För några år sedan berättade en av mina bättre vänner entusiastiskt om sina galoscher. Jag höll på att kikna. Galoscher? Är inte det något som eventuellt används av otroligt gamla eller otroligt kufiska människor? Alls icke, förklarade min vän. Galoscher är ett optimalt tillbehör under de snöslaskiga svenska vintermånaderna.
Jag framhärdade i min skepsis. Men som bekant urholkar droppen stenen och för varje dag jag plaskat mig fram längs Götgatan på väg till jobbet, för varje par slask- och saltskadade skor jag måst slänga, har mitt motstånd successivt brutits ned. Kapitulationen inträffade i förra veckan; då var måttet rågat och jag klev resolut in på NK och införskaffade mig ett par Swims.
De var förskräckligt dyra men under den gångna veckans blötväder har jag insett vilken utmärkt investering de är. Att kunna promenera runt i stan även i den mest ogästvänliga väderlek utan att bekymra sig om vattenpölar och lövgegga; att komma fram med rena skor och torra fötter - det är en utomordentligt tillfredsställande känsla. Jag tycker inte ens att galoscherna får mig att se ut som en otroligt gammal eller otroligt kufisk människa. Och även om så är fallet må det vara hänt; det ligger kanske inte så långt ifrån sanningen.
2 kommentarer:
Har du råd med det med din usla myndighetslön eller tog du det på representationskontot i Skarpnäcks SDN?
Jag tog det på min usla myndighetslön.
Skicka en kommentar