Mer bubbel i folkhemmet

Så här på nyårsafton publicerar Dagens Nyheter den trevliga nyheten att svenska folket dricker allt mer champagne. I år säljer Systembolaget dubbelt så mycket bubbel som för tio år sedan.

En trevlig utveckling tycker jag. Champagne är en trevlig dryck som passar till mycket (utom möjligen till det frusna och huttrande nyårsskålandet). Frågan är hur det kommer sig att så många svenskar fått smak för den ädla drycken.

Champagnens kanske främsta egenskap är känslan av buteljerad lyx. Trots att champagne inte är så förskräckligt dyrt som man kanske föreställer sig (de billigare flaskorna kostar inte mer än två biobiljetter och en påse Gott & Blandat) så infinner sig en särskild känsla varje gång man poppar en champagnekork.

Är det så att vi i kristider har behov av att lite vardagslyx? Handlar det om en mentalitetsförändring där Jante lidit nederlag och det blivit mer socialt accepterat att skämma bort sig själv med flärd? Eller är det helt enkelt så att många svenskar, tack vare tillväxt i samhället och regeringens skattesänkningar, fått förbättrad ekonomi och därmed ökade möjligheter att unna sig det man tidigare inte haft råd med (se även en DN-artikel i ämnet från 2006)?

Oavsett vilka skäl som ligger bakom så är svenskarna att gratulera till att ha upptäckt champagnens charm. Själv brukar jag alltid ha en flaska på kylning därhemma. Man vet aldrig när tillvaron behöver lite guldkant.

Läsning om champagne

Följ med till Champagne - av Kåre Halldén (som också driver champagneklubben SpruceUp!)

Finest Wines of Champagne - av Michael Edwards

Dags för en entreprenör på sedeln!

Nästa år ska Sverige få en ny sedel, i valören 200 kr. Därmed har förstås den obligatoriska diskussionen uppstått om vem som ska avbildas på sedeln.

De nuvarande sedelfigurerna är Selma Lagerlöf (författare), Jenny Lind (operasångare), Carl von Linné (vetenskapsman), Karl XI (kung) och Gustav Vasa (kung).

Med tre män och två kvinnor på sedlarna finns det förstås goda argument för att den sjätte personen i jämställdhetens namn borde vara en kvinna. Detta vänder jag mig egentligen inte emot, men jag tycker att det finns andra aspekter än kön att beakta.

De nuvarande sedelfigurerna representerar kulturen, vetenskapen och kungamakten. Det är därmed hög tid att ytterligare en viktig del av samhällslivet uppmärksammas av Riksbanken, nämligen näringslivet, företagarna och entreprenörerna.

Väl värd en tvåhundring.
Bild från ericsson.com.

Det namn som jag först kommer att tänka på är Lars Magnus Ericsson, personen som grundade den numera världsomspännande telefonföretaget Ericsson och därigenom skapade förutsättningar för tusentals arbetstillfällen inom såväl industri som forskning, vilket bidragit till Sveriges välfärdsutveckling under 1900-talet.

L.M. Ericsson är ett namn Riksbanken bör ha i bakhuvudet när de utformar den nya tvåhundralappen. Det är hög tid att entreprenörskap och företagande uppvärderas i det offentliga Sverige.

Och om Riksbanken inte nöjer sig med det förslaget så föreslår jag att man tar en titt på Centrum för näringslivshistorias webbplats, här finns en hel katalog av industrisnillen, kvinnliga entreprenörer och nyckelpersoner inom det svenska näringslivet.

Uppdatering 16/1: SvD:s PJ Anders Linder vill ha Johan August Gripenstedt på 200-lapparna. Också ett intressant förslag.

Smile, you're on candid camera

För ett par veckor sedan sprängde sig Taimour Abdulwahab i luften mitt i centrala Stockholm. Självmordsattentatet var framgångsrikt såtillvida att Abdulwahab dog, men misslyckat såtillvida att ingen annan gjorde det – något alla så klart är väldigt tacksamma för.

Om bombdådet har mycket skrivits och jag tänkte därför nöja mig med ett stickspår. För strax innan Abdulwahab tog förväl av sina inälvor så fångades han av en överakningskamera på Drottninggatan. Kameraklippet dök snabbt upp på nätet (som här, på Expressens tv-kanal) och visade intet ont anande julhandlande stockholmare som hastigt flyr vid explosionen.

Stockholmare flyr i panik.
Bild: Illegal övervakningskamera.

Jag inser att det finns ett visst allmänintresse i den här typen av bilder, men tycker samtidigt att filmklippet är ett tydligt exempel på de integritetsfrågor som väcks i takt med att kameraövervakning blir allt vanligare.

För poängen med övervakningskameror kan ju inte vara att filmerna ska spridas (säljas?) till olika medier efter kamerainnehavarens gottfinnande, allmänintresse eller ej. Poängen med övervakningskameror är att de ska skapa trygghet och därmed torde filmernas användningsområde vara begränsat till polisens brottsutredningar.

Därmed borde vi fundera på hur det inspelade materialet hanteras. Hur tillgängligt är det? I lagen om kameraövervakning sägs att inte fler än vad som behövs får ha tillgång till inspelningarna. I det aktuella fallet hindrade den bestämmelsen inte butiksinnehavaren från att skicka filmmaterialet till Expressen så fort bomben smällt.

En lösning för att stärka integriteten skulle kunna vara att kameratillstånd förenas med en skyldighet att förvara inspelningarna på ett krypterat sätt, där endast länsstyrelsen har tillgång till krypteringsnyckeln. Därmed skulle kamerainnehavaren inte kunna titta på övervakningsfilm "för skojs skull" utan t.ex. först efter att man gjort polisanmälan om ett brott. Det vore ett litet steg för bättre integritet.

Det kan noteras att den aktuella övervakningskameran visat sig vara otillåten. Det gör förstås inte saken bättre men saknar annars betydelse för det principiella resonemanget ovan.

Läs andra om integritet, kameraövervakning

Att kalla saker vid deras rätta namn...

På framsidan av senaste numret av lokaltidningen Vårt Kungsholmen står det "Till salu: Sjukhus på Kungsholmen". Rubriken visar hur viktiga orden, och makten över orden, är i politiken.

Bakgrunden är att avtalet med det företag som för närvarande sköter driften av S:t Görans sjukhus är på väg att löpa ut. Ett av alternativen som politikerna då har att ta ställning till är om det ska göras en ny upphandling. Själva poängen med en sådan process är att flera anbudsgivare får tävla om uppdraget, för att landstinget ska kunna välja den utförare som erbjuder den bästa vården. Själva sjukhuset tillhör dock landstinget, oavsett om vården som bedrivs i huset sköts av landstinget självt eller av ett vårdföretag.

Nej, det är inget sjukhus till salu.

Ändå sätts rubriken "till salu" och det som är en helt normal (om än omfattande) upphandling framställs som en (ut-?)försäljning av gemensamma tillgångar. Kanske är det tänkt att man ska associera till den dåliga affär som gjordes när Moderaterna i Täby sålde en gymnasieskola? Eller ska man tänka på bostadsrättsomvandlingarna i Stockholm, som av motståndarna betecknas som "utförsäljningar" trots att husen säljs till marknadspris?

Vad olika åtgärder kallas har förstås betydelse för hur de uppfattas. I en del fall lyckas det; när omförsäkringsmomentet i sjukförsäkringen började kallas "utförsäkring" så etablerades bilden av att sjuka människor kastades ut på gatan (till den bilden bidrog förvisso ett antal brister i sjukförsäkringsreformen). Å andra sidan lyckades vänsteroppositionen inte förändra människors syn på skatteavdraget för hushållsnära tjänster genom att ge det den nedsättande benämningen "pigavdrag". "RUT-avdraget" är alltjämt populärt.

Politiska initiativ är förstås mest av allt sitt innehåll. Men man ska inte underskatta betydelsen av hur de benämns. Den som lyckas skaffa sig makt över orden har ett stort försprång.

Första dan på nya jobbet

Fullmäktigeförsamlingen i Stockholms läns landsting är Sveriges näst största demokratiska församling. Fullmäktiges 149 ledamöter fattar beslut om frågor som rör bl.a. sjukvård och kollektivtrafik inom Stockholms län. Idag hade fullmäktige sammanträde, och diskuterade 2011 års budget.

Idag var också första dagen på mitt nya jobb. Jag har nämligen tagit en paus från Skatteverket för att i stället arbeta som landstingsrådssekreterare på Folkpartiets landstingskansli. Folkpartiet har två landstingsråd: Birgitta Rydberg och Anna Starbrink. Mitt uppdrag är att bistå landstingsråden på olika sätt. Det kan handla om att ta fram faktaunderlag i olika sakfrågor, författa skrivelser, delta i förhandlingar med andra partier och allt annat möjligt och omöjligt som kan dyka upp i den politiska hetluften.

