Huvudartikeln i dagens SvD handlar om sociala medier och hur politiker använder dem för att få ut sitt budskap. Bakgrunden är förstås att Barack Obama på ett framgångsrikt och nydanande sätt använde sig av internet i sin presidentvalskampanj (se t.ex. New York Times artikel How Obama’s Internet Campaign Changed Politics).
Den bedriften vill alla göra om och jag antar att användandet av Facebook och Twitter bland politiker har exploderat efter förra USA-valet. Enligt SvD:s artikel använder 17 procent av riksdagsledamöterna Twitter och 71 procent facebookar. Som liberal gläder jag mig åt att Folkpartiets ledamöter ligger bra till i den här statistiken.
Siffrorna kan såklart bli bättre. Att ha en Facebook-sida borde vara lika självklart för en politiker som att finnas med i telefonkatalogen. Till viss del handlar det om respekten för väljaren, att kunna möta henne på hennes villkor. Ingen politiker borde få barrikadera sig bakom utredningshögar i kanslihuset.
(För ordningens skull får det väl påpekas att sociala medier inte ersätter all annan väljarkontakt vid torgmöten, flygbladsutdelningar osv. Men det torde vara självklart.)
Att få upp siffrorna när det gäller användandet av sociala medier är gott, men inte gott nog. Nu gäller det för politikerna att lära sig att använda medierna på rätt sätt. "Många använder inte möjligheten att öra dialog, utan ser det som ytterligare en kanal att trycka ut politiken", säger Ulrika Ingemarsdotter på Centerpartiets kansli. Hon har nog rätt. Jag tror många politiker känner villrådighet. Nu när jag skaffat Twitter, ska jag skriva varje gång jag går på toa då?
Man kan också fråga sig om det är ett självändamål att skriva många inlägg. I SvD:s undersökning rankades tre ledamöter högst, däribland Fredrick Federley (C). Han skriver ner i stort sett allt han gör - men tröttnar inte folk på tandborstningsreferat i längden? "Nej", svarade Federley (via Twitter, lämpligt nog), "inte om det görs med humor o interaktivitet".
I egenskap av politikens mediehora par excellence, som jag en gång kallat honom (jag tror han tog det på rätt sätt), borde han väl veta. I en kort twitter-kommentar ryms dock inte många nyanser, och jag tror att Federleys svar måste anpassas till vilket slags politiker du är. Federleys politiska profil är intensiv och extrovert, och personer som röstar på honom tilltalas säkert av hans utlämnande personlighet. Men andra väljare har andra preferenser, och uppskattar kanske ett mer lågmält och reflekterande ombud. Twitter-frenesi är nog inte vägen till framgång för alla.
Sociala medier har däremot den uppenbara fördelen att de, för den som har många nätvänner eller "followers", snabbt och billigt kan förmedla ditt budskap och ge dig respons. I det avseendet är antalet nätkontakter - den andra mätfaktorn i SvD:s undersökning - förstås väldigt viktigt. Den uppfattningen tycks inte delas av Folkpartisten Gunnar Andrén. I en tweet skriver han "Nu räknas antal läsare och vänner. Är det politik? Nja." Vilket fick mig att retas lite med honom och fråga om antalet besökare vid ett torgmöte räknas? Är det politik? Jag har ännu inte fått något svar.
Uppdatering 8 januari
På pr-byrån JMW:s blogg har Brit Stakston skrivit två intressanta inlägg:
Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010 startar. Del 1.
Politik och sociala medier. Valrörelsen 2010 startar. Del 2.
I dagens Expressen intervjuas bl.a. Annie Johansson (C) om sociala medier:
"Gudrun är briljant på sociala medier"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar