Kongressen har alla förutsättningar att bli en trevlig tillställning - det går bra nu för Republikanska Föreningen. Sommarens uppmärksammade bröllop ledde inte bara till rojalistisk yra utan till att ett stort antal människor kände att det var dags att ta steget och bli medlemmar i en förening som verkar för ett mer demokratiskt statsskick.
De senaste veckorna har en bok om kungens icke-offentliga förehavanden väckt stor uppmärksamhet i media. Jag fick boken i går och har inte hunnit läsa den ännu men innehållet är förstås inte obekant. Boken väcker funderingar om vilket slags granskning av kungahuset som är önskvärd.
Rätt sorts kungagranskning?Det finns de som helt avfärdar boken såsom skvaller, och menar att kungens privatliv ska lämnas i fred. Jag menar att kungens privatliv, paradoxalt nog, inte i alla delar är helt privat. Givetvis har kungen rätt till ett familje- och umgängesliv, men han måste också ta ansvar för de umgängesformer han väljer. Kungens valspråk - hans "löfte" till svenska folket, om man så vill - är för Sverige - i tiden. Med vilken trovärdighet lever han upp till det löftet när det visar sig att hans privata umgänge består av ett gäng välgödda mansgrisar som ringer efter unga flickor så fort de vill bli underhållna?
Man kan ha synpunkter på det sätt författarna närmat sig föremålet för biografin. Kanske består boken till alltför stora delar av rykten och skvaller. Å andra sidan: hade de något alternativ? Hovet är en mycket sluten organisation, omgiven av en omfattande dementi- och nedtystningsapparat bestående av lojala vänner, affärsmän och andra avnämare av kungahusets strålglans. Journalister som vill skrapa lite på den guldpläterade ytan får finna sig i abrupt avslutade telefonsamtal och "King says no"-meddelanden från presstjänsten.
Jag är inget fan av skvallerjournalistik. Men ska undersökande reportrar avstå från granskning av kungahuset enbart p.g.a. att alla inblandade tiger som muren? Jag tycker inte det. Om hovet vägrar svara på sådana frågor som faktiskt har ett berättigat allmänintresse så får hovet finna sig i att bli utsatta för gerillajournalistik. I bästa fall har författarna till Carl XVI Gustaf - den motvillige monarken, slagit en första bräsch i det bålverk som omger slottet. I så fall kan det öppna för ett mindre hemlighetsfullt kungahus och mer av välbehövlig seriös och kritisk granskning.
Läs även
David Hesslefors: Debatten om Den motvillige monarken bekräftar det orimliga med monarkin
Läs andra om Republikanska Föreningen, kungahuset, monarki, republik, skandaler
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar