Det är inte samma kamp

Jag fick ett sms från min mor. "Vem är det som efterträder Mona Sahlin?", frågade hon. Jag svarade att jag inte vet. Att nog ingen vet. Att det verkar råda sådant kaos inom Socialdemokraterna att det kan bli vem som helst. "Tur att morfar slipper uppleva detta", blev svaret.


Ja, det är nog tur. Morfar var en socialdemokrat "av den gamla stammen", som man brukar säga. Han växte upp på 1910-talet, under knapra omständigheter, i ett Sverige fast förankrat i bondesamhället. Hans första jobb var som dräng på en bondgård. Han har berättat om de hårda arbetsvillkoren och de kalla vintrarna i ladugårdens drängkammare. Om lössen i madrasserna och vinterns rimfrost på väggarna. På insidan, alltså.

Att engagera sig i arbetarrörelsen, med dess löften om jämlikhet och rättvisa, kändes nog ganska självklart för den som fått uppleva dåtidens samhälle underifrån. Hade jag varit född 1914 hade jag kanske också varit socialdemokrat.

Då, i det gamla Sverige, levererade Socialdemokraterna svar på människors frågor. I en tid med påtagligt armod var upp till kamp emot kvalen en levande paroll och inte bara ideologisk kitsch. Men Sverige har förändrats sedan dess. Sverige har blivit en välfärdsstat och de djupa samhällsklyftorna har slipats ned. Det råder nu en bred politisk enighet om att alla ska garanteras en god välfärd. Den offentliga skolan, vården och omsorgen ska finnas till för alla på lika villkor. Ingen sover längre i frostnupna drängkammare.

Socialdemokraterna framstår emellertid som ett parti som envist fortsätter att bedriva samma kamp som min morfar gjorde när han blev politiskt medveten. 2000-talets sossar blir ett slags politiska skuggboxare och de högerspöken de slåss mot finns bara i deras egna hjärnor. I en valannons från 1980-talet säger morfar (eller snarare den som skrev annonsen, morfar skulle nog uttryckt sig mer färgstarkt) att motståndarna mot välfärdssamhällets framväxt alltid varit desamma, "borgerliga politiker som envist slog vakt om sina privilegier. Kampen är densamma idag." Mycket talar för att den typen av retorik fortfarande hänger kvar inom socialdemokratin.

Men kampen är inte densamma idag. Dagens väljare känner inte igen sig i problemformuleringen. Dagens väljare har andra frågor. Men Socialdemokraterna har inga svar. Inte minst tydligt illustreras det av att enbart 20 procent av de som borde vara "arbetarepartiets" kärnväljare - de som arbetar - röstade på S i årets val.

I någon mån tycker jag att Socialdemokraternas problem liknar liberalernas. Precis som att S uppfattas ha nått sitt mål om en stor välfärdsstat, men därefter saknar visioner, så måste vi i Folkpartiet inse att vi gått segrande ur många av våra strider - rösträtt, ett fritt näringsliv, valfrihetsreformer - och därmed måste vi passa oss för att inte hamna på samma sluttande plan (i den mån vi inte redan gjort det; Folkpartiets senaste valresultat är inte direkt en framgångssaga). För hur fin och vacker ideologi man än tycker att man har, så måste varje parti ta ansvar för att den upplevs som angelägen av varje tids väljare. Det som utspelat sig framför tv-kamerorna idag är beviset på vad som händer när man misslyckas med detta. Och jag håller med min mor. Det är tur att morfar slipper uppleva det.

Läs även
Peter Andersson: Om Mona Sahlins avgång
Fredrik "Tokmoderaten" Antonsson: En politisk parentes - exit Mona Sahlin
Albin Broman: Sahlins bokslut
Thomas Böhlmark: Ett väntat besked, nu tar nya vid
HBT-sossen: Mona Sahlin avgår
Rasmus Jonlund: Mona Sahlin: Kvinnan, tiden, personen?
Mikael Persson: Som vanligt är det ledaren som går...

Läs andra om Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Folkpartiet, liberalism, förnyelse. Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2, Politikerbloggen