Anna Starbrink och Birgitta Rydberg.

Som landstingsrådssekreterare (eller politisk sekreterare) är jag tjänsteman på landstingskansliet. Det är Anna och Birgitta som är politikerna och som företräder Folkpartiet utåt. Därför är det på Anna Starbrinks blogg och på Birgitta Rydbergs blogg som man kan hitta aktuell information om Folkpartiets politik i landstinget. Ännu mer info finns förstås på Folkpartiets hemsida.

Mitt nya jobb.

Redan första dagen blev det tydligt att tillvaron på landstinget kommer bli annorlunda än tillvaron på Skatteverket. Landstinget är förvisso en gigantisk organisation med närmare 45 000 anställda, men å andra sidan är Folkpartiets kansli väldigt litet jämfört med skattekontoret. Den numerära litenheten vägs emellertid upp av att vi har ganska stora tjänsterum - det här med kontorslandskap var tydligen inte uppfunnet när landstingshuset byggdes på 1800-talet. Det är naturligtvis en förmån att få arbeta i en så vacker byggnad. Men mest av allt är det en förmån att få arbeta med någonting som är så intressant, fascinerande och viktigt som politik. Jag ser väldigt mycket fram emot de kommande fyra åren.

I morgon fortsätter budgetsammanträdet. Och nu är det hög tid för Folkpartiets nye politiske sekreterare att få lite sömn i kroppen.

Sayonara, Skatteverket

Måndagen den 8 januari 2007 var min första dag på Skatteverket. Jag minns den inte som igår men jag minns vad jag hade på mig; jeans, vit skjorta, svartvit slips och grå cardigan. Noga uttänkt för att vara lagom dressat men inte överklätt.

Redan när jag började på Skatteverket hade jag bestämt mig för att blogga om jobbet. Jag tyckte det fanns goda skäl för att berätta om tillvaron inifrån en myndighet. Det första blogginlägget, Inifrån Skatteverket, del I, skrev jag redan samma kväll och konstaterade därvid att

Första dagen gick åt till att skaka hand på enhetens drygt 100 medarbetare. Förmiddagens handskakningsrunda gick bra, på eftermiddagen var det värre. Den rundan påbörjades nämligen efter klockan tre och då tycks folk antingen sitta och fika eller flexa ut.

Jag noterade även att "bland löneförmånerna på Skatteverket kan nämnas fritt kaffe och egen tejphållare"; häri kan möjligtvis skönjas en viss bitterhet som bottnade i att anställningen på Skatteverket medförde en lönesänkning med cirka 18 procent.

Stor-Mats och jag.

Bloggandet fortskred med diverse iakttagelser. I slutet av mars skrev jag ett upprört inlägg om den absurda situation som uppstod på ett sektionsmöte där ingen ville skriva protokoll (del XII). Mitt utbrott resulterade i upprörda känslor från någon av de protokollsvägrande tanterna, med följd att jag blev inkallad till chefen. Ingen skugga ska dock falla över honom; han förklarade att det kommit till hans kännedom att jag bloggar och att han eller Skatteverket inte hade några invändningar mot det. Han uppmanade mig ändå att tänka på vad jag skrev så jag inte trampade på några ömma tår i onödan.

Något intryck tog jag nog av chefens förmaningar, för därefter blev skrivandet mer inriktat mot myndighetens väl och ve och mindre mot medarbetarnas göranden och låtanden. Dåvarande generaldirektören Mats Sjöstrand, som från och med del LII fick dras med epitetet Stor-Mats, blev frekvent recenserad och efter ett par år bestämde jag mig för att söka hans jobb (del 224).

En del teman har i det närmaste blivit följetonger. Skatteverkets lönepolitik är ett exempel (se bl.a. del 222, del 205, del XCVI, del LXIII och del LIX), ett annat är det farsartade projekt som lanserades under hösten 2007 med titeln Stafettpinnen. Syftet med detta var att involvera hela personalen i nåt slags intern förändringsprocess för att identifiera vad personalen efterfrågade hos sin arbetsgivare. Stora resurser och ett oändligt antal arbetstimmar lades på detta spektakel som inte bidde mycket mer än en tumme (se del 182, del CLXXX, del CXLIX, del CXLIII, del CXLII, del CXXXVI, del CVIII och del LXXXIV). Nästan lika farsartad är Skatteverkets och Försäkringskassans gemensamma projekt, servicekontoren. Den cirkusen sammanfattade jag i ett inlägg ganska nyligen, se Servicecirkusen rullar vidare.

Många reflektioner har det blivit genom åren. Bloggen har blivit min kanal för att få utlopp för kritik och frustrationer. Men den har också gett mig mycket feedback och intressanta synpunkter från kollegor runt om i landet. Påfallande ofta har man uttryckt uppskattning att någon "vågar". Faktum är att senast häromveckan viskade en kollega till mig "jag tycker du är modig". Sådant betyder naturligtvis mycket. Efter tre år och drygt 240 blogginlägg kände jag ändå att tiden var mogen för att, som det så populärt heter numera, vända blad. Del 244 blev därför mitt sista inlägg i serien Inifrån Skatteverket.

Det var på dagen elva månader sedan jag skrev det inlägget. Och nu är det dags att inte bara vända blad, utan att öppna ett helt nytt kapitel i mitt liv. Efter snart fyra år på Skatteverket är tiden mogen att göra något annat, och när det plötsligt dök upp ett jobberbjudande som jag omöjligt kunde tacka nej till så kändes valet naturligt. Varje saga har ett slut, och min Skatteverkssaga har nått sitt. Tack för den här tiden, alla underbara kollegor och kloka bloggläsare!

Om friheter och rättigheter

"Det är som om jag skulle uppfinna en religion som förbjuder mig att använda benen, och sedan kräva att få bli runtburen av statliga tjänstemän."

I en kommentar till ett blogginlägg (DO duckar) ringar Johan Ingerö in en viktig aspekt i den pågående debatten om klädsel som döljer ansiktet. (En debatt som för övrigt fått alltför stora proportioner och som jag beklagligtvis bidrar till med det här inlägget.)

För mig som liberal är det självklart att var och en är fri att klä sig som man vill. Det är alltså en frihet som envar åtnjuter. Det är emellertid inte självklart - eller ens rimligt - att man därmed har rätt att förvänta sig att hela det omgivande samhället ska anpassa sig och inordna sig utefter det val man har gjort.

På samma sätt som den som valt att utnyttja sin frihet att inte bära slips får räkna med att bli nekad inträde till den restaurang där slipstvång råder får den som valt att utnyttja sin frihet att dölja sitt ansikte räkna med att bli ifrågasatt när hon begär tillträde till en miljö där man förutsätts visa ansiktet för varandra.

I varje enskilt fall finns det förutsättningar och omständigheter som måste vägas in när man tar hänsyn till om diskriminering föreligger. Men grundinställningen måste ändå vara att varje människas frihet att leva sitt liv som hon vill inte får förväxlas med en rättighet att kräva att resten av världen anpassar sig till det valet.

Folkpartiets Lotta Edholm deltog i går i en Aktuellt-debatt med DO Katri Linna om heltäckande slöjor i skolan. Den debatten kan man se här. Lotta Edholm kommenterar DO:s beslut på sin blogg.

Nytt uppdrag för Folkpartiet

Ikväll hade Folkpartiet i Stockholm representantskap, ett slags stormöte där lokalföreningarnas ombud nominerar partiets representanter i olika nämnder och styrelser. (Det formella beslutet fattas sedan av kommunfullmäktige.)

Till grund för nomineringarna så har man ett förslag som valberedningen tagit fram. Valberedningen hade föreslagit mig som ersättare i trafik- och renhållningsnämnden och till min glädje så valde representantskapet att nominera mig.

Trafik- och renhållningsnämnden har hand om den strategiska trafikplaneringen i Stockholms stad samt ansvarar för att avfallshanteringen fungerar effektivt och miljösmart.

Ett fall för trafiknämnden?

Jag har märkt att en del drar lite på munnen när man talar om trafik- och renhållningsnämnden. Det låter kanske inte så glamoröst. Men nämndens ansvarsområde är viktigt och intressant: Att se till att Stockholm är rent och snyggt och att alla kan ta sig fram i stan, oavsett om man är bilist, cyklist eller barnvagnspappa. Ett ansvar som är högaktuellt nu när marken är täckt av snö och hala gator och upplogade vallar ställer till besvär för trafikanterna, inte minst dem som på grund av funktionshinder har det extra svårt att ta sig fram.

Inga glamorösa frågor kanske, men väldigt viktiga för att Stockholm ska vara en fungerande och tillgänglig storstad. Därför ser jag fram emot att få ägna de kommande fyra åren att, tillsammans med de båda andra FP-representanterna Mark Klamberg och Charlotta Schenholm, etablera Folkpartiet som det självklara valet för alla som vill ha ett Stockholm som funkar - för alla.