Rekviem över en fallen ledare

Håkan Juholt fick sluta för att han inte höll måttet. Det är inte svårare än så. I en roll som kräver seriositet och politisk tyngd ägnade sig Juholt i alltför stor utsträckning åt höftskott, påhitt – och ibland rena lögner. Inte ens när han blev ertappad med fingrarna i syltburken kunde han be om ursäkt utan försökte ofta slingra sig på ett osnyggt sätt.

Detta hindrar förstås inte Bagdad Bob-figurer på vänsterkanten att antyda att Juholt fallit offer för en konspiration. I eftermiddags twittrade till exempel Vänsterpartiets Kalle Larsson: "Fy fan vilken skandal. Mediadrev och partihöger avsätter Juholt." Efter Ylva Johanssons uppmärksammade blogginlägg efter nyår skrev Malmö-sossen Daniel Wolski att Juholt var utsatt för organiserat krypskytte från partiets högerfalang (om ex-kommunisten Johansson numera tillhör partihögern har hon onekligen rört sig en bit i det politiska spelfältet). Socialdemokraten Susanne Ringskog Vagnhammar skyller på den "borgerliga dominansen" i pressen. Vänsterspöket Göran Greider påstår att Juholts avgång var en konsekvens av mediernas drev. Faktum är att även Håkan Juholt själv verkar vara på samma linje. I avskedsintervjun med tidningen Östran, som refereras i SvD och DN, säger han:

"Det har varit legitimt på borgerliga ledarsidor att göra karikatyrer av mig och ge mig öknamn. Det startade mycket snabbt ... Jag var Åsa-Nisse. Jag skulle hålla mig till det." 

Konspirationsteoretikerna har väl rätt i så måtto att om ingen tidning någonsin skrivit om Juholts fadäser, och om ingen tv-kanal, bloggare eller radioreporter någonsin förmedlat hans klavertramp, så hade inte trycket på honom blivit lika starkt. Men då hade vi också levt i Nordkorea.

Tio månader på tronen.
Bild: Magnus Selander.

I själva verket har Håkan Juholt bundit väldigt mycket ris åt egen rygg. Jag ska här försöka sammanställa hans misstag. Eller i alla fall en del av dem. (DN publicerade nyligen en mer utförlig lista.)

Pensionerna. I sitt installationstal på S-kongressen lovade Juholt att se över pensionsöverenskommelsen med facken. Facken slår bakut, någon sådan översyn var de inte beredda att ställa upp på. Ett par dagar senare tvingas Juholt backa.

Jas-sjabbel. Ett av den nyvalde S-ledarens första beslut var att sätta käppar i hjulet för den svenska Libyen-insatsen. Det ursprungliga tremånadersmandatet, som man varit med och beslutat om, skulle inte förlängas, sade han. Senare förnekade han att partiet svängt i Libyen-frågan.

Istanbul-hån. Under påsk åkte Juholt till Istanbul. Ett restaurangsamtal med flickvännen snappades upp av svenska turister. I samtalet hånade Juholt kollegor och klagade på drinkpriserna. Att diskutera politiska frågor på offentlig plats är omdömeslöst, menade en S-märkt statsvetare.

Glasögonen. I sitt sommartal i Almedalen pratade Juholt om barnfattigdom. Han påstod bland annat att 26 000 barn i Sverige inte ser tavlan i klassrummet, för att de inte har råd med glasögon. Problemet är att siffran är högst diskutabel. Fokus flyttades från det Juholt ville diskutera till hans slarv med siffror.

Budgetblundern. När det var dags för Socialdemokraterna att lägga fram sin skuggbudget – årets kanske viktigaste politiska dokument – lyckades Håkan Juholt sjabbla bort en höjning av a-kassan, en av sossarnas profilfrågor. Gruppledaren i riksdagen, Carina Moberg, blev så ilsk att hon krävde att budgeten skrevs om. Möjligen var det partiets högerkonspiration som läckte mejlet, men konsekvensen blev i alla fall att Juholt än en gång tvingades backa. (Sent omsider fick ekonomisk-politiske talespersonen Tommy Waidelich ta på sig skulden för fadäsen.)

Hyresbidraget. Den värsta skandal som drabbade Juholt var onekligen hans slarviga hantering av riksdagens hyresbidrag. Bomben briserade i början av oktober, när Aftonbladet avslöjade att Juholt låtit riksdagen betala hans lägenhet i Västertorp, trots att han delar den med sin sambo. Ett hejdlöst drev satte igång, Juholt betalade tillbaka 160 000 kronor och avgångskrav framfördes. Juhult fick sitta kvar, men tvingades åka ut på en förlåt mig-turné.

Och det första han gör när han kommer tillbaka från förlåt mig-turné och julsemester är alltså att hitta på att regeringen och Sverigedemokraterna gjort upp om försvaret (se Med förhoppning om bättre lycka nästa gång).

Så nej, Göran Greider och Kalle Larsson. Det var inte medier och partihöger som åstadkom Håkan Juholts avgång. Det var han själv, genom att gång efter annan begå misstag som skadade hans trovärdighet. Nog försökte medierna koka honom levande – men han lade själv hela tiden bränsle på brasan. Juholt föll huvudsakligen på eget grepp, som socialdemokraten Widar Andersson skriver. För skilda perspektiv, läs gärna SvD:s redaktionschef Martin Jönsson: "Den här gången var det inget drev", och pr-rådgivaren Paul Ronge: Medierna mobbade ut Juholt.

Slutligen: Visst kan en del av Juholts fadäser tyckas triviala. Och försöken att svärta ner honom genom att ta upp hans sambos gamla bedrägeridom tycker jag är tarvliga. Men i politiken fungerar det inte som i svenska domstolar. Där får man rabatt på det sammanlagda straffet när man döms för många brott på en gång. För en trängd politiker kan minsta futtighet bli droppen som får bägaren att rinna över – och straffet blir hårdast tänkbara.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Socialdemokraterna, drev