Låt inte spårvägen bli ett sår i city!

Bygg inga onödiga stängsel längs Spårväg city är budskapet från Stockholms trafik- och renhållningsnämnd när spårvägen förlängs.

Vid dagens sammanträde tog trafik- och renhållningsnämnden ställning till en remiss gällande förlängningen av Spårväg city från Djurgårdsbron till Frihamnen. När spårvägen är helt färdigbyggd kommer den kopplas samman med Lidingöbanan vid Ropsten och ha omkring 63 000 resenärer per dygn.

Spårväg city blir en välkommen kapacitetsökning av den  miljövänliga spårbundna kollektivtrafiken i Stockholm. Såväl tunnelbana som spårväg är mycket attraktiva trafikslag och kan medverka till att fler stockholmare väljer att åka kollektivt i stället för att ta bilen.

När spårvägen planeras är det dock viktigt att man också tänker på den omkringliggande stadsmiljön. Tyvärr har vi i Stockholm sett dåliga exempel på hur spårvägen, genom att omgärdas med långa stängsel och liknande, blivit en barriär i stadsmiljön. Ett övernitiskt säkerhetstänkande tycks ha fått ta överhanden. 

Exempel på detta finns på bilderna nedan. Vid Bällsta bro är banvallen så utformad att man kan tro att ett pendeltåg ska dundra fram där (tvärbana och stadsspårväg är förvisso inte riktigt samma sak; även tvärbanan kan dock dras fram med varsamhet, som i Gröndal). Längs Hamngatan i centrala Stockholm bidrar långa stängsel till att Kungsträdgården skärmas av från promenadstråket utanför PK-huset och NK.

Tvärbanan vid Bällsta bro.

Spårväg city vid Hamngatan.

På resor och studiebesök i olika städer har jag noterat att det går att dra fram spårvagn utan att den blir en barriär. Nedanstående bilder från Lyon, Manchester och Helsingfors visar att det faktiskt går att hitta lösningar med mindre barriäreffekter. I Helsingfors har man satt pollare i marken – de ger en tydlig indikation om att man bör se upp, men är samtidigt inte omöjliga att passera. En lösning som Stockholm borde studera, tycker jag.

Spårväg i Lyon.

Spårväg i Manchester.

Spårväg utanför Stockmann ("Helsingfors NK").

Inför dagens sammanträde med trafik- och renhållningsnämnden föreslog jag därför att vi skulle göra ett medskick till landstingets spårvägsplanerare. Glädjande nog delade övriga Allianspartier min och Folkpartiets uppfattning, och i ett särskilt uttalande skrev vi bl.a. följande.

"Säkerhet är viktigt när spårvägen planeras, men det är också angeläget att man i möjligaste mån undviker de barriäreffekter som kan uppstå om hållplatser och liknande omgärdas av alltför mycket stängsel och staket. I andra europeiska storstäder har man ofta valt mindre barriärskapande lösningar. Där är det ofta möjligt att röra sig friare mellan plattformarna. Ett alternativ kan vara att använda pollare i stället för heldragna staket i syfte att minska barriäreffekten samtidigt som ett gott skydd mot oavsiktlig passage erhålls. I arbetet med utformningen av Spårväg citys förlängning bör Trafikkontoret och Trafikförvaltningen vinnlägga sig om att inte onödiga barriäreffekter uppstår i staden."

Jag hoppas att man nu tar till sig av detta och ser till att den nya Spårväg city faktiskt blir en del av stadsmiljön – och inte en avdelare.

Dags för Stockholm att inrätta ett cykelråd

Stockholm borde ta vara på cyklisternas kunskaper och synpunkter genom att inrätta ett cykelråd.

Trängseln i Stockholmstrafiken är stor, och ett sätt att minska den är att göra jobbpendling med cykel mer attraktivt. Genom cykelmiljarden satsar Alliansen ambitiöst på att skapa bättre och tryggare cykelbanor. Men det finns ändå mycket att göra för att skapa en bra och säker trafikmiljö för cyklister.

Ta vara på cyklisternas kunskaper!

De som cyklar, dag efter dag i ur och skur, är de riktiga experterna. Stockholms stad borde knyta till sig dem och ta vara på deras kunskaper och synpunkter. Mitt förslag är att staden inrättar ett cykelråd, som konsulteras när vi planerar Stockholms cykelvägar. Ledamöterna i cykelrådet bör tillsättas genom ett ansökningsförfarande. På så sätt kan vi engagera även dem som inte redan är aktiva i partier eller intresseorganisationer. Rådet ska självklart vara jämställt.

Idén med ett konsulterande råd är välbekant i staden. Redan finns t.ex. både ett skönhetsråd och ett råd för funktionshinderfrågor. Och cykelråd finns i flera städer, t.ex. Västerås och Örebro.

Självklart har stadens trafikplanerare redan idag stor kunskap om cykeltrafik. Men ett cykelråd skulle ytterligare stärka cyklisternas röst i Stadshuset och tillföra värdefulla perspektiv när vi bygger framtidens Stockholm, där bilen inte alltid är utgångspunkt för planeringen.

(Ovanstående text är en förlängd version av en insändare som publicerades i Tidningen Årsta/Enskede den 19 oktober 2013.)

Stockholm får en hbt-policy

Folkpartiet har i budgetförhandlingarna fått igenom sitt krav på att Stockholms stad ska införa en hbt-policy. Ett viktigt verktyg i arbetet mot fördomar och diskriminering.

Nu har Stockholms budget för 2014 presenterats, och som folkpartist är jag naturligtvis glad över att Folkpartiet lyckats få igenom så många av sina förslag. Ett av dem har jag redan nämnt, nämligen att Stockholm ska påbörja ett arbete med ett utbyggt wifi-nät. En stor satsning görs på förskola och skola – budgeten ökar med hela 1,2 miljarder och Folkpartiet har fått igenom sitt vallöfte om läxhjälp till alla och ökade resurser till barn med behov av särskilt stöd.

Som FP-representant i trafik- och renhållningsnämnden gläds jag lite extra åt att Folkpartiet fått gehör för vårt krav om fler cykelparkeringar – i budgeten är det nu inskrivet att fler cykelparkeringar ska skapas i Stockholm, särskilt i kollektivtrafiknära lägen.

En annan viktig fråga som Folkpartiet drivit är att Stockholms stad ska få en hbt-policy. Redan 2011 lyckades Folkpartiet genomföra detta i landstinget och det är bra att även Stockholms stad nu ska få en policy.

Liberaler har all anledning att vara glada.

En hbt-policy blir ett verktyg för stadens verksamheter att arbeta med normer och omedvetna handlingssätt, mot fördomar och diskriminering. Målet är självklart att alla ska bli bemötta som individer, med respekt och professionalitet – oavsett kön, könsidentitet, könsuttryck eller sexuell läggning.

Detta borde vara självklart, men är det tyvärr inte. Därför behövs en hbt-policy, och därför är jag mycket stolt över att Folkpartiet sett till att det nu blir verklighet, även i Stockholms stad.

Läs även:
Lotta Edholm (FP): Stockholm tar fram hbt-policy
Anna Starbrink (FP): Bättre bemötande av hbt-personer
Birgitta Rydberg (FP): Bättre bemötande av homo- och bisexuella och transpersoner med landstingets nya hbt-policy
QX: Hbt-policy på gång i Stockholm
Hbt-policy för Stockholms läns landsting (pdf)

Stockholm + wifi = sant!

För ett par veckor sedan skrev Daniel Forslund, Hanna Gerdes och jag en debattartikel om att Stockholm borde satsa på ett kostnadsfritt wifi-nät på publika platser. Därför blir vi naturligtvis extra glada idag när vi läser att Folkpartiets kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt lyckats förhandla igenom ett första steg i en sådan budget i Alliansens budget för Stockholm 2014.

SvD den 16 oktober 2013.

Läs även Madeleine Sjöstedts blogg.

Slipsslaget avgjort

I kvällens partiledardebatt i SVT:s Agenda var tonläget tidvis hätskt och tjafsigt. Den låga nivån på debatten matchades dessvärre också av en rätt låg nivå på partiledarnas slipsar. Lila tycktes vara temat för kvällen; såväl programledaren Mats Knutson som Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven bar vad som en gång var kungligheternas färg.

Jämfört med den förra partiledardebatten kan man konstatera att Jan Björklund, Göran Hägglund och Jonas Sjöstedt håller fast vid sina favoritfärger: Björklund kör Folkpartifärgad orange-blå, Hägglund grå och Sjöstedt röd med ljusblå prickar. Jimmie Åkesson envisas med sina smala slipsar. De var moderna för några år sedan och har sedan dess fört en välförtjänt tynande tillvaro kring vissa sportjournalisters halsar. Dock hade Åkesson valt en mindre hysterisk färgsättning denna gång.

Att kalla detta för en topplista är således en kraftig överdrift. Men det är i alla fall en lista. (Förra placeringen inom parentes.)

6 (6). Jimmie Åkesson (SD)
När Jimmie Åkessons köper kläder förlitar han sig alltför mycket på råd i modetidningar för 20-åringar. Om man aspirerar på att bli statsminister (vilket alla partiledare får antas göra) fordras dock en lite mer vuxen mundering. Att bära upp en smal slips med värdighet är en konst. Några som behärskar den konsten är Mad Men – den här bilden visar hur det ska se ut. Åkesson är förvisso galen, men att bära upp en smal slips kan han inte. Således bör han lära sig att en slips ska vara cirka 8 centimeter bred, och anpassa sin garderob därefter.

5 (4). Göran Hägglund (KD)
KD-ledaren är svår att betygsätta. Han har slagit en djärv och elegant slipsknut, som i sig ger många pluspoäng. Men den kräver rätt kavaj för att komma till sin rätt. Nu har Hägglund tyvärr fallit i mode-fällan och valt en kavaj med smala slag, vilket gör att kompositionen fullständigt tappar balansen och det enda man ser är en jättestor slipsknut. Vilket är synd, för med rätt kavaj hade jag placerat Hägglund på topp 3.

4 (2). Jonas Sjöstedt (V)
Mörkröd slips, ljusblå prickar och ljusblå skjorta tycks vara Vänsterledarens melodi – Sjöstedt ser nästan på pricken (!) likadan ut som i den förra debatten. Men detaljarbetet håller denna gång inte alls samma nivå. Där han tidigare hade en riktigt välknuten slipsknut sitter nu en alldeles för löst åtdragen sak. Den eleganta "dimplen", som tidigare förhöjde intrycket, lyser med sin frånvaro. Tyvärr för Jonas Sjöstedt är det missarna man minns; följaktligen åker han ner på listan.

3 (5). Jan Björklund (FP)
Liknande orange-blå färgsättning som i förra debatten, men den gör sig betydligt bättre i denna bredrandiga variant. Björklund håller en hög och jämn nivå i sina val av kostymer och slipsar (och förmåga att knyta dem), inget undantag ikväll.

2 (3). Fredrik Reinfeldt (M)
Statsministern har denna kväll slagit en fourinhand-knut, och det hör inte till vanligheterna. Den ger ett lite mer avslappnat intryck, vilket förstås är en risk när man ska verka statsmannamässig. Statsministern är dock så trygg i sin roll så det är inget problem. Dock tycker jag färgen är något för gräll och materialet ser lite livlöst ut i tv; ett bättre alternativ hade t.ex. varit den här från Drakes.

1 (1). Stefan Löfven (S)
Precis som statsministern valde Socialdemokraternas partiledare en lila slips denna gång. Och precis som förra gången får han förstapriset. Löfven har valt en slips med trevlig lyster. Den symmetriska slipsknuten och kavajen med snygga breda slag ger en bra balans och matchar hans stabbiga kroppsbyggnad. En bra helhetskomposition.

