Alla är inte så proffessionella som dom säjer

När någon skriver fel kan man reagera på (åtminstone) två sätt: Man kan rycka på axlarna och låta det hela bero. Eller så kan man bli störd och upprörd och känna ett obetvingligt behov att blogga om saken. Ingen är väl förvånad att jag tillhör den andra kategorin.

Särskrivningar är ju, som de flesta vet, ett skrivfel som fått närmast epidemisk utbredning bland svenska språkmissbrukare. Jag föreställer mig att det inte dröjer länge innan Språknämnden ger upp kampen och säger okej till sjuka sköterskor och frysta levande kycklingar, precis som den tidigare gett upp hoppet om att få folk att skilja mellan de och dem genom att godkänna dom eller att slappt låta säjer passera språkkontrollen.

En särskrivningskapitulation skulle förmodligen glädja Bröderna Nilssons slakteri. Tills vidare låter jag mig emellertid roas av att deras skinka inte tycks ha uppskattat att bli rökt.

Ilsken grisröv säljes.

Att engelskan under 1900-talet fick stort inflytande över vårt språk beklagar sig många över. Jag har svårt att se att problemet skulle vara större än medeltidens latinska och tyska influenser eller upplysningstidens frankofoni. Men ibland går det lite för långt. När Selma Spa bad mig utvärdera min vistelse där fick jag intrycket att de bara kört enkäten genom Babelfish, med dåligt resultat.

Hur professionellt är det på en skala?

Evaluering? I förbindelse med aktiviteter? Kan man vara enig i ett påstående? Sedan är ju personal ett kollektivt substantiv som möjligen kan vara engagerad och professionell. Den senare egenskapen tycks dock lysa med sin frånvaro.

På tal om engelska. Hur nöjd tror ni marknadsavdelningen på Nokia var när den betalade ett antal miljoner (gissar jag) till en flashig reklambyrå för att åstadkomma en kampanj för Nokias nya mobil-dator-mp3-whatever-pryl, och det visar sig att byrån inte ens behärskar så rudimentära saker som att skilja mellan a och an?

It's a disaster.