För inte så längesedan så var subjektet i svensk lagtext alltid "han". När man skriver nya lagar ändrar man successivt detta till "han eller hon". Således står det i 2 kap. 6 § brottsbalken, som skrevs på 1960-talet, att "dömes någon här i riket till ansvar för gärning för vilken han utom riket har ådömts påföljd, skall vid bestämmande av påföljd skälig hänsyn tagas till vad han undergått utom riket" medan det i 4 kap. 1 §, en 2000-talsprodukt, anges att "den som bemäktigar sig och för bort eller spärrar in ett barn ... med uppsåt att skada honom eller henne till liv eller hälsa eller att tvinga honom eller henne till tjänst eller att öva utpressning, döms för människorov".
Här har lagstiftaren alltså valt att markera att världen inte enbart består av "han" utan också av en och annan (majoriteten, faktiskt) "hon". En fullt rimlig förändring tycker nog de flesta, åtminstone så här i efterhand. Uttrycket "han eller hon" har emellertid nackdelen att det kan vara lite otympligt. Kanske vore det, kom någon på, praktiskt med ett pronomen – hen – som kan användas när subjektets kön inte är relevant. Tanken är inte ny utan ska ha lanserats i omgångar åtminstone sedan 1960-talet, dock utan att få fotfäste i språkbruket. Nu har debatten blossat upp på nytt, och de tre små bokstäverna väcker starka känslor.
Hen-diskussionen har två bottnar. Den mera ytliga handlar i princip om huruvida ett nytt pronomen är önskvärt och om det kan etablera sig i språket. Somliga tycker idén är löjlig. Själv ser jag inte problemet. Är det verkligen ett problem om vårt språk berikas med ytterligare ett litet ord? Jag tycker själv att hen är ovant, och framtiden får utvisa om jag kommer börja använda det. Kanske får ordet spridning – och kanske tar även paragraferna i brottsbalken någon gång tar steget över till hen?
Den mer djupgående diskussionen handlar om könsroller. Är det viktigt att alltid veta om den som omtalas är en han eller en hon? Bakgrunden till debatten är bland annat den nyligen publicerade barnboken Kivi och monsterhund, där hen används genomgående. Bokens huvudperson är bara Kivi, eller hen; han eller hon spelar ingen roll. En del förskolor har också börjat använda hen. Debattören Elise Claeson tycker detta är tokigt. Små barn blir "förvirrade" om man använder hen som pronomen. Det är viktigt för barnen att veta att han är han och hon är hon. Ordning och reda bland könsrollerna, ljusblått och rosa, tycks vara Claesons devis. Twittraren Anders Timell tycker att hen är "värsta ordet just nu. Usch Fyyy Faaaan Very Bad".
En förklaring till varför hen är kontroversiellt levererar Timell i en efterföljande tweet: "Kanske jag som är rädd för allt nytt. Gillar inte 'Hen' bara. De som använder det känns så arga jämt. Och lite åt det militanta hållet." Jag förmodar att det är feminister och "genusmänniskor" som avses. Att dessa fortfarande provocerar är uppenbart.
Men hen-reaktionerna visar också hur otroligt ängsliga vi blir när vi uppfattar att de invanda könsrollerna sätts ifråga. Uppenbarligen har vi ett starkt behov av den förutsägbarhet, kanske trygghet, som könsrollerna innebär. När alla vet sin plats och spelar sin roll blir de sociala arenorna lite mer lättnavigerade. Å andra sidan: när människor inte trivs i sina roller, eller bara vill utmana dem, så blir det ofta kontroverser. Jämställdhetsdiskussionen är ett exempel på det. Där har vi i Sverige kommit ganska långt med att bryta ner könsstrukturerna mellan kvinnor och män. Vad gäller andra typer av normbrytning har vi dock en bit kvar – fråga valfri transperson, till exempel.
Att börja använda hen i sammanhang där könet är irrelevant kommer inte att revolutionera världen. Det kommer å andra sidan knappast heller inte att fördärva den. Måhända kommer Elise Claeson att bli ytterligare något förvirrad. Men för oss andra kan det vara en markering att vi vill se på varandra i första hand som människor, och att var och en själv ska vara fri att fylla den mänskliga rollen med innehåll.
Läs även
Forskarfeministen: Nu blir det prat om svenskans nya pronomen – hen!
Hanna Lager (FP): Det där med hen
Hanna Lager (FP): Vad är det som är så provocerande med genuspedagoger?
6 kommentarer:
Hen är ok om det används när man inte vet om det är en han eller hon man pratar om. Men om det är för att dölja och förneka någon sin könsidentitet, eller för att kunna behärska sina egna fördomar om könsrollerna, så blir det fel.
Bra Jesper! Jag funderade på att skriva om detta också och ny fick jag inspiration. Och efter att ha läst kommentaren ovan så bör jag nog utveckla vad man menar med att man döljer ett kön, för det är ju inte så som anonym tror.
Feministbrud - Ser fram emot ditt inlägg. Tror det blir läsvärt, både för mig och för Anonym.
Jag skulle önska att du satte ett "och" istf för ett "eller" i rubriken, för som du skriver, om ordet har två bottnar, två användningsområden, kan man ju vara positiv till det ena och negativ till det andra utan att det skapar en paradox. Men jag måste hålla med Anonym i anv med att dölja kön och är nyfiken på varför jag tror "fel" när jag tycker så. Ska läsa hos feministbruden så kanske jag blir upplyst.
Roligt är också att hen-förespråkare blir så provocerade över att det finns dom som inte vill använda ordet. Det borde ju vara upp till var och en, tycker jag.
Paperback Lover - Bra poäng om rubriken. Jag har inte uppfattat att hen-språkare blir så provocerade över att vissa inte vill använda hen. Däremot blir nog somliga av dem lite förvånade över de argument som framförs.
Kul att denna debatt tagit fart igen. Jag tror att det går att vänja sig vid "hen" i situationer där man annars hade varit tvungen att skriva "han eller hon".
http://www.karinenglund.com/2012/03/lite-konsbyte-skadar-val-inte/
Skicka en kommentar