Media:
SVT, Expr, AB, SR

Bloggar:
Per Altenberg (FP), Rasmus Jonlund (FP)

Bygg ett kostnadsfritt wifi-nät i Stockholm!

Stockholm borde satsa på ett kostnadsfritt wifi-nät, som är tillgängligt på gator, torg och i parker. Det skriver jag tillsammans med Daniel Forslund och Hanna Gerdes i en debattartikel i tidningen NU.

I vår vardag använder vi internet nästan jämt, och vi behöver internet till nästan allt. Det är på nätet vi söker bostad och sommarjobb, ställer barnen i förskolekö eller håller kontakt med släkt och vänner över hela världen. Med bra uppkoppling hittar vi rätt när vi gått vilse i nya stadsdelar, vi lånar om böcker på biblioteket och kan få stöd av stadens socialtjänst via chatt. Därför menar vi i Folkpartiet att möjligheten till uppkoppling är mer än bara nöje – i dagens kunskapssamhälle är enkel tillgång till internet nyckeln till delaktighet!

Tillgång till nätet är att ha tillgång till omvärlden, till nya tankar och åsikter. Det handlar inte bara om att skaffa ett konto på Facebook eller ladda upp snyggt filtrerade bilder på Instagram, utan om tillgång till viktiga samhällstjänster och en hel värld av information. Därför har Folkpartiet kämpat för att internetuppkoppling nu ingår i stadens socialbidragsnorm för ekonomiskt utsatta familjer.

Stockholm är en stad med en fantastisk digital infrastruktur med väl utbyggda fibernät liksom 3G- och 4G-nät för mobil datatrafik. Det ger skjuts åt den digitala revolutionen, som har inneburit otroliga förändringar och förbättringar i hur vi kommunicerar med varandra och hur vi sköter våra kontakter med myndigheter, banker och företag. Men dessa möjligheter får inte bara vara reserverade för de som har internetanslutning på jobbet eller kan betala för ett eget abonnemang hemma eller i mobilen. I en dynamisk världsstad som Stockholm ska tillgången till snabb och stabil uppkoppling ska vara en självklarhet även för alla de personer som tillfälligt besöker staden som turister, besökare eller skyddssökande.

Vi liberaler vill därför arbeta för att det finns tillgång till kostnadsfri wifi i de mest välbesökta publika miljöerna – på gator, torg och i parker runtom i Stockholm! Världen över bygger flera världsstäder ut sin digitala infrastruktur i rasande fart. Om Stockholm inte kavlar upp ärmarna riskerar vi att hamna på den digitala efterkälken. Därför bör staden ta ansvar för att ett lättillgängligt wifi-nät byggs upp i hela city och i ytterstadens största centrum. Alla ska enkelt kunna koppla upp sig på det publika wifi-nätet utan krångliga registreringsprocedurer!

För en del kanske ett publikt wifi-nät framstår som en onödig lyx. Vi menar att det tvärtom vore en klok investering – både ekonomiskt och socialt! Att utveckla den digitala infrastrukturen är en satsning för framtiden, ett sätt att öka stadens attraktionskraft och ett led i att göra Stockholm till en huvudstad i världsklass.

Folkpartiet vill att Stockholm ska växa och locka till sig människor och företag genom att erbjuda verktyg för digital delaktighet. De flesta är överens om att en välfungerande bostadsmarknad och utbyggd infrastruktur är viktiga samhällsfunktioner för att uppnå detta mål. Samma principer borde gälla för den digitala infrastrukturen. Med en ambitiös it-politik kan vi stärka vår position som Skandinaviens ledande stad.

De barn som denna hösttermin har börjat första klass har, i de flesta fall, under hela sin livstid haft en tillgång till internet hemma. Vår vision är att nästa generations stockholmare ska ha tillgång till kostnadsfritt internet överallt i staden.

Daniel Forslund (FP)
1:e vice ordförande, Folkpartiet i Stockholms stad

Jesper Svensson (FP)
ordförande, Folkpartiet i Skarpnäck

Hanna Gerdes (FP)
vice ordförande, Folkpartiet i Skarpnäck

Liknande tankar har Yoav Bartal (FP): Inför gratis wifi i Stockholm.

Miljarder skäl för mångfald

"Jag har fyllt mitt hus, mitt kontor och alla mina hotell med bögar, lesbiska och alla möjliga regnbågsbarn. Från allra första dagen har mångfald varit en av de viktigaste delarna i vår företagskultur. Tolerans skapar trygghet, trygghet skapar öppenhet. Vi menar att en färgglad arbetsplats skapar färgglada lösningar. Ingen har någonsin vunnit på att vara grå."

När hotellkungen Petter Stordalen betonar värdet av mångfald och öppenhet i en organisation så finns det åtminstone 11 miljarder skäl att tro på honom (tidningen QX, oktober 2013).

Sammanträde med Skarpnäcks stadsdelsnämnd

Idag var det nypremiär för mig i Skarpnäcks stadsdelsnämnd (jag satt där även en period för ungefär fyra år sedan). 

På dagens sammanträde fick vi information om aktuella kollektivtrafikprojekt i Stockholm, däribland utbyggnaden av tunnelbanans blå linje till Nacka och planerna på att konvertera Hagsätra-grenen till blå linje för att avlasta Gullmarsplan. Eventuellt kommer också tunnelbanestationerna Globen och Enskede gård att slås ihop till en ny, Slakthuset, som ska ligga ungefär mitt emellan de båda nuvarande. Men några sådana beslut finns inte fattade ännu.

Från Folkpartiets sida är vi angelägna om att Spårväg syd förlängs från Älvsjö till Skarpnäck. Vi tror att detta skulle skapa nya resmönster och möjligheter att bygga många bostäder längs med linjen. Dessutom skulle Skarpnäck kunna bli en ny bytespunkt för resande från Tyresö, med bra spårförbindelser både västerut och norrut. Det skulle kunna avlasta Gullmarsplan, som redan idag är en flaskhals. Läs gärna mer om våra tankar kring Spårväg syd på Folkpartiets i Skarpnäck blogg.

