Monarki är inte en fin tradition

"Det är ju en så fin tradition", hävdas ofta från personer som vill bevara den svenska monarkin. Jag antar att man då syftar på monarkins yttre attribut; guld och juveler, frasiga sidenklänningar, ordenskraschaner och epåletter, hedersvakter och sjuglasvagnar. Det är lätt att förstå att grannlåten tjusar och förför.

Men monarkin är inte bara dess yttre attribut. Med monarkin följer ett system som bygger på en människosyn som är helt främmande för 2000-talet. Monarkin bygger på utvaldhet och blodsband; vem som helst har inte tillträde till den exklusiva familj inom vilken tronen ärvs.

För inte särskilt länge sedan tog sig detta bisarra uttryck. SvD berättar idag om prinsessan Lilian, vars relation till prins Bertil under lång tid var en offentlig hemlighet. Hon var av fel börd och ett äktenskap med prinsen skulle äventyra hans rätt till tronen, vilket man inte vågade riskera i en situation där arvprinsen hade dött i en flygolycka och lillprinsen ännu inte var myndig. Således fick de smyga med sin kärlek tills kungen behagade ge dem tillstånd att gifta sig.

Prinsessan Lilian hovniger djupt inför kungaparet. Foto: Jan Collsiöö/SvD

I SvD-artikeln berättas att Lilian länge var illa sedd i kungahuset.

"När kungen kom på middag hemma hos Bertil i Villa Solbacken fick Lilian inte vara hemma och porträtt på henne togs ner. Först till Gustaf VI Adolfs 90-årsdag 1972 fick hon vara med officiellt vid födelsedagsfirande. Efter år av tårar, isolering och utfrysning. Men något äktenskap med prinsen var det inte tal om."

Det prinsessan Lilian och prins Bertil fått uppleva är ingen "fin tradition". Det är den brutala kraften i en djupt inhuman institution som inte skäms för att kränka människors rätt att fritt välja sin livspartner. Än idag upprätthålls detta i svensk grundlag. Sverige behöver ett värdigare, och mänskligare, statsskick.

Läs mer om prinsessan Lilian, prins Bertil, monarki, republik