Vernunft schachmatt. „In Frankreich berücksichtigt sogar die Gesetzgebung diese Tatsache“, ergänzt der Experte. Crime passionel, Verbrechen aus Leidenschaft, werden im Land der Liebe weniger hart bestraft.

Om kärlekspassionen får en att göra konstiga saker kan man alltså skylla på, typ, Darwin. Väldigt praktiskt.