Nuförtiden ska man ju tycka det är häftigt med såna som håller på med media eller som sparkar fotboll. Det är de som blir idoler, det är dem man förväntas se upp till. Jag funkar inte riktigt så. Jag tycker det är kul med människor vars främsta styrka finns mellan öronen och som inte måste fylla ut sina redan budskap med typ, ba och liksom för att de inte har nåt vettigare att säga.
Även om det är svårt och tro, så här i ytlighetens tidevarv, så finns det sådana människor. En av dem pratade i radio i dag: Sture Linnér, nyss fyllda 90 och en livs levande tvåbent nationalencyklopedi. Jag har tidigare skrivit att jag sett fram emot hans sommarprogram. I dag var det dags och jag blev inte besviken.
Linnér har träffat Albert Einstein. Han har hoppat fallskärm från ett tyskt stridsflygplan efter att det blivit beskjutit av en Spitfire. Han har stått med förbundna ögon inför en exekutionspatrull. Berättelsen om hur han var en hårsmån från att följa med Dag Hammarskjöld på hans sista flygresa är så ödesmättad att man tappar andan.
Mellan Lacrimosa ur Mozarts Requiem och Haydns stråkkvartett OP 33:6 i D-dur berättar han den kanske allra mest gripande historien, som handlar om hur han räddar en våldtagen flicka från helvetet i Pol Pots Kambodja. Skildringen rymmer både det svartaste mörker och det mest hoppingivande ljus i mänsklighetens väsen. Linnér säger sig vara optimist - och om han är det, efter allt elände han upplevt, så borde det finnas goda skäl för oss andra att också vara det.
Lyssna gärna på Sture Linnérs sommarprogram. Det finns på P1:s hemsida. Medielattjare som Fredrik & Filip och Babsan, ni får ursäkta. Men Sture är faktiskt kung.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar