2010-09-29

Röstar bara borgare med plånboken?

Det är inte så ofta den dimper ned i mitt brevinkast, men idag kom den: lokaltidningen Mitt i Söderort. Som lokalpolitiker fångades jag naturligtvis av artikeln om valet.

"Skarpnäcksborna röstade rödgrönt" var rubriken, och det kan man väl inte invända mot. Men sen börjar konstigheterna. (Då väljer jag ändå storsint att inte kommentera att Alliansen benämnts "borgarna" i underrubriken.)

"Alliansen fick en knapp seger i Stockholms kommunval", står det. "Innan förtidsrösterna räknats hade de borgerliga partierna 52,4 procnents majoritet och de rödgröna 43,4."


Vi tar det en gång till. Alliansen: 52,4 procent. De rödgröna: 43,4 procent. Man måste ha väldigt rödtonade glasögon för att betrakta det som en "knapp" seger?

Sen övergår man till att diskutera varför väljare i vissa områden röstar rött och andra blått. Forskaren Svend Dahl vid Stockholms universitet får kommentera: "Människor med lägre inkomst och lägre utbildning tenderar att rösta [rött]. Sedan kan det vara en vana, en kombination mellan politik, tradition och partiers organisation på marken."

Di blåe då? Jo, "boende i villaområden med hög inkomst har större benägenhet att rösta borgerligt", enligt Dahl. "Sedan kan man diskutera om det handlar om att gynna plånboken eller ideologi."

Dahls resonemang är tröttsamt. Varför ska borgerliga väljare misstänkliggöras för att rösta med plånboken? I själva verket kan det ju lika gärna vara tvärtom, att de med låga inkomster och utbildningar, som är mer utsatta för arbetslöshet och sjukdom, är måna om att nivåerna i olika bidragssystem hålls på så hög nivå som möjligt och därmed röstar rött - för att gynna sin egen plånbok.

Jag säger inte att det är så. Självklart är väljare olika och fattar sina beslut på olika grunder. En del röstar med plånboken, oavsett om de är röda eller blå. En del röstar ideologiskt. En del röstar av andra skäl. Visst går det att se kopplingar mellan inkomst- och utbildningslägen och partipreferenser. Men att därifrån torgföra fördomar om röstbeteende; dit borde steget vara långt för en seriös forskare.

Behöver jag nämna att Dahls resonemang inte möttes av några motfrågor från journalisten?

Inga kommentarer: