En värdig fredspristagare

Den norska nobelkommitténs val av Muhammad Yunus och Grameen Bank till årets fredspristagare är glädjande. Affärsidén bakom Grameen Bank är att ge s.k. mikrokrediter till fattiga. På Grameen Banks hemsida skriver Muhammad Yunus om mikrokrediter bl.a.:

Its mission is to help the poor families to help themselves to overcome poverty. It is targeted to the poor, particularly poor women.

I dagens SvD ges ett lysande exempel på vilken nytta mikrolånen gör: En kvinna i Bangladesh fick låna pengar till en mobiltelefon. Hon kunde därmed starta upp en "telefonkiosk" i byn och gör goda affärer.

Det fascinerande är att Grameen Bank inte är någon välgörenhetsorganisation. Låntagarna betalar någorlunda marknadsmässig ränta, och lånen ska betalas tillbaka. Eftersom låntagarna ofta har begränsade, om ens några, möjligheter att ställa säkerhet för lånen så bygger systemet i stället på att låntagarna får organisera sig i grupper, där man förväntas stödja varandra. Och affärsidén är bärkraftig - nästan 99 procent av alla lån återbetalas.

Enligt Alfred Nobels testamente ska fredspriset tilldelas den

som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser

Jag har läst kommentatorer som menar att Nobelkommittén fjärmat sig väl långt från Nobels vilja. Det är förstås en tolkningsfråga men för min del begriper jag inte kritiken. Det finns väl ingen företeelse i världshistorien som främjat förbrödring och sämja så som fungerande marknadsekonomier, där människors äganderätt erkänns och där människor handlar med varandra av fri vilja. Det är ju precis i den riktningen som Grameen Banks mikrolån strävar - årets fredspristagare är i högsta grad värdig.