Morfar in memoriam

I morgon är det ett år sedan morfar begravdes. Han var den av mina mor- och farföräldrar som levde längst; 91 år blev han.

Jag har tagit ett bra foto av morfar. Det är från våren 2003, vi har tagit med honom till Enslövs kyrkogård. På bilden sitter han på sin rollator och betraktar sina föräldrars grav. Jag vet inte hur jag ska tolka morfars ansiktsuttryck, men jag tror att han är djupt försjunken i tankar. Om man levt så länge, och är sist kvar i en sexhövdad syskonskara, antar jag att det finns en del att grubbla över när man sitter vid sina föräldrars gravsten.

Morfar levde nästan två och ett halvt år efter att bilden togs. Den 18 september 2005 somnade han stilla in på ålderdomshemmet. En värdig död för någon som levt ett långt och arbetsamt liv.

Morfar tyckte om att läsa, gärna poesi. Mormor brukade berätta att han kunde ligga vaken halva nätterna och plöja igenom bok efter bok. Hon blev antagligen lite irriterad på honom; tyckte väl han i stället borde se till att vara utvilad inför morgondagens hårda arbete. Men morfar läste. Själv har jag också alltid tyckt om att läsa, men aldrig fastnat för poesi. Morfar kunde recitera sina favoritpoeter - Dan Andersson, Nils Ferlin, Gunnar Ekelöf, Gustaf Fröding - helt utantill. Frödings Elin i hagen rörde honom alltid till tårar.

När det var dags att skriva dödsannons Googlade jag lite efter dikter som kunde passa. Jag hittade denna av Dan Andersson, ur Kolvaktarens visor.

Den gamle
Ur de djupaste djupen jag kämpat mig hit,
se, jag kom från de eländas ort,
och vad undrar du då att min hjässa är vit
när en sådan vandring jag gjort?

Och vad undrar du väl att den skälver min röst?
Det var annat i visornas år.
Jag har levat ändå, vare detta min tröst
när att glömma jag äntligen går.

Den skall sluta att stappla, min styvnade fot,
och mitt hjärta ska sluta att slå.
På min grav skola vildmarkens blommor slå rot
medan dagarna komma och gå.

Sov gott, morfar. Det har du gjort dig förtjänt av.