Tio bra och dåliga jämställdhetsförslag

I dagens DN presenterar Bonnie Bernström, ordförande för Liberala kvinnor, tillsammans med C:s och KD:s kvinnoförbundsordförande (M ville inte vara med), tio förslag för ökad jämställdhet i näringslivet. Initiativet är bra, eftersom näringslivet i många avseenden är hopplöst efterblivet när det gäller jämställdhet. För knappt ett år sedan visade en genomgång av SvD att antalet kvinnliga börs-vd:ar de senaste hundra åren varit 32 stycken – jämfört med 1 860 män under samma period!

En glädjande utgångspunkt i debattörernas artikel är att de inte föreslår kvotering som lösning. Jag tror i och för sig att en kvoteringslagstiftning skulle kunna vara effektiv. Det vore dock inte särskilt liberalt; aktieägarna borde vara suveräna i fråga om vilka de vill placera i styrelsen i det bolag de äger. Den suveräniteten har redan inskränkts genom den påtvingade fackrepresentationen – ytterligare steg i den riktningen bör inte tas.

Jag tänkte här kort kommentera de 10 punkter som presenteras i debattartikeln. Det blir snabba tankar snarare än genomtänkta analyser, så jag kanske hamnar fel i någon bedömning. I så fall är jag inte sämre än att jag kan ändra mig.

1. Inför öppna jämförelser gällande könsfördelningen inom både offentligt och privat ägda bolagsstyrelser.
Ett i mina ögon ganska okontroversiellt förslag. Styrelsernas sammansättning är ju redan offentlig, och att sammanställa jämförelser av könsfördelningen inom styrelserna kan ju vem som helst som har resurser göra. Att stat, kommuner och landsting går före i strävan mot jämställda styrelser tycker jag också är bra.

2. Valberedningsutbildning.
Kompetensutveckling av valberedningar skadar nog inte; dagens beredningar tycks alltför fastlåsta i att varje nyvald ledamot måste vara exakt likadan som de andra – vit, medelålders man. Valberedningarna skulle behöva vässa sig, inte bara vad gäller könsaspekten utan även med tanke på mångfald i ett bredare perspektiv.

3. Utbildning på högskolan och i gymnasiet.
"Styrelsearbete och gruppdynamik bör vara obligatoriskt på relevanta program på högskolor och universitet, till exempel på ekonomprogram och civilingenjörsprogram", skriver debattörerna. Detta tycker jag är en olycklig formulering. Vad är en relevant högskoleutbildning om man vill bli styrelseledamot? Riskerar inte en sådan här relevansbedömning att bara cementera föreställningen att styrelseledamöter måste vara stöpta i likartad form? Gärna mer kunskaper om styrelsearbete och gruppdynamik – men de kunskaperna borde i så fall även t.ex. humanister få ta del av.

4. Jämställda företagsstöd.
Här föreslås att statliga Almi företagspartner endast ska ge stöd till företag som har en jämställdhetsplan. Detta är jag skeptisk till. Företag i uppstartsskedet bör få fokusera på att få snurr på sin verksamhet, inte att tyngas av onödiga administrativa pålagor.

5. Innovationer inom tjänstesektorn.
En större del av stödet för innovationer borde gå till tjänstesektorn i stället för till tillverkningssektorn, menar debattörerna. Jag är försiktigt positiv till att man på något sätt försöker öka medvetenheten bland dem som fördelar stödpengarna, så att de får upp ögonen för tjänstesektorn och inte bara travar på i invanda hjulspår.

6. Uppdatera vd-avtalen.
Att pronomenet "han" borde ersättas av "han eller hon" i de förtryckta vd-avtalsmallarna kan tyckas självklart. Att näringslivet inte lyckats med ens denna symboliska föränding säger väl en del om dess efterblivenhet i jämställdhetsfrågor. Huruvida vd:n ska erbjudas tjänstebil eller hushållshjälp borde väl emellertid vara en fråga för vd:n och styrelseordföranden att förhandla om, utan politisk inblandning.

7. Inrätta en jämställdhetsfond.
Bolag med jämn könsfördelning borde belönas med 100 000 kr vardera, menar debattörerna. Trams, menar jag. Det kan inte vara statens uppgift att dela ut pengar till välartade företag. Svenskt Näringsliv skulle, om intresse fanns, kunna tilldela välförtjänta företag något slags hedersomnämnande på sin hemsida. Men näringsdepartementet ska ägna sig åt mer meningsfulla uppgifter.

8. Se över skattereglerna för periodisering.
Att se över periodiseringsreglerna så att "hårda" och "mjuka" investeringar behandlas likartat är en intressant synpunkt, som bör kunna utredas vidare.

9. Utred orsaker till och konsekvenser av det ojämställda ägandet.
Är inte orsakerna till detta redan ganska välkända? Behöver de utredas mer? Bättre, tror jag, att lägga energin på att få kvinnor att starta och driva företag. Då löser sig nog frågan om kapitalägandet på sikt.

10. Gör LOV obligatoriskt.
Mer företagsamhet inom vård- och omsorgssektorn = fler kvinnliga företagare. En rimlig hypotes, men frågan är om den tål en dust mot verkligheten? Vilka äger och driver de stora vård- och omsorgsföretagen idag? Jag har inte svar på frågan, kastar bara ut den.

Sammanfattningsvis tycker jag att Bonnie Bernström & co i sina tio punkter har tänkt ut en hel del som tål att funderas på och debatteras kring. Allting förtjänar inte att bli föremål för statens och lagstiftarens omsorger, men å andra sidan kan det vara nog så effektivt att frågor kommer upp på dagordningen och tar plats i den offentliga debatten.