Nya insikter för trafikpolitiker

Överallt i stadsmiljön finns de. Vi som ser, vi ser dem. Men vi reflekterar kanske inte så mycket över dem, och vilken funktion de har för dem som inte ser (eller för dem som har andra typer av funktionsnedsättningar). Men för vissa människor är de nödvändiga för att kunna ta sig fram i stan.

Jag tänker på de olika tillgänglighetsanpassningar som gjorts i trafikmiljön. Kontrastmarkeringar, stenplattor med grövre beläggning, taktila stråk, nedsänkta övergångsställen med mera.

I torsdags fick vi i trafik- och renhållningsnämnden en nyttig insiktsutbildning, med syfte att få ökad förståelse för hur det är att ta sig runt i trafiken som funktionsnedsatt. Vi fick testa att vara synskadade och att vara rullstolsburna.

Nämndkollegan Christoffer Kuckowski
testar att vara synskadad.

Naturligtvis kan ett par timmars övningar längs en uppgjord bana inte ge en fullständig bild av alla problem som finns, men jag tycker ändå det var väldigt lärorikt. Bara en sån sak som hur stor betydelse kontrastmarkeringar har blev väldigt tydligt under insiktsutbildningen.

Stockholms stad har höga ambitioner när det gäller tillgängligheten, och under åren 1999–2010 har ett särskilt tillgänglighetsprojekt drivits. Under den perioden har det årligen satsats 100 miljoner kronor, t.ex. genom ombyggnader av busshållplatser och övergångsställen, montering av ledstänger, fler kontrastmarkeringar med mera – allt för att göra Stockholm till en stad för alla. Det finns mer information om tillgänglighetsarbetet på nätet: www.stockholm.se/tillganglig

Här är några bilder på hur det kan se ut i Stockholms trafikmiljöer. Exemplen är hämtade runt stadshuset.

Det här övergångsstället går över Klarastrandsleden. Gångbanan försvinner ner i vägen utan någon tydlig kontrast- eller annan markering. Som synskadad är det nog inte så lätt att veta var trottoaren slutar och var vägen börjar.

Här ser det bättre ut. Nedsänkningen till vänster gör det lätt för rullstolar, barnvagnar och rollatorer att komma fram. Den vita kontrastmarkeringen gör att synskadade kan se var vägkanten är.

Här är ett s.k. taktilt stråk (spåren i marken). Det är förstås praktiskt, men den som följer det riskerar att gå rakt in i stadshusets tunga port. Förstår inte riktigt hur man tänkte här.

Cyklar kan vara luriga, eftersom de inte hörs. De här kupolplattorna är dels kontrastmarkerande, dels indikerar det att man bör stanna upp.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, tillgänglighet, funktionsnedsättning, funktionshinder, handikapp