EU: För att fler som är på flykt ska få skydd

Folkpartiet vill att EU ska ha en gemensam och solidarisk flyktingpolitik med lagliga och säkra vägar att ta sig till EU för dem som är i behov av skydd.

"'Flytt' är inte det rätta ordet. De flydde. De var båtfolk, båtflyktingar", berättar Estlands president Toomas Hendrik Ilves om i dagens DN. Hans familj var en av många som flydde från Estland efter att Sovjet ockuperat landet 1944. Så här beskrivs det i en artikel i SvD från 2011:

"Med den förra ryska ockupationen och dess massdeportationer i färskt minne gav sig estländare i illa utrustade båtar iväg varje natt, trots att tyskarna försökte stoppa alla som flydde mot väst. Några hejdades, några blev beskjutna av både ryssar och tyskar eller sänkta, en del gick på minor, stormarna tog sin andel och farorna lurade till och med när man siktade den svenska kusten, där en del gick på grund eller slogs sönder mot klipporna. De som nådde land anlände i segelbåtar, motorbåtar, fiskebåtar, roddbåtar (några unga män ska ha kommit fram med handflatorna helt uppslitna), båtar med inmonterade bilmotorer, bogserbåtar, livräddningsbåtar – allt som flöt."

Estniska båtflyktingar kommer till Sverige.
Foto: Eric Kjellberg

Liknande scener utspelar sig i Medelhavet idag. I överlastade och undermåliga fartyg tar sig flyktingar från Nordafrika över till Europa för att söka skydd och bygga sig en ny framtid – precis som familjen Ilves och många andra av våra baltiska grannar en gång gjorde. Men idag är det inte på den svenska kusten som flyktingbåtarna strandar, idag är det i Italien, Grekland, Malta och Gibraltar som många hamnar. De som överlever, vill säga; FN:s flyktingorgan har uppskattat att antalet flyktingar som drunknar varje sommar uppgår till minst 2 000 personer.

Sverige tar idag ett stort ansvar för de flyktingar som kommer till Europa. Under 2013 beviljade vi 24 015 asylansökningar – flest i hela unionen. Tvåan Tyskland beviljade 20 125 och trean Italien 16 185. Totalt inom EU beviljades 112 730 asylansökningar förra året.

Folkpartiet vill att Europas länder ska bli bättre på att ta gemensamt ansvar för de människor som söker sig hit. Vi är, inte minst genom Europaparlamentarikern Cecilia Wikström, pådrivande för en gemensam och solidarisk europeisk flyktingpolitik. Samtliga EU-länder måste ta sitt ansvar för asylsökande och dessutom öka mottagandet av kvotflyktingar.

Men vi kan inte stillatigande se på medan flyktingkatastrofen i Medelhavet pågår. Därför har vi verkat för att EU:s gränsmyndighet Frontex ska få den uttryckliga uppgiften att rädda liv och att dess personal ska utbildas i mänskliga rättigheter. I den nya Dublin III-förordning, som Cecilia Wikström lett arbetet med, har kraven dessutom skärpts på EU-länderna att ge asylsökande ett bättre mottagande.

Dessutom måste det måste skapas lagliga och säkra vägar in till EU. Humanitära visum ska kunna utfärdas på EU-ambassader runt om i världen, så att människor slipper betala dyra pengar för att transporteras i flyktingsmugglarnas livsfarliga farkoster.

Att erbjuda en fristad åt dem som flyr är en humanitär skyldighet vi människor har gentemot varandra. Det gäller oavsett om det är danska judar som flyr över Öresund, ester som flyr över Östersjön eller eritreaner som flyr över Medelhavet. Genom skärpta krav och ökat samarbete inom EU kan vi se till att ännu fler får chansen till en ny tillvaro i fred och trygghet.

Läs mer om Folkpartiets EU-politik på folkpartiet.se/eu-val.

Läs även Cecilia Malmström och Cecilia Wikström: Nästa steg mot gemensamt asylsystem i EU

Mer offentlig belysning i ytterstaden

Ytterstadens miljöer får inte glömmas bort när stadens offentliga belysning planeras. Det har Folkpartiet drivit igenom i trafik- och renhållningsnämnden.

Offentlig belysning är kanske inte det man tänker mest på i dessa tider när den härliga vårsolen glänser som mest, men idag beslutade trafik- och renhållningsnämnden faktiskt om utgångspunkterna för en övergripande ljusstrategi för Stockholms offentliga belysningsmiljöer.

Bra offentlig belysning behövs – i hela staden.

Syftet med offentlig belysning är att försköna, vägleda och skapa trygghet när mörkret sänker sig över staden. Alla dessa aspekter är angelägna, men när jag läste genomgången av aktuella och planerade offentliga belysningsprojekt hajade jag till – av de 13 projekt som räknas upp finns 12 i innerstaden. Bara ett (Tensta vattentorn) är beläget i ytterstaden.

Jag har tidigare reagerat på den lite njugga inställning till ytterstaden som ibland lyser igenom i de ärenden som vi politiker får (se t.ex. Stad eller förort – en cykelställsfråga?). Även när det gäller belysningsprojekten tycker jag det är svårbegripligt att så mycket prioritet läggs på innerstadens miljöer, medan ytterstaden i stort sett förbises helt – trots att det naturligtvis finns både behov av och potential för förbättrad offentlig belysning i ytterstaden.

Därför är jag glad att jag och mina Folkparti-kollegor i nämnden lyckades driva igenom en skärpning på detta område. I det förslag till beslut som alla Allianspartier (och även Vänsterpartiet) nu enats om understryker vi att det är viktigt att på ett tydligare sätt väva in ytterstadens stadsmiljö i programmet. Trafikkontoret får därför i uppdrag att se över vilka platser i ytterstaden som kan vara lämpliga för belysning i samarbete med privata aktörer.

Jag ser fram emot att även vi som bor i ytterstaden i framtiden kommer att få glädjas över ny trygghets- och trivselskapande offentlig belysning.

Singelkvinnor får rätt att insemineras

Nu föreslås att ensamstående kvinnor får rätt att inseminera sig i Sverige, en fråga som Folkpartiet länge drivit.

Som lokalpolitiker fattar man beslut i en rad olika frågor, om allt från ekonomi till stadsbyggnad och barnomsorg. Vi tar också ställning i familjerättsliga ärenden, till exempel om att lägga ner en faderskapsutredning när det nyfödda barnets pappa är okänd.

I sådana fall handlar det ofta om att mamman varit i Danmark och genomgått en assisterad befruktning. Jag blir alltid beklämd när jag läser dessa ärenden – varför ska svenska mammor behöva åka till Danmark för att bli inseminerade? Varför kan vi inte erbjuda dem den möjligheten här i Sverige?

Behöver kärlek mest av allt.

Folkpartiet har, med riksdagsledamoten Barbro Westerholm i spetsen, länge förespråkat att ensamstående kvinnor ska ha rätt till assisterad befruktning som kvinnor som lever i en parrelation har. För två år sedan fattade riksdagen beslut om en utredning av detta, och den utredningen har nu presenterats (SOU 2014:29). Förslaget är helt i linje med vad Folkpartiet förespråkar.

I riksdagen finns det två partier som motsätter sig detta: Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna, som tidigare även försökt stoppa möjligheterna för homosexuella par att adoptera barn, anser att det är "olyckligt att man definierar bort pappan helt och hållet under barnens uppväxt". 

Faktum är ju dock att redan idag växer många barn upp med en förälder. Huruvida uppväxten blir lycklig eller olycklig beror snarare på förälderns förmåga att visa barnet kärlek och omtanke än om man är, eller blir, ensamstående. I Folkpartiet vi tror inte att människors lämplighet som förälder avgörs inte av huruvida man lever i en parrelation eller inte.

Självklart ska den kvinna som i framtiden vill åka till Danmark för att inseminera sig få göra det. Men jag är glad att hon nu också ska ha valmöjligheten att göra det här i Sverige.

Media
DN, DN1, SvD, SR, Aftonbladet, Expressen

EU: För att samarbete gör oss rikare

Folkpartiet vill modernisera EU:s budget och ha frihandelsavtal med USA. Då kommer vårt välstånd öka ännu mer.

I ett tidigare inlägg skrev jag om Europeiska unionens roll som ett värn för de mänskliga rättigheterna. Men EU gör oss inte bara tryggare – EU gör oss också rikare.

Nationalekonomerna Fredrik Erixon och Stefan Fölster har i en färsk rapport gjort en analys av vilka effekter EU haft för Sverige, sedan vi blev medlemmar 1995. Rapporten går igenom t.ex. handel och investeringar, arbetsmarknad, statskassan, välfärden, miljön och så vidare. En utgångspunkt för rapporten är den konsekvensutredning (SOU 1994:6) som dåvarande finansministern, folkpartisten Anne Wibble, tog initiativ till i början av 1990-talet.



EU-medlemskapet – en bra investering!



Priset på mat är ett exempel på där EU-medlemskapet haft en positiv inverkan. Sveriges matpriser var väsentligt högre än EU-snittet innan vi blev EU-medlemmar, men efter inträdet sjönk priserna med ungefär 20 procent i jämförelse med andra priser. Detta är till stor del hänförligt till EU-medlemskapet.

Konsekvensutredningen bedömde att reallönerna skulle öka till följd av medlemskapet. I själva verket ökade lönerna mer än någon vågat hoppas på – reallönerna har sedan 1995 ökat med 44 procent, vilket är i nivå med det dunderstarka 1960-talet.

En annan intressant sak som hände i samband med EU-medlemskapet är att statens räntekostnader sjönk kraftigt – mellan 1995 och 1997 halverades räntorna på statsobligationer. Konsekvensutredningen hade förutspått detta: man menade att ett EU-medlemskap skulle stärka tilltron till Sveriges ekonomi.

I mitten av 1990-talet var den svenska statsskulden betydligt högre än idag, och de sänkta räntorna har medfört stora utgiftsminskningar för staten – pengar som i stället kunnat gå till välfärden eller avbetalningar på skulden. Så här skriver Erixon och Fölster:

"[Utgifterna] för vård har ökat [sedan 1995] medan utgifter för skola har legat stabil som andel av BNP. Som synes har i vart fall inte någon nedrustning skett, trots lägre skatter. En viktig orsak är justde brant fallande utgifterna för statens och kommuners räntebetalningar."

Dessutom kan tilläggas att medlemsavgiften blev betydligt lägre än vad man räknade med. År 2012 betalade vi drygt 30 miljarder i avgift till EU, jämfört med beräknade 40 miljarder. Samtidigt får vi tillbaka ca 10 miljarder i olika stöd. Sverige är förvisso en nettobidragsgivare, dvs. att vi betalar in mer till EU än vi får tillbaka i form av stöd. Å andra sidan används ju vår medlemsavgift till att stärka andra regioner i Europa. När de blir starkare får svenska företag bättre möjligheter att exportera varor och tjänster dit, vilket gör Sverige rikare.

Lägre matpriser, högre löner och stärkta statsfinanser. Det är några exempel på där EU-medlemskapet bidragit till att göra Sverige rikare. Att EU-samarbetet är så framgångsrikt ska vi naturligtvis glädjas åt, men Folkpartiet vill göra det ännu bättre. Vi vill skapa bättre förutsättningar för handel och tillväxt genom ett frihandelsavtal mellan EU och USA. Vi vill modernisera EU:s budget genom att fokusera på forskning, infrastruktur, miljö, brottsbekämpning, utrikespolitik och bistånd. Direktstöden till jordbruket ska avvecklas och regionalpolitiken inriktas på de fattigaste länderna i EU.

Folkpartiet Liberalerna vill ha mer samarbete i Europa. För handel, ett växande företagande och ökat välstånd. I valet den 25 maj har du chansen att rösta fram ett mer liberalt Europaparlament!

Läs mer om Folkpartiets EU-politik på folkpartiet.se/eu-val.

Läs också Cecilia Malmströms och Jasenko Selimovics artikel: Väldigt mycket har blivit bättre – tack vare EU

Partiledardebattens slipsvinnare korad

Om man, som jag, tycker mycket om slipsar är tv:s partiledardebatter något att se fram emot. Det är inte enbart positivt förstås, utan även ett tecken på hur ojämställd toppolitiken är; i kvällens Agenda var 7 av 8 partiföreträdare av den slipsbärande sorten. Trots min kärlek till slipsen hoppas jag således att det finns något färre slipsar att bedöma i valdebatterna 2018.

Som vanligt måste en topplista sammanställas och en vinnare koras. Jag försöker att inte bara titta på själva slipsen och hur den är knuten, utan på den helhet som bildas mellan slips, skjorta och kavaj. Jag är naturligtvis bara en glad slips-amatör och har inget annat syfte än att försöka bidra till en god slipskultur i dessa tider när slipslöshet blir allt vanligare. Således, här är kvällens slipslista:

7 (6). Jimmie Åkesson (SD)
Sämst i test blev även denna gång Sverigedemokraternas partiledare. Han håller envist fast vid den smala slipsmodell som var så modern för några år sedan och slår dessutom en knut som är bredare än slipsen, vilket på något sätt blir dubbelfel. Det är alltså inte bara Jimmies politik, utan även hans slipsar, som har en klar förbättringspotential.

6 (7). Gustav Fridolin (MP)
I likhet med Jimmie Åkesson är det smal slips som gäller för Fridolin. Det imponerar kanske på Söderhipsters, men vi andra tycker det ser ut att han just köpt ett allt-i-ett-paket till studenten. Slipsknuten ser lös ut och är inte ordentligt uppdragen, vilket ger ett slarvigt intryck (eller, för att citera sajten Manolo: "ett mellanrum mellan skjortkrage och slips förknippas snarare med Idoldeltagare från 2004 än välklädda slipsbärare"). Konkurrensen om sistaplatsen är hård, men Fridolin räddas av att det trots allt finns en konsekvens: smala kavajslag, smal skjortkrage och smal slips.

5 (1). Stefan Löfven (S)
S-ledaren brukar göra bra ifrån sig i slipstävlingen. Han bär ganska ofta röd slips, vilket han gör rätt i. Helheten är svår att anmärka på. Men hans slipsknutar är rätt oinspirerande, och därför får han denna gång lämna plats åt några som lyckats bättre i det avseendet.

4 (5). Göran Hägglund (KD)
Ikväll var det tre partiledare som valde orange slips, vilket väl ärligt talat är lite svårförståeligt. Hägglund har slagit en mycket stilig knut, den förtjänar han verkligen beröm för. Helhetsintrycket dras dock ner av kavajens smala slag. En tumregel är att kavajslagen ska vara lika breda som slipsen; hade Hägglund tänkt på det hade han kommit en bit högre upp.

3 (4). Jonas Sjöstedt (V)
Sjöstedt har knutit en lyckad four-in-hand, men i likhet med Hägglund har han valt en kavaj med för smala slag. Även en trendkänslig (ska inte betraktas som ett positivt omdöme) tillverkare som Tiger erbjuder nu mer klassiska slag på sina kavajer; så även Oscar Jacobson. Att det är snyggare skulle nog Jonas Sjöstedt märka om han ägnade lite tid åt att studera dem som flanerar förbi utanför hans Östermalmsvåning. Vänsterledaren får dock ett litet plus för att han valt en slips med pigga prickar.

2 (2). Fredrik Reinfeldt (M)
Sista medlemmen i partiledardebattens "orange man group" är statsministern. Jag placerar honom högst för att han bäst av de tre lyckats med helheten slips, skjorta och kavaj. Men jag är fortfarande tveksam till orange på bleka nordbor.

1 (3). Jan Björklund (FP)
Folkpartiledarens slipsknut är inte oklanderlig; den har veckat sig på ett osnyggt sätt närmast skjortkragen, det borde han ha rättat till. Men bortsett från det tycker jag han valt en bra slips med fin lyster och en blå nyans som har sting utan att bli skrikig. Den ganska breda knuten funkar bra med Björklunds lite fyrkantiga ansiktsform. Jag gläds dessutom åt att han valt en elegant marinblå kavaj med rätt bredd på slagen. Grattis, herr partiledare!

