I framtiden får alla nygifta kärlek

Häromdagen träffade jag två vänner som nyligen gift sig. Jag hade med mig blommor och kramade om dem ordentligt, för jag var så himla glad för deras skull. Jag var nyfiken på hur deras bröllop hade varit och ställde en massa frågor. Bland annat undrade jag om de fått några negativa reaktioner.

Först efteråt reflekterade jag över varför jag ställt den frågan. Medan vi satt och pratade kändes den helt naturlig. Jag liksom utgick från att eftersom de båda är män, och dessutom någorlunda offentliga personer, så var det högst tänkbart att de skulle ha drabbats av den intolerans och homofobi som fortfarande finns i vårt samhälle. Givetvis hade jag inte kommit på tanken att ställa frågan om det var en man och en kvinna som hade gift sig.

Min fråga säger kanske bara något om mig och min föreställning om samhället. Men kanske säger den något mer. Kanske är den ett tecken på att Sverige år 2013 ännu inte är ett land där hbt-personers livsval bemöts på riktigt samma sätt som heterosexuella personers. Där människor i vissa sammanhang, och på goda grunder, tvekar att berätta saker om sitt liv som är självklara för de allra flesta att prata om.

Prideparaderar med min kollega Rasmus (som är gift; dock ej med mig).
Foto: Pauline Åkerlund

Det glunkas ibland om att Prideparader och liknande är onödiga och obehövliga. De flesta lagar som diskriminerar eller särskiljer hbt-personer är ju numera ändrade (till exempel den lag som gjorde det möjligt för mina vänner att gifta sig). Är inte Priderörelsens mål därmed uppnått? För mig blev det tydligt att så inte är fallet. Förändrade lagar är förvisso en konsekvens av förändrade attityder och värderingar i samhället, men kan inte tas till intäkt för att förändringsarbetet nått hela vägen fram.

De flesta av oss höjer idag inte det minsta på ögonbrynen när vi möter en kvinnlig präst eller en man med barnvagn – företeelser som för tidigare generationer nog känts främmande. Att vi idag tycker annorlunda är inte minst tack vare de attitydförändringar som jämställdhetsrörelsen lyckats åstadkomma. 

På samma sätt tror jag inte att framtidens svenskar kommer att känna samma oro som jag när två homosexuella vänner gift sig – men det kommer inte ske av sig själv. Det kommer att behövas fler hbt-aktivister, fler förebilder och fler kollegor som utbrister "nämenvadkul, grattis!" när Anna berättar att hon förlovat sig med Stina. Och det kommer alldeles säkert att behövas fler Prideparader innan jag kan känna mig säker på att alla bröllopspar bara möts av kärlek.