Bland ärendena på nämnden var det den s.k. T2:an, dvs. uppföljningen per tertial 2, som var mest omfattande. Rapporten visar att stadsdelens ekonomi är i gott skick; prognosen pekar till och med på ett överskott om 1,7 miljoner kronor. Andelen barn som lever i familjer som är beroende av ekonomiskt bistånd har glädjande nog sjunkit jämfört med förra året, från 3,6 till 3,4 procent. Andelen personer med ekonomiskt bistånd har sjunkit fårn 2,17 till 2,06 procent. Båda dessa mätetal är rejält lägre än årsmålen (4,1 respektive 2,3 procent).

Ett område där vi behöver förbättra oss är parkskötseln. Trots en ambitiös satsning på upprustning av stadsdelens parker så är bara drygt hälften (55 procent) av invånarna nöjda med parkskötseln. Tillgång till attraktiva, trygga och välfungerande parker och grönområden är ett viktigt i vår gröna stadsdel, och vi i Folkpartiet kommer förstås hålla ögonen på denna fråga.

Detta var några punkter ur den omfattande T2-rapporten, som vi godkände vid dagens sammanträde. Nu väntar snart arbetet med stadsdelens budget för 2014, då kan vi verkligen påverka vilka fokusområden stadsdelen ska ha. Budgetarbetet blir en intressant utmaning!

Förslag om riksdagspensioner en skam för Folkpartiet

Om Folkpartiet går med på att vissa riksdagsledamöter ska få behålla sina förmånliga pensionsvillkor så är det en skam.

Mina åsikter vad gäller arvoden och förmåner för höga politiker har jag vädrat i ett par tidigare inlägg (se Provocerande pensionsförmåner och "Politikerpensionen" ska inte vara livstidsförsörjning). I korthet så har jag inget emot att de har ett bra arvode men jag är starkt kritisk mot de förmånliga avgångsvederlag som förekommer.

För ett par år sedan enades riksdagens partier om att se över pensionssystemet. Det har nu lett till ett förslag om att göra systemet mindre generöst för de ledamöter som väljs in 2014. Nu rapporterar ett par nyhetskällor om att Moderaterna, Socialdemokraterna och Folkpartiet kommit överens om att det nya, mindre generösa systemet inte ska gälla ledamöter som återväljs 2014. Detta innebär alltså att den ledamot som blir omvald 2014 fortfarande omfattas av det gamla systemet.

Om uppgifterna stämmer så är jag djupt besviken att mitt parti gått med på denna överenskommelse. Att vara riksdagsledamot är inte ett vanligt jobb, det är ett förtroende från väljarna. Ett förtroende som bärs under en begränsad tid. Sedvanliga arbetsrättsliga regler gäller inte, och därför är det förvisso också rimligt att det finns ett omställningsstöd. Men även avgångna riksdagsledamöter bör ha incitament att söka arbete. Och samma regler bör gälla alla riksdagsledamöter, oavsett när de valdes in första gången – varje mandatperiod är ett nytt förtroende från väljarna. Om man inte tycker det nya systemet är gott nog kan man alltid välja att inte ställa upp för omval. Och skulle man avstå från omval för att i stället utlösa en förmånlig fallskärm – ja, då bör man nog ändå inte sitta i riksdagen.

Signalen till väljarna blir besvärande tydlig: Av alla intressen som finns att ta hänsyn till så väljer Folkpartiets riksdagsledamöter att vägledas av det minst smickrande – egenintresset. De borde skämmas.

Media: Metro, Aftonbladet, SvD, MSN, Politico, DN
Läs även Rasmus Jonlund (FP).

För Stockholm – i riksdagen

I veckan damp provvalskatalogen ner till Folkpartiets medlemmar i Stockholms stad och län. Där presenterar sig alla som hoppas få ta plats på Folkpartiets riksdagslista vid nästa års val. Jag är en av dem, och här berättar jag mer om vad jag skulle vilja göra i riksdagen.

Som riksdagsledamot från Stockholm är det en viktig uppgift att driva frågor som har betydelse för vår region. Den starka befolkningstillväxten – regionen växer med omkring 40 000 personer varje år - ger oss särskilda utmaningar.

Bostäder.
En nyckelfråga är hur fler bostäder ska kunna byggas fortare. Ansvaret för detta vilar förstås tungt på de kommunala politikerna, men regering och riksdag har en uppgift när det gäller att skapa en smidig bygglovslagstiftning och bra skatteregler.

Kollektivtrafik.
Staten måste inse att det är kollektivtrafik som är framtiden. Allt fler svenskar väljer att bosätta sig i de större städerna och ambitiösa kollektivtrafikinvesteringar behövs för att de ska fortsätta vara attraktiva och generera tillväxt åt Sverige. Här måste staten ta ett större ansvar.

Storstadsnära skattepolitik.
Drygt 40 procent av all värnskatt i Sverige kommer från Stockholmsregionen. Därmed är värnskatten inte bara en skatt på utbildning och hårt arbete utan en storstadsskatt. Bort med den! Vi bör också fundera på hur skattereglerna kan styra bort mot bilsamhället – borde förmånsbilar bli mindre förmånliga, kanske? Intäkterna från trängselskatten bör tillfalla regionen, det är något riksdagen borde se till.

Sverige behöver en framtidsriktad storstadspolitik. Och Folkpartiet ska vara det självklara valet för den liberala storstadsbon!

Det här programmet kommer att utvecklas och kompletteras successivt. Tips, idéer och frågor tas tacksamt emot i kommentarsfältet eller till jesper.svensson@folkpartiet.se. Läs också gärna sidan Om mig.

Ny sejour i stadsdelsnämnden

Idag uppmärksammar Tidningen Årsta/Enskede att Folkpartiet nominerat mig som ny ersättare i Skarpnäcks stadsdelsnämnd. Om Stockholms kommunfullmäktige godkänner mig så hoppas jag kunna påbörja uppdraget i oktober eller november. Läs mer om detta på Folkpartiet i Skarpnäcks blogg.

Det känns verkligen kul att återigen ta plats i stadsdelsnämnden (jag har suttit där förut, 2010–2011) och få jobba ihop med Folkpartiets duktiga ordinarie ledamot, Daniel Forslund. Skarpnäck är en stadsdel där mycket händer, inte minst på grund av det pågår två stora utvecklingsprojekt som väntas resultera i förslag om tusentals nya bostäder. Det är förstås väldigt viktigt att förtätningen görs på ett sätt som stärker stadsdelens kvalitéer och att man inte glömmer bort sådant som förskolor och annan samhällsservice i planeringen.

Här på bloggen kommer jag fortsätta att skriva om smått och stort, främst rörande lokalpolitiken i Stockholm och Skarpnäck. Följ mig gärna här, eller hör av dig om du har någon fråga – kontaktuppgifter finns på sidan Om mig.

På strövtåg i stadsnära skog

Igår deltog jag i en vandring i Hammarbyskogen som arrangerades av Facebookgruppen Rädda Hammarbyskogen. Hammarbyskogen är utpekad som en del av Stockholms ekologiska infrastruktur i naturstrategin Den gröna promenadstaden. Ett 40-tal personer hade anslutit för att lära sig mer om grönområdet och ciceron var Ronny Fors från Naturskyddsföreningen. Han visade oss gamla tallar och unga ekar och lärde oss att sälgen är rena godisbutiken för humlorna när de vaknar upp på vårkanten.

Ronny Fors från Naturskyddsföreningen guidar i Hammarbyskogen.

Bakgrunden till vandringen är det pågående programarbetet för Hammarby–Björkhagen, där Stockholms stad planerar att komplettera vår stadsdel med omkring 1 500–3 000 nya bostäder. Att det behöver byggas nytt inser nog de flesta, med tanke på hur mycket Stockholms befolkning årligen ökar. Och Hammarbyhöjden är ett attraktivt område – här finns både närhet till stad, natur och en bra kollektivtrafik, som många uppskattar.

Synen på de grönområden som finns mellan ytterstadens områden skiljer sig åt. En del tycker att de främst fungerar som barriärer och skulle hellre se att stadsdelar knöts samman med hjälp av en tätare bebyggelse. Stadens idé är att människor bor tätt, och den utglesning som skedde när tunnelbanan byggdes och mindre förortscentrum spriddes ut i stadens närområde kan på goda grunder ifrågasättas. Var det så klokt, egentligen? Eller borde man i stället låtit den tätbebyggda staden successivt fått växa utåt? Kanske hade vi då behövt ta betydligt mindre grönytor i anspråk? 

Hammarbyskogen.

För andra är Hammarbyskogen, och andra skogspartier, en värdefull och uppskattad del av närmiljön. Man använder skogen för rekreation, hundpromenader och barns lek. Man menar också att skogen har ekologiska värden som staden har nytta av, till exempel förmågan att binda vatten och därmed göra staden mindre känslig för ökade nederbördsmängder. Kort sagt: medan en del ser skogsdungarna som tomrum ser andra dem som andrum.

Dessa faktorer – värdet av nya bostäder och värdet av bevarade grönytor – är sådant som vi politiker måste beakta när vi tar ställning till hur förtätningen i Hammarbyhöjden ska åstadkommas. Jag inser att det inte sällan är uppfattningar som det är svårt att kompromissa om; man kan inte både bygga och inte bygga på en viss plats.

Men med en öppen och resonerande dialog kan vi i varje fall få en bild av vilka värden som är särskilt uppskattade och betydelsefulla, och därmed skapar vi bättre förutsättningar för att bygga en stad där framtidens generationer både har någonstans att koppla av – och någonstans att bo.

Cyklar som rullar får mindre plats än bilar som står still

På Götgatan får biltrafiken sex breda filer, medan cyklisterna får två smala. Är det en rimlig prioritering?

Idag anlände USA:s president Barack Obama till Sverige i sitt jättestora flygplan och med ett jättestort entourage. När hans jättelånga bilkortege körde in i Stockholm var halva stan avspärrad. Allmänheten var vederbörligen förvarnad om att trafikkaos kunde vänta. För min del befarade jag att min dagliga tunnelbaneresa till Gamla stan skulle vara osedvanligt knökfull, och passade därför på att använda ett nytt transportmedel för att ta mig till jobbet: cykeln.

Resan mellan Hammarbyhöjden och Hantverkargatan gick oväntat smidigt och tog ungefär 25 minuter. Jag cyklade i ganska maklig takt men, upptäckte jag, det är å andra sidan i praktiken det enda som står till buds med tanke på trängseln i cykelfilerna.

Cykelkurvan pekar uppåt. Källa: Stockholms miljöbarometer

Kurvan över antalet cyklister i Stockholm pekar brant uppåt. År 2000 passerade 28 000 cyklister innerstadssnittet varje dag. Nu ligger siffran på närmare 60 000. Detta innebär förstås att cyklisterna behöver större gatuutrymme. Jag vet att Stockholms stad jobbar hårt med denna fråga (det är många som konkurrerar om gatuutrymmet) men när jag cyklade längs Götgatan på väg hem idag slog det mig att mycket fortfarande kan göras.

Olika prioriteringar på Götgatan. Bildkälla: Google Maps

Götgatan är en gata med både mycket biltrafik, mycket cyklister och många fotgängare. Ändå är bilismen så kraftigt prioriterad att den får uppemot sex filer till sitt förfogande – fyra för fordon i rörelse och två för stillastående fordon – medan de allt fler cyklisterna bara har två trådsmala cykelbanor, en i vardera riktning, till sitt förfogande. Är det en rimlig prioritering?

I den nya framkomlighetsstrategin som Stockholm antagit är det de miljö- och utrymmessmarta transportslagen (gång, cykel och kollektivtrafik) som prioriteras. Jag ser fram emot den dag när strategin blivit verklighet. Exemplet Götgatan visar att mycket arbete ligger framför oss.

Folkpartiet öppnar för bilfri Klarabergsgata

När Spårväg city förlängs utmed Klarabergsgatan är Folkpartiets uppfattning att biltrafiken bör begränsas kraftigt.

I torsdags sammanträdde trafik- och renhållningsnämnden och tog då ställning till en remiss från landstinget avseende förlängningen av Spårväg city längs Klarabergsgatan fram till Centralstationen. I remissen anges att man planerar för biltrafik på sträckan, men stadens tjänstemän har utrett frågan och kommit fram till att det skulle gå att göra Klarabergsgatan bilfri.

Klarabergsgatan 2018?

Folkpartiet, tillsammans med C och KD, skrev därför ett särskilt uttalande där vi förordade en lösning där biltrafiken på Klarabergsgatan starkt begränsas. I det fortsatta arbetet med Spårväg city bör det även utredas om biltrafiken på Hamngatan kan begränsas. Moderaterna har tidigare uttalat sig positivt om en bilfri Klarabergsgata, men valde att inte skriva under det särskilda uttalandet.

Min uppfattning är att bilfria gator kan öppna nya möjligheter i city; inte minst vore det välbehövligt i den sunkiga del av Klarabergsgatan som vetter mot Centralstationen. Jag förstår att vissa oroar sig för biltrafikens framkomlighet, men samtidigt är detta helt i linje med planeringen för framtidens Stockholm, där gång, cykel och kollektivtrafik ska prioriteras framför biltrafiken.

Erfarenheten visar att när en gata väl befriats från biltrafik så känns beslutet i efterhand ganska självklart. En gång i tiden var till exempel Drottninggatan öppen för biltrafik. Nybrogatan blev gågata 2003, Götgatsbacken året efter. Ingen vill väl öppna dem för biltrafik igen?

Biltrafik på Drottninggatan 1962. Foto: Spårvägsmuseet.

Förutom en bilfri Klarabergsgata så hoppas jag att spårvägen byggs utan alltför mycket stängsel, som SL tycks ha en förkärlek för. Nedanstående exempel från Manchester visar att det går att bygga spårväg i stan utan att det blir stora barriäreffekter.

Spårväg i centrala Manchester.

Länkar:
Starkt stöd för bilfria gator, Bilfritt Klarabergsgatan

Tellus Tower och andra höga hus

Höga hus kan tillföra kvalitéer i stadsbilden. Men de måste utformas med omsorg, nerifrån och upp.

I veckan avslöjades att ett 225 meter högt hus, Tellus Tower, ska byggas vid Telefonplan. Om projektet blir av kommer Stockholm åter att få Sveriges högsta byggnad (Kaknästornet, 155 meter, blev slaget av Turning Torso, 190 meter, år 2005). Även i Göteborg planeras för övrigt ett nytt höghus, det 201 meter höga Karlavagnstornet.

För ett par år sedan invigdes Victoria Tower (120 meter) i Kista och diskussionerna om Tors torn (som numera blivit Helix och Innovationen) har väl inte undgått någon. Höghus är i ropet – och engagerar.

Jag har inget emot att man bygger höga hus. Men en aspekt som är betydligt viktigare än höjden på huset är dess utformning. Ett höghus blir ju ett påtagligt inslag i stadsbilden, och det är synligt från långa avstånd. Då är det viktigt att arkitekten ansträngt sig lite extra. De skisser jag hittills sett av Tellus Tower imponerar inte – Turning Torso må vara lägre, men det är långt mer intressant att betrakta än Wingårdhs trista skapelse. Åter till ritbordet!

Tellus Tower vid Telefonplan.

I ivern att bygga nya landmärken får man heller inte glömma bort det som inte syns på håll, nämligen bottenvåningen. Ett höghus har fördelen att det koncentrerar ett stort antal människor till en plats. Det är då viktigt att ta vara på den fördelen genom att skapa levande gatumiljöer. Höghuset måste ha en tillgänglig bottenvåning med butiker, restauranger med mera – det får inte glömmas bort i planeringen.

En del fnyser åt höghus, kallar dem "skrytbyggen" och tror att de är resultatet av politikers eller byggherrars behov av att skapa monument av sig själva. Det är att göra det lätt för sig. Jag tror att höga hus, som blir nya landmärken i stadslandskapet, kan ha en gynnsam effekt på området. Kista torde vara ett exempel på detta, där vetenskapstornet blev en symbol för, och säkert bidrog till, stadsdelens positiva utveckling mot innovativt teknikkluster. Eller, som det uttrycks i stadens nya strategidokument Arkitektur Stockholm:

"Kista utmärker sig med fler byggnader över 100 meter och har lösgjort sig från den övergripande skalan. Kista har med sina landmärken fysiskt positionerat sig som en av de tyngdpunkter som utpekats i Promenadstaden och kan därmed visuellt kopplas både till den centrala staden och till det omgivande landskapet. Denna utveckling visar att en förändring av rådande höjdskala, kan prövas i stadens utpekade tyngdpunkter och utvecklingsområden. En skalförändring kan gynna stadslivet och tillföra siluetten helhetskvaliteter av arkitektonisk relevans och värde."

Ett höghus gör förstås inte hela skillnaden, men är heller inget att fnysa åt. I synnerhet inte om det, som Tellus Tower, innehåller 340 välbehövliga nya bostäder.

Länkar:
SvD, DN, DN2, SVT, Ny Teknik, Skyskrapercity.com, Yimby, Byggvärlden, Regina Kevius (M), Stockholm.se

Är landsbygden för dålig på att ta betalt?

Två debattörer tycker att det finns en obalans mellan stad och landsbygd. De lyckas dock inte konkretisera vad de menar.

"Kontrakten mellan stad och land måste bli transparenta och tydliga", menar Christel Gustafsson och Magnus Ljung idag på SvD Brännpunkt. Såvitt jag förstår dem menar de att staden blivit alltför distanserad från landsbygden och att resursflödena är alltför enkelriktade; staden tar, landbygden ger. Denna obalans vill debattörerna komma till rätta med.

Ett sätt att komma till rätta med denna påstådda obalans är att se över vad staden betalar för det landsbygden levererar. Leveranserna från landsbygden "har ett pris och ett värde. Om vi bättre värderar och prissätter dessa leveranser innebär utvecklingen mot en biobaserad ekonomi också stora möjligheter".

Får de rätt betalt?

Som exempel på landsbygdens möjligheter nämner de rening av vatten och produktion av biogas. Något förvånande förvisso; vattenrening är ju en verksamhet som staden redan idag klarar av på egen hand och biogasproduktion kan också med fördel ske stadsnära (när luktproblemen åtgärdats).

Bortsett från det tycker jag att debattörerna har en del intressanta tankespån. Särskilt när det gäller prissättning av landsbygdens tjänster, som idag tydligen är dåligt värderade. Av vem då? undrar jag. Är det någon mekanism i marknadsekonomin som inte fungerar? Är det skevheter i skatte-/regelsystemet som leder till att landsbygden inte kan ta tillräckligt betalt, eller finns det andra orsaker?

Jag tror generellt att det finns skäl att fundera på om vi betalar "rätt" pris för att utnyttja olika typer av tjänster. För att ta ett banalt exempel: Är det helt självklart att det är gratis att köra på motorvägar medan den som vill trafikera järnvägen måste betala spåravgift?

Om vi ska klara framtidens utmaningar får vi inte fastna i gamla föreställningar utan måste vara beredda att ibland frigöra oss från invanda tankesätt. Att tänka fritt är som bekant stort, men att tänka rätt är större. Huruvida artikelförfattarna tänkt rätt, eller bara fritt, kan jag inte bedöma. Men jag skulle gärna ta del av ett mer utvecklat resonemang.

Även Hans Åberg (FP) bloggar om landsbygdspolitik: Landsbygdspolitik och självbestämmande, Det svänger om landsbygdspolitiken, Landsbygden – ett ekosystem i obalans, Den undersysselsatta landsbygden

I framtiden får alla nygifta kärlek

Häromdagen träffade jag två vänner som nyligen gift sig. Jag hade med mig blommor och kramade om dem ordentligt, för jag var så himla glad för deras skull. Jag var nyfiken på hur deras bröllop hade varit och ställde en massa frågor. Bland annat undrade jag om de fått några negativa reaktioner.

Först efteråt reflekterade jag över varför jag ställt den frågan. Medan vi satt och pratade kändes den helt naturlig. Jag liksom utgick från att eftersom de båda är män, och dessutom någorlunda offentliga personer, så var det högst tänkbart att de skulle ha drabbats av den intolerans och homofobi som fortfarande finns i vårt samhälle. Givetvis hade jag inte kommit på tanken att ställa frågan om det var en man och en kvinna som hade gift sig.

Min fråga säger kanske bara något om mig och min föreställning om samhället. Men kanske säger den något mer. Kanske är den ett tecken på att Sverige år 2013 ännu inte är ett land där hbt-personers livsval bemöts på riktigt samma sätt som heterosexuella personers. Där människor i vissa sammanhang, och på goda grunder, tvekar att berätta saker om sitt liv som är självklara för de allra flesta att prata om.

Prideparaderar med min kollega Rasmus (som är gift; dock ej med mig).
Foto: Pauline Åkerlund

Det glunkas ibland om att Prideparader och liknande är onödiga och obehövliga. De flesta lagar som diskriminerar eller särskiljer hbt-personer är ju numera ändrade (till exempel den lag som gjorde det möjligt för mina vänner att gifta sig). Är inte Priderörelsens mål därmed uppnått? För mig blev det tydligt att så inte är fallet. Förändrade lagar är förvisso en konsekvens av förändrade attityder och värderingar i samhället, men kan inte tas till intäkt för att förändringsarbetet nått hela vägen fram.

De flesta av oss höjer idag inte det minsta på ögonbrynen när vi möter en kvinnlig präst eller en man med barnvagn – företeelser som för tidigare generationer nog känts främmande. Att vi idag tycker annorlunda är inte minst tack vare de attitydförändringar som jämställdhetsrörelsen lyckats åstadkomma. 

På samma sätt tror jag inte att framtidens svenskar kommer att känna samma oro som jag när två homosexuella vänner gift sig – men det kommer inte ske av sig själv. Det kommer att behövas fler hbt-aktivister, fler förebilder och fler kollegor som utbrister "nämenvadkul, grattis!" när Anna berättar att hon förlovat sig med Stina. Och det kommer alldeles säkert att behövas fler Prideparader innan jag kan känna mig säker på att alla bröllopspar bara möts av kärlek.

A perfect match?

"Aspirerar man på att bli kommunstyrelsens ordförande duger det inte att gå upp i tröja och byxor på kommunfullmäktige." 

Malin Danielsson (FP), kommunalråd i Huddinge, intervjuas i tidningen Nu om stil och politik.

Viktig diskussion om viktig litteratur

Från höger till vänster uttrycks nu uppskattning för Folkpartiets idé om att skolelever ska läsa litterära klassiker. Det är en välkommen vändning.

Sommaren 2006 lanserade folkpartisten Cecilia Wikström (som då var riksdagsledamot och numera Europaparlamentariker) idén om en svensk litteraturkanon. Bakgrunden var att läsförståelsen bland svenska skolelever var dålig. Så här skrev Wikström i en debattartikel:

"Var femte niondeklassare lämnar grundskolan utan att riktigt förstå en text på svenska och saknar förutsättningar att uttrycka sig i skrift. Det är djupt orättvist att konstatera att i dagens skola klarar sig barn med svenska föräldrar bättre än invandrarbarn eller barn i hem utan studietradition.
   Den som inte får möjlighet att lära sig en god svenska kommer att ha starkt begränsade förutsättningar att välja yrke och han eller hon kan också få svårigheter att delta i samhällslivet. Utan kunskaper i svenska är det hopplöst att söka jobb, kommunicera med myndigheter och ta del av viktig samhällsinformation. Det fanns en rättvisetanke bakom den traditionella bildningsskolan som prioriterade svenskan."

Folkpartiets partistyrelse ställde sig snabbt bakom förslaget, och en stor debatt utbröt. Själv skrev jag att förslaget sände "vibbar av dammig nationalism". Det var onödigt hårda ord men jag tycker fortfarande inte det är alldeles självklart att det är en god idé med en fastställd kanon som "alla" ska läsa. Samtidigt inser jag vikten och värdet av att fler får chansen att tillägna sig litteratur som höjer sig över sommardeckare-nivån.

En del av min egen litteraturlista.

I dagens SvD gör KD:s partiledare Göran Hägglund ett försök att komma in i skoldebatten. Även han förordar nu en klassikerlista: "Det Sverige som speglas i 'Hemsöborna', 'Stadserien' och för den delen i 'Emil i Lönneberga' är nog på många sätt lika avlägset för en svenskfödd femtonåring som för en inflyttad. Likväl innehåller de många ledtrådar till dagens samhälle, och att förstå dem gör det lättare att förstå vår nutid. Klassikerlistan är därför en viktig del i att återupprätta det klassiska bildningsidealet i Sverige", motiverar Göran Hägglund sitt ställningstagande.

Han får oväntat eldunderstöd från Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos. Så här skriver hon:

"På de flesta andra områden verkar vi kunna acceptera att man måste göra saker som man tycker är svårt och kanske inte riktigt finner tillfredsställande för att nå belöning. Man måste träna för att kunna springa ett maraton och man måste räkna algebra för att kunna förstå matematik. Många böcker som förändrar ens liv måste man till en början kämpa med. Är inte det en viktig sak att lära ut i skolan? Det är inte samma sak att läsa Ibsen och att läsa den senaste svenska deckaren. Varför accepterar vi att det jämförs bara för att de bättre aktiviteterna inbegriper bokstäver på papper?"

Jag gläds särskilt åt att Kielos i sitt inlägg omnämner Leif Alsheimer (1953–2010), högskolelektor i juridik och den som introducerade mig till mer utmanande läsning (se Att läsa en bok är inte så dumt). För det är jag honom evigt tacksam.

Leif Alsheimers "litteraturkanon" (som i hans tappning kallades core curriculum) innehöll förvisso litteratur från hela världen och kunde således knappast anklagas för att "cementera en uteslutande idé om svenskhet", som en DN-skribent skrev år 2006. Att en svensk litteraturkanon för skolan fokuserar på svensk litteratur är nu inte alldeles orimligt – det handlar ju inte om att eleverna uteslutande ska läsa böcker från denna lista. En genomtänkt lista bör rimligtvis också bidra till att läsarnas vyer vidgas och att därmed "dammig nationalism" motverkas snarare än främjas.

I valrörelsen 2006 lade Folkpartiet grunden för en viktig diskussion om läsning och litteratur i skolan. Oavsett var vi landar – med eller utan klassikerlista – så önskar jag att den svenska skolan anstränger sig ännu mer för att ge alla elever chansen att uppleva hur mycket som öppnas inom en när man öppnar en bok.

Läs även: Chukris klassresa började på biblioteket

Vettiga förslag för fler studentbostäder

Idag presenterar Boverket sina förslag på regeländringar för att underlätta byggandet av studentbostäder. Genom att t.ex. ändra kraven för bostadsutformning kan lägenhetsarean minskas med 25 procent, vilket kan ge fler och billigare lägenheter. Här är några av Boverkets förslag:

Ändrade krav för bostadsutformning
Student- och ungdomsbostäder kan byggas med en mindre boarea genom att kraven för hur en bostad ska utformas ändras i byggreglerna. Lägenhetsarean kan minskas genom att till exempel samma utrymme används till arbete och måltider samt genom mindre köksinredning och plats för förvaring. Toalett och dusch föreslås också kunna flyttas till gemensamma utrymmen. Boverket väljer dock att inte förändra storlekskraven på badrum, vilket kritiseras av Studentbostadsföretagen som menar att detta är den enskilt viktigaste åtgärden för att kunna minska lägenhetsytan.

Enklare regler för fler studentbostäder.

Storstadsvänliga bullerregler
Ett nytt allmänt råd om buller utomhus tas fram. Det nya allmänna rådet leder till att det blir mer mark tillgänglig där små bostäder kan byggas. Riktvärdet höjs från 55 till 60 dBA för bostäder som är mindre än 35 kvadratmeter. En viktig regeländring för storstadsområdena, där bullerreglerna ofta sätter käppar i hjulen, eller fördyrar, byggprojekt.

Lättare att inreda vindar
Outnyttjade utrymmen i vindar bör lättare kunna inredas till bostäder menar Boverket, som föreslår en ändring i plan- och bygglagen. Vindar som inreds till student- och ungdomsbostäder ska inte behöva vara tillgängliga. Det innebär att hissar inte behöver installeras eller förlängas till vindsvåningen.

Spontant tycker jag det låter som att Boverket tagit fram ett antal bra förslag. Kritiken från Studentbostadsföretagen bör förstås tas på allvar, och sedan får man inte glömma att det finns ytterligare aktörer som påverkar hur många studentbostäder som byggs. Kommunerna har planmonopolet och riksdagen bestämmer hur plan- och byggreglerna ska se ut. Alla måste dra åt samma håll för att studentbostäderna ska bli fler.

Läs gärna mitt tidigare inlägg Vill SFS ha fler studentbostäder eller inte? Boverkets gd bloggar om rapporten, liksom Lotta Edhom (FP).

Media
SvD, DN, Fastighetstidningen