Idag var jag nämligen på ett lunchseminarium med Paulina Neuding, chefredaktör för Magasinet Neo, som gjort ett reportage (varifrån jag lånat rubriken på det här inlägget) från FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Ja, till slut insåg även dåvarande FN-chefen Kofi Annan att en MR-kommission med Libyen som ordförande inte direkt var en fjäder i hatten. Därför engagerades Jan Eliasson, som drog upp riktlinjerna för det nya råd för mänskliga rättigheter som lanserades 2006. Allt skulle bli bättre, påstods det. Ett land som bryter mot mänskliga rättigheter kan t.ex. bli uteslutet ur rådet.
En något vissen olivkvist?Är det då inte intressant att länder som Kina, Ryssland, Kuba, Saudiarabien, Pakistan och Libyen ändå valts in som medlemmar i rådet? Paulina Neuding menade att mycket talar för att MR-rådet har goda förutsättningar att utvecklas till den "lekplats för diktaturer, som använde[r] sin plats som verktyg för att skyla sina egna brott mot mänskliga rättigheter och rikta uppmärksamheten på andra" som MR-kommissionen varit. Hon visade det med hjälp av videoklipp, där bl.a. den bulgariska läkaren Kristyana Valcheva upprepade gånger blir avbruten när hon tar upp exempel på övergrepp mot mänskliga rättigheter som begåtts i ett av MR-rådets medlemsländer. Libyens representant menade att hon avvek från ämnet och ville stoppa henne. (Det kan tilläggas att Valchevas erfarenheter i frågan är tämligen goda efter nära ett decennium i libyskt fängelse.)
I Sverige, där Förenta Nationerna omhuldas med nästan religiös respekt, är den här typen av FN-kritiska diskussioner inte alltför vanliga. Det är synd, för FN är en organisation med såväl brister som förtjänster. FN förtjänar att rosas för det goda man åstadkommer, men vi får inte blunda för organisationens tillkortakommanden - särskilt inom MR-området, där FN:s trovärdighet måste bedömas utifrån den undfallande inställningen till diktaturstater.
Läs andra om FN, mänskliga rättigheter, Magasinet Neo, Libyen
1 kommentar:
hear hear!
Skicka en kommentar