Miljöpartiet: Slut på räkmackor?

Att en dag som denna ägna några bloggrader åt ett annat parti än Socialdemokraterna kan tyckas vara osedvanligt dåligt tajmat. Ändå tycker jag det är relevant – Miljöpartiet är ju ett av de partier som har störst anledning att fundera över sin roll i det politiska landskapet post-Juholt.

Miljöpartiet grundades 1981 och lyckades ta sig in i riksdagen 1988. 1991 åkte man ut men kom sedan in igen 1994, och har hållit sig kvar sedan dess. 2002 tog Maria Wetterstrand och Peter Eriksson över som partiledare, efter ett antal år med ganska bleka företrädare. Paret Wetterstrand/Eriksson lyckades sakta men säkert tvätta bort skogsmullestämpeln och göra Miljöpartiet till ett tänkbart alternativ för liberala storstadsbor – en ambition som på ett nästan övertydligt sätt fullföljdes i höstas när partiet öppnade en lokalavdelning i New York. En del tokstolleförslag slank förstås igenom även under Wetterstands/Erikssons tid – till exempel idén att förbjuda externa köpcentrum (se Visset förslag från Miljöpartiet) – men på det hela taget lyckades man väl med att appellera till de s.k. latteliberalerna i storstäderna.

Miljöpartiet gick följaktligen bra i valet 2010. Med 7,34 procent blev man riksdagens tredje största parti. De starkaste fästena fanns i stora städer och universitetsstäder. Det är klassisk Folkparti-mark och hotet från Miljöpartiet är förstås en av de stora bekymren inom det liberala partiet. Sedan valet har Miljöpartiet glidit fram på en räkmacka i opinionsmätningarna, medan Folkpartiet stått och stampat mellan 6 och 7 procent.

Miljöpartiet gynnas av flera faktorer, såväl interna som externa. Partiet har lyckats etablera en tilltalande och lite naiv snällistprofil; man vill alla väl och så rädda jorden därtill. Eftersom man inte behöver ta något regeringsansvar kan man alltid lova lite mer, lite bättre. (Att avveckla kärnkraften är ju som bekant lättare i polemiken än i praktiken.) Miljöpartiets interna struktur kan också uppfattas som modern: regeler om maxtider för förtroendeuppdrag och öppenheten i språkrörsvalet är exempel på detta.

De partier som rör sig i Miljöpartiets omland – Folkpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet – har alla befunnit sig i varierande grad av kris. Folkpartiets socialliberala hjärta klappar fortfarande starkt, men är instängt i en fyrkantig plåtlåda. Vänsterpartiet har företrätts av en ilsken och aggressiv ex-kommunist. Socialdemokraternas förfall är väl känt. Centerpartiet famlar efter en identitet, någonstans mellan stad och landsbygd. Kort sagt: Den svenska politiska myllan har på senaste tiden erbjudit en särdeles god jordmån för maskrosor.

Detta må nu vara på väg att förändras. Vänsterpartiet installerade nyligen Jonas Sjöstedt som partiledare. Han har en långt mer sympatisk framtoning än sin företrädare, och tycks dessutom ha amtibionen att göra en stor miljöoffensiv. Efter dagens besked från ett köpcentrum i Oskarshamn kommer även Socialdemokraterna snart att få en ny ledare. Vem det blir, och vilken politik som han eller hon stakar ut, kan ha direkt påverkan på Miljöpartiets opinionssiffror. Om Folkpartiet lyckas dyrka upp låset till plåtlådan, och etablera oss som det socialliberala hjärtat i Alliansen, bör vi kunna locka över en del väljare som inte är bekväma med den miljöpartistiska blandingen av flum, förmynderi, socialism och vetenskaps- och utvecklingsskepsis. Kanske kommer de nyvalda språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin snart upptäcka, att det är slut på räkmackor i det gröna skafferiet?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Miljöpartiet, Miljöpartiet de gröna, Åsa Romson, Gustav Fridolin