På strövtåg i stadsnära skog

Igår deltog jag i en vandring i Hammarbyskogen som arrangerades av Facebookgruppen Rädda Hammarbyskogen. Hammarbyskogen är utpekad som en del av Stockholms ekologiska infrastruktur i naturstrategin Den gröna promenadstaden. Ett 40-tal personer hade anslutit för att lära sig mer om grönområdet och ciceron var Ronny Fors från Naturskyddsföreningen. Han visade oss gamla tallar och unga ekar och lärde oss att sälgen är rena godisbutiken för humlorna när de vaknar upp på vårkanten.

Ronny Fors från Naturskyddsföreningen guidar i Hammarbyskogen.

Bakgrunden till vandringen är det pågående programarbetet för Hammarby–Björkhagen, där Stockholms stad planerar att komplettera vår stadsdel med omkring 1 500–3 000 nya bostäder. Att det behöver byggas nytt inser nog de flesta, med tanke på hur mycket Stockholms befolkning årligen ökar. Och Hammarbyhöjden är ett attraktivt område – här finns både närhet till stad, natur och en bra kollektivtrafik, som många uppskattar.

Synen på de grönområden som finns mellan ytterstadens områden skiljer sig åt. En del tycker att de främst fungerar som barriärer och skulle hellre se att stadsdelar knöts samman med hjälp av en tätare bebyggelse. Stadens idé är att människor bor tätt, och den utglesning som skedde när tunnelbanan byggdes och mindre förortscentrum spriddes ut i stadens närområde kan på goda grunder ifrågasättas. Var det så klokt, egentligen? Eller borde man i stället låtit den tätbebyggda staden successivt fått växa utåt? Kanske hade vi då behövt ta betydligt mindre grönytor i anspråk? 

Hammarbyskogen.

För andra är Hammarbyskogen, och andra skogspartier, en värdefull och uppskattad del av närmiljön. Man använder skogen för rekreation, hundpromenader och barns lek. Man menar också att skogen har ekologiska värden som staden har nytta av, till exempel förmågan att binda vatten och därmed göra staden mindre känslig för ökade nederbördsmängder. Kort sagt: medan en del ser skogsdungarna som tomrum ser andra dem som andrum.

Dessa faktorer – värdet av nya bostäder och värdet av bevarade grönytor – är sådant som vi politiker måste beakta när vi tar ställning till hur förtätningen i Hammarbyhöjden ska åstadkommas. Jag inser att det inte sällan är uppfattningar som det är svårt att kompromissa om; man kan inte både bygga och inte bygga på en viss plats.

Men med en öppen och resonerande dialog kan vi i varje fall få en bild av vilka värden som är särskilt uppskattade och betydelsefulla, och därmed skapar vi bättre förutsättningar för att bygga en stad där framtidens generationer både har någonstans att koppla av – och någonstans att bo.