Broar berättar

I Vibberbo finns det två broar över den lilla å som förbinder Issen med Hemsjön. Det är bara några meter mellan broarna; den gamla stenvalvsbron som byggdes strax efter första världskriget togs ur bruk i mitten av 1990-talet när landsvägen breddades och en ny betongbro kom till.


Eftersom broarna ligger så nära varandra kan man roa sig med att begrunda kontrasten mellan gammalt och nytt. Den gamla bron med sina mossbevuxna, knaggligt uthuggna byggstenar tycks alltid ha funnits där. Skillnaden är stor mot den nya bron, vars skarpa linjer och gjutna, ljusgrå betong är modernitetens tydliga avtryck i landskapet.
Det som är riktigt intressant är att den nya bron utrustats med ett slags fasad av huggen sten. Nu är det förstås ingen huggen sten; det är bara betong som formats för att se ut så, med fogskarvar och allt. Men hur kommer det sig att den moderna bron på ett artificiellt sätt tillförts stenbrons estetik?

Jag tror inte det har att göra med att broarna ska harmoniera. Snarare handlar det nog om ett sökande efter autenticitet och trygghet. Av någon anledning tilltalas vi människor av det vi uppfattar som beprövat, naturligt och genuint. Sten som huggits ur svenska urberg och lyfts på plats av grova byggarbetarnävar - det slår an en sträng inom oss. Betong som hällts ner i gjutformar från en betongblandarlastbil gör det inte.


Det trygga är det som alltid funnits där. Det nya räds vi. Därför låter vi oss beredvilligt förföras av de konstgjorda huggstensfasaderna. Och därför kan två broar i Dalarna ha en hel del att berätta om oss människor.