De fyra borgerliga partierna har visat att de kan komma överens och leda Sverige tillsammans – ett samarbete som klarade även den globala finanskrisens tuffa prövningar. Alliansregeringen gav inte vika för populistiska vänsteridéer om att förstatliga bilföretag och banker. I stället höll man kursen och navigerade Sverige igenom krisen. Belöningen kom i valet 2010 i form av fortsatt regeringsförtroende från väljarna.
Alliansen i fara – ingen fara?Alliansens väl är förvisso inte nödvändigtvis samma sak som Allianspartiernas väl. Moderaterna är det parti som växt sig starkast sedan 2006, medan småpartierna (Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern) backat. Från Centerhåll hörs nu röster för att avbryta Allianssamarbetet inför valet 2014.
Flera centerpartister talar om att Allianssamarbetet har "kostat" – underförstått att Moderaternas dragningskraft går ut över småpartierna. Det antyds även att Moderaterna borde vara mer ödmjuka. (Exakt vad denna ödmjuket ska bestå i är dock inte helt klart.)
Det organiserade samarbete som Alliansen är har förstås inneburit vissa begränsningar för de fyra partierna. Man kan inte ta ut svängarna hur som helst, och profilering måste göras inom ramen för samarbetet. Det parti som lyckats väl är förstås Moderaterna, som etablerat sig som ett ansvarstagande och statsbärande parti. Näst bäst är Folkpartiet.
Statsvetaren Jenny Madestam menar att "Folkpartiet förmodligen [är] det mest profilerade partiet i svensk politik i dag. Partiet har en tydlighet utöver det vanliga." Detta har gett resultat. Folkpartiet är ingen raket i opinionsmätningarna, men vi håller ställningarna och slipper dras med C:s och KD:s krisstämpel.
De senare partierna har en vagare profil. Centern tycks ha sjabblat bort företagarfrågorna, och Kristdemokraternas familjepolitik gillas av få. Är det då en bra lösning att dumpa Alliansen för att få lite friare spelrum 2014?
Jag tror att man ska börja med och fundera på vilka förväntningar man har. Centern drömmer förstås om fornstora Fälldin-dar. De senaste valresultaten borde innebära ett uppvaknande. 2010 års 6,6 procent är nästan exakt medelresultatet av valresultaten sedan 1994. Toppen var 2006 med 7,9, botten var 1998 med 5,1. För KD sammanföll toppen med Alf Svensson, 11,8 procent 1998. 2010 års 5,6 procent ligger förvisso en bit från snittet på 7,4. Men så har också Alf Svensson flyttat till Bryssel.
En valvinnare.Samtidigt måste man ju notera att Alliansens valvinster inneburit stora möjligheter för småpartierna att sätta politiska avtryck. Visst var det kul för Folkpartiet att vi fick över 13 procent i valet 2002. Men vi har fått bra mycket mer genomslag för våra skolreformer sedan 2006, när vi varit hälften så stora.
Visst har småpartierna potential att lyfta. Men jag är inte säker på att den potentialen nödvändigtvis hänger samman med Alliansens vara eller icke vara. Om man ändå ser Alliansen som ett tidsbegränsat projekt – ett sätt för borgerligheten att visa för svenska folket att vi kan, och vill, ta ansvar för Sverige tillsammans – så kanske en upplösning av Alliansen kan innebära möjligheter.
Mot bakgrund av det nya politiska läget, där en borgerlig minoritetsregering som fajtas mot en allt mer samspelt brunrödgrön opposition, kan väljarna efterfråga andra parlamentariska lösningar efter valet 2014. Möjligen är det då en fördel om de borgerliga partierna inte är så tätt knutna till varandra.
Media:
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, Expressen
Läs även:
Magnus Andersson: Centerpartiets framtid ligger i egna händer
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: Almedalen XI – en allians med Annie?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Alliansen, Folkpartiet, Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, De rödgröna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Jenny Madestam, val 2014
3 kommentarer:
Eller så inte! Blir det ingen Allians är det fler med mig som kommer rösta på Moderaterna istället för på någon mindre spelare. Det är ju det tydliga gemensamma regeringsalternativet som var det vinnande. Visst kan ni väl hitta andra sätt att profilera er än att spräcka Alliansen? Centerns utspel tolkas av många i landets (iofs glest befolkade) fikarum som "Vi är hellre på egna ben än i regeringsställning." Partiet upplevs som viktigare än politiken. Ett feltänk som kommer straffa hela borgerliga blocket.
Verkligheten - Det är en tänkvärd invändning. Jag tror att profilering är nödvändigt för småpartierna, men det borde kunna göras även inom Alliansens ramar (såsom Folkpartiet har gjort i skolfrågan). I valet 2014 kommer dock (sannolikt) SD:s vågmästarposition att spela roll. Ska Alliansen gå till val på en majoritetsregering, som man gjorde 2010, eller ska vi lämna öppet för andra koalitioner?
Det som lockar mig, det enda jag egentligen kan tala för, så är det att Alliansen går till val på en majoritetsregering. Helst med en beprövad och erkänt duglig statsministerkandidat, den sittande.
Skicka en kommentar