Stockholm måste våga

[O]m Stockholm på allvar aspirerar på att framstå som Nordens odiskutabla metropol bör man så fort som möjligt se till (1) att invånarantalet fördubblas genom goda villkor för företagsetablering, expansivt bostadsbyggande etcetera, samt (2) att fem–sex kulturprojekt i Globen-format (minst) lanseras i eller i anslutning till stadens centrum.

Det skriver Dick Harrison i dagens SvD apropå att Stockholm nu hårdlanserar sig som The Capital of Scandinavia. Jag delar Harrisons inställning; redan för två år sedan beklagade jag mig över Stockholms reflexmässiga aversion mot allt som innebär en förändring i stadsbilden. Allt tycks besvära stockholmarna, även om förslagen är rena nådegåvor såsom rivningen av den pisstinkande, nedgångna och dysfunktionella Slussen.

Det senaste rabaldret gäller byggandet av ett badhotell i Riddarfjärden. Ett rätt häftigt projekt som skulle kunna ge lite dynamik åt Norr Mälarstrand. Det möts dock raskt av klagovisor. Jo, visst ska vi vara rädda om Stockholms vatten. Just utifrån den utgångspunkten är ju ett flytande kallbadhus/hotell helt idealiskt. Det är ju bara att bogsera bort det den dag vi tröttnar, och allting blir sig likt igen.

Stadsbyggnadsdebatten i Stockholm tycks mest handla om att bevara status quo till varje pris. Inget får förändras, och om nåt ändå måste förändras så ska det helst inte synas. Det är ett märkligt debattklimat i en stad som vill vara en storstad, en huvudstad i Skandinavien, en dynamisk tillväxtregion.

Jag tror det vore klokt av stockholmarna att lyssna på Dick Harrison, att försöka kasta av sig den våta filten från 60-talets rivningshysteri och i stället se framåt, våga ha visioner och inse att Stockholm har alla förutsättningar att en gång stolt bära epitetet The Capital of Scandinavia. Men då måste man våga låta Stockholm vara en levande stad och inte ett hembygdsmuseum.