EU: För att skydda de mänskliga rättigheterna

Folkpartiet vill att EU ska sätta större press på medlemsländer som kränker de mänskliga rättigheterna.

När nya länder kommer med i den europeiska unionen ställs höga krav på att de ska respektera mänskliga rättigheter. Diskriminering av minoriteter eller på grund av till exempel kön, religion och etnicitet får inte förekomma, och yttrandefriheten måste värnas. Att fler länder blir medlemmar i EU är därmed ett sätt att säkerställa att fler människor får skydd för de mänskliga rättigheterna. Det är en av anledningarna till att Folkpartiet Liberalerna tycker det är bra att EU utvidgas.

EU ska skydda de mänskliga rättigheterna.

Men EU har inte tillräckligt bra påtryckningsmedel om det sker försämringar när ett land väl blivit medlem. Dessvärre sker det idag en oroande utveckling i ett antal medlemsländer. I Ungern försöker nationalistiska politiker inskränka mediefriheten och rättsväsendets oberoende. I Rumänien är den romska minoriteten diskriminerad, och de rumänska politikerna tycks ointresserade av att göra något åt saken. Många romer lever i social misär och nästan var tredje rom kan varken läsa eller skriva.

Detta kan vi inte acceptera. Därför vill Folkpartiet vässa EU:s verktyg gentemot länder som inte skyddar de mänskliga rättigheterna. Vi vill att EU ska sammanställa rapporter om situationen för de mänskliga rättigheterna i varje medlems- och kandidatland. Länder som bryter mot dessa ska kunna få ekonomiskt EU-stöd indraget, eller förlora sin rösträtt i ministerrådet.

Folkpartiet kräver också stopp för diskrimineringen av hbtq-personer i Europa. Alla, oavsett sexuell läggning eller könsuttryck, måste kunna vara sig själva och visa sin kärlek utan risk för hot eller diskriminering. Folkpartiet värnar aborträtten. Varje medlemsland bestämmer själv över sin abortlagstiftning, men det hindrar inte EU att verka för rätten till fri abort. EU-medborgare som vägras abort i hemlandet ska utan risk för repressalier ha rätt att genomföra abort i ett annat EU-land.

Folkpartiet Liberalerna vill ha mer samarbete i Europa. För jämställdhet och mänskliga rättigheter. I valet den 25 maj har du chansen att rösta fram ett mer liberalt Europaparlament!

 Läs mer om Folkpartiets EU-politik på folkpartiet.se/eu-val.

Andra som bloggar om EU: Sivert Aronsson, Hanna Gerdes, Rasmus Jonlund, Martin Skjöldebrand, Anna Starbrink, Christer Sörliden

Alliansstyre bra för äldreomsorgen

Mer resurser till äldreomsorgen, hög personaltäthet och nöjda äldre. Det är facit för den svenska äldreomsorgen under Alliansens år vid makten, enligt DN:s granskning.

I dagens DN publiceras en genomgång av äldreomsorgen, som en del av tidningens granskning av Alliansens åtta år vid makten. Artikeln har den alarmistiska rubriken "Tusentals platser har försvunnit vid äldreboenden". Det är förvisso sant, men den som läser vidare finner att minskningen var som störst under Socialdemokraternas maktinnehav. Dessutom finns det inget som talar för att minskningen beror på besparingar – det handlar snarare om att fler äldre kan och vill bo kvar hemma längre, och i stället får hjälp av hemtjänsten.

Om man sammanfattar det som DN kommit fram till i sin granskning, så finner man följande:

Äldreomsorgen har fått mer resurser. Mer pengar satsas idag på äldreomsorgen än när Alliansen tillträdde 2006. Detta stämmer väl överens med den utredning som Sveriges kommuner och landsting gjort, som visar att resurserna för välfärden har ökat under Alliansens tid vid makten, och ligger idag på högre nivåer än någonsin tidigare.

Hög personaltäthet. Faktum är att personaltätheten i svensk äldreomsorg är bland de högsta om man jämför med andra OECD-länder. Jämför man kommunala och privata utförare så har de kommunalt drivna äldreboendena något högre personaltäthet och andel utbildad omsorgspersonal. På de privat drivna äldreboendena finns däremot fler sjuksköterskor och bättre kontinuitet, eftersom personalomsättningen är lägre.

Dämpad minskning av platserna på äldreboenden. Under S-regeringen 2001–2005 försvann 3 660 platser per år (totalt 18 300), men under Alliansåren 2006–2012 har minskningen bara varit 1 374 platser per år (totalt 9 619). (Man kan förvisso ifrågasätta om dessa jämförelser är relevanta över huvud taget eftersom det inte är regeringen som styr över äldreomsorgen, utan kommunerna. Men DN:s reporter tycks i alla fall tro att det finns ett samband.)

De äldre är nöjda. Om man frågar de äldre så ger de äldreomsorgen höga betyg. Enligt Socialstyrelsens stora enkät från 2013 är 83 procent av dem som bor i särskilt boende ganska eller mycket nöjda. Av dem som har hemtjänst är motsvarande siffra 89 procent. På båda områdena har nöjdheten ökat sedan föregående år.

Äldreomsorgen blir bättre.

En del är kritiska mot att det nuförtiden även finns privata utförare i äldreomsorgen. DN exemplifierar med att ta upp kritiken mot ett Carema-drivet äldreboende i Stockholm. Dock kan man konstatera att de äldre är ungefär lika nöjda, oavsett om de bor hos en privat utförare eller hos en kommunal. I Stockholms stad ligger de privata oftast något bättre till. Dessutom kan man tillägga att kritiken mot Carema huvudsakligen var en tidningsanka, varför det framstår som märkligt att DN väljer att återigen göra bort sig genom att referera till Carema-drevet.

Det finns naturligtvis också förbättringspotential inom äldreomsorgen. DN:s artikel belyser några sådana områden.

Biståndshandläggarna hårt belastade. Kommunernas biståndshandläggare har mycket att göra. I genomsnitt har varje handläggare ansvar för 161 personer med äldreomsorg. DN:s granskning visar dock inte om det är fler eller färre än tidigare, så vad det säger om Alliansens tid vid makten är oklart. Från Folkpartiets sida föreslår vi att alla som är över 85 år borde få plats på äldreboende, utan biståndsbedömning. Det skulle minska arbetsbelastningen på biståndshandläggarna.

Läkemedelshanteringen brister. Mer än var tionde person över 75 får läkemedel som betraktas som olämpligt för sin ålder. En viktig fråga att arbeta med, varför också Socialstyrelsen har skärpt sina läkemedelsföreskrifter.

Fler fallskador. Huruvida detta beror på något som Alliansregeringen gjort förtäljer förvisso inte DN:s artikel. Socialstyrelsen konstaterar att förekomsten av fallskador skiljer sig mellan kommunerna – mellan 33 och 80 fallskador per 1 000 invånare. Socialstyrelsen ser dock att kommunerna arbetar med frågan – andelen äldre som bedömts ha fallrisk och fått förebyggande åtgärder har ökat från 55 till 66 procent.

(Socialstyrelsen har förresten också bedömt att privat drivna äldreboenden är bättre än kommunala både vad gäller att förebygga trycksår, fall och undernäring samt på genomgångar av de äldres läkemedel.)

Det finns förstås fortfarande saker som kan göras bättre för våra äldre, det ska man vara ödmjuk för och det är heller inget jag uppfattar att någon förnekar. Men samtidigt ska man vara medveten om att den svenska äldreomsorgen håller en god kvalitet. DN:s granskning visar att någon försämring av äldreomsorgen knappast skett under Alliansens tid vid makten – snarare tvärtom. Vi kan vara stolta över det vi åstadkommit, när vi nu går in i en valrörelse och ber väljarna om förtroendet att få ta ansvar för den svenska välfärden i ytterligare fyra år.

Mormor – äkta, älskad och saknad.

I början av februari 1914 blev Sveriges kung Gustaf V uppvaktad av ett bondetåg, med krav på upprustning av krigsmakten. Kungen tog emot dem på slottets borggård och höll ett tal, där han gav dem sitt stöd. Detta var i strid med regeringens politik, och i protest mot kungens åsidosättande av parlamentarismens principer avgick statsministern, liberalen Karl Staaff.

Så kom det sig att den 22 april, när min mormor föddes, så styrdes Sverige av en partipolitiskt obunden ministär under Hjalmar Hammarskjöld. Det var mormor naturligtvis lyckligt ovetande om, liksom att det bara ett par månader senare skulle utbryta ett katastrofalt storkrig i Europa. Hon var också lyckligt ovetande om den katastrof av helt annat slag som snart skulle drabba henne.

Mormors mor hette Lovisa Karolina. I kyrkböckerna står det att hon var tvätterska. Enligt mormor var hon mycket vacker. Men hon var ogift. Att föda barn som ogift var djupt skambelagt år 1914. Så anmärkningsvärt ansågs det vara, att när prästen noterade min nyfödda mormors namn i folkbokföringen så lade han till ordet “oäkta” efteråt. Ett oäkta barn. Det var en brännmärkning som min mormor aldrig skulle kunna frigöra sig ifrån. 

Tre år senare inträffade så den stora katastrofen. Lovisa Karolina dog i spanska sjukan. Det oäkta barnet, och hennes lillebror, blev föräldralösa. Deras far tog inget ansvar för dem; i stället skildes syskonen åt och inackorderades i olika fosterfamiljer. Mormor hamnade hos avlägsna släktingar, där hon fick en kärv uppfostran. Hon var ju trots allt en oäkting.

Mormor och jag.

Mormor kunde trots allt ge det hon själv inte fick. För mig kommer mormor alltid att vara förknippad med oändlig kärlek och omtanke. När vi var små kom mormor varje morgon och väckte mig och min syster. Hon gjorde frukost och följde oss sedan till dagis och fritids. Alltid med klapprande träskor på fötterna. Efter skolan lagade hon mat. Köttbullar, potatis och sås. Äpplagröt. Sen vilade morfar och jag middag och läste varsin del av Arbetet. På helgerna tog hon med oss till Leksaksmagasinet, där vi fick He-Man-gubbar, Barbiedockor eller något nytt Lego.

Samtidigt var den tunga livssorg hon bar på alltid närvarande. På skolavslutningarna kom hon tidigt till kyrkan. Men hon satte sig långt bak; hon visste sin plats. Redan som liten fick hon veta att hon var oäkting och höra att hon inte dög. Att hon inte var god nog. Dåtidens socialmoralistiska tortyr tycks ha brutit ned all form av självkänsla. Jag minns att mormor ofta grät. Grät över att hon blivit född och över att hon måste leva. “Ni veta inte hur jag haft det”, bölade hon. Nej, vi kunde ju inte veta hur hon haft det; inte minst för att hon själv inte förmådde berätta mer än fragment ur sin barndom och uppväxt. Hon skulle naturligtvis behövt hjälp för att bearbeta sina minnen.

Mormor omkring 1940.

Vi människor tycks ha ett behov av att sortera och kategorisera varandra. Ibland handlar det om hudfärg, att vissa är sämre, dummare eller mindre värda på grund av vilken nyans de har på sitt skinn. Eller så handlar det om vilken gud man tror på, vilket kön man har eller om ens sexuella läggning. Alltid finns det några man kan peka ut, förnedra och kuva. Min mormor råkade födas av en mor, som av någon anledning inte var gift med barnets far. Det räckte för att dåtidens samhälle skulle placera henne i facket för oäkta, mindre värda människor. Trots att hon egentligen var lika äkta som vilket annat litet barn som helst.

Idag skulle min kära mormor fyllt hundra år. Det är hon nog glad att hon slipper. Genom den här berättelsen blir det förstås lite uppmärksamhet ändå, men det får hon stå ut med. För även om det gått hundra år sedan präster kallade spädbarn för oäkta så tycks vi fortfarande ibland behöva påminna oss om att alla människor som föds är – människor. Lika värdefulla och lika äkta.

Republik – ett friare statsskick

På Republikanska föreningens kongress igår valdes jag till revisor. Föreningen har medvind, och allt fler svenskar vill avskaffa monarkin.

Republikanska föreningen ligger mig varmt om hjärtat. Det var den första organisation jag engagerade mig i när jag nyligen hade flyttat till Stockholm, och det är via Republikanska föreningen jag träffat liberala vänner som tagit med mig in i Folkpartiet. Jag satt i styrelsen för föreningen i ett par år och sedan jag lämnade styrelsen vid kongressen 2008 blev jag, tillsammans med Marcus Sundberg, föreningens revisor under åren 2009–2011. På gårdagens fick jag återigen förtroendet att för ett verksamhetsår vara revisor i föreningen.

När jag var aktiv i styrelsen hade Republikanska föreningen omkring 2 500 medlemmar. Det fanns inte mycket pengar i kassan och årsmötena hölls i olika gratislokaler. Men på senare år har den republikanska rörelsen växt och professionaliserats betydligt. Gårdagens kongress ägde rum på konferensanläggningen Clarion Sign i centrala Stockholm, och idag är omkring 10 000 svenskar medlemmar i föreningen (vilket kan jämföras med de minsta riksdagspartierna, som har omkring 12 000–15 000 medlemmar). Mätningar från t.ex. SOM-institutet visar ett stadigt vikande stöd för monarkin; även om majoriteten av svenskarna fortfarande säger sig vilja behålla den så är jag övertygad om att republiken har framtiden för sig.

Det främsta argumentet för republik handlar om demokratin. Offentliga ämbeten ska helt enkelt inte gå i arv, de ska tillsättas genom val eller efter meriter. Monarkin är, som docenten i offentlig förvaltning Lennart Nilsson konstaterar, en avvikelse från den i övrigt gällande demokratiska principen i Sverige. Det är tack och lov en avvikelse som vi kan rätta till – genom att införa republik.

Släpp ut henne.

Det finns också ett lite "mjukare" argument, som handlar om kungafamiljens medlemmar och hur deras livsmöjligheter inskränks av Sveriges statsskick. Inte minst tydligt har detta blivit sedan Estelle Bernadotte föddes. Det är beklämmande att se hur den lilla prinsessan redan som spädbarn förvandlas till ett utställningsföremål att visas upp för den nyfikna allmänheten.

En av monarkins styrkor sägs ju ofta vara att den står för kontinuitet. Den kontinuiteten tycks emellertid fordra att vi får följa de enskilda kungligheternas liv hela vägen från vaggan till graven. Således är de med monarkin symbiotiska kändisfotografernas kameralinser från dag ett konstant riktade mot den kungliga bebisen, utan att barnet självt har en chans att värja sig. I mina ögon är det en flagrant integritetskränkning.

I jämförelse med många andra barn är Estelle Bernadotte naturligtvis mycket privilegierad. Men det liv hon fötts till påminner i många avseenden om en burfågels. Buren må vara gyllene, men fågeln tycks mest av allt finnas till som ett objekt för oss, vi åskådare som förväntar oss att den ska kvittra, drilla och låta oss nyfiket betrakta dess färgglada fjäderdräkt. Jag kan inte upphöra att förvånas över att vi accepterar detta som en självklar del av vårt statsskick.

Feministisk bokutmaning, del 2

Den stora uppmärksamhet en del böcker röner tror jag ibland avslöjar lika mycket om den tid då de publiceras som om deras innehåll. Den tanken slår mig när jag läser Bonjour tristesse av Françoise Sagan, som gavs ut år 1954.

Françoise Sagan, Bonjour tristesse.

Bokens huvudperson är sjuttonåriga Cécile, som tillbringar sommaren med sin far i ett hus på franska rivieran. Cécile har en mycket nära relation till sin pappa, som trots att han är en riktig kvinnokarl till slut finner kärleken i Anne. Anne flyttar in i sommarhuset, bröllop planeras – men Cécile kan inte glädjas åt den nya kvinnan i familjen. Hon intalar sig själv att hennes pappa skulle bli olycklig i ett äktenskap, och lyckas övertala hans förra älskarinna att grusa äktenskapsplanerna.

Cécile är onekligen en förslagen sjuttonåring och det sätt på vilket hon manipulerar sin omgivning för att få som hon vill var nog rätt uppseendeväckande för sextio år sedan. Kanske också det faktum att de aktiva rollerna i boken spelas av kvinnor: Spänningsfältet finns mellan den intriganta Cécile och den driftiga och intelligenta Anne. Männen tycks mest vara statister – inte minst pappan, som framställs som ett viljelöst offer för sitt kvinnotycke, i större behov av sin dotters fasta hand än hon av hans.

Riktigt lika provocerande uppfattas detta nog inte av samtida läsare, men boken förmedlar ändå en bild av ett fenomen som jag tror är evigt: Tonårens turbulenta känslovärld, där avgrundsdjup sorg och magfjärilsglädje växlar i dramatiska kast och där den oproportionerliga känslostyrkan kan få både omdöme och konsekvensanalys att svikta. Detta drabbas Cécile av i Bonjour tristesse, och hennes destruktiva beteende får dramatiska följder; i verklighetens tristess är det nog vanligare att ungdomar låter olyckan drabba dem själva.

Låt bli att riva Riddaren!

Jag har tidigare skrivit om att ägaren till Astoria-huset (kvarteret Riddaren 18) på Nybrogatan vill riva en del av byggnaden för att i stället ge plats åt ett modernt kontorshus (se Stoppa rivningen av 1800-talshus på Nybrogatan!). Jag tycker förslaget är olyckligt. Vi bör vara restriktiva med att riva gamla hus, om det inte finns starka skäl som talar för. Utgångspunkten bör vara att vårda de kulturmiljöer vi har.

Riddaren 18, som Humlegården delvis vill riva.

I samband med att planerna offentliggjordes har flera remissinstanser påpekat att det endast finns ett tjugotal byggnader från 1870-talet bevarade i stadsdelen och det är angeläget att varje period i Stockholms bebyggelsehistoria finns representerad.  Folkpartiet har under hela den politiska processen i stadshuset motsatt sig en rivning av detta kulturhistoriskt intressanta hus. I dagens Mitt-i är borgarrådet Lotta Edholm (FP) tydlig med att Folkpartiet inte kommer att gå med på en rivning. Dessvärre tycks Moderater och Socialdemokrater tycka annorlunda.

Än så länge har dock Moderaterna och Socialdemokraterna inte visat någon vilja att ge den typen av hänsyn företräde framför byggherrens kommersiella intressen, vilket vi beklagar. Nu visar det sig att inte ens stadsbyggnadskontoret kan ge särskilt starkt stöd åt rivningstanken. I en skrivelse medger kontoret "att det nya förslaget inte tar sin utgångspunkt i stenstadens karaktär och att förslaget introducerar en högre höjd och ett mer storskaligt uttryck". Man konstaterar också att det varsamhetskrav som finns i plan- och bygglagen inte beaktas.

Det finns positiva aspekter med Humlegårdens planer för Riddaren 18, bland annat att bostäder ska inrymmas i gathuset (även det var tidigare rivningshotat). Det finns även en efterfrågan på moderna kontorslokaler. Men detta kan åstadkommas med större omsorg om historien, till exempel genom att man bygger nytt bakom den gamla fasaden. (Såväl Stadsmuseet som Samfundet Sankt Erik med flera instanser påpekar för övrigt att det inte framkommit starka skäl som talar för att byggnaden är i så dåligt skick att en rivning kan motiveras.)

Om det finns en politisk vilja så finns det en väg framåt. Folkpartiet har den politiska viljan. För oss är det självklart att Stockholms utveckling måste kunna gå hand i hand med omtanke om vår gemensamma historia.

Läs även Lotta Edholms blogg om Riddaren 18.

Stad eller förort – en cykelställsfråga?

I en ny rapport anser Trafikkontoret att olika cykelställ ska användas beroende på om det är "förortsmiljö" eller "stadsmiljö". En olycklig uppdelning, tycker jag.

Nästa vecka kommer trafik- och renhållningsnämnden fatta beslut om en kraftig utbyggnad av antalet cykelparkeringsplatser i Stockholm. Det är välbehövligt, eftersom Stockholm ligger långt efter andra cykelstäder när det gäller p-platser för cyklar.

Till grund för beslutet ligger en rapport som Trafikkontoret tagit fram, Cykelparkering i Stockholm. Den innehåller en hel del intressant läsning, såväl vad gäller befintliga cykelparkeringar och hur de används, var det skulle behövas flera och hur de bör vara utformade.

Gissa vad som är förorts- respektive stadscykelställ?

En passage i rapporten fick mig dock att studsa till. Under rubriken "princip för val av ställ" står det följande:

"I cykelparkeringsplanen har modellerna Bågen och Urban valts att användas, i enlighet med cykelparkeringshandboken. Utgångspunkt har varit att Urban har rekommenderats i stadsmiljö och Bågen i förortsmiljö."

Tydligen tycker alltså stadens tjänstemän fortfarande att vi ska göra skillnad på "stad" och "förort", och att staden ska kännetecknas av en viss typ av cykelställ, medan "förorten" ska kännetecknas av en annan typ. Jag vänder mig starkt mot detta resonemang. Jag har inget emot att man rekommenderar olika typer av ställ i olika typer av miljöer. Men stad–förort är ett illa valt motsatspar, av flera skäl.

Dels för att det förstärker den redan rådande "klyftan" mellan inner- och ytterstad i vår kommun. Vad Trafikkontoret anser att det ska tjäna för syfte förstår jag inte, särskilt inte när Stockholms översiktsplan strävar mot att överbrygga denna klyfta genom ett ökat promenadstadstänk.

Dels för att det framstår som föga ändamålsenligt. Vad är "förortsmiljö"? Är det måhända kvartersstrukturen i Skarpnäcks gård man syftar på? Och med "stadsmiljö", tänker man då på de glesa lamellhusen i Hjorthagen?

Ibland talas det om politiska "cykelställsfrågor", dvs. små, vardagsnära frågor av struntsakskaraktär. Detta är kanske en cykelställsfråga (i dubbel mening) men jag blir en smula beklämd när jag märker att stadens tjänstemän fortfarande tycks upprätthålla gamla tankemönster kring "staden" och "förorten", och där "stad" och "förort" tydigen behöver skiljas åt med olika modeller på t.ex. papperskorgar, gatubelysning – och cykelställ.

Jag tycker att när vi bygger framtidens Stockholm så ska sträva efter att göra det utifrån de förutsättningar och möjligheter som finns i olika områden och miljöer, inte utifrån förutfattade meningar om vad som är "stad" och vad som är "förort".

Stoppa rivningen av 1800-talshus på Nybrogatan!

Nu riskerar ännu ett vackert 1800-talshus i Stockholms innerstad att riva. Folkpartiet anser att man bör undvika rivningar i innerstaden och kämpar för att rivningen stoppas.

Jag tillhör inte dem som beklagar alla delar av moderniseringen av Stockholms innerstad under 1950- och 1960-talen. Jag gillar Hötorgsskraporna, Sergelfontänen med dess Kristallvertikalaccent och tycker Sergelgången har sin modernistiska charm. Men någonstans i processen verkar det som att man tappade kontrollen, och många kvarter tycks ha mejats ner i rena farten. Särskilt illa drabbades kvarteren mellan Regeringsgatan och Drottninggatan, som nu karaktäriseras av monotona hus, som ibland upptar hela kvarter och vars gestaltning lämnar en hel del i övrigt att önska.

Mot den bakgrunden tycker jag det finns skäl för oss i Stockholm att tänka efter innan vi ger klartecken till nya rivningar i innerstaden. Ofta kan det vara mer ekonomiskt fördelaktigt för en fastighetsägare att riva ett gammalt hus och bygga ett nytt på samma plats. Men äger man ett hus måste man också förstå att huset är en del av en helhet, av vår gemensamma stadsmiljö och kulturarv.

Det som är rationellt för den enskilda fastighetsägaren kan vara negativt för stadsbilden som helhet.
Ett sådant här fall är nu aktuellt på Nybrogatan. Där vill fastighetsägaren Humlegården riva en del av Astoriahuset, byggt 1873, för att i stället uppföra en modern kontorsfastighet på platsen. Detta är inte långt från den plats där Folkteatern för några år sedan jämnades med marken för att ersättas med ett gräsligt Åhléns-hus.

Det är bortre delen av det här huset som Humlegården vill riva.

 

Så här är det tänkt att det ska bli.

Att döma av ritningarna ser det nya kontorshuset rätt genomtänkt ut. Men det finns ändå skäl att fundera på om det är värt att utplåna ännu en 1800-talsfasad i centrala Stockholm. Nuförtiden finns ju tekniken för att bevara gamla fasader, samtidigt som man bygger helt nytt bakom. På så sätt tillmötesgår man både behovet av moderna och yteffektiva kontorslokaler, samtidigt som man inte gör onödiga ingrepp i stadsbilden. Bilden nedan visar ett exempel från Barcelona, där man gjort på det viset. Det går, om viljan finns.

Barcelona bygger nytt – bakom fasaden.

En särskilt anmärkningsvärd detalj i det här ärendet är att dessutom Humlegården har fifflat med den kulturmiljöbedömning som arkitektfirman AIX har gjort. Skönhetsrådet påpekar att arkitektkontoret "inte ställer sig bakom de sammanfattande slutsatserna kring kulturmiljö i dokument bilagt planhandlingarna. Rådet finner det anmärkningsvärt att fastighetsägaren, Humlegården, låtit det framstå som om slutsatserna i dokumenten överensstämmer med de bedömningar AIX gjort". Stadens kulturförvaltning skriver att den antikvariska konsekvensbeskrivningen måste utgå eftersom "AIX Arkitekter meddelat att de inte kan ställa sig bakom det godtyckligt sammanfattande utdrag som bilagts ärendet". Även stadsbyggnadskontoret instämmer i kritiken mot Humlegården; man skriver att "det är oacceptabelt att en medverkande fastighetsägare inte tillhandahåller ett tillförlitligt beslutsunderlag".

Att en fastighetsägare på detta sätt förvanskar beslutsunderlag är i sig en skandal, och borde verkligen få beslutande politiker att dra öronen åt sig. Socialdemokraterna och Moderaterna tycks emellertid inte bekommas av detta, eller för den delen ha någon vilja att värna stadens historiska kvaliteter. De är överens om att det gamla 1800-talshuset får rivas. Folkpartiet har däremot motsatt sig detta. För att motivera en rivning av ett äldre hus med betydelse för stadsbilden anser Folkpartiet att det bör ske "mot bakgrund av ett stort allmänt intresse eller att byggnadens skick är så dåligt att en rivning kan motiveras".

Den politiska stadsbyggnadsnämnden väntas fatta beslut om detta under våren. Folkpartiet kommer fortsätta slåss för att stoppa rivningen. Vi hoppas naturligtvis att även Socialdemokraterna och Moderaterna till slut kommer ta sitt förnuft till fånga.

Media: Mitt i Östermalm, Stockholm & Projekt

Nya Slussen – en knutpunkt att se fram emot!

I år påbörjas ombyggnationen av Slussen. Det är ett omfattande arbete, som kommer vara klart först i början av 2020-talet. Men då kommer stockholmarna mötas av något helt annat än den nedgångna trafikapparat som idag utgör en trist barriär mellan Södermalm och Gamla stan.

Nya Slussen har föregåtts av ett omfattande utredningsarbete, med goda möjligheter för alla medborgare att komma med synpunkter och inspel. Nya Slussen kommer inte – till skillnad från gamla Slussen – ha bilen i fokus. Nya Slussen kommer ha bättre utrymmen för cyklister och gångtrafikanter. Med Nya Slussen slipper vi gå i otrygga, illaluktande gångar. Det finns ramper och rulltrappor där man tidigare tvingades forcera vindlande trappor. Nya Slussen blir mer tillgängligt för dem med t.ex. barnvagn eller rullstol. Ett exempel är att man i framtiden kommer kunna ta sig igenom Slussen i stråk med bara 0–5 procents lutning, jämfört med dagens 4–7 procent. Nya Slussen kommer vara öppen för alla!

Nya Slussen, vy från Gamla stan.
Bild från stockholm.se/slussen

Nya Slussen kommer i mindre grad bli en bil för bilar, och mer för människor. Tolv bilfiler blir åtta, varav två reserveras för kollektivtrafik. En helt ny, separat gång- och cykelbro dras mellan Södermalm och Munkbron och trafikmiljön blir betydligt mer överskådlig och lättnavigerad än idag. Som cyklist kommer jag uppskatta att få trampa fram på en plats som är byggd med mig i åtanke, inte där jag tvingas snirkla mig fram i vådliga kurvor och branta backar.

Nu sprids en film i sociala medier, som gjorts av motståndare till Nya Slussen. Filmen innehåller ett antal – huvudsakligen felaktiga – påståenden om hur Nya Slussen kommer att gestalta sig. Detta ligger naturligtvis i filmskaparnas intresse. De vill nämligen kasta det gedigna utrednings- och dialogarbete som ligger bakom Nya Slussen i papperskorgen.

Till förmån för vad, undrar jag? Jo, för att bevara den nuvarande trafikapparaten! Även i framtiden vill alltså förespråkarna för det som kallas "plan B" att kopplingen mellan Södermalm och Gamla stan ska kännetecknas av en svårgenomtränglig asfaltspagetti, byggd utifrån bilens snarare än människornas behov. Trafikkarusellen i Gamla Slussen må vara en dröm för ingenjörer, men knappast för flanörer.

Slussenfrågan är omsorgsfullt utredd. Förslaget till Nya Slussen är måhända inte perfekt; någon sådan lösning, som gör alla nöjda, finns knappast. Man ska ha i åtanke att Slussen är en otroligt komplex knutpunkt, som ska hantera stora höjdskillnader, olika trafikslag såsom tunnelbana, bussar, fotgängare, cyklister, bilar och båttrafik samt fullgöra en viktig uppgift vid vattenreglering av Mälaren. Med detta i bakhuvudet är det ändå imponerande att det antagna förslaget till Nya Slussen är så bra. Jag ser fram emot att det blir verklighet. Jag välkomnar Nya Slussen, dess nya stråk och mötesplatser, dess tillgänglighet och dess överskådlighet!

Även Rasmus Jonlund (FP) bloggar om Nya Slussen.

Ingen vill veta att du slängt din tröja!

Vad gör man med kläder som man inte längre behöver? Det var en av frågeställningarna som diskuterades på seminariet "Vilken återanvändningsindustri vill vi ha?" som arrangerades av Myrorna i morse. David Palm från IVL, som på regeringens uppdrag arbetar med bl.a. frågor kring återanvändning av textil, berättade att varje svensk konsumerar 15 kilo textil per år. Ändå finns inga ordentliga styrmedel för insamling och återvinning av textil.

I vems garderob hamnar de kläder du inte längre använder?

En diskussion är om textilprodukter ska ingå i det producentansvar som idag finns för t.ex. pappers-, glas- och metallförpackningar, vilket Naturvårdsverket föreslagit. Jag tänker att en fördel med en sådan modell är att det redan finns en uppbyggd insamlingsstruktur.

Å andra sidan, vilket Anna Bengtsson från Ragn-Sells påpekade, kan detta leda till "stuprörstänkande" som hindrar utveckling i cyklisk riktning. Hon tog som exempel de förpackningar som omfattas av producentansvaret, som förvisso samlas in i högre grad i dag, men där det inte skett någon större utveckling för att minska utbudet av förpackningar. Att införa producentansvar på en t-shirt skulle öka dess pris med cirka 10 öre, inflikade David Palm. Vilka incitament ger det producenten att tillverka ett ur miljösynpunkt bättre plagg?

Det är också viktigt att vi inte låser in oss i system som inte främjar utveckling och konkurrens mellan olika idéer. David Palm lyfte Tyskland som exempel. De är mycket framgångsrika när det gäller insamling av textil, men har ingen fyrkantig modell utan en marknad där olika aktörer konkurrerar om det insamlade materialet.

Oavsett vilken väg man väljer tror jag det är viktigt att återvinning blir enkelt för medborgarna. Ragn-Sells har, i samarbete med Myrorna, lanserat en nära dörren-lösning för insamling av textil i hela landet. Ambitionen är att det ska bli lika naturligt att återlämna textil som det är att källsortera förpackningar och tidningar. Kanske behövs det också lite upplysning om vikten av att lämna sina gamla kläder till insamling. Ingen vill veta att du slängt din tröja! skulle man kunna säga, för att travestera Raymond & Marias sommarhit från 2004.

I höstas var jag med och anordnade seminariet Smart avfallshantering i en bilfri stad, där Folkpartiet bjöd in olika aktörer från branschen för att diskutera de viktiga frågorna kring avfallshantering, återanvändning och återvinning. Det seminarium som Myrorna idag anordnade berör näraliggande frågor – viktiga framtidsfrågor särskilt i den tätbyggda storstaden, med dess stora utmaningar för logistiken kring avfallshantering. Dessa frågor kanske inte är de mest uppseendeväckande eller spännande, men de får inte komma bort när framtidens stad planeras. Inte minst därför är det viktigt att de finns på agendan!

Fortsatt fokus på kunskapsskolan

"Jag är professor i historia med en stor dos undervisning och tentarättning på schemat. Det gör att jag, högst motvilligt, tvingas inse att vad som för ett par decennier sedan definierades som allmänbildning i dag räknas som exklusiv kunskap. När jag dristar mig till att ställa tentamensfrågor om romerska riket för grundstudenter får jag svar som får mig att kippa efter andan. För det första kan många av mina studenter inte stava till imperiet. De skriver 'rommarriket' eller, ännu värre, särskrivet som 'rommar riket'. Dess mest ryktbare individ stavas inte Caesar utan 'Ceasar' och den titel som namnet utvecklades till stavas i omkring en tredjedel av tentamenssvaren 'kjesare'. På frågan vad personen ifråga skall ha uträttat har jag fått svar som går ut på att han förde krig i Sydafrika och därigenom orsakade imperiets undergång."

Citatet ovan är hämtat från en essä av historieprofessorn Dick Harrison i senaste numret av samhällsmagasinet Neo. Harrisons studenter torde ha börjat grundskolan omkring år 2000 och tagit studenten – förlåt, gått ut gymnasiet – strax innan, eller i samband med att, Alliansens reformer av den svenska skolan trädde i kraft. Pisa-mätningarna visar att under den perioden har resultaten i svensk skola sjunkit, inom såväl matematik som läsförståelse och naturvetenskap. Harrisons exempel illustrerar väl varför Alliansens reformer behövs.

Ett sätt att tydliggöra skolans kunskapsfokus är att göra sig av med den svårbegripliga skräcken för återkoppling i form av betyg. Alliansen har redan infört betyg från årskurs 6, och nu tas ett ytterligare steg genom att införa betyg genom hela mellanstadiet. Tack vare betyg kommer elever och föräldrar få en tydligare information om hur eleven klarar sig i skolan. Skolledning och lärare måste tydligt fokusera på att ge eleverna förutsättningar att nå kunskapsmålen. Betygen är ett verktyg för uppföljning och för att kunna sätta in rätt stöd och stimulans. Betydelsen av att bedöma elevernas prestationer är också något som understrukits av OECD i en fördjupad studie av Sveriges skolresultat.

Pisa-resultaten i den svenska skolan år 2000–2012.
Källa: Ekonomifakta.se

I sammanhanget kan det vara värt att nämna, att betyg från fyran (dvs. från 10 års ålder) inte är något konstigt (även om man kan få den uppfattningen av den svenska debatten). Det är snarare tvärtom; bland OECD-länderna är det absolut vanligaste att betyg ges redan från 6–7 års ålder. Sverige är bland de länder som dröjer längst med att ge eleverna tydliga besked om hur de ligger till i skolan.

För oss i Folkpartiet är det naturligtvis glädjande att vår skolpolitik fått genomslag även på detta område. Mot bakgrund av att den svenska skolan under lång tid varit på dekis kan förstås skolpolitikens nya kurs, med fokus på kunskap och satsningar på lärarna, tyckas ha kommit i elfte timmen. Men om ett antal år, när den nya skolan etablerat sig, kommer vi förhoppningsvis kunna glädja oss åt mer positiva Pisa-siffror, och eleverna kommer vara bättre rustade för de utmaningar som väntar – oavsett om det är i arbetslivet eller på en universitetstenta om romarriket.

Läs mer om Folkpartiets skolpolitik.

Media: DN, DN1, SvD, Expressen, Aftonbladet, SR
Bloggar: Malin Danielsson, Rasmus Jonlund, Anna Lundberg, Helene Odenjung, Martin Skjöldebrand, Hans Åberg

Feministisk bokutmaning, del 1

Jag köper ofta böcker som jag gärna vill läsa, men eftersom jag inte läser i motsvarande takt så har jag en stadigt växande samling olästa böcker i hyllan. Maria Svelands Bitterfittan köpte jag i januari 2010, och när jag bestämde mig för att anta Feministbibliotekets bokutmaning Klassiska kvinnor passade det bra att ta fram den ur gömmorna.

Maria Sveland, Bitterfittan.

Bitterfittan blev mycket uppmärksammad när den kom ut år 2007. Efter att ha läst den tror jag att jag förstår varför. Boken beskriver på ett mycket drabbande sätt de orättvisor som många kvinnor utsätts för, även i det samhälle vi tycker är modernt och jämställt.

"Tredje gången jag blev kallad för hora var i en hiss i ett hotell. Jag och min pojkvän var där för att möta hans mamma och vi delade hiss med tre kostymklädda män i femtioårsåldern. En av dem såg länge på mig och sa: 'Och vad ska en sån här liten hora göra ikväll då?'" Detta fick Maria Sveland uppleva när hon var runt femton år, och är ett exempel på hur manssamhället utövar sin makt. Ett annat exempel är hämtat från när hon arbetade på SVT och två kvinnliga kollegor presenterade en reportageidé för sin chef. Idén avfärdades, men efter att en manlig kollega fått höra om idén och presenterat den ånyo så var den plötsligt jätteintressant. Det är lätt att sympatisera med Sveland när hon skriver att "jag vet inte hur jag ska överleva utan att förbli bitter när det finns så många anledningar att vara bitter".

Kanske skulle den här typen av upplevelser kunna avfärdas som anekdoter, om det inte vore för att det finns så mycket andra omständigheter som ger stöd för att det Sveland skildrar faktiskt är uttryck för den könsmaktsordning som råder. Där män är överordnade och kvinnor underordnade. Där män tjänar mer och kvinnor tjänar mindre. Där män kör bil och kvinnor tar bussen. Där pappor uppskattas och mammor skuldbeläggs. Och så vidare.

När jag läser Bitterfittan kryper dessa strukturer inpå skinnet. Jag har aldrig tidigare blivit så berörd av någon skildring av obalansen i makt mellan kvinnor och män. I bokens inledning skriver Sveland att varje gång hon ser en sur tantkvinna försöker hon tänka "att långt där inuti finns en glad flicka som en gång drömde storartade drömmar utan begränsningar". Det är välformulerat. Jag önskar, och hoppas jag kan medverka till, att fler flickor kan fortsätta vara glada, och fullfölja sina drömmar på samma villkor som sina killkompisar. Att ingen ska behöva ha anledning att vara bitter.

Läs även Feministbibliotekets recension av Bitterfittan.

Lärarens ledarskap nyckel till studiero

För att de svenska skolresultaten ska lyfta behöver studiemiljön i skolan förbättras. Lärarens ledarskap och förmåga att skapa lugn och ro i klassrummen är en viktig framgångsfaktor.

I DN finns idag en intressant artikel om ordningsproblemen i den svenska skolan. Skolverkets mätningar visar att allt fler elever störs i klassrummen, och i den senaste Pisa-studien toppar Sverige bara en tabell: svenska elever har högst andel sena ankomster. Det är naturligtvis allvarligt, eftersom de svenska skolresultaten knappast kommer lyfta om det inte finns studiero i skolan.

Jan Björklund vill lyfta skolan – men han kan inte göra det själv.
Foto: Kristian Pohl

Utbildningsminister Jan Björklund har sedan länge talat sig varm för att eleverna ska ha en bra studiemiljö. För detta har han märkligt nog blivit häcklad av oppositionen, men det avslöjar nog mest av allt något om deras egna bristande ambitioner för skolan. I DN-artikeln intervjuas tre skolforskare, som samtliga tycks eniga om behovet av studiero.

"Det är mycket bekymmersamt när så många elever upplever att de blir störda i klassrummet. Forskningen visar att lärarens förmåga att skapa lugn och ro är långt viktigare för resultaten än exempelvis klasstorleken", säger till exempel Uppsala-forskaren Martin Karlberg. "Lärarna behöver bli bättre på att förklara vilka regler som gäller", säger hans kollega Marcus Samuelsson vid Linköpings universitet.

Lösningen tycks alltså ligga i lärarnas ledarskap. "Ledarskap måste få ett ännu större utrymme på lärarutbildningarna. Dessutom behöver lärarlönen höjas", säger Martin Karlberg. Joakim Larsson forskar vid Karlstads universitet. Han understryker vikten av att eleverna är delaktiga när ordningsreglerna utformas. Läraren Agnetha Winberg, som också intervjuas i DN:s artikel, har egna erfarenheter av detta. På den skola där hon är verksam har man sett positiva effekter av de ordningsregler som beslutats tillsammans med eleverna. Hon är dock tydlig med att läraren har en central roll: "Saknar läraren ledarskap och kunskap så har det ingen betydelse hur lagstiftningen ser ut. Då är det kört", säger hon.

Forskarna tycks alltså eniga med Jan Björklund i att lärarna har en absolut nyckelroll i att förbättra läget. Men även om det säkert känns bra för utbildningsministern att forskningen står på hans sida, så är det en utmaning för honom som politiker. Detta är inget problem som har en enkel lösning, som kan lagstiftas bort över en natt. Det handlar om att stötta och utveckla den befintliga lärarkåren, och se till att läraryrket blir så attraktivt att framtidens lärarutbildning lockar till sig de mest motiverade studenterna. 

Genom att öronmärka statliga pengar till högre lärarlöner och införa lärarlegitimation har Folkpartiet genomdrivit reformer som går i rätt riktning. Det har redan gett resultat: sedan år 2008 har söktrycket på lärarutbildningen ökat med 40 procent. Men mycket av ansvaret ligger i kommunernas händer: Det är de som är ansvariga för skolan och lärarnas arbetsgivare. Folkpartiet vill ändra detta, genom att göra skolan statlig. Tills det är genomfört krävs dock ett stort engagemang, inte bara från utbildningsministern utan även på kommunal nivå, för att stärka läraryrket och lyfta skolan. Först när alla drar åt samma håll kan skolutvecklingen vända – och eleverna få sin välbehövliga studiero.

Läs gärna mer om Folkpartiets politik för skola och utbildning. Lotta Edholm (FP) bloggar om Alliansens satsningar på skolan. Rasmus Jonlund (FP) bloggar om att sjätteklassare på Kungsholmen välkomnar tidigare betyg och om lärares status och arbetsmiljö – en fråga om ledarskap.

Feministisk bokutmaning, del 0

"Den samtida novellkonstens mästare", var Svenska Akademiens motivering till Alice Munros Nobelpris i litteratur år 2013. En sådan kort och kärnfull motivering passar förstås särskilt väl när priset delas ut till en författare som valt att skriva i just det korta, kärnfulla novellformatet.

När jag anmälde att jag skulle delta i Hanna Lagers feministiska bokutmaning "Klassiska kvinnor" var Alice Munro inte en av de fem författarna på min boklista. Men eftersom För mycket lycka ändå låg halvläst på mitt nattduksbord så tänkte jag tjuvstarta med några reflektioner kring den.

Alice Munro, För mycket lycka.

För mycket lycka innehåller tio noveller, och en sak som slår mig är hur snabbt Munro suger in läsaren i sina berättelser. En del böcker kräver att man plöjer några kapitel innan man fastnar, men en sådan startsträcka kan förstås inte novellförfattaren kosta på sig. Alice Munro har också förmågan att skapa tät stämning och skarpa vändningar i sina noveller. Som i den gastkramande Fria radikaler eller den inledande Dimensioner, vars dramaturgiska höjdpunkt nästan fick mig att kippa efter andan.

Huvudpersonerna i novellerna är oftast kvinnor, och Alice Munro tar upp flera feministiska teman i boken. Skuldbeläggandet av kvinnor är ett sådant. Som i Sprick-hål, där en familj varit på utflykt och ett av barnen råkat ut för en olycka. På sjukhuset förmanar doktorn mamman:

"'Man måste bevaka ungarna varenda minut däruppe', sa han till [mamman] Sally ... 'Fanns där inte några varningsskyltar?' Om det hade varit [pappan] Alex i stället, tänkte hon, skulle han ha sagt något annat."

Ett annat exempel finns i Vissa kvinnor, där mannen i ett äktenskap är sjuk och vårdas i hemmet av en skötare, medan hustrun jobbar som lärare:

"Folk hackade på henne bara för att hon hade en utbildning. En annan sak de sa var att hon kunde ha stannat hemma och tagit hand om honom nu, så som hon lovat vid vigseln, i stället för att ge sig ut och undervisa."

En novell är en kort berättelse, ett begränsat format. Men det är därmed inte nödvändigtvis begränsande; på ungefär trettio läsvärda sidor förmedlar Alice Munro både berättelse och budskap. "I begränsningen visar sig mästaren" skrev en gång Goethe – och man får väl säga att Akademien har gett honom rätt.

Nya prövningar för Europa

För en vecka sedan beslutade Ukrainas parlament att avsätta president Viktor Janukovytj. Presidenten tog raskt sin tillflykt österut, och lämnade sina egendomar utan bevakning. Ukrainarna tycks ha tagit tillfället i akt att göra det övergivna presidentpalatset till utflyktsmål. Bilderna därifrån berörde mig positivt; de visar glada besökare som ser sig omkring i parken och nyfiket tittar in genom lyxvillans panoramafönster. De ser, men rör inte; bilderna från Ukraina skiljer sig mycket från dem som förmedlades från till exempel Ben Alis eller Gadaffis plundrade palats. Lugnet vid presidentpalatset bådar gott, tänkte jag.

Bild: Konstantin Chernichkin/DN.se

Någon som också tagit tillfället i akt de senaste dagarna är Vladimir Putin, Rysslands president. Hans agerande är dock enbart illabådande. Under förespeglingen att "skydda ryska intressen" har rysk militär i praktiken ockuperat Krimhalvön, en självstyrande del av Ukraina. För närvarande håller ryssarna på och gräver skyttegravar. Hur situationen på Krim kommer att utvecklas är en öppen fråga, men när statsminister Fredrik Reinfeldt nu uttalar att han ser med stort allvar på situationen är det lätt att instämma.

Att än en gång tvingas se hur ett land i Europa utsätts för militär aggression av en granne är mycket sorgligt. Nu vilar en tung börda på makthavare och diplomater att hantera situationen på ett sätt som både sätter stopp för de växande ryska maktanspråken och hindrar att människoliv spills. Hundra år efter första världskrigets utbrott utsätts Europa än en gång för en svår prövning.

Länkar
Anne Applebaum: The pressure is on Ukraine
5 Things You Should Know About Putin's Incursion Into Crimea

Bloggar
Sivert Aronsson (FP): Klent försvar straffar sig
Anders Ekegren (FP): Berlin 1936 Tjeckoslovakien 1938 Sotji 2014 Ukraina 2014
Rasmus Jonlund (FP): Otryggt Kreml väljer åter maktspråk – hade ett annat Ryssland varit möjligt?
Martin Skjöldebrand (FP): Ukraina... igen...