När det gäller att spendera skattepengar brukar de rödgröna partiernas fantasi vara generösa. Och det är klart; tillvaron som politiker blir ju lite roligare om man inte har högre ambitioner än att ta på sig tomteluvan och vandra ut till väljarna med allehanda gåvor. Betalningen kan ju alltid "någon annan" stå för.
Senast i raden av tomtepolitiker är Miljöpartiets Helene Öberg. Hon har, som så många andra, blivit upprörd av den senaste tidens debatt om barnfattigdom. Helen Öberg önskar sig "en förskola som i mycket högre utsträckning än idag har som mål att utjämna skillnader mellan barn". Hennes recept är ett "all inclusive-dagis", vilket innebär att förskolan står för fiolerna i de flesta avseenden. Behöver barnen skridskor? – det fixar förskolan. Rena kläder? – förskolan fixar. Linne till luciafirandet? – förskolan fixar. Matsäck till utflykten? Kanske matlåda med hem till middagen? – ja, ni fattar.
Det finns mycket att säga om den värld av gröna moln där Helene Öberg vandrar kring i sin tomteluva. Man kan fundera på vem som ska betala förskolans utökade ansvar att förse barnen med förnödenheter. Man kan fundera på var gränsen ska gå för det utökade ansvaret – om ett barn kommer med mobiltelefon och iPod till dagis, ska förskolan köpa in mobiler och iPods till alla andra barnen då för att "utjämna skillnader"?
Helene Öberg vill nog väl, men jag tycker hon är naiv. Barn kommer alltid att ha olika ekonomiska förutsättningar, eftersom deras föräldrar har det. Att ge förskolan uppgiften att sudda ut alla sådana skillnader är att kasta in förskolan i en enda lång kostnadsdrivande spiral som tar resurser från viktigare saker. Själv tror jag att de pengar som finns i förskolan används allra bäst om de används till personalen. Jag vet att mina föräldrar inte hade lika mycket pengar som andra när jag växte upp, men jag kan inte minnas att jag någonsin reflekterade över det under dagistiden. Däremot minns jag min dagispersonal – Mona, Sussie, Roger, Ingvar... Hellre fler duktiga pedagoger än fler dyra prylar.
En annan, kanske mer allvarlig, aspekt på Öbergs resonemang är hennes syn på föräldraskapet. För i Miljöpartiets gröna värld tycks föräldrarna vara reducerade till leverantörer av människomaterial åt de offentliga omsorgsinstitutionerna (samt, får man anta, i brant stigande grad leverantörer av skattemedel för att finansiera desamma). För vad blir kvar av föräldraskapet och -ansvaret om i stort sett allt som rör barnens väl och ve ska administreras av andra? Vad är nästa steg i den öbergska skillnadsutjämningspolitiken? Att man lämnar in barnet på dagis i späd ålder och hämtar ut det fem år senare, jämlikt och klart, lika för alla?
Jag medger att jag drar Helene Öbergs resonemang ganska långt här. Men jag tycker det är viktigt att visa på vilka konsekvenser som lurar runt hörnet om den där typen av sociala ingenjörer får hållas. Vill man åstadkomma utjämning så finns det betydligt bättre sätt att gå till väga. Det handlar om att skapa bästa möjliga förutsättningar för att så många föräldrar som möjligt ska ha jobb, och att de som tjänar minst får behålla så mycket som möjligt av sin lön. Och det handlar om att ge stöd åt de föräldrar som av olika skäl har svårt att försörja sig själva, för att därmed ge dem makt över sin tillvaro. Trygga föräldrar är den bästa förutsättningen för trygga barn.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Helene Öberg, Miljöpartiet, tomtar, förskola, barnfattigdom, social ingenjörskonst, egenmakt
2 kommentarer:
Jag tror att du missuppfattat artikeln. Det handlar inte om att förskolan/skolan ska leka jultomte och skicka med barnen sakerna hem. Istället handlar det om att det som krävs för att tillgodogöra sig verksamheten eller undervisningen ska tillhandahållas där. Likvärdigt med de arbetsredskap vi vuxna får tillgång till på våra arbetsplatser, som datorer och telefoner. Vi i landstinget ska ju till och med få egna ipads på skattebetalarnas bekostnad, helt enkelt för att det krävs för uppdraget.
Många skolor, inte minst privata, är rätt duktiga på att tillhandahålla redskap för att underlätta barnen att tillgodogöra sig verksamheten. Varför skulle inte det vara ett applicerbart tänk även för att öka utsatta barns möjlighet till delaktighet?
Hur vill du få en skola/förskola där alla har möjlighet att delta i undervisningen eller verksamheten?
Helene - Nu tycker jag du vänder perspektiv. I artikeln talar du om att förskolans uppgift ska vara att utjämna skillnader. I bloggkommentaren fokuserar du på vad som "krävs för att tillgodogöra sig verksamheten".
Det är naturligtvis rimligt att förskolan tillhandahåller de lekredskap och pedagogiska verktyg som krävs för att barnen ska kunna tillgodogöra sig undervisningen - men jag tror du håller med om att någonstans måste gränsen gå mellan föräldrarnas ansvar och skattebetalarnas ansvar.
Dagisen ska ha en uppsättning gummistövlar, säger du. Jaha, varför ska de då inte också ha ett varsitt par badbyxor när det är dags för plaskdamm? Personliga saker som kläder och skor tycker jag inte det är rimligt att
dagis ska ansvara för. Din jämförelse med vuxnas arbetsredskap är inte relevant - förskolan är en omsorgsform, inte ett arbete.
De barn vars föräldrar inte har möjlighet att ordna frukost eller tvätta sina barns kläder bör kunna få stöd från samhället på annat sätt. Det måste vara förnuftigare att satsa resurserna på dem som har det svårast än att smeta ut pengarna på "all-inclusive-dagis" enligt din modell.
Skicka en